Kan man gestalta människans valfrihet och kampen mellan ont och gott utan att förfalla till predikande? Anna Dunér gör ett aktningsvärt försök i sin senaste ungdomsbok Monopol.
Boken börjar med att huvudpersonen, en mor med tre barn, får ett stort paket på posten. Paketet innehåller ett gammalt slitet Monopolspel, och barnen undrar förstås var-ifrån det kommer och vill genast börja spela. Men mamman vägrar och gömmer undan spelet överst i ett köksskåp. I stället bestämmer hon sig för att stjäla sig till stunder vid datorn där hon ska berätta för barnen vad just detta Monopolspel en gång betytt för henne.
Hon är 12 år. Mamman, som är polska, får cancer och hamnar på sjukhus. Föräldrarna är skilda. Pappan är psykiskt instabil och lämnar sin dotter ensam. Socialen griper in och placerar henne i ett fosterhem, en harmonisk familj där pappan är lärare och diakon och mamman den trygga medelpunkten i familjen. Agnes, som flickan heter, känner sig välkommen men samtidigt gror i henne en förbittring över att det är så orättvist i livet. Varför ska de vara en hel och lycklig familj och bo i ett stort hus på landet när hon själv har en sjuk mamma och en pappa som övergett henne?
En regnig eftermiddag bestämmer sig alla barnen för att spela Monopol. Agnes har aldrig spelat det förr och blir fascinerad när hon upptäcker att spelplanen består av idel kända Stockholmsgator. Hon hamnar på S:t Eriksgatan, den gata hon faktiskt bor på tillsammans med sin mamma – och då händer något märkligt. Hon tycker sig vara hemma i köket, får besök av en man med en stor svart hatt. Han för henne till TV-huset där en regissör berättar att han vet precis hur hon har det och hur orättvist hon tycker att livet är. ”Det är inte meningen att somliga ska ha allt och andra inget. Det är där ditt uppdrag ligger. För varje sak som den här familjen mister, kommer din egen bli lyckligare. Om du lyckas förstöra den här familjelyckan, så har du snart en egen familj att komma hem till, en frisk mor och en frisk far.” ”Sprid lite misstänksamhet! Gör dem olyckliga! […] De har haft sitt goda. Det är din tur nu!” Frestelsen blir för stor för Agnes och hon sätter i gång med att sprida split i syskonskaran och är nära att dränka den yngsta dottern när hon tar ut henne i en roddbåt utan flytväst. Men Stefan, diakonen och fadern i familjen lyckas få henne att berätta alltsammans. Och han förlåter henne och får henne att inse hur lätt det är att riva sönder något och hur lång tid det tar att bygga upp något bra.
Nästa gång barnen spelar Monopol blir hon åter bortryckt från nuet och uppsökt av mannen med den svarta hatten. Hon lyckas slita sig loss och fly – och träffar då på en ljusgestalt, en budbärare från ”Den som talar till oss i tystnaden och nämner oss vid namn” eller med en annan benämning ”Den som gör löven röda om hösten och låter det spricka ut nya varje vår”. Budbäraren får henne att våga välja att strida för det goda, får henne att inse att människan hela tiden måste välja. ”Gång på gång, dag efter dag, måste de välja. Det kallas för frihet.”
Boken slutar med att den vuxna Agnes upptäcker att Monopolspelet har försvunnit ur köksskåpet. Hon inser att barnen tagit fram det och spelat, men döttrarna säger att det inte var kul, eftersom David bara somnade hela tiden. David, 12 år har drabbats av samma upplevelser som hon själv. Mottaglig för suggestionen är tydligen bara det barn som känner sig ensamt och olyckligt. Mor och son har ett långt samtal i slutet av boken, och David kommer fram till Monopolspelets innersta budskap: när man köpt en gata, är den ens egen, och ingen annan får ta den. Så är det med människan också. Om Gud har sagt till David: ”Du är min!” så kan de andra inte bestämma över honom eller komma åt honom.
Anna Dunér har en lättflytande stil. Boken är spännande men riktigt fri från predikande blir den inte, och hela idén med Monopolspelet som inkörsport till upplevelser av mystisk-existentiell art kan förfalla en vuxen läsare något krystad.