av JOHN SJÖGREN
Det var mitt andra möte med Dante som blev avgörande. När jag första gången kom i kontakt med den stora komedin (några korta utdrag som del av en grundkurs i litteraturvetenskap) framstod Dantes terziner som död litteratur; något att pliktskyldigt traggla sig igenom på en redan överbelastad litteraturlista. Det var först när jag många år senare återvände till Dantes storverk som det öppnade upp sig för mig. Nu mötte jag inte bara en levande författarröst som talade rakt in i mitt eget liv. Jag mötte också en andlig mästare.
Aldrig glömmer jag Dantes gestaltning av helvetets nedersta krets; en isvärld där syndarna sitter fastfrusna i isen, oförmögna att röra sig. Djävulen själv sitter där till hälften nedsänkt i isen. De väldiga vingarna, som en gång var änglavingar men som nu mest liknar fladdermusvingar, rör han ständigt fram och åter. Han vill flyga men kommer inte loss. Vinddraget som vingarna frambringar är vad som skapar den evigt isande kylan. Givetvis har han tre ansikten, då han tror att han är Gud. Hela tiden gråter han.
En vingförsedd varelse, menad att flyga, fastfrusen i den isvärld han själv har skapat, ständigt gråtandes, en varelse som gjort sig själv till Gud i sin egen trånga, kalla och sorgliga lilla värld. Vi har alla någon gång träffat en sådan människa. Vi har kanske själva rent av varit en sådan människa. Detta är Dantes kusligaste litterära trick. Han visar oss Satan och vi ser oss själva.
Mitt omvälvande (andra) möte med Dante är knappast unikt. Otaliga är de som berörts av Dantes litterära skapelse(r). Ja, det rör sig ju främst om Den gudomliga komedin. Och otaliga är de som skrivit om Dante. Danteforskningen är enkelt uttryckt oöverskådlig. Ett tacksamt sätt att närma sig Dante och försöka ringa in hans storhet skulle alltså kunna vara att se på hur Dante lästs och förståtts genom tiderna.
Detta är just vad Conny Svensson, professor emeritus i litteraturvetenskap, gör i sin bok De läste Dante. Här görs ett antal nedslag i den rika litteraturen kring Dante, alltifrån rent akademisk forskning (Erich Auerbach och Charles S. Singleton) till konstnärliga nytolkningar av komedin (Niklas Rådström och Tage Danielsson). Vi möter hängivna Danteälskare, som T. S. Eliot och Dorothy L. Sayers, men också en och annan föraktare av Dante, som Voltaire (”Dante var en dåre och hans verk ett monstrum”).
Även om boken förutsätter en viss grundkunskap om Dantes storverk så visar det sig att Svenssons tillvägagångssätt, att så att säga läsa Dante via andra läsningar av Dante, fungerar som en god introduktion till dikatarens närmast outtömliga värld. Här får man något av en provkarta över de olika skikt och bottnar som kan utvinnas ur ett så rikt verk som Den gudomliga komedin. Varje ny läsare hittar något nytt att utvinna ur storverket, varje tid har sin Dante. Samtidigt visar Svensson hur viljan att anpassa äldre tiders författare till samtida förhållanden och tänkesätt lätt resulterar i hisnande anakronismer och tolkningar med svag förankring i själva texten.
Bäst är de tolkningar som faktiskt tar hänsyn till den katolska och bibliska tankevärld som var självklar för Dante, som till exempel Auerbachs och Singletons läsningar. Faktum är ju att Dante själv givit något av en läsanvisning till sin komedi. Den skulle läsas som det på medeltiden var kutym att läsa Bibeln, enligt de fyra betydelseskikt som man hämtat hos kyrkofäderna, i synnerhet Origenes: den bokstavliga, den allegoriska, den tropologiska och den anagogiska innebörden.
Hos Auerbach och Singleton fanns en kunskap om och en sensibilitet för den medeltida tanke- och tolkningstraditionen. Problem uppstår när uttolkarens egen tankevärld i stället projiceras på Dantes text. Det kanske grövsta exemplet är den svenske 1800-talsforskaren Carl Wilhelm Böttinger, djupt troende protestant och anti-papist, som nästan lyckas förvandla den renlärige katoliken Dante till glödande lutheran. ”Om nu det alternativet hade funnits på medeltiden”, som Conny Svensson med mild ironi lägger till.
Det betyder inte att samtliga läsningar av Dante som gör sig skyldiga till anakronismer och projicering av den egna tidsandan inte har något att säga för sig. Ett exempel på detta som Svensson lyfter fram är Olof Lagercrantz oväntade försäljningsframgång Från helvetet till paradiset från 1964. Lagercrantz var på många sätt en briljant skribent – makalös stilist med en fantastisk förmåga att förmedla läsningens glädje till sina läsare. Men den sekulariserade Dante som Lagercrantz presenterar i sin bok är kanske mer en produkt av Lagercrantz själv än av en noggrann läsning av själva grundtexten. Lagercrantz ville introducera en tidlös Dante, men resultatet blev en Dante i 1960-talsdräkt.
Svensson varnar flera gånger i sin bok för det riskfyllda i dylika anakronismer och för att frikoppla Dante från den medeltida föreställningsvärlden. Därför är det förvånande att Svensson i det korta kapitel där han presenterar sin egen läsning av Dante skriver att vi i dag kan bortse från teologin i Dantes verk. I Den gudomliga komedin är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja poesin från teologin. Det är ett djupt teologiskt verk. Det är ett slags teologi i poesins form, om man så vill. Givetvis måste inte varje tolkning av komedin specifikt fördjupa sig i det teologiska. Men om man helt bortser från det riskerar man att hamna just i de anakronismer som Svensson varnar för.
Svensson motiverar sin hållning att teologin hos Dante är förlegad med att ”inte ens påven lär tro på helvetet numera”. Visserligen förekom det rubriker för några år sedan om att påve Franciskus under ett informellt samtal skulle ha sagt att helvetet inte existerar, ett uttalande som sedan kontextualiserades och visade sig vara mer av en mediekonstruktion än ett formellt uttalande av påven. Så mig veterligen har ingen påve förnekat helvetets existens. Däremot har det inom katolsk teologi under 1900-talet förekommit ganska avancerade reflektioner kring huruvida helvetet är tomt eller inte. Men dess existens är knappast ifrågasatt.
Detta är dock randanmärkningar. På det hela är det en nyanserad, rik och faktiskt ganska underhållande bok Conny Svensson skrivit. Litteraturen om Dante är som sagt närmast oöverskådlig och man kan givetvis ha åsikter om urvalet. Personligen hade jag, med tanke på ovan formulerade kritik, gärna sett ett avsnitt som tar upp teologiskt informerade och kanske rent av fromma läsningar av Dante (visserligen kan Dorothy L. Sayers möjligtvis räknas som sådan). Étienne Gilsons filosofiska läsning hade till exempel gärna fått finnas med i boken.
Men, då detta är sagt: Vill man ha en överblick av hur Dante tolkats genom historien bör man absolut läsa Conny Svenssons innehållsrika bok. Och sedan givetvis plocka fram mästaren själv ur bokhyllan och, om man inte redan är det, bli en av dem som läste Dante.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 2/2021, s. 59–61.