Franz Jägerstätter – ett ensamt vittne

Franz Jägerstätter föddes den 20 maj 1907 i S:ta Radegund, en liten by med c:a 200 invånare, i närheten av Linz. En flod markerar gränsen lite längre bort mot Bayern; en flod med ett snabbt flöde – och Franz Jägerstätter tog den ofta som en sinnebild för ”att gå mot strömmen”. Naturen spelade en viktig roll för honom.

Franz Jägerstätter föddes utanför äktenskapet, men när hans mor gifte sig adopterade hennes man barnet. Miljön var tämligen fattig och Franz hade en vanartig gosses ungdomstid. Vid de traditionella passionsspelen i byn spelade han ofta rollen som romersk soldat. I augusti 1934 får han en dotter. Därefter drar han sig undan från byn och blir gruvarbetare. Han är den förste i byn som köper sig en motorcykel.

1936 gifter han sig med Franziska som är djupt troende. Men Franz’ omvändelse äger utan tvivel rum innan dess. 1933–34 skriver han ett längre brev till sin föräldralöse gudson och råden visar på att en religiös vändning har inträffat. Byns kyrkoherde L. Karobath avråder honom från att inträda i en orden. Franz Jägerstätter återupptar sina band med familjen. Tre söner föds och paret är lyckligt.

Alltifrån ”Anschluss” 1938 är Franz Jägerstätter antinazist. Vid folkomröstningen 1938 säger Wiens kardinal ”Heil Hitler” och uppmanar tillsammans med biskopskonferensen folket att rösta ja. Franz Jäger-stätter vägrar först att rösta men efter att ha diskuterat med sin fru röstar han öppet ”nej”. Han är den ende som gör detta i sin by. De officiella dokumenten anger ändå att 100 % röstade ja. Från den stunden inser hans hustru att Franz Jägerstätter har gjort sitt vägval och att han från och med nu kommer att vara ensam och det länge.

Under flera år håller Franz Jägerstätter en låg profil. Han deltar inte i diskussionerna i byn, han ber och studerar. Han blir sakristan, en uppgift som hans fru senare kommer att överta. Han känner sig välkommen hos fader Karobath som senare, efter hans död, kommer att försvara honom. Men när han träffar Linz’ biskop finner han inget stöd, man skuldbelägger honom. – Idag vet vi att prästerskapets inställning var mer motstridig. Av 11 präster inom dekanatet var 8 motståndare mot nazismen, de blev omplacerade, flera skickades till Dachau. Men Franz Jägerstätter vet ingenting om detta. 1940 är det fader Karobath som blir omplacerad.

1940 och 1941 fullgör Franz Jägerstätter delar av sin militärtjänst i den lilla staden Enns, nära Linz. Därefter bestämmer han sig för att vägra. Man han avstår från möjligheten att gömma sig i skogen som andra. Han överväger en kompromiss, att tjänstgöra som sjukvårdare för att bemöta förebråelser och för att visa särskild solidaritet med sin by. Under vintern 1943 inkallas han på nytt. Franz Jägerstätter inställer sig på kaserngården för att inte bli arresterad i byn. Han rådgör på nytt med prästerna och vägrar sedan svära soldateden. Därför blir han inspärrad i Enns och i Linz utan att bli föremål för förhör. Senare överförs han till Berlin-Tegel, där D. Bonhoeffer befinner sig. Han åtalas, döms till döden och avrättas den 9 augusti 1943 för ”fördärvande av landets krigsmakt”.

Tolkningsproblemet – självmord eller offer?

Om man jämför med fader Maximilian Kolbe måste man komma ihåg att Franz Jägerstätters val inte förändrar någonting omedelbart, medan Kolbe räddar livet på en familjefar. Man kan göra jämförelsen med Thomas More, som valde att tjäna Gud framför Cesar. Franz Jägerstätter valde mellan att vara Kristi soldat eller Hitlers soldat.

Hur kunde Franz Jägerstätter från en liten österrikisk by komma fram till detta ställningstagande?

