Frågan är om det finns någon svensk person som under de senaste hundra åren blivit föremål för så många biografier eller biografiliknande verk som Heliga Birgitta. Jag har inte sett att Carina Nynäs besvarar just den frågan i sin bok, men den ställdes med anledning av bokens tema, en analys av biografier på svenska som utkommit under förra århundradet. Boken är en doktorsavhandling från Åbo akademi, humanistiska fakulteten. Det verkar närmast vara inom ämnet historia som avhandlingen vuxit fram.
Större delen av arbetet tas upp av en analys av samtliga större svenskspråkiga biografier över den heliga Birgitta, totalt nio stycken, av Lydia Wahlström, Sven Stolpe, Birger Bergh, Knut B. Westman, Emilia Fogelklou, Hjalmar Sundén, Toni Schmid, Birgit Klockars och Hans Furuhagen. Dessutom har författaren i ett kapitel fört samman ett antal biografier som klassas som ”hagiografis-ka” (av Tryggve Lundén, Bengt Ingmar Kilström, Aron Andersson och Luca Cesarini) respektive ”kvinnoemancipatoriska och feministiska” (av Ellen Key, Maria Bergom Larsson och Ebba Witt-Brattström). Andra forskare som i det kapitlet kortfattat tas upp till behandling är Kari Elisabeth Börresen, Beata Losman, Richard Steffen, Tor Andrae, Anders Piltz och Lars Bergquist. Det är många namn, men så är också avhandlingen på hela 485 sidor.
En katt verkar dock ha insmugit sig bland hermelinerna. Det är väl knappast rätt att låta norskan Kari Elisabeth Börresen ingå i skaran av svenskspråkiga biografer. Annars vore det ju på sin plats att Johannes Jörgensen och många andra icke-svenskspråkiga Birgittabiografer också togs upp till behandling. Vi har också svenskar som skrivit om Birgittas liv och verk på andra språk (till exempel, Tore Nyberg). Varför skulle de uteslutas, när ändå en finländska godkänns (om än finlandssvenska: Birgit Klockars)?
En annan oklarhet i detta sammanhang är att flera av böckerna som författaren analyserar är sinsemellan mycket olika till karaktären, och man frågar sig om de genomgående skall betraktas som biografier. Till exempel, säger K. B. Westman att han med Birgitta-studier inte avsett att skriva någon biografi och Carina Nynäs säger själv om Toni Schmids bok Birgitta och hennes uppenbarelser, att den inte skall betraktas som biografi ”i egentlig mening” (s. 354). Ändå ingår dessa verk i huvudanalysen. Vad är en biografi ”i egentlig mening”, till skillnad från andra, tydligen oegentliga typer, men som ändå kan godkännas som biografier? Uppenbart är att ordet biografi för författaren kan rymma stora variationer. Kanhända är det ett fullt legitimt synsätt, men författaren borde ha diskuterat saken närmare i inledningen. I själva verket tenderar avhandlingen att bli en exposé över den varierande historiskt dokumenterade Birgittabilden överhuvudtaget under 1900-talet.
Hur som helst, vi har fått ett intressant och värdefullt bidrag till Birgittalitteraturen. Carina Nynäs sätter in varje författare i ett idéhistoriskt och historiografiskt sammanhang, vilket ger nya perspektiv på deras tolkning av Birgitta. Med hjälp av scheman tagna från andra håll försöker författaren inordna biografierna i olika typer. Det visar sig dock inte sällan att materialet endast med svårighet låter sig infogas i dessa uppgjorda mallar. Ändå ger ofta Carin Nynäs’ resonemang kring dessa problem en fördjupad förståelse. Som exempel kan nämnas att Hans Furuhagens biografi Furstinnan av Närke som blev Heliga Birgitta (1990) klassas som ”demytologiserande”. Carina Nynäs menar att denna biografi innebär ett viktigt paradigmskifte. Medan samtliga tidigare biografier har utgått från Birgittas religiösa inre och yttre universum, tecknar Furuhagen en areligiös bild, skriven för en sekulariserad läsekrets; syftet är att ge andra tolkningsmodeller till hennes agerande än de religiösa. Som författaren visar, betyder detta inte att den skulle vara mer objektiv eller vetenskaplig än, till exempel, katoliken Birgit Klockars’ framställning.
Carina Nynäs är i hög grad närvarande i texten, flitig som hon är med att utdela betyg åt de författare hon undersöker. Inte minst påtalas bristande källkritik och lösa antaganden. Mest helskinnade verkar det i övrigt rätt omaka paret Birgit Klockars och Birger Bergh ha klarat sig. Sven Stolpes populära tvåbandsverk, Birgitta i Sverige och Birgitta i Rom (1973), utsätts däremot för skarp kritik. Carina Nynäs menar att Stolpe ofta motsäger sig själv, och att han, beträffande Birgitta, inte lyckas skapa bilden av en enhetlig gestalt, utan den påminner ”nästan … om en mild miniatyr av dr Jekyll och mr Hyde”. Stolpe kritiseras flera gånger för sina debattinlägg mot marxismen. Hans männi-skosyn var, menar författaren, ”obsolet” redan på 1970-talet, han skriver ”nonchalant och blasfemiskt”, ofta har han ”läst källor som ingen annan har sett”. Hans syn på den kvinnliga sexualiteten är ”anakronistisk” och ”en enda lång förödmjukelse”. Stolpes psykologiska tolkning visar bara att ”den glada och affekterade amatörismen inte har något att bidra med i detta hänseende”. Angående Stolpes kristendom, säger författaren att han propagerar för en ”auktoritär och konventionell religiositet”; hans religion är ”moralisk och moraliserande”. Listan kunde göras längre. Läsaren bibringas således intrycket att författaren inte gillar vare sig Sven Stolpe eller hans biografi. Frågan är om det är så intressant. Stolpes biografi har förvisso sina begränsningar (liksom alla böcker), men det man som läsare är mer intresserad av än raljanta, svepande formuleringar och bockar i kanten är noggrann textanalys, redovisning av belägg och sökande efter biografens motiv och bakgrund. Vanligtvis blir då den seriöse forskaren benägen att uttrycka sig mer återhållsamt än som skett i detta fall.
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Carina Nynäs inte tycks ha observerat att Sven Stolpe skrivit ytterligare en biografi, om än en kort sådan, som inledning till det urval av Heliga Birgittas uppenbarelser som utkom 1967: Himmelska uppenbarelser i urval och översättning av Tryggve Lundén. Den biografin, som författaren inte alls omnämner i sin litteraturförteckning, hade varit ett relevant jämförelsematerial i detta sammanhang.
Avhandlingens huvudtitel – Jag ser klart? – kan nog väcka en del undran hos läsare. På vem syftar egentligen ”Jag”? Är frågan neutral eller förväntas ett instämmande svar? Rent grammatiskt förväntas det senare, men i bokens sammanfattning på engelska är frågan tydligt neutral: Do I see clearly? Inte ens efter att ha läst den ganska utförliga förklaring av titeln som författaren ger inledningsvis blev jag övertygad om att den är lyckad. Boken som sådan vill jag ändå, trots ovanstående invändningar, gärna rekommendera till alla verkligt intresserade av det stora helgon som inte minst Sverige och Finland har gemensamt. Carina Nynäs har tvivelsutan sett åtskilliga ting klart och har dessutom förmåga att meddela dem på ett medryckande sätt.