En senkommen bön

Världsalltets Herre, borde vi inte sluta fred? Hur länge skall vi vara osams? För ett halvsekel sedan slutade det mest förfärande av alla krig. Dagen mardrömmen slutade – jag minns det tydligt – tog vi emot utan glädje. Glädjen hade lämnat oss för så länge sedan att vi inte kunde välkomna den igen.

Som alltid höll ödets lott åtskilligt i beredskap för överlevarna, både lycka och olycka. De fick lära sig att bygga på ruinerna. De bildade hem, fick barn och skaffade vänner. De fick lära sig att bygga upp ett förtroende för sin sociala omgivning, att inte rädas sina likar. Bitterhet gav vika för tacksamhet i deras hjärtan. Ingen kan beröva dem deras möjlighet att säga tack, ett tack till alla som ville höra deras berättelse och bli deras bundsförvanter i kampen mot likgiltighet och glömska. Att stå på deras sida. Du vet det väl, du som vet allt: varje ögonblick är ett ögonblick av nåd.

De förlåter naturligtvis inte sina bödlar och deras hantlangare. Det skall de för övrigt inte göra. Och inte heller du, Herre. Och även om du, i ditt oändliga förbarmande, skulle göra det, tillåt då att deras mänsklighet framträder genom stränghet snarare än genom medkänsla. Det ordet förstår bödlarna inte.

När detta är sagt måste man tillstå att också överlevarna har förvandlats. De betraktar inte längre varje okänd förbipasserande med misstänksamhet. De betraktar inte varje hand som en knytnäve. De har lärt sig att på nytt känna tillit, en begränsad men nödvändig tillit till den Andre.

Betyder det att deras själsliga sår har läkts? De läks aldrig. Så länge en gnista från eldarna i Auschwitz, om så bara en enda, fortfarande lyser i minnet kommer glädjen att vara stympad.

Men hur är det då med min tillit till dig, du världsalltets Herre?

Trots somligt som undsluppit mig då och då har jag aldrig förlorat den, inte ens i livets mörkaste stunder, på andra sidan, där nere. Fortfarande vet jag inte varför jag fortsätter att läsa mina dagliga böner och bönerna för sabbaten och högtiderna. Men jag har läst dem, ibland tillsammans med min far, och på nyårsdagens kväll tillsammans med hundratals och tusentals deporterade på stora samlingsplatsen i lägret. Var det därför att det har förblivit det enda bandet med min ungdom?

Bara en sak: min tro var inte ren. Den innehöll mer rädsla än övertygelse. I Auschwitz, under Rosh ha-Shana, det vill säga Domen, riktades mina traditionella böner lika mycket mot dig som till dig. När jag skriver detta vet jag fortfarande inte vad som smärtar mest, din frånvaro eller din tystnad.

I det jag skrivit har det hänt att jag tillgripit hårda ord om din roll i vår tragedi. Jag skulle inte upprepa dem idag, men när jag skrev dem var det allvar. Jag måste, jag var tvungen att säga vad jag gick igenom.

Varför tillät du mördarna att dag efter dag, natt efter natt, tortera, plåga och förinta tiotals tusen barn till det folk med vilket du hade slutit Förbundet? Varför lämnades de i sticket? Kärlekens Gud, var fanns din kärlek? Förbarmandets Gud, var fanns ditt förbarmande? Mördarna eldade upp vår proviant, och du gjorde inget för att ge din vilja tillkänna eller upprätthålla respekten för lagen!

Det jag nu säger avser på intet sätt att urskulda de skyldiga, som var och en på sitt sätt har vanställt och förrått det som är ädelt i människan. Deras brott är fastställt och har inget att göra med mina mellanhavanden med dig, Herre. Som barn väntade jag inte mycket från människorna, men från dig väntade jag allt. Vart vill du komma? Rättvisa, det var detsamma som du, för mig på den tiden. Och godhet. Och kärlek.

Rättvisans Gud, godhetens och kärlekens Gud, var fanns du då, i Auschwitz, i Treblinka, i Babi-Jar och i Majdanek? Vad pågick då vid den upphöjda himmelska tribunalen, medan dina barn, Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma, dömdes till isolering, förödmjukelse, svält, skräck, förtvivlan och död, bara därför att de var judar?

Allvarliga, smärtsamma och oroande frågor: de har jagat mig i fem decennier. De genomtränger allt jag skriver. Vissa har vantolkat mig, andra har med gott samvete tillrättavisat mig. Du har dina försvarsadvokater litet varstans. Du vet mycket väl att det myllrar av teologiska förklaringar i stil med: ”Gud är Gud, han vet vad han gör. Ingen har rätt att tvivla på honom och hans vägar.” Eller: ”Auschwitz var straffet för den europeiska judenhetens förbrytelser, när man accepterade assimileringen eller sionismen.” Eller: ”Israel, är det inte svaret? Utan Auschwitz skulle den judiska staten inte ha existerat.” Jag vägrar att godta sådana svar. Auschwitz måste få förbli det frågetecken som inte kan rätas ut: det kan inte tänkas samtidigt som Gud – eller utan Gud.

Det som dina försvarare tycks ovetande om eller ha glömt, eftersom de inte drar sig för att hamna i farlig och blind fanatism, det är att det enligt vår tradition är tillåtet att ifrågasätta eller till och med göra motstånd, när det gäller att försvara ödets, naturens eller samhällets offer. Alltsedan Abraham och Mose, hos Jeremia, i Bibeln och i Talmud, tvärs igenom den chassidiska litteraturen, hör vi protesterna mot gudomlig och mänsklig orättvisa. I Klagovisorna ropar Jeremia: ”Du har dolt dig i vrede och förföljt oss, dödat utan förskoning. Du har dolt dig i moln som ingen bön kan genomtränga.” Och i Talmud utropar en vis man: ”Ingen bland avgudarna är så tyst som du, som ser dina barn förödmjukas och fortsätter att tiga!” Om våra förfäder fick säga sådant på den tiden, varför skulle inte vi kunna göra det nu?

Men det har hänt att jag ställt mig frågan: ”Är jag kanske orättvis mot dig?” När allt kommer omkring byggdes Auschwitz inte av änglar utan av människor. Dessutom hade Auschwitz till mål inte bara att utplåna oss utan också dig, du världsalltets Herre. Borde man alltså inte tänka också på din bedrövelse, du mänsklighetens Fader? Att se sina barn lida, är det inte att lida som de, eller rättare sagt med dem?

Förstå mig, du världens Skapare: dessa frågor vill inte vara svar på de andra. Att nämna Förintelsen är att lyssna till minnets bjudande röst. Den säger att alla svar hör hemma i askan, i fjärran.

Och ändå.

När vi, judiska män och kvinnor, bereder oss att fira de stora högtider-na och be om ett år i lugn och lycka för vårt folk och för alla folk, tycks tiden vara inne att erbjuda dig vapenvila, du världsalltets Herre. Det är tid för försoning. Barnet i mig uthärdar inte längre skilsmässan från dig. Den långa skilsmässan.

Tryckt i Le Figaro Magazine 4 september 1999

Översättning: Anders Piltz