Kloningen av människor och dess konsekvenser

Den 23 februari 1997 slår en nyhet ned som förbluffar både den internationella folkopinionen och vetenskapsmännen. Forskare hade lyc-kats klona en vuxen tacka. Det klonade fåret Dolly var redan sju månader gammalt och mådde bra. Eftersom hon kom från en cell i ”moderns” organism hade hon samma genuppsättning som ”modern”. Aldrig någonsin hade en sådan prestation genomförts. Man hade till och med ansett att något sådant var omöjligt på grund av differentieringen av celler i varje vuxet djur.

Genast ser man mardrömmen framför sig: att man skulle tillämpa en sådan ”identisk reproduktion” på människan. Har man då inte överskridit en gräns och gått in i ”den bästa av världar”, som Aldous Huxley uttryckte det redan 1932. Måste man inte snabbt stänga dörren inför ett sådant perspektiv? En mångfald röster höjdes. Statschefer krävde klara förbud. Etiska kommissioner tog ställning. En internationell konsensus verkade vara ett faktum.

Idag blir en sådan förkastelsedom alltmer öppet ifrågasatt. Myndighetspersonerna hade troligen svepts med av sina känslor och uttalat sig för fort. Kloning av människor skulle kunna vara ett legitimt komplement till medicinsk hjälp vid befruktning. Framför allt önskar vetenskapsmännen mer eller mindre uttalat ge sig in på kloning av männi-skor av andra skäl än att åstadkomma klonade barn. De tror att det skulle kunna få fruktbara spin-off-effekter medicinskt.

Kloning för fortplantning

En av svårigheterna med att diskutera kloning är att samma term som alltid ger associationer till identisk fortplantning, också betecknar flera andra operationer med olika mål. Kloning kan äga rum på många olika biologiska nivåer. Etiskt och juridiskt är det inte samma sak att klona en mänsklig gen för att för att få fram bakterier som producerar insulin åt en diabetessjuk eller att klona hudceller för att få fram vävnad för att behandla svåra brännskador som att klona ett embryo, ett barn eller en vuxen människa.

Vad som hittills orsakat mest debatt är att man skulle tillämpa fortplantningskloning, reproduktiv kloning, på människor. Det vore bättre att tala om kloning med fortplantning som mål. Då handlar det om att reproducera en djurorganism som är fullt utvecklad för att få fram en ny individ som är genetiskt identisk. Man använder då metoden att föra över en kroppscellkärna (undantagandes alla germinalceller, äggceller och spermaceller) från det djur som ska reproduceras till en äggcell från ett djur av samma art, en äggcell där cellkärnan tagits bort. En sådan överföring innebär en mängd svårigheter som föreföll oöverkomliga fram till 1977. Man måste lura äggcellen och få den att synkroniseras med kärnan. Men om alla nödvändiga försiktighetsåtgärder har vidtagits kan äggcellen programmera om kärnan som dittills styrt en viss kroppscells funktioner och i stället ge den all den potential som finns i cellkärnan hos modercellen i ett befruktat ägg och därmed ombildas den till en initialcell eller ett ”ägg”, som vid delning producerar ett embryo. Så ser den besvärligaste fasen i den här typen av kloning ut. År 1997 var procenten lyckade försök låg. Nu ligger den på 25 procent när det gäller nötkreatur. När man en gång fått ett embryo måste man efter nödvändiga förberedelser föra in det i fortplantningsorganen på råttan, fåret eller kon, beroende på vilket djur man vill försöka klona. Föra in embryot och sedan vänta … Oftast bryts havandeskapet före födelsen. Hos nötkreatur leder endast tio procent av sådan överföring av embryon till en nedkomst; dödligheten vid nedkomsten är hög och vetenskapsmännen konstaterar eller snarare fruktar allvarliga störningar i utvecklingen hos djur som man fått fram på det sättet.

Varför skulle man klona människor?

Med hänsyn till den osäkerhet som fortfarande råder om effekterna av den här sortens kloning skulle det för ögonblicket vara oacceptabelt att klona människor. Det skulle vara uttryck för en total brist på respekt för de eventuella barn som skulle komma till och också för de kvinnor som skulle acceptera att låna sig till ett sådant äventyr. På den punkten kan man tala om ett verkligt internationellt samförstånd. Men det löser inte grundfrågan: ska man bestämt och definitivt ta avstånd från fortplantningskloning av människor?