För förståelsen av Franz Jägerstätters liv är G. Zahns arbete In Solitary Witness:The Life and Death of Franz Jägerstätter från 1966, en utmärkt källa. G. Zahn, sociolog och själv vapenvägrare under Andra världskriget hörde första gången talas om Franz Jägerstätter under en resa i Europa. Han började därför förbereda ett arbete om motståndet hos tyska kristna under kriget. 1961 besöker Zahn S:ta Radegund. Han intervjuar bönderna i byn, har ett känsloladdat möte med Franziska Jägerstätter. I lokalpressen skriver man välvilligt om hans undersökning, men en stor tidning i Wien publicerar en artikel fylld av faktafel om Franz Jägerstätter. Franziska blir oroad, men överlämnar ändå Franz Jägerstätters brev från fängelset till Zahn.

Egentligen kom Franz Jägerstätter från ingenstans: vad kunde vara bättre än S:ta Radegund? Sedan barndomen hade den ständiga frågan varit vad man skulle kunna göra för honom. Franz Jägerstätter sade: ”För min del behöver man inte göra någonting, för hos oss finns ingenting.”

Hade Franz Jägerstätter psykiska problem? Man har talat om ”Gemütdepression” och Georg Bergman skriver i sitt arbete, Franz Jägerstätter, une vie portée par une décision de conscience formée dans le Christ: ”han hade ingenting emot att dö ung”. I sina anteckningar frågar

sig Franz Jägerstätter om hans beteende inte är självmordsbenäget. Det tyder på en viss klarsynthet och när han ger sig av till kaserngården är det en enda människa förutom hans fru som uppfattar den och hans ord visar att han såg klart: ”Farväl, du kommer aldrig mer att återse mig.”

Omvändelsen

Zahn ger det andra kapitlet rubriken ”Den nya människan” och det tvingar oss att titta närmare på Franz Jägerstätters omvändelse. Hela byn ansåg att denna förändrade rörelseriktning var ett verk av hans hustru, men man kan likaväl tänka sig att denna omvändelse ägt rum tidigare. Paret Jägerstätter åker visserligen till Rom på bröllopsresa och träffar Pius XI. Men har Franz Jägerstätter genom sitt äktenskap blivit den religiösa fanatiker som man anklagat honom för att vara?

Omvändelsen kan i själva verket hänga samman med födelsen av hans första barn, vilket han understöder genom att skicka pengar till modern. I sitt första kapitel insisterar Zahn på mormoderns religiösa roll, den litteratur han läste och på hans förutsättningar för vetenskapliga studier, men även på hans ungdoms pojkstreck som vänner i byn vittnat om. Hildegard, född 1934 är hon kanske hans dotter? I vilket fall erkänner Franz Jägerstätter sitt faderskap, men avlägsnar sig från byn. Franz Jägerstätter undersöker konsekvenserna av sina handlingar till det yttersta, en attityd som man återkommande finner hos honom. Utan tvivel kan man här ta med i bedömningen den katolska fostran han fått och den rädsla för skärselden som utmärkte kristendomen i hans barndom.

Franz Jägerstätter vittnar om många samvetsförebråelser för fel han begått. Ett av skälen för honom att vägra gå in i armén var för övrigt att den utgjorde en miljö där det fanns många tillfällen till synd och han fruktade att han skulle återfalla. I fängelset i Enns upptäcker han å andra sidan att fängelset är en miljö som är mycket mer moralisk än armén. Det tyder på att Franz Jägerstätter äger en produktiv och positiv förmåga att hantera sitt förflutna. Han blir alltmer benägen att inse att det inte finns något utrymme för några halvmesyrer, eller genvägar i det kristna livet. I brevet till gudsonen finns för övrigt allusionen till martyrernas liv, ett ämne som han ofta återkommer till.

