av ELIN JÖNSSON
Vad ska jag göra av mitt kyrkliga skoskav? Den frågan är central för Esther Kazen, som sedan 2017 drivit Instagramkontot
@feministpastorn. Kazen är ordinerad pastor inom Equmeniakyrkan och har tidigare medverkat i antologin Välkomna varandra. Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan. (Libris förlag 2017). Feministpastorns tro och tvivel är en promenad i Kazens skavande skor där vi också får möta hennes vision om en inkluderande och människovänlig församlingskultur.
Boken är skriven i en frikyrklig kontext, och riktar sig explicit till dem som till större delen tänker som Kazen i frågor som rör teologi, maktfördelning och förändring. Även den som på förhand tror sig ha invändningar mot Kazens analys skulle kunna ha behållning av att läsa boken, och får under resans gång tillfälle att slipa sina egna resonemang. Flera av frågorna som Kazen ställer har dessutom relevans för kristenheten i stort, och en katolsk läsare får anledning att reflektera över hur evangeliet kan uttryckas i ord och handling i världen av i dag.
För mig började allt med kvinnorna, skriver Kazen, eller snarare frånvaron av kvinnors röster. Kyrkligt ledarskap har under historien dominerats av män, vilket präglat de kristna gemenskapernas kultur, deras språk och berättelser. Bland bibelns manliga karaktärer kunde Kazen som liten hitta inspirerande förebilder, men aldrig identifikation: ”De var inte som jag”, skriver hon. Hon eftersökte kvinnors erfarenheter och perspektiv. Med tiden kom också frågor kring hbtq-personers villkor i den kristna gemenskapen liksom de kristna samfundens koloniala arv att engagera Kazen, och hon menar att det är hög tid att göra rum för fler berättelser än de som kommer från de traditionellt priviligierades predikstolar och författarpennor.
En sådan berättelse är boken som Kazen har skrivit. Personligt och målande berättar hon om tron på Gud och tvivlet kring att tillhöra en organiserad religion. Kazen beskriver sin tro som ett golv som hon står på medan hon ägnar sig åt helt vanliga saker, en vardagstro som liknar ett filter som hon helt naturligt betraktar världen genom. Den som själv har vuxit upp i ett kristet sammanhang kan kanske känna igen något i Kazens beskrivning av svårigheterna att få grepp om förkunnelsen om omvändelse: ”Hur skulle jag kunna omvända mig? … vad skulle jag vända om från? Jag gjorde i princip aldrig sådant som jag inte fick och jag ägnade stor del av min fritid åt att engagera mig i min församling … Så himla dålig var jag faktiskt inte.” Drivkraften att bättre förstå trons sanningar förde Kazen till teologistudier i England och där insåg hon snart att ett år inte räckte. Under studietiden erfor hon hur Gud kallade henne att bli pastor, berättar hon. Kazen delar också med sig av det svåra beslutet att begära skilsmässa, och den brottningskamp det väckte i henne som kvinna och nybliven församlingsföreståndare. Hennes djupt rotade självbild av att vara någon som genom sin styrka kunde rädda män med stora och svåra känslor från deras lidande behövde omprövas. Genomgående spelar egna och andras erfarenheter av livet tillsammans med bibelns texter en stor roll i den pastoralt betonande teologi som Kazen skriver fram.
Plågad av att se en kristenhet som verkar exkludera och skambelägga utsatta människor och vars ledare besvärande ofta går hand i hand med förtryckande makthavare höjer Kazen ett rop till likasinnade om att kroka arm och bygga en kristen gemenskap ”där dragqueens leder lovsången, där tanter hyllas för att de är samhällets ryggrad, där familjer kan se ut på alla olika sätt, där vi krokar arm med troende från alla olika religioner och stöttar varandras rätt till tro”. Oavsett hur nära förestående eller önskvärd en läsare finner denna vision vara väcker Kazen frågor som kan vara relevanta i kristna sammanhang även utanför frikyrkligheten: Har vi gjort oss skyldiga till att påstå att vi vill ha förnyelse och föryngring men egentligen menat att vi tycker att den yngre generationen ska börja komma oftare till kyrkan och överta uppgifter så som de ”alltid har gjort”? Rekryterar vi olämpliga personer till ledarskap och förtroendeuppdrag för att vi inte ser några alternativ och har vi överseende med gränslösa beteenden hos någon för att personen är svårersättlig eller ”omtyckt i församlingen”? Betonar vi förlåtelse och underkastelse (från offrets sida) på bekostnad av upprättelse och helande? Använder vi ibland bön som en religiös härskarteknik? Är vi blinda för problem i vår egen livsåskådning och vår trosgemenskap för att vi upplever oss stigmatiserade eller missförstådda av samhället och därför intar en låst försvarsställning? Esther Kazen riktar dessa självrannsakande och uppfriskande frågor till den kyrkliga tradition där hon själv är pastor, men att ställa desamma till den romersk-katolska kyrkan skulle sannolikt kunna stärka också katolska församlingar och stift. Även de pågående inomkatolska samtalen om representation och delaktighet, alltså den stora frågan om hur kyrkans synodalitet tydligare kan uttryckas, skulle kunna fördjupas med hjälp av de perspektiv som Kazen lyfter fram i boken.
Även om Kazen flera gånger betonar värdet av öppna frågor, och att hon vill leva ”nära alla frågetecken” kan en läsare uppleva boken lite väl full av ”punkter och utropstecken” och ibland önska utförligare resonemang innan slutsatserna kommer. Snabba och kategoriska domar över dem som inte delar feministpastorns åsikter minskar också sannolikheten för att dialog med en oliktänkande läsare ska kunna uppstå, särskilt då Kazen är tydlig med att hon främst predikar för de, så att säga, redan frälsta. Beskrivningen i bokens början av kyrkan som en ”destruktiv rörelse” och bilden i sista kapitlet av kyrkan som en börda som orsakar blodiga fotspår i sanden känns magstarka. Om dessa två beskrivningar av kyrkan är de som framhålls, var ska då en troende kämpe hämta kraft? Och hur långt från den större kyrkliga gemenskapen kan kristna röra sig utan att förlora något väsentligt? Är det möjligt att hitta en framkomlig väg där den kristna gemenskapen både härbärgerar skavande olikheter och samtidigt erbjuder tillräckligt många trygga rum? Dessa frågor, bland många andra, skulle vara intressanta att samtala vidare om med Kazen.
Feministpastorns tro och tvivel är en bok med känsla för de frågor som kyrkliga företrädare och alla kristna i dag behöver kunna tala sant och initierat om för att stärka sin trovärdighet som bärare av ett glädjebudskap som gäller alla. Även den som inte delar Kazens bitvis bistra syn på organiserad kristendom eller som har invändningar i sakfrågor borde kunna uppskatta att läsa boken, då de flesta troende någon gång har erfarit brännande friktion mellan det sammanhang de tillhör och sina egna övertygelser, och där lösningen inte är att lämna. Boken ger läsaren anledning att utvärdera olika former av skoskavsplåster för den egna pilgrimsfärden såväl som för den gemensamma.
Elin Jönsson är ungdomskonsulent för Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 2/2021, s. 54–56.