Mångkulturellt samfund

Den katolska kyrkan i Sverige är näst efter Svenska kyrkan det största kristna samfundet i landet. Den utgörs av ett enda stift med säte i Stockholm. Svenskarna kommer allt mer i kontakt med denna kyrka, främst genom information om allt vad påven eller katolska kyrkoledare i andra länder säger och gör och genom svenskarnas egna utlandsresor. Men också katolikerna i Sverige låter nuförtiden höra mera av sig i kulturdebatten och ekumeniken, genom församlingarnas aktiviteter och medlemmarnas lokala och internationella samhällsengagemang.

Därför är det desto mer förvånande att religionssociologer hitintills inte har gjort denna mångfacetterade kyrka till föremål för utförliga studier. Johan Gärdes doktorsavhandling är mig veterligen den första vetenskapliga monografin i ämnet. Den borde snart följas av andra. Så bekräftas också här, att invandrarna är hänvisade till sig själva när de skall tillkämpa sig en plats i det svenska samhället, trots alla vackra ord om integration som myndigheter och andra svenskar strör omkring sig. (Denna iakttagelse behandlas för övrigt i boken på s. 74–89.)

Härmed är det tydligt att Gärde gjort en pionjärinsats. Han har velat inskränka sig till en religionssociologisk analys av den katols-ka kyrkans sociala och pastorala verksamhet från 1970-talet till idag. I praktiken innebär det en undersökning av olika sidor i invandrarproblematiken såsom dessa framtonar i en kyrka som till drygt 80 % består av personer som fötts utomlands (se s. 98).

Författaren har tagit fasta på de främsta aktörerna i invandrarfrågor, nämligen på ett nationellt plan (eller med hans terminologi: samhällsnivå och samfundsnivå) de svenska sekulära myndigheterna, den katolska stiftsledningen och Caritas Sverige, på mellanplanet eller gruppnivå ett urval av några nationella grupper med deras själasörjare och vissa ordensgemenskaper, samt på det individuella planet eller på individnivå, ett antal enskilda invandrare. För att kunna göra sin analys har han varit tvungen att kort skildra de sociologiska förändringarna från 1970-talet och framåt, att redogöra för stiftets uppbyggnad och olika synsätt och tendenser inom det, samt att diskutera den svenska invandrarpolitiken och det civila samhällets möjligheter och begränsningar för religiösa samfund i allmänhet och den katolska kyrkan i synnerhet (s. 16 f.).

En teoretisk ram

Som hjälpmedel för analysen ger han först en teoretisk ram. Den består av en utförlig redogörelse för de olika religionssociologiska teorier som han sedan vill tillämpa på sitt material (kap. 2). Som en del i ramen skulle man också kunna räkna det som sägs om svenska myndigheters religionssyn (kap. 3). Längre fram följer ännu ett teoretiskt kapitel, om den katolska kyrkans sociallära (kap. 7).

För att få fram olika fakta som underlag för analysen belyses medlems- och församlingstillväxten, och främst antalet invandrare från olika länder, samt stiftets försök att hitta adekvata former för själavård (kap. 4). Diskussionerna om valet mellan nationella missioner och nationella församlingar behandlas för sig i ett eget kapitel (kap. 5). Sedan belyses den kyrkliga organisationen och det socialpastorala arbetet, främst genom att olika raster läggs på kyrkoledningen, ordnar och kongregationer, församlingar, nationella grupper, samt föreningar och rörelser (kap. 6). I ett komplicerat mönster skildrar författaren härvid förskjutningar i dominansen av olika kultursfärer (den germansk/anglosaxiska, den svenska, den slaviska och den latinska), förändringar hos kyrkoledningen i dess vision (från konservativ till progressiv) och dess mission (från traditionell till modern), samt användandet av olika pastorala modeller (en traditionell, en rationell, eller en karismatisk modell). Efter mellankapitlet om kyrkans sociallära kommer så ett försök att undersöka hur den sociala metodiken har ändrats i tre faser från prekonciliär över konciliär till postkonciliär metodik (kap. 8).

Eftersom det finns så få undersökningar om katolikerna i Sverige, hade författaren tydligen tänkt sig att även två enkäter bland nyckelpersoner i stiftets ledning och arbete respektive bland olika grupper av invandrare skulle kunna lämna underlag för en analys. Men det misslyckades delvis, eftersom för få svar kom tillbaka och flera frågor var oklart utformade (s. 198). Medel saknades för att göra kompletterande enkäter. Ändå bedömdes resultaten som tillräckligt intressanta för att kunna tas med, men inte som grund för analysen utan mera som en empirisk illustration (kap. 9 och 10). I ett slags bihang skildras slutligen stiftets egen organisation för bistånd och karitativt arbete, Caritas Sverige (kap. 11). Eftersom författaren själv under flera år har varit generalsekreterare i Caritas vet han vad han talar om.

Intressant statistik

Hur har då Johan Gärde gått i land med sin uppgift? Han har samlat många och värdefulla uppgifter, både om den siffermässiga utvecklingen av stiftet och dess arbete och om några skärningspunkter med differenser i bedömning och handlande. Boken är verkligen en pionjärinsats och kommer därför att vara en nödvändig referenspunkt vid vidare forskning. Enskilda delar är också mycket läsvärda och intressanta.