Vilka är frukterna av hans omvändelse? Visst ger han allmosor i det tysta (men han vägrade ge kollekt till nazistpartiet), fastar och utövar fromhet, helt klart, men han gör det inte inom institutionella ramar. Han vägrar på samma sätt att ta emot socialbidrag, men Franz Jägerstätter är för den skull varken anarkist eller vapenvägrare

Avvisandet av nazismen och individens ansvar

Folkomröstningen den 10 april 1938 som godtog ”Anschluss” hör till de mörkaste dagarna i Franz Jägerstätters liv, därför att han fick se hur Anschluss även godtogs av det katolska prästerskapet och hierarkin. Likafullt hade ett brev från biskoparna några år tidigare understrukit oförenligheten mellan nazism och kristendom, och Franz Jägerstätter torde ha läst Mit brennender Sorge. 1938 vägrade biskopen i Linz att ac-

ceptera Anschluss, men på själva valdagen förklarar de österrikiska bis-koparna: ”Det är för oss en skyldighet mot tron och bekännelsen och vi förväntar oss också av de troende att de vet vad som är deras plikt.” – det var utan tvivel en inbjudan att rösta ja. Franz deklarerar: ”Från den stunden hade alla kristna som opponerade sig mot Hitler blivit neutraliserade av kyrkan.” Ändå hade Rom några veckor före folkomröstningen uttryckt sitt missnöje och Wiens kardinal fick resa till Rom för att förklara sig.

I fängelset såg Franz Jägerstätter på denna omröstning som ett val mellan Barabbas och Jesus, en skärtorsdag utan långfredag.

När han tänker över sina valmöjligheter erinrar han sig en dröm han hade sommaren 1938: ”Plötsligt såg jag ett ståtligt tåg som cirklade runt en kulle. Utan att ha frågat de vuxna kom barnen själva i stora skaror för att ta detta tåg, och det fanns inte mycket att göra för att hålla dem tillbaka. Ädla personer som inte tillhörde resan, skulle ha behövts här, men jag föredrog att tiga. Därefter säger plöstligt en röst till mig att detta tåg är på väg till helvetet. Genast tycks det mig som om någon tar mig vid handen. ’Nu ska vi resa till skärselden’, säger samma röst. De lidanden som jag såg och förnam var fruktansvärda. Om denna röst inte hade sagt att vi skulle resa till skärselden skulle jag tro att vi var i helvetet. Den tid som det tog att se detta var förmodligen några sekunder. Sedan hörde jag hur tåget avgick, jag såg ett stort ljus och så hade allt försvunnit. … Genom att sända mig denna dröm visade Gud mig tydligt att det är nödvändigt att välja … och att följa mitt samvete.” (Zahn i kapitlet ”Helveteståget” Le train de l’enfer s. 106.)

Franz Jägerstätter återkommer också till prästernas undergivenhet och tar dem i försvar: ”… men låt oss inte på samma sätt kasta sten på våra biskopar och präster. Kanske har de inte blivit tillräckligt förberedda föra att inleda denna kamp för att välja mellan livet och döden.”

Franz Jägerstätter insåg svårigheten att välja 1938: ”Låt oss be för dem, för oss tyska kristna. Situationen är lika hopplös och förvirrad som den någonsin var för de första århundradenas kristna under de mest blodiga förföljelserna.”

Vi inser här att kärnan i Franz Jägerstätters uppfattning är religiös: det är i Kristi namn som han väljer. Därefter kommer en klarsynt politisk analys, som växlar mellan det religiösa samvetet och den politiska analysen.

På det politiska planet saknar Franz Jägerstätter gestalt. Han var inte knuten till motståndsrörelsen, han var en ensam människa. Fader Karo-bath utverkade att hans namn ingraverades i monumentet över byns stupade med omnämnandet ”trogen sitt samvete”. När fängelseprästen Kreutzberg besöker honom gläder han sig över detta av hela sitt hjärta och talar med honom om den katolske prästen Reinisch som, efter att ha vägrat att avlägga soldateden, blivit avrättad. Han säger: ”Jag är inte ensam.” – därmed inte sagt att man befinner sig i det politiska sammanhanget i ordets vanliga bemärkelse, som deltagare i det politiska spelet och fast i kollektivets grepp. För Franz Jägerstätter fanns det endast ett alternativ: att göra en framryckning i det goda eller stupa i det onda.

