Solidaritetens årtusende

Det århundrade som just tagit slut har sett anmärkningsvärda naturvetenskapliga framsteg som har förbättrat människors liv och hälsa på ett påtagligt sätt. Dessa framsteg har också bidragit till vårt herravälde över naturen och har gjort det lättare för människor att få tillgång till kultur. IT har gjort världen mindre och fört oss närmare varandra. Aldrig tidigare har vi informerats så snabbt om vad som händer våra syskon i den mänskliga familjen. Men man kan fråga sig: var detta också ”syskonskapets” århundrade? Det går inte att ge ett enkelt svar på den frågan.

Vi måste bli ödmjuka och i många fall ha en botfärdig ande inför minnet av blodiga krig som har decimerat jordens befolkning med miljoner människor och lett till massiva utvandringar, skamliga folkmord, inför den kapprustning som ledde till misstänksamhet och fruktan, terrorism och etniska konflikter som förintade folk som hade levt tillsammans på samma territorium.

Livsvetenskaperna och biotekniken fortsätter att finna nya tillämpningar men ställer också frågor om vilka gränser man måste sätta för att värna om människors värdighet, ansvar och säkerhet.

Globaliseringen har omvandlat ekonomiska system på djupet genom att skapa oväntade möjligheter till tillväxt, men den har också gjort att många människor har hamnat vid sidan om vägen. Miljontals kvinnor och män utestängs från framgång och blomstring på grund av arbetslöshet i de mer utvecklade länderna och på grund av extrem fattigdom i allt för många länder på södra halvklotet.

Därför menar jag att det århundrade som nu börjar borde bli solidaritetens århundrade.

Vi vet idag bättre än någonsin att vi aldrig kan bli lyckliga utan varandra och än mindre i konflikt med varandra. I samband med konflikter och naturkatastrofer har humanitära ingripanden lett till lovvärda initiativ från frivilliga, som visar att kärleken till nästan växer, särskilt hos de unga.

Globaliseringen gör att statens roll förändras. Medborgaren blir allt mer aktiv. Subsidiaritetsprincipen bidrar till en jämvikt mellan samhällets krafter. Medborgaren har blivit en ”partner” i ett gemensamt projekt.

Det betyder enligt min mening att 2000-talets människa kommer att få utveckla sitt eget ansvar. Det gäller särskilt det personliga ansvaret, genom att utveckla känslan för plikten och för ett hederligt utfört arbete. Korruption, organiserad brottslighet eller passivitet kan aldrig leda till en äkta och sund demokrati. Men till detta måste man också lägga en känsla av ansvar för andra. För att leva bättre tillsammans i världen måste man bry sig om de fattiga, vara delaktig i strukturer för ömsesidig hjälp i arbete och samhälle, respektera naturen och miljön. Aldrig mer åtskilda och mot varandra! Alla tillsammans i solidaritet, inför Guds vaksamma blick!

Det förutsätter också att man avstår från avgudar. Med det menar jag välfärd till varje pris, materiell rikedom som enda värde, naturvetenskap som enda förklaring av verkligheten. Det förutsätter att alla tillämpar och respekterar lagen överallt, så att individens rättigheter verkligen garanteras och alla verkligen får samma chanser. Det förutsätter också att Gud får inta den plats som är hans i människornas liv: den främsta.

I en värld som allt mer söker efter mening är de kristna kallade att i början av det nya århundradet med allt större glöd förkunna att Jesus är människans återlösare. Kyrkan måste uppträda som ”Tecknet på och räddningen för den mänskliga personens transcendenta karaktär” (Andra Vatikankonciliet, Gaudium et spes 76, Katolsk dokumentation 7).

En sådan solidaritet förutsätter konkreta föresatser. Några är viktigare än andra: Att dela med sig av teknik och ekonomisk blomstring. Utan förståelse och öppenhet blir det omöjligt att hålla igen frustrationen hos länder som ser sig dömda till att sjunka allt djupare i en ökande osäkerhet och rentav till att hamna i konflikt med andra länder. Jag har flera gånger påmint om problemet med de fattiga ländernas skuldbörda.

Respekt för de mänskliga rättigheterna

Svaga människors längtan, etniska minoriteters krav, lidandet hos alla dem vars tro och kultur föraktas, är ingenting som man bara kan ta på allvar när det sammanfaller med politiska och ekonomiska intressen. Om man inte respekterar dessa rättigheter trampar man på människans värdighet och hotar världens stabilitet.

Om man förebygger konflikter kan man undvika svårhanterliga situationer och mycket lidande. Det finns många lämpliga internationella organ. Det räcker att använda dem och att klart urskilja vad som är politik, lag och moral, utan att ställa dem mot varandra eller skilja dem från varandra.

En avspänd dialog mellan kulturer och religioner skulle slutligen kunna gynna ett nytt sätt att tänka och leva. I vårt årtusende måste män och kvinnor finna nya former för samlevnad och ömsesidig respekt mellan olika mentaliteter och trosuppfattningar. Bästa sättet att utveckla respekten för andra i var och en av oss är utbildning, forskning och god information. Genom en sådan dialog kan vi i framtiden undvika att hamna i en absurd situation: att utesluta eller döda andra i Guds namn. Det skulle utan tvekan vara ett avgörande bidrag till freden.

Jag talar till er som en som själv har varit på resa tillsammans med flera generationer under det århundrade som just har tagit slut. Jag delade mitt folks svåra lidanden under de mörkaste stunder som Europa har upplevt. När jag blev aposteln Petrus efterträdare för 21 år sedan var det som att bli far till alla vår tids män och kvinnor utan undantag. Idag talar jag till er, som företräder nästan alla jordens folk. Jag skulle vilja dela med mig av något högst personligt. När dörrarna öppnades till ett nytt årtusende, tänkte påven att folk kanske äntligen kan börja lära sig av det förflutna. Jag ber alla i Guds namn att rädda mänskligheten från fler krig, att respektera människolivet och familjen, att överbrygga klyftan mellan rika och fattiga, och att inse att vi alla bär ansvar för varandra. Det är Gud själv som ber oss om detta. Han ber oss aldrig om något vi inte förmår genomföra. Han ger oss själv den kraft som behövs för att uträtta vad han förväntar sig av oss.

Man kommer att tänka på de ord som Femte Moseboken lägger i Guds mun: ”Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. […] Du skall välja livet, så att du får leva” (5 Mos 30:15,19).

Livet tar form i våra dagliga val. Politiska ledare har till uppgift att förvalta det gemensamma, res publica, och genom sina personliga val och sina handlingsprogram kan de leda hela samhällen antingen mot livet eller mot döden. Därför menar troende, och katolska troende i synnerhet, att det är deras plikt att ta del i sina samhällens offentliga liv. Deras tro, deras hopp och deras kärlek tillför en energi som inte bara garanterar omsorg om andra och försvar för grundläggande rättigheter. Den garanterar också att man uppfattar att vår värld och vår personliga och gemensamma historia bär på en Närvaro. Därför upprepar jag att troende människor har en plats att fylla i det offentliga livet. Jag är övertygad om att deras tro och vittnesbörd kan stötta våra samtida, som ofta är oroliga och förvirrade, och att de kan se till att varken ondskan eller döden får sista ordet, trots misslyckanden, våld och fruktan.

översättning och bearbetning: ob