Den känslostorm som meddelandet 1997 väckte förde med sig en del våldsamma avståndstaganden från mänsklig kloning, avståndstaganden som vilade på missförstånd eller till och med på veritabla skräckbilder. Kloningen framställdes som ett sätt för människan att förlänga sin existens i ett annat själv. Man antog att identiteten hos den som framalst-rats genom kloning helt skulle absorberas av den klonades dito. Ett sådant sätt att resonera leder direkt till myten om att en person bara är sina gener. En individ och hans klonade avkomma skulle ha samma genuppsättning och alltså många fysiska och kanske psykiska gemensamma drag liksom alla tvillingar. Men de skulle ändå vara två olika personer med sin egen historia som formar deras respektive personligheter. Man kan inte ”reproducera en mänsklig varelse”. Men den som kom till världen och upptäckte att hans uppgift bestod i att vara en annan än sig själv vore verkligen att beklaga!

Men sådana skräckföreställningar räcker inte som grund för ett allmänt fördömande av kloning av människor. Men man måste ändå ta föreställningarna på allvar. Å ena sidan skulle de kunna leda till att somliga vände sig till skrupelfria vetenskapsmän eller vetenskapsmän drivna av de vansinnigaste drömmar. Å andra sidan visar föreställningarna på en av de farligaste målen som ett samhälle eller en individ skulle kunna ha med att använda sig av fortplantningskloning: nämligen att bestämma vilken genuppsättning en framtida människa skulle ha, för att på så sätt göra henne till slav under dem som sett till att hon kommit till. Detta skulle vara den yttersta formen av förnekande av den mänskliga värdigheten och skulle till och med i vissa fall också bli ett slaveri. De faktorer som bygger upp en människas identitet skulle nämligen vara förutbestämda för att tjäna syften som är helt främmande för dem. Vissa har föreslagit att man skulle kombinera kloningen med nya genetiska kombinationer för att få fram människor med vissa förmögenheter!

Perspektivet med diktatorn som försöker överleva sig själv i de klonades personer är avskyvärt. Och ändå är långt ifrån alla människor mot kloning. De föreställer sig felaktigt kloningen som en väg till överlevnad. Då de tillfrågats har många sagt att de förstod om föräldrar som just höll på att förlora ett barn ville se barnet överleva tack vare kloningen. Men de tänkte inte på att det nya barn som skulle födas skulle ha tilldelats en uppgift bara genom sitt sätt att födas, ett uppdrag som barnet aldrig skulle kunna uppfylla. Det finns ju redan många ”ersättningsbarn” efter en bror eller syster som försvunnit för tidigt. Från sin allra tidigaste barndom måste de bära denna tunga börda. ”Ersättningskloning” skulle rista in uppgiften i deras gener och i deras kropp … Vetenskapen ska inte bidra till att sörjande föräldrars mest desperata drömmar inkarneras i ett barn. Det skulle innebära att vetenskapen producerade mänskliga varelser på ett planerat sätt för att förverkliga önskedrömmar. Med ett sådant förfaringssätt skulle de sälja de nya människornas mänskliga värdighet billigt.

Ett nytt sätt att reproducera sig?

Andra skäl har lagts fram för att rättfärdiggöra kloning av människor. Den mänskliga värdigheten räcker som argument för att avvisa de flesta av dem. Det skulle inte vara acceptabelt att man fastställde genuppsättningen och ett barns fysiska karaktär för att barnet sedan skulle uppfylla en förutbestämd funktion. Barnet skulle inte vara ett mål i sig som Kant uttrycker det i en maxim som vi i Västerlandet helt accepterat.

Vissa ser emellertid kloningen som en ny metod som skulle tillåta ett sterilt par eller ett par som lever med hotet om att föra en allvarlig genetisk sjukdom vidare, att kunna föda ett barn. Det barnet skulle verkligen vara önskat för sin egen skull. Kloningen skulle till och med vara att föredra framför de fortplantningsmetoder för barnlösa par som accepteras i de flesta samhällen, som till exempel insemination av en spermie från en donator. I egenskap av vad skulle den offentliga makten ingripa i parens privata liv och undergräva deras ”valfrihet när det gäller fortplantning” frågar man sig speciellt i USA.

Man kan alltså inte avvisa kloningen rent generellt med utgångspunkt i målen med kloningen. Man måste se närmare på vad det innebär att sätta ett barn till världen på det sättet.