Franz Jägerstätter handlar inte längre med tanke på resultatet, samtidigt som prästerna säger åt honom att tänka på framtiden, dvs. råder honom att tänka strategiskt. Franz Jägerstätter bestämmer sig för vittnesbördets handlingslinje enligt principen: ”jag kan inte annat”. I det sista brevet före avfärden till Berlin skriver Franz Jägerstätter: ”Trots allt som hänt kan jag inte besluta mig för att handla annorlunda.”

Hans attityd är beroende av dynamiken i en berättigad egenkärlek: ”De flesta människor fogar sig i det bittra livet genom sina hjärtans hårdhet.” Han betonar vikten av att den rätta insikten måste fullföljas i handling: ”… Man vill inte ta på sig något ansvar … Det är likväl möjligt att en av dessa höga herrar en dag inför Guds tron endast kommer att räknas som en i mängden.” Den mest skyldige är den som vet vad som är ont, men accepterar det för att skydda sig själv.

Rättegång och dom

1943 markerar en vändning i kriget för Tredje riket, men det är nödvändigt att löpa linan ut samtidigt som man inte längre tolererar någon opposition. Deserteringar börjar bli vanliga, särskilt inom Tredje rikets armé. I S:ta Radegund har det också funnits desertörer, men Franz Jägerstätter vägrar, ställd inför detta val, att desertera av fruktan för repressalier mot sin familj. Då det efter 1943 handlade om försvaret av den tyska jorden kommer Franz Jägerstätter att bli betraktad som landsförrädare.

Franz Jägerstätter vägrade avlägga den soldated som soldaterna i Tredje riket tvingades avlägga: ”Jag svär inför Gud genom denna heliga ed som jag riktar till det Tyska rikets Führer och hans folk, Adolf Hitler att visa honom ovillkorlig lydnad och jag vill vara en modig soldat. I varje ögonblick vill jag våga mitt liv för denna ed.”

I Berlin utses en advokat Feldmann att försvara Franz Jägerstätter inför Tredje rikets militärdomstol. Feldmann gör sitt yttersta för att rädda Franz Jägerstätter, och detta ger honom för övrigt möjlighet att senare visa att han inte blivit komprometterad av regimen. Feldmann påminner Franz Jägerstätter om att prästerna och biskoparna underkastat sig den nazistiska regimen. ”De har inte tagit emot nåden”, svarar Franz Jägerstätter honom – detta är alltså ett av tillfällena då var och en måste fälla avgörande i enlighet med sitt samvete.

På rättegångsdagen, den 6 juli 1943, begär Feldmann att domstolen innan den avkunnar dom inofficiellt frågar Franz Jägerstätter om hans inställning. Men Franz Jägerstätter ändrar ändå inte uppfattning och följaktligen blir den efterföljande rättegången en ren formalitet. Enligt Zahn bör fångvaktarna ha blivit mycket imponerade av denne fånge, hans hållning vann kanske genklang i deras egna frågor. Faktum är att en av domarna senare begick självmord för att inte behöva döma på order av Göring. Dokumenten som rör rättegången och särskilt dem som var närvarande har återfunnits i arkiven efter den kommunistiska regimen i Prag. Franz Jägerstätters domare var militärer, och motiveringen för fällande dom från denna militärdomstol löd: ”fördärvande av landets försvarsförmåga”. Domstolen noterade att Franz Jägerstätter för–

klarat sig vara redo att vara soldat inom sjukvården med tanke på kärle-ken till nästan. Men att han vidhållit sin uppfattning att han inte kan vara katolik och nazist samtidigt.