Ändå kan jag tyvärr inte utan vidare säga att författaren lyckats helt. Avhandlingen borde ha bearbetats en gång till både beträffande formgivning och innehåll. Rena slarvigheter – som man dock kan leva med – är t.ex. att somliga sidor är dubbelräknade, att fotnoterna ömsom fortsätter i nästa kapitel och ömsom inte, och att bilagornas numrering i innehållsförteckningen inte stämmer. Värre är att det saknas sidhänvisningar och personregister, vilket effektivt förhindrar att man kan kontrollera vilka teorier från kap. 2 som används längre fram i analysen.

Bokens uppbyggnad är inte heller den bästa. Teoretiska och praktiska kapitel varvas om varandra utan klar logik. Vidare ligger huvudvikten dels på de religionssociologiska teorierna i kap. 2, dels på beskrivningen av den katolska kyrkan i Sverige i kap. 4–6 och 8, men endast i de sistnämnda kapitlen förekommer hänvisningar. Sådana saknas i kap. 2, 3, 7 och 11. Enkäterna i kap. 9 och 10 behandlas också som en självständig del utan nämnvärt sammanhang med resten av boken.

Sammanfattningarna vid slutet av varje kapitel och slutsatserna i kap. 12 ser för det mesta trovärdiga ut, men de är mera ett urval av slutsatser som man skulle kunna dra än en systematisk genomgång av undersökningens resultat. Detta gjorde att jag vid genomläsningen fick sätta massvis med frågetecken efter påståenden som jag inte lyckades kontrollera på andra ställen.

Enskilda avsnitt ger likaledes å ena sidan en rikedom av informationer och synpunkter men är å andra sidan ibland slarvigt och oklart skrivna.

Som mycket positivt uppfattar jag att författaren blottlägger ett kärnproblem, nämligen att prioriteringarna i den katolska kyrkan i Sverige är anpassade till central- och östeuropeiska katoliker men inte till latin-amerikanska och afrikanska (s. 127–129). Men det är att gå för långt att kalla latinamerikanernas accenter på socialt ansvar för ”progressiva”. Deras sätt att uttrycka sin tro beror till stor del på den enorma prästbristen på denna kontinent, så att de har lärt sig att uttrycka sin tro i former där man inte behöver prästers närvaro. I Polen fanns/finns tillräckligt med präster, och därför kan accenten läggas på gudstjänstbesök som centrum i tron. Men detta kan inte heller utan vidare kallas för en ”konservativ” hållning.

Som positivt resultat uppfattar jag också att författaren pekar på behovet av en genomarbetad programförklaring för den katolska socialläran i vår svenska kontext (s. 162). Medan stiftets ledning och prästerna tills nu har prioriterat uppbyggnaden av församlingslivet, har de kanske försummat att den katolska kyrkan också har ett uppdrag i det svenska samhället. I etiska frågor kan vi bidra med många genomtänkta ståndpunkter. På det praktiska planet förblir behovet att utbilda präster och församlingsmedlemmar i kontakter med myndigheterna en viktig uppgift (s. 197).

Vid slutet av avhandlingen blottläggs ett enormt problem, nämligen att majoriteten av katolikerna allt för lätt anpassar sig till den moderna tiden eller det svenska samhället och kan kallas för distanskatoliker (s. 219). Sekulariseringen med allt vad den innebär av privatreligiositet, agnosticism, materialism och konsumism är ett grundläggande problem, eftersom den främst påverkar den andra generationen av invandrare samt konvertiternas barn. En djup reflexion över detta fenomen skulle behövas i samråd med alla andra kyrkor i Sverige.

Men det finns också exempel, där boken kommer till korta.

Tillämpningen av de religionssociologiska teorierna verkar ibland litet krystad. Varför och hur vill författaren samtidigt använda två typologier och tre modeller av ledarskap (s. 46–50)? Såvitt jag kan se är de bara i vägen för varandra.

En del konkreta uppgifter är oklara eller stämmer inte med verkligheten. Vad bestämmer att vissa församlingar hör till storstadsförsamlingar, andra till större stadsförsamlingar och andra till mindre stadsförsamlingar (s. 96 f.)? Jag skulle spontant ha räknat vissa av dem i en annan kategori. Dessa skillnader påverkar möjligheterna att bilda nationella grupper eller att få mässor på sitt eget språk. En översikt över denna sida saknas dock.

Analysen kunde ibland ha gått djupare. Så borde man vid beskrivningen av motsättningarna i pastoral strategi inte bara ha tagit med frågan om den andra generationen av invandrare utan också frågan om den tredje generationen (s. 123). Då skulle förmodligen ståndpunkterna inte hamna lika långt från varandra.

Trots kritiken måste jag säga att avhandlingen är en värdefull undersökning. Den visar prov på olika religionssociologiska metoder – vars relevans jag inte helt kan bedöma. Den ger många intressanta informationer och detaljer. Framför allt öppnar den vägen för andra undersökningar både av de religiösa sidorna hos olika invandrargrupper och av andra aspekter av Stockholms katolska stifts utveckling.