En fortplantning utan sexualitet

Den form av kloning som vi för ögonblicket funderar över består ur biologisk synvinkel i att man får fram ett barn vars genuppsättning är identisk med en annan människas, ett barns eller en vuxen människas. Vad får det för konsekvenser för människosynen?

Först och främst handlar det om en sorts fortplantning utan sexualitet. En klonad människa har fått sitt liv huvudsakligen från en person, även om kloningen av en man kräver att en eller två kvinnor deltar (för att förse med ett ägg och havandeskap). Barnets fysiska karaktärsdrag skulle då komma från en enda människa som vi kallar ”gengivaren”.

Detta skulle enligt det franska nationella etikrådet innebära en formlig omvälvning av människans villkor. Genom att barnalstringen sker via sexualiteten har varje människas hittills två människor att tacka för sitt liv, två människor av olika kön, båda lika oumbärliga. Vid barnalst-ring visar sig individens begränsning. Människan är ofullständig och måste ta hjälp av en annan för att kunna fortplanta sig. För barnet har detta faktum en avsevärd symbolisk betydelse. Även om en av föräldrarna försvinner så vet barnet att det inte bara fått sitt liv av en av dem. Det skyddar barnet från en verklig eller inbillad maktfullkomlighet som barnet med fel eller rätt tillskriver den ena eller den andra av sina föräldrar.

Fortplantning genom sex visar också att det liv som alstras är en frukt av en relation, även om den är kortlivad, en relation mellan två personer, en man och en kvinna. Kloning skulle möjliggöra att barnalstringen frikopplades från all form av relation. Om man tillät kloning socialt skulle det alltså radikalt förändra synen på barnalstring och relationen mellan könen. Det är svårt att föreställa sig vilka återverkningar det skulle få socialt och kulturellt. Allt man kan förutse är att konsekvenserna skulle vara avsevärda.

Situationen skulle bli ännu mer tillspetsad om kloningen skedde på begäran av en ensamstående person som vägrade all kroppslig inblandning från någon annan i kloningen. Hon skulle få ett barn som helt och hållet kom från henne själv med hjälp av tekniken. En sådan hypotes är ingalunda absurd, om kloning accepteras i ett samhälle. Hur skulle man kunna avvisa kraven på ensamfortplantning, om barnalstringen inte längre verkade knuten till en gemensam handling mellan en man och en kvinna?

Genuppsättning, identitet

Om gengivaren ger sin genuppsättning och sina fysiska drag skulle den som föds genom kloning bli tvilling med gengivaren, men en osynkronisk tvilling eftersom det är ett avstånd i tid mellan deras respektive födelse. Det framstår klart i fallet med föräldrar som drömmer om ett barn som är helt likt det barn som dött under tragiska omständigheter. Visst är det en tvilling till den som dött som de vill ha. Men samtidigt kopplar somliga kloningen till hjälp med befruktning. Det visar på att barnet som fötts genom kloning skulle ses som barn till gengivaren. Mellan de två personerna skulle det alltså samtidigt utvecklas tvillingband och föräldraband. Barnet skulle vara syskon till den som det också är barn till.

Men det är av grundläggande betydelse för varje människa att finna sin plats i generationsordningen, både för att fastställa sin identitet och säkert också för att inte råka in i inre olidliga och destruktiva spänningar. Här handlar det om en antropologisk invariant bortom kulturella skillnader och bortom olika system för föräldraskap. Man kan alltså med fog oroa sig för konsekvenserna av en blandning av oförenliga relationer och de sociala och kulturella följder en sådan snedvridning av släktskap skulle medföra för barnet. Det franska nationella etiska rådet menar att om man drar resonemanget till sin spets skulle själva tanken på härstamning förlora sin innebörd. Vi skulle enligt A. Kahn riskera att omintetgöra viktiga sociala band och förlänga banden mellan generationerna och spränga sönder familjestrukturen inifrån.