Domstolen fann även att han 1940–41 betraktade det som en synd att inte lyda statens befallningar. Men att nu Gud ingivit honom tanken att det inte var någon synd. Det finns situationer där det är bättre att lyda Gud mer än människor.

Arméns psykiatriska läkare hade funnit honom vara helt normal. Man kan inte ifrågasätta deras omdöme, det hade heller inte funnits några fall av psykiska sjukdomar eller andra ärftliga sjukdomar inom familjen.

I ett läge där Tyskland kämpade för sin egen existens borde Franz Jägerstätter ha gjort sin plikt som soldat för sitt fädernesland. Hans vägran medförde att han dömdes till döden.

Hållning gentemot familjen

Man har ibland anklagat Franz Jägerstätter för att ha försummat sin arrendegård för religionens skull. Men det är inte sant. I breven från fängelset ställer han ofta frågor till sin fru om sysslorna på gården, han iakttar till det yttersta sina skyldigheter. Det är inte fråga om något självmord. Franz Jägerstätter älskar livet. Från tåget som för honom till Berlin beundrar han våren – man kan finna samma förmåga att lägga märke till naturens skönhet hos Siniavskij i Gulag eller hos Etty Hilleshum i hennes brev från lägret i Westerbork – och från sitt fängelse skriver Franz Jägerstätter: ”Från mitt fängelse tycks mig himlen och blommorna vackrare än någonsin.” Men människorna misstrodde en djupt religiös människa lika mycket som en icke-troende. Vid sin återkomst till byn efter kriget försökte fader Karobath få veta vad som hänt, men många vände honom ryggen.

Feldmann vidtar ytterligare en åtgärd, den 6 juli skriver han till fader Fürthauer, kyrkoherden i S:ta Radegund, för att meddela honom domen och föreslår honom att få familjen att resa till Berlin för att tala Franz Jägerstätter till rätta. Detta besök ägde rum. Fader Fürthauer följde med fru Jägerstätter ända till Berlin. Fürthauer noterar: ”Hans hustru hade tydligt sett att varje försök att få honom att ändra åsikt var dömt att misslyckas. Själv, efter att enträget ha bett Franz Jägerstätter att underkasta sig, välsignade han honom och försäkrade honom att han inte begick någon synd genom att följa sitt samvete. Hans hustru sade: ”Han ville absolut inte ändra sitt beslut.”

I det som utgör hans sista brev, skrivet på gul kartong, förmodligen skickat till hans hustru efter hans död, har Franz Jägerstätter särskilt skrivit: ”Man har ingen rätt att ljuga, inte ens för sin familjs skull.”

Hans hustru stöttade honom ända till slutet: ”Om jag lämnade honom skulle han inte ha någon.”

Vid sin första fängelsevistelse finner Franz Jägerstätter kamrater som fattat samma beslut som han. ”Det finns för övrigt, har man sagt mig, SS-män som omvänt sig före döden. Människorna är inte så onda som man tror” (Brev den 5 mars 1943).

Franz Jägerstätter ber sin hustru att säga sanningen till deras barn. Detfinns hos honom en särskild sorts tillit till sanningen, och Franziska förstod hans beslut och visste hur djupt rotat det var i tron, vilket några av hennes brev visar (publicerade och utgivna av E. Putz i en samlingsvolym 1997).

Den 9 april skriver Franz Jägerstätter till sin hustru, han påminner om deras starka kärlek efter sju års äktenskap. Han är säker på att bli förstådd: ”Du vet att jag inte är någon brottsling.” I detta brev möter man återigen en människa som älskar livet och som är lycklig i sin parrelation och sitt familjeliv.

