av ULF JONSSON
Jonna Bornemark är professor i filosofi och hon deltar mycket aktivt i den offentliga debatten kring olika ämnen med kopplingar till filosofins domäner. Hon ger sig i kast med abstrakta filosofiska analyser, existentiella och andliga frågor, men också med problem hämtade ur det vardagliga arbetslivet.
I sin nya bok Horisonten finns alltid kvar tar hon sig an en fråga av stor vikt för både enskilda individer och för samhället i stort, nämligen frågan om det mänskliga omdömet. Bornemark menar att betydelsen av ett gott omdöme är undervärderad i vår tid och att starka krafter i vår samtid motverkar människors möjligheter att mogna till omdömesgilla personer. Bornemark är verksam vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola och det märks i hennes nya bok. Den är skriven på ett jämförelsevis lättillgängligt språk och den är full av konkreta exempel på problem som dyker upp i arbetslivet när det mänskliga omdömet sätts på undantag.
Boken är indelad i tre huvudavsnitt. I det första avsnittet förklarar Bornemark vad hon menar med omdöme, i andra avsnittet beskrivs hur omdömet undervärderas och undanträngs i dagens samhälle, och i det sista avsnittet presenteras förslag på vad man kan göra åt saken. Hon menar att situationen är riktigt allvarlig, att många människor far illa, och att vi måste vända utvecklingen.
Analysen av det mänskliga omdömet i bokens första del bygger främst på Aristoteles och Nicolaus Cusanus (1401–1464). Redan i bokens inledning framhålls att det finns många andra viktiga bidrag i filosofihistorien som kan vara till hjälp när man försöker förstå den mänskliga omdömesförmågan. Aristoteles och Cusanus har verkligen intressanta och inspirerande insikter att bidra med i sammanhanget, men det är bra att författaren påminner läsaren om att andra viktiga bidrag inte behandlas här.
Inspirerad av Cusanus beskriver Bornemark omdömet som en typiskt mänsklig förmåga att förhålla sig till det som vi inte har kunskap om, en förmåga som exempelvis saknas hos artificiell intelligens. Med exempel hämtade från coronapandemin illustrerar hon att det är mycket som vi inte vet, inte ens om vi är experter inom området. Och så kommer det alltid att vara, vi kommer aldrig att veta allt. Att vara människa är att leva i relation till horisonter av icke-vetande. Och det är där omdömet kommer in i spelet. Det hjälper oss att medvetet hantera denna belägenhet. Det goda omdömet kan skilja på det relevanta och det irrelevanta i alla data som vi samlar in. Det hjälper oss att göra välgrundade moraliska bedömningar av hur vi bör handla i etiska konflikter, och det hjälper oss att relatera detaljerna till den övergripande helheten och till själva syftet med en verksamhet. Och framför allt, omdömet hjälper oss att upptäcka när människor kommer i kläm i system som visserligen är effektivt och rationellt organiserade, men som faktiskt motverkar själva syftet med kärnverksamheten.
Bokens andra del är fylld av exempel på hur människors professionella omdömen, byggda på många års yrkeserfarenhet, i dag åsidosätts av ett absurt expanderande system av administration och kvalitetsgranskningar som blint följer formaliserade kriterier och standardiserade, likriktande manualer utan kontakt med kärnverksamheten och de erfarenheter som människor samlar där. Denna del av boken knyter i stor utsträckning an till resonemang i Bornemarks bok Det omätbaras renässans från år 2018. Men de linjer som hon drar ut i sin nya bok är ännu mer konkreta och ännu mer allvarstyngda än i den förra boken. Hennes beskrivning av situationen slutar nu med Hannah Arendts skildring av den banala ondskan i form av Adolf Eichmann som slutade tänka själv och organiserade deportationen av hundratusentals judar till de nazistiska förintelselägren. Han följde ju bara regelverket.
Bokens tredje del ger tips och råd om vad man själv och tillsammans med andra kan göra för att vända utvecklingen. Vi behöver nämligen inte sluta tänka själva, vi kan öva vår förmåga att fälla förnuftiga och moraliskt goda omdömen, trots att vi inte vet allt. Aristoteles kallade det fronesis, det praktiska omdömet, och Cusanus beskrev det som ett sätt att leva i relation till oändliga horisonter av icke-vetande. Hos Cusanus hänger detta samman med människans relation till Gud. Och även om Bornemark lämnar Gud utanför sin egen frågehorisont, så öppnar hon för att religion och mystika erfarenheter kan vara värdefulla i sammanhanget. Bornemark påminner också om att känslor och förnuft inte är varandras motsatser, samtidigt som hon lyfter fram att känslor inte automatiskt visar rätta vägen: mina känslor kan komma ur ett patos att förbättra verksamheten, men de kan också komma ur min strävan efter att klättra i hierarkin. Och, slutligen, mitt i all kritik mot manualer och formaliserade regelverk, framhäver Bornemark att regelverk, kvalitetskontroller och administration naturligtvis inte i sig behöver vara av ondo. Tvärtom, de är också viktiga. Men de måste alltid underställas det goda omdömets bedömning.
I sin nya bok tar Jonna Bornemark avstamp i filosofiska frågeställningar som hon redan behandlat mera analytiskt djuplodande i tidigare böcker. Rent filosofiskt bryter hon här knappast någon ny mark. Det nya är i stället att hon i så hög utsträckning reflekterar kring frågorna utifrån erfarenheter hämtade ur människors vardagsvärld och arbetsliv. Det blir väldigt konkret och mycket givande.
Liksom varje intressant bok väcker också denna bok i sin tur nya frågor. Scientismen och dess naturalistiska verklighetsbeskrivning, inklusive dess religionskritik, avvisas i boken, men vilken verklighetsbeskrivning är då Bornemarks egen? På några ställen i boken antyder hon att hon omfattar en syn på kausalitet som någonting strikt lagbundet. Men det framstår som en förlegad eller åtminstone mycket snäv syn på kausalitet. Och slutligen en detalj: även om jag är yrkesfilosof och förstår vad som menas med det ofta återkommande ordet ”vadheter”, så stör det mig ändå som ett onödigt krångligt uttryck i en bok som annars är så välgörande läsbar. (”Vadheter” används i boken som översättning av den tekniska termen quidditates i Cusanus metafysik.) På slutet framgår att syftet med boken är att vi tillsammans som kultur ska bli klokare. Boken har ett angeläget ärende och den rekommenderas varmt. Den bör läsas med eftertanke.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 2/2021, s. 52–54.