Bortsett från trasslet med generationer skulle likheten i genuppsättning göra att det uppstod stora fysiska likheter. Om den klonade avkomman lever i samma familj som den som är eller har varit hans gengivare (och om han inte gjorde det, varför har man då ordnat så att han fötts under sådana problematiska förhållanden?) måste klonbarnet vara medvetet om den fysiska likheten. Tvillingförhållandet skulle bli tydligt på många sätt. Barnet skulle få förväntningar på sig på grund av likheten. Dessutom skulle barnet ha en verklig eller inbillad (inbillad om gengivaren är död) bild av hur han eller hon ska bli. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan ett osynkroniserat tvillingskap och det vanliga synkroniska tvillingskapet, tvärtemot vad kloningens förespråkare så lättvindigt påstår. När barnet har kommit till en viss ålder kommer det kanske att göra revolt mot sin situation och mot dem som är ansvariga för den, något som säkert skulle åstadkomma mycket besvikelse. Men med vilken rätt har man lagt en sådan börda på barnet? Det är alltså med fog som en del amerikanska författare pläderar för att barnet ska ha rätt till att inte veta något om framtiden och ha en öppen framtid framför sig. Att inte veta något om hur ens egen genuppsättning påverkar framtiden är nödvändigt för att människan ska kunna bygga upp sig och sitt liv på ett spontant, fritt och autentiskt sätt.

Med vilken rätt beslutar man i förväg vilken genuppsättning ett barn ska ha?

Den diskussion vi har fört om fortplantningskloningens konsekvenser för barnet och de sociala och kulturella konsekvenser som följer i dess spår räcker enligt vårt sätt att se för att man ska ta avstånd från den här typen av fortplantning. Förvisso har vi inte bevisat allt. Vissa författare kräver bevis för att man ska begränsa valfriheten i fortplantningsmetod.

Men som bevis erkänner de endast sådant som statistiska argument av medicinsk eller psykiatrisk karaktär, som endast kan samlas ihop i efterhand. Det innebär att man måste säga ja till varje kollektivt äventyr ända tills det visar sig eventuellt medföra skadeverkningar … och kanske oåterkalleliga sådana. Enligt vårt sätt att se måste man tvärtom först fråga sig hur vi ser på människan och hennes utvecklingsbetingelser. Vi måste fråga oss hur man behandlar henne med tillbörlig respekt. Om man ser att riskerna är nog så stora räcker det för att man ska säga nej till somligt.

Under alla förhållanden inställer sig en mer grundläggande fråga inför människans agerande: med vilken rätt gör man det ena eller det andra? Vilket skäl man än har till att klona en person så innebär kloningen att man förutbestämmer genuppsättning och till stor del även det framtida barnets fysiska drag. Med vilken rätt skulle man kunna rista in sina egna val i en ny mänsklig varelse, speciellt om det handlar om att man vill föda fram en person som ”ska vara sådan som en annan har velat och kroppsligen likna någon som redan har levt”, som A. Kahn uttrycker det. Hittills har merparten av biologer och läkare vänt sig mot att föräldrar skulle få välja ögonfärg, något genetiskt drag eller kön på sitt nya barn. De bedömde med rätta att detta gick bortom deras uppdrag och skulle ha inneburit en oacceptabel inblandning i en annan människas tillblivelse. Inblandningen i ett barns tillblivelse skulle bli ojämförligt mycket större när det gäller kloning! Visst kan man förstå sterila pars lidande, men det rättfärdigar inte att man förgriper sig på en människas fundamentala rättigheter på det viset.

För att artikeln inte ska bli för lång ska vi bara tala helt kort om en form av ingripande i mänsklig fortplantning, skapandet av tvillingembryon som alltför snabbt har kopplats ihop med begreppet fortplantningskloning. Det är tekniskt möjligt att sönderdela ett embryo genom att skilja dess celler åt och sedan genom olika processer åstadkomma fler embryon med samma genuppsättning utifrån de åtskilda cellerna. Till sist kan man få synkroniska tvillingar att födas. Det är ett ganska vanligt tillvägagångssätt i forskningen på nötkreatur och till och med i kreatursuppfödning. Det motsvarar för övrigt den ursprungliga termen kloning hos biologerna: man får fram en grupp levande varelser med samma genuppsättning.

När det gäller människan har man tänkt sig att ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna öka chanserna för en framgångsrik in vitrobefruktning i de fall när befruktningen misslyckas många gånger. Man har försökt åtminstone en gång i experimentsyfte men de embryon man fick fram förstördes snabbt.

Vi måste erkänna att inget av de argument vi har utvecklat för att ta avstånd från kloning genom överföring av en cellkärna från ett barn eller en vuxen håller vid den här typen av ingrepp. Förmodligen skulle man ändå avvisa även den typen av kloning. Det skulle innebära en annan form av ingripande i människors tillblivelse om man avsiktligen beslutat att försätta dem i en så speciell situation som tvillingens (även om man undviker att råka in i massproduktion av människor med samma genuppsättning, ett perspektiv som gör en stel av fasa inför det förakt metoden visar för den enskilda individens unika egenskaper). Om man frös ned sådan embryon skulle det också öppna vägen för att man skulle föda fram osynkroniska tvillingar. Men det finns säkert mycket mer att säga i frågan än dessa korta konstateranden.