Attityden gentemot kyrkan

Det som Franz Jägerstätter gör är till syvende och sist att vägra att tillbe en avgud. När han når fram till beslutets avgörande religiösa kärna förkastar han kyrkans politiska synd. Kyrkans frestelse är densamma som Kaifas’ och i fallet med nazismen har J. Rovan, i sin Tysklands historia, understrukit den religiösa dimensionen och kopplingen till det ondas problem. Men Franz Jägerstätter är en människa som kan urskilja andar, han kan inte undgå att lägga märke till det demoniska i Hitlers väsen. I samlingsvolymen Franz Jägerstätter, Christlicher Glaube und Politisches Gewissen (Verlag Thaur 1997) betonar flera moralteologer att Franz Jägerstätters hållning slutgiltigt ogiltigförklarar kyrkans hållning i form av ”det minst onda” – i en tid när den kommunistiska revolutionen med sina konsekvenser tycktes vara det värsta av allt.

Under de sista veckorna var det framför allt två saker som gav honom sinnesfrid: förutom det faktum att han visste att en katolsk präst hade handlat på samma sätt som han fanns även övertygelsen, som han formulerade på följande sätt: ”När man har ett lugnt samvete, när man vet att man inte är skyldig då kan man leva i frid, till och med i ett fängelse.”

Franz Jägerstätter vägrar att bli avgudadyrkare genom att avlägga eden, men han diskuterar och analyserar hållningen hos den som avlägger den. Fader Fürthauer försöker visa honom att hans offer inte kommer att tjäna något till. Franz Jägerstätter rådfrågar andra katolska präster, t.o.m. biskopen i Linz som senare påminner sig ha sagt åt honom att följa sitt samvete, men att detta misstagit sig. När Zahn gör sina efterforskningar 1961 får han problem med biskopsämbetet. 1946 vägrar för övrigt en stiftstidning att publicera en artikel om Franz Jägerstätter.

Den 22 februari 1943, strax före avfärden till Enns skriver Franz Jägerstätter till fader Karobath: ”Jag kan inte ta tillbaka mitt beslut, som ni vet … När jag bär denna uniform, hur ofta kommer jag då inte att bli tvungen att förneka Kristus? … Man har berättat för mig att fem män från S:ta Radegund stupat vid Stalingrad. Skulle Gud i ett annat liv kunna återgälda dem allt som de lidit till kropp och själ, ty här nere kan man verkligen säga att deras offer inte skulle ha tjänat någonting till. Det är bättre att offra sitt liv än att utsätta sig för synd innan man dör.” Man märker i dessa rader en realism som redan uppväckts hos Franz Jägerstätter.

Han vägrar att fälla någon dom över prästerna. Därför skriver han till

sina svärföräldrar: ”Jag ber er om ännu en sak: att, så långt det är möj-ligt, hålla inne med allt som prästerna har sagt eller ytterligare kommer att säga om mitt fall, därför att deras situation får inte på något sätt förvärras.”

Han avslutar sitt brev till fader Karobath: ”Ursäkta det besvär som jag kan ha orsakat er. Må Herren inte överge mig i dödsögonblicket” (Zahn s. 60).

Det rättfärdiga kriget och freden

Den 3 april deklarerar kardinal Pacelli, nuntien i Berlin med anledning av påvens upprop mot kommunismen: ”Den helige fadern har officiellt berömt reichführer Adolf Hitler därför att han är den ende statsman som har hörsammat den helige faderns upprop.”

Franz Jägerstätter motsätter sig idén om krig i form av ett korståg mot kommunismen. I hans ögon förs kriget i själva verket mot det ryska folket och för att bemäktiga sig deras tillgångar. Och i ett kristet perspektiv kan det här inte vara fråga om ett rättfärdigt krig. Han påpekar: ”Nästan alla vill vi dra nytta av krigsbyten. Ansvaret för att detta sker skyller vi på endast en … Är det fel att hyckla även om det inte skadar någon?” Svaret som följer visar att det här rör sig om ett urskiljande på ett andligt plan: ”Men, självklart, det är ju oss själva vi tillfogar den största skadan.”

