Det är tunnsått med på en gång vederhäftiga, läsbara och inte minst rimligt omfångsrika framställningar av kyrkans historia. På vårt lilla språkområde är detta märkbart och i den akademiska nybörjarundervis-ningen ganska besvärande. Därtill kommer – faktiskt – att en boks sidantal är av betydelse för dess användbarhet som kurslitteratur. Kyrkohistoriker behöver använda sin tid inte bara till grundforskning, utan också till att sammanfattande presentera forskningsresultat både för en akademisk läsekrets, för studenter och för den bildade allmänheten.
För mer än tjugo år sedan utkom i England A Short History of the Catholic Church (1983). Författare var den numera bortgångne J. Derek Holmes och Bernard W. Bickers, idag biskopsvikarie i Leeds. Boken skrevs när de var lärare i kyrkohistoria vid prästseminariet Ushaw College, knutet till University of Durham. De hade tagit på sig uppgiften att skriva ett modernt och elementärt orienterande kyrkohistoriskt kompendium. Bokens omedelbara målgrupp var engelska prästkandidater; säkert var den tänkt att i deras sammanhang läsas tillsammans med ytterligare och kompletterande litteratur. Den har blivit mycket använd och tryckts i många, successivt reviderade och utökade upplagor. Nu har den utkommit på svenska med den mer magistrala titeln Katolska kyrkans historia.
De som sätter sig före att skriva en kort bok om ett så omfattande ämne som detta måste med nödvändighet fundera över hur man ska sovra i materialet och vilka perspektiv man vill betona. Ett idag grundläggande verk, Jedins Handbuch der Kirchengeschichte (1962–79) omfattar 10 band på runt 800 sidor vardera. Holmes’ & Bickers’ strävan att banta ner stoffet till (i svensk översättning) drygt 400 sidor fordrar många överväganden.
Framställningen följer kyrkans utveckling från urförsamlingen fram till 1970-talets slut. Ett kort avsnitt om Johannes Paulus II:s tid har därefter skrivits av Peter Hebblethwaite, en på sin tid välkänd engelsk Vatikanspecialist och författare till ett par digra biografier om 1900-talspåvar. Historikern Peter Doyle har kompletterat framställningen med ett kapitel om kyrkan i den postmoderna världen.
Boken är faktaspäckad och berättar för den vetgirige om många intressanta ting. De olika påvarna och deras agerande får givetvis mycket utrymme och högmedeltidens Innocentius III framstår som en central gestalt. Perspektivet är ofta ovanifrån och framställningen ibland kritisk: Pius XII var ”auktoritär”, men blev banal när han sökte imponera genom att verka påläst. Andra Vatikankonciliet får sin utredning med de olika sessionerna. Men – för att nu nämna ett exempel – vad gäller dess beslut om liturgin får vi kort veta vad konstitutionen säger, men där-emot ingenting om implementeringen runt om i världen och om den pastoralteologiska förnyelse och de på många sätt förändrade förhållanden, som följde i dess spår.
Många människor vet att den karismatis-ka rörelsen är påtaglig inom den globala katolicismen. Den ställer kyrkan inför nya utmaningar och har lett till ekumeniska samtal. Därför är det lite synd att inte heller detta och liknande perspektiv på kyrkan förs på tal.
Det nu sagda leder till en viss invändning mot bokens uppläggning. Framställningen rör sig nästan uteslutande på den institutionellt reglerade nivån. Det som sker där kompletteras eller konkretiseras inte av pastoralhistoriska eller spiritualitetsorienterade infallsvinklar, som kunde givit exempel på hur kyrkan genom tiderna mött vanligt folk i stift och församlingar – eller vice versa. Det skulle hjälpt läsaren att se kyrkan också som en fromhetsföreteelse, som i de olika epokerna av sin historia ägnat sig åt bön, gudstjänst och människors vardagsliv.
En mångfasetterad världskyrka skildras således förhållandevis endimensionellt. Efter fornkyrkans dagar möter läsaren heller knappast någon utomeuropeisk kristenhet förrän i den postmoderna världen ett par tusen år senare, och inte heller någon av de många kvinnor som hör till kyrkans historia.
Bokens perspektiv är därtill i hög grad präglat av dess engelska ursprung och dito målgrupp. Engelska förhållanden i olika tider utreds utförligt och paralleller dras ofta dit. Läsaren får visserligen lära sig åtskilligt och detaljerat om sådant, och för engelska studenter och deras referensramar kan det vara rätt rimligt. För oss andra kan det kännas lite provinsiellt.
För en svensk läsare ger boken därför ett rätt katalogartat intryck med sitt myller av namn, årtal, händelser och termer. Den som inte redan från början är insatt i sammanhanget torde tyvärr inte ha det alldeles lätt att tillgodogöra sig innehållet eller fördjupa sig vidare. Den engelska utgåvan innehåller emellertid ett utmärkt person- och sakregister och även litteraturreferenser till läsarens hjälp. Den svårighet jag nu påpekat underlättas inte av att man valt att ge ut den svenska översättningen utan sådana faciliteter.
Det går slutligen inte att underlåta några kommentarer kring bokens svenska språkdräkt. Översättningen tycks ha skett med sådan skyndsamhet att detta gått ut över den svenska idiomatin och ibland sakligheten. Många ord och fraser om stort och smått och hela meningar känns endast nödtorftigt ord-för-ord-översatta: På 200-talet sägs man ha haft olika ”prästnivåer” (grades of clergy) och på 300-talet ”universitet” och ”studenter”. Gratianus blir ”papist” (!) i stället för papalist. Luther framställs i positiva ordalag, men den svenske läsaren får felaktigt veta att han ”förnekade de sju sakramenten”, i stället för att deras antal var sju (denied seven sacraments). Om den lärde kanonisten Benedict XIV blir uttrycket canon lawyer försvenskat till ”advokat i kanonisk rätt”. Det talas om ”domen på Sankt Peterskyrkan” i stället för kupolen osv. Namn har inte sällan fått behålla en utländsk form i stället för den etablerade svenska: det talas t.ex. om William Rufus, Charlemagne, Gratian, Bede, Byzantion och Vittorio Emmanuele, liksom om Hanoverian-ätten (i stället för huset Hannover) och Luther-ska världsfedera-tionen (Lutherska världsförbundet). Det sägs att Augustinus ”flirtade med” nyplatonismen, att teologerna ”skrattade åt” monoenergismen och att Fredrik II inte var någon ”match” för Innocentius III osv. Ytterligare exempel ska jag inte ge, men mina understrykningar och utropstecken blev fler än så.
Moderna, lagom stora kyrkohistoriska översikter är fåtaliga på svenska och marknaden är nog inte överdrivet stor. När man ville ge ut en framställning av den ”katolska kyrkans historia” tror jag ändå att det hade varit värt en smula eftertanke från förlaget, om det var just Holmes’ & Derkes’ bok som var det optimala valet. Och när man ändå bestämde sig för att ge ut den, måste frågas om inte läsarna vore värda en mera genomarbetad svensk version, än den vi nu fått i handen.