Kloning i medicinskt syfte

Hittills har vi bara talat om kloningar i syfte att få fram klonade barn, klonade sinsemellan eller klonade av ett barn eller en vuxen. Vi har framhållit skillnader i etiskt synsätt. Anhängarna av sådana fortplantningsmetoder finns framför allt i de anglosaxiska länderna och mycket lite i Frankrike, där begreppet mänsklig värdighet är en central etisk utgångspunkt.

För många av våra samtida tillämpas begreppet värdighet endast på människor som redan är födda; för dem finns det inget hinder för forskning på embryon. Och ett stort antal vetenskapsmän önskar hett att man inte enligt lag förbjuder kloning eller att man förkastar metoden ur moralisk synpunkt; under förutsättning att man avstår från att göra en kvinna havande med de embryon man fått fram. Inom vetenskapen väntar man sig mycket både inom områden som grundforskning och medicinsk behandling.

För att förstå vad det handlar om måste vi här föra in några andra vetenskapliga begrepp. Var och en av de första embryocellerna kan generera ett embryo. Man säger att de är totipotenta: var och en av cellerna har i sig själv möjligheterna till ett helt embryo. Det är för övrigt därför som man kan få fram tvillingembryon genom att bara klyva ett embryo. Om man fortsätter att odla ett embryo utöver de allra tidigaste stadierna är det möjligt att få fram cellstammar av embryon eller ESC-celler (Embryonic Stem Cells). Man kallar dem pluripotenta. Nya försök har visat att det är möjligt att odla dessa ESC-celler och få dem att föröka sig. Forskarna hoppas att man kan få dem att utvecklas in vitro till stamceller för blod eller diverse vävnader (nervvävnad, hjärtvävnad).

Det är alltså lätt att förstå hur intresserade forskarna är av att kombinera mänsklig kloning med odling av ESC-celler. De hoppas att på det sättet få fram celler som skulle kunna ligga till grund för olika vävnader som alla har en viss människas genuppsättning (genom att man tagit ur några celler ur hans eller hennes kropp); på det viset skulle man kunna göra celltransplantationer med celler som inte skulle stötas bort av det egna organet. Man skulle då kunna förnya vissa hjärtvävnader och en del av personens nervsystem eller blod … Sådana behandlingsformer skulle helt klart vara revolutionerande.

Mot en förvrängning av lagen?

För att kunna få fram sådana cellstammar måste man självklart ha producerat ett mänskligt embryo genom kloning. Men så kan man inte göra utan att det uppstår frågor av juridisk och etisk art.

Dessa frågor döljs ofta av ett därtill avsett ordförråd. Somliga leker med orden och talar om cellkloning. Det är ett vanligt bruk idag och ger knappast några problem ur etisk eller juridisk synvinkel. Som vi redan sagt kan man numera till exempel få hudceller att förmera sig. På så sätt får man fram riktig vävnad. Målet är förvisso att ta en cell från en sjuk människa och få fram rader med celler med samma genuppsättning. Men att man då skapar ett mänskligt embryo döljs omsorgsfullt genom det sätt man talar om det. Andra föreslår distinktioner, klara kriterier för målet med kloningen, om det handlar om fortplantning eller inte. I etiskt tänkande är det klart att målet alltid måste tas med i beräkningen, men det fritar ingalunda aktörerna från att fundera över sättet att nå dit. Men i den kloning där man förflyttar en cellkärna från ett barn kan målen variera men vägen dit är densamma: man får fram ett mänskligt embryo. Den teknik man använder är dessutom exakt likadan.

Av det som hittills sagts kan man dra två slutsatser. Många ser med rätta fortplantningskloning som ett förfärligt angrepp på mänsklig värdighet och barnets rättigheter. Och de skulle vilja att man avvisar sådana ingrepp världen över. De skulle utifrån det sätt man har framställt frågan för dem acceptera en kloning som inte handlar om fortplantning. Det är svårt att inte se att detta skulle öppna dörren för forskning om kloning av människor. Utan restriktion också från vetenskapens sida skulle forskningen bara ha fritt fram. Hur skulle man kunna undvika fortplantningskloning i länder med bristfällig lagstiftning, när man en gång fått tekniken klar?