I en artikel publicerad i Esprit i februari 1999 analyserar J. C. Eslin ”den andliga makten ställd inför totalitarismen i det 20:e århundradet: fallet nazismen”. När det gäller katolska kyrkan understryker han ”frånvaron av offentlig opposition” (s. 173). I juli 1933 undertecknades ett konkordat mellan Rom och Tyskland. Förvisso fanns även 1937 Mit brennender Sorge. Kyrkan har naturligtvis idag, på det intellektuella planet, ändrat sig, och utan tvivel har en hållning som Franz Jägerstätters bidragit till detta. Ett tecken på denna förändring är påvens försäkran i Assisi 1986: ”För att föra krig krävs det några personer, men för att skapa fred behövs alla.” På samma sätt uttalade han sig i sin Appell till Europa, som han gjorde utanför katedralen i Köln efter saligförklaringen av Edith Stein den 4 maj 1987: ”Kanske är ni många som just nu tänker: ’Europas kristna rötter, världsfreden, religionsfriheten, de kristnas enhet är vår tids stora utmaningar, men vad kan jag göra, jag ensam?’ … Jo du kan på egen hand sätta igång rörelsen, ty varje riktigt beslut, varje påtaget frivilliguppdrag hänger på individen … Varje persons ja, generöst formulerat och fasthållet vid i trohet, är oundgängligt för att sätta igång och effektivt påskynda dessa djupgående förbättringar av kyrkan och samhället.”

Den förvandlade återvändsgränden

Detta är fader Fürthauers vittnesbörd efter hans besök hos Franz Jägerstätter i fängelset i Berlin: ”Alla försök att få honom att ändra åsikt har varit fruktlösa. Franz Jägerstätter hade fullständigt, intill yttersta klarhet tänkt igenom sitt beslut. Även jag gav honom min välsignelse och försäkrade honom att det inte fanns någon anledning att vara rädd för

att synda när han följde sitt samvete. Franziska kände sin Franz tillräck-ligt väl för att veta att ’nejet’ vid denna tidpunkt inte var ett nej till hustru och barn utan ett absolut ’ja’ till Gud.”

Zahn erinrar sig att Franz Jägerstätter 1940–41 hade blivit medlem av en franciskansk tredje orden och citerar några meningar för att förtydliga hans beslut: ”Jägerstätter sade ofta: ’Jag kan inte skjuta över ansvaret för mina handlingar på führern’ och ’mitt samvete kan inte acceptera att slåss för führern.’”

I fängelset i Berlin använde fängelseprästen Kunza argumentet att han behövdes i framtiden, men Franz Jägerstätter svarade: ”Jag kan inte lova er det.”

En ledare inom orden som arbetade på sjukhusen i Berlin från 1938 till 1946 hade via fängelseprästen fått detaljerna kring Franz Jägerstätters sista ögonblick och vidarebefordrade dessa i ett brev till Zahn. Ända till slutet upprepade Franz Jägerstätter: ”Jag kan inte. Jag får inte svära en trohetsförklaring till en regering som för ett orättfärdigt krig.” I avrättningsögonblicket var han beredd och man kan förstå att han i sista stund motsatte sig att man läste Nya testamentet för honom med dessa ord: ”Min själ är innerligt förenad med Herren och en läsning skulle avbryta vår kommunion.”

Lugn besteg han den 9 augusti 1943 schavotten. Fängelseprästen sade: ”Jag är säker på att denne man är det enda helgon som jag kommer att få möta i mitt liv.” Och han berättade för Franziska: ”Ända in i det sista förblev han ståndaktig” ergeben geblieben.

När syster Georgi efter kriget, 1946, reste för att ta emot Franz Jägerstätters urna och föra den hem till byn sade hon: ”Jag kan vittna om att Franz Jägerstätters förbön gav mig en ovanlig hjälp med ett andligt problem … Franz Jägerstätter var vän med Herren.”

Efter avrättningen skrev fader Kreutzberg, fängelseprästen i Berlin-Tegel, till Franziska Jägerstätter: ”Mycket få dör som han, som en hjälte, som en bekännare, som en martyr och ett helgon.”

Artikelförfattaren är dominikanpater i Lund.

Översättning: Per Lindqvist