av FREDRIK HEIDING
Att härma är ett viktigt inslag i barns lek, de kan imitera vuxna i något vi kan kalla rollspel. De leker till exempel vigsel och låtsas att någon är bruden, en annan är brudgummen och en tredje spelar prästen. Historiska beskrivningar av sådant bjuder denna bok på, vilket i och för sig inte är något märkvärdigt. Det anmärkningsvärda är att sådana och en mängd andra lekar inte är något vi normalt sett förknippar med 1600-talets Sverige. Historieskrivningen av detta århundrade präglas mest av trettioåriga kriget, erövringståg och samtidigt pest, svält och umbäranden av olika slag. Annika Sandén, prisbelönad docent i historia och författare, råder bot på denna begränsade bild av stormaktstiden genom att lyfta fram såväl vardagslivet som högtider i byar och städer under perioden ifråga.
Sandén har en bred förståelse av begreppet ”lek” och ger rikligt med exempel på sådant som kunde skänka glädje. Lek och spel i snäv mening utgör bara en del av bokens innehåll, varför underrubriken är en viktig fingervisning om vad man kan förvänta sig. Hennes hypotes är att alla dessa lekar, fester och nöjen arrangerades inte trots utan på grund av lidanden och olika typer av svårigheter. Det var ett sätt att härda ut.
Hon betecknar sin metod som ”de tusen detaljernas väg”, vilka har inordnats och strukturerats främst efter människors liv kronologiskt. Det börjar med barndomens lekar, sedan ungdomens, därefter parbildning och bröllopskalas samt, mot slutet av boken, allehanda festligheter. Dans är dessutom ett genomgående tema. Källmaterialet är indelat i tre kategorier: normativa källor såsom lagar och förordningar, rättsliga källor såsom sockenstämmor och domstolsprotokoll samt till sist ”material från det levda livet” såsom dagböcker, reseskildringar och skönlitteratur. Sandén besitter en utvecklad förmåga att ge liv åt arkivmaterialet på samma gång som hon försiktigt avväger vilka slutsatser som kan dras. Hennes höga språkliga stilnivå bidrar dessutom till att göra boken till en riktig bladvändare.
Det kyrkliga livet hade en avsevärt mer central plats i samhället på 1600-talet än vad det har i våra dagar och det är därför kanske inte så förvånande att barnen bedömde att såväl kyrkorummet som kyrkogården kunde fungera som en bra lekplats. Här kunde man inte bara leka vigsel och rentav (olovligen) simulera nattvardsfirande utan även busa på olika sätt. Barnen använde inte leksaker i modern mening – dessa kom först på 1720-talet – utan kunde till exempel klättra i träd intill kyrkobyggnaden och göra värre saker än så, något som inte alltid uppskattades.
En populär lek bland ungdomarna var ”fröjdelekarna” som uttryckte glädje över sommarens förestående ankomst. Det hela var en låtsaskamp mellan sommar och vinter där personerna delades in två lag iförda klädesplagg passande för respektive årstid. Om dessa fröjdelekar var rätt oskyldiga, fyllde den så kallade majgrevefesten en mer subversiv funktion där den hierarkiska ordningen i byn vändes upp och ner för en dag.
I ett mycket intressant avsnitt behandlar Sandén synen på döden och, jo, den typ av lekar som omgärdade den. Man anordnade vaktstugor där de närstående dag och natt vakade över den avlidnas själ. Vid dessa likvakor bjöds det, skriver Sandén, ”på mat och dryck för att göra natten mindre lång, men faktiskt även på musik, dans och lekar. Av skratt och munterhet mådde alla bra var tanken, även den döde. Omgiven av lek och glädje skulle denna ligga fridsamt i jorden sedan jordningen ägt rum. Sorg och klagan däremot kunde få den avlidna att börja hemsöka de efterlevande. På vaktstugan samsades alltså sorgen med glädjen.”
När jag läste detta gick tankarna till den mexikanska traditionen med ”de avlidnas dag” (día de los muertos) i samband med alla helgons och alla själars dag. En likhet mellan Sverige i det förflutna och Mexiko i vår tid är en avslappnad attityd till döden. Det manifesteras i Mexiko i en fantasifull åminnelse av den avlidna med en ritual där gränsen mellan himmel och jord i praktiken försvinner. Tydligast märks detta hos urbefolkningen, inte minst folkgruppen purépechas i delstaten Michoacán, som på de avlidnas dag dekorerar gravarna och dansar vid dem. Sedvänjor i stormaktstidens Sverige påminner om detta.
Sandén skriver utförligt om en annan lek, kär-leken, även om hon inte tycks göra ett nummer av själva ordleken. Hon behandlar ”nattfrierier” i vilka tänkbara blivande par möttes, där det som regel var mannen som tog initiativ och uppvaktade kvinnan. Det hela var ett spel såtillvida att det gällde för bägge parter att hitta en balans och vara lagom intresserad. Så småningom var det dags för vigseln och den stora bröllopsfesten.
Festandet hörde verkligen till livet på 1600-talet, något som Sandén framställer på ett engagerat och levande sätt. På ett uppslag i boken finns en kalender ur Långaryds kyrkoarkiv över dop, begravningar, bröllop och enstaka helgondagar. Om man därtill lägger årstidsfester och festligheter med andra motiv fylls almanackan lätt. Samtidigt ska man komma ihåg att senmedeltiden, hör och häpna, ännu mer präglades av långt fler festligheter och arbetsfria dagar innan kyrkoårets många helgondagar avskaffades i samband med reformationen. (Se Anders Piltz, ”Örat tar över” i antologin Doften av rykande vekar.)
Fröjdelekar är en bok som verkligen kan rekommenderas, den är en fröjd att ta del av. Bokens fysiska format är däremot ganska osmidigt, och det är rätt svårt att läsa den negativa texten (vitt på svart bakgrund) inför varje nytt kapitel. Men man förstår ändå varför boken blev nominerad till Stora Fackbokspriset 2020.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2021, s. 57–58.