Europakonventionen har skrivit in ett förbud mot befruktning in vitro av människoembryon för studium, forskning eller experiment. Ett embryo kan alltså inte avlas genom invitrobefruktning med fortplantning som mål. Det etiska målet är klart: man måste visa ett minimum av respekt för ett människoembryo och undvika att det helt och hållet blir en tingest, att man reducerar människoembryot till ett laboratorieredskap. Kommer samma lag, som just nu revideras, att acceptera att man framställer människoembryon i kloningssammanhang men med uteslutande av all fortplantning? Vilken lagvrängning skulle man då kräva att lagen underkastade sig? Och logiskt skulle det leda till att man upphöjer vetenskaplig och medicinsk nytta till högsta värden rättsligt och etiskt.

En del föreslår att man ska undvika att forma mänskliga embryon genom att föra människans cellkärna för att klonas i ett koägg. Många forskningslag har kastat sig in i sådan forskning. Men kan man säga att det embryo man får på det sättet inte är mänskligt? Och vad ska man tycka om att man på det sättet överskrider gränsen som skiljer människa och djur åt?

Skydd av människoembryot

Funderar man över kloning kommer man undantagslöst fram till frågan om vilken respekt och vilket skydd man är skyldig ett människoembryo. Embryot visar sig bära på oändliga möjligheter och döljer många hemligheter. Av den anledningen blir embryot föremål för många vetenskapsmäns fascination.

De flesta av våra samtida vägrar att beteckna embryot som en person.

Till och med filosoferna tvekar eftersom embryot med sin utveckling är så speciellt. Kan man anse det som en sak innan det nått ett visst utvecklingsstadium? Detta skulle öppna vägen för att man gjorde embryot till ett arbetsredskap och att man behandlade det som laboratoriemateriel eller som grund för läkemedel. Men på det sättet skulle man inrätta en tröskel i det mänskliga varandet: å ena sidan är man en sak och å den andra en mänsklig varelse. Med vilken rätt skapar man en sådan gräns? Av vilken anledning skulle man tillerkänna embryot mänsklig status först efter sju eller fjorton dagar om det inte handlade om att vetenskap och medicin skulle ha nytta av dem?

Varför inte erkänna att människoembryot förblir en gåta för oss? All början är gåtfull. Embryot är ”nästan ingenting”. Och ändå avslöjar det senare all sin rikedom. Hela mänskligheten har uppstått genom detta ”nästan ingenting”. Att behandla dessa embryon som saker som man kan manipulera hur som helst (eller enligt anvisningar från en kommission som tillsatts för ändamålet) kan inte ge annat än långvariga effekter på vår uppfattning om mänskligheten. Historien visar att reflektionen omkring embryot inte går att skilja från reflektionen om människan själv. I vår föga spekulativa tid kan man säga att det man gör mot ett embryo utifrån vad som är socialt accepterat ger grönt ljus för liknande attityder i förhållandet till den färdiga människan.

Under de månader vi har framför oss kommer det franska parlamentet att slå fast eller ändra lagen från 1994, som vi redan hänvisat till. I hjärtat av debatterna kommer man att finna frågan om vilket skydd man är skyldig att ge människoembryot in vitro och om det ska vara tillåtet eller inte för vetenskapsmännen att använda embryot för forskning och att omvandla det. Starka krafter trycker på för att man ska tillåta forskningen. Vetenskapsmännen klagar över att man får forska på människan i alla hennes åldrar under vissa betingelser. Men man får inte forska på den allra första fasen i embryots utveckling. Denna fas skulle alltså vara tabu. Parlamentet skulle kunna visa på att det inte finns några tabun utan klara principer som tillämpas på varje etapp i livet. Det skulle vara oacceptabelt att forskningen medvetet skadar en vuxen eller ett barn; må detsamma gälla för människoembryot.

Om man däremot tillåter att man gör människoembryot till ett arbetsredskap, för att nu återkomma till det vi sagt tidigare, men att man bara använder det för forskning, då skulle man öppna vägen för kloning av människor genom överföring av cellkärnor från barn eller vuxna. Till att börja med skulle det inte handla om fortplantningskloning. Men sedan? När man en gång öppnat vägen för kloning av människor kommer de distinktioner som etiska kommittéer gjort om reproducerande respektive icke-reproducerande kloning att framstå i all sin bräcklighet.

Artikelförfattaren är jesuit och etiker i Frankrike.

Artikeln publicerades i Études, november 1999.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom