En söndrad värld – Benedictus XV:s fredsansträngningar under första världskriget

I år infaller hundraårsminnet av utbrottet av första världskriget, en av de största katastrofer som mänskligheten har tillfogat sig själv. Det kostade mer än 16 miljoner människor livet och beredde marken för nya konflikter och en ännu större manspillan under de följande årtiondena. Dess arv av fruktan, hat, hämndlystnad och misstroende utövar sitt inflytande också i dag. En röst för fred som höjdes mot krigsretoriken kom från Benedictus XV, påve 1914–1922. Hans varningar negligerades i hans samtid men är en utmaning för oss också i dag.

Inför kriget befann sig påveämbetet i en vansklig situation. När kungariket Italien intog Kyrkostaten, vilket nådde sin kulmen då Rom intogs 1870, upphörde påven att vara en oberoende och suverän regent. Efter ett symboliskt motstånd mot det italienska artilleriet, som bröt igenom Aurelianska muren i Rom, beordrade påven Pius IX sin lilla armé att kapitulera och sade till de närvarande diplomaterna: ”Från och med nu är jag kung Victor Emanuels fånge.”

Efter den italienska ockupationen av Rom hade bara 16 länder diplomatiska förbindelser med Heliga stolen. Det italienska Socialistpartiet och andra radikaler var ett hot mot den lilla auktoritet som påven hade kvar i Rom, och Heliga stolen hade fullt upp med att behålla sin ställning. Sådan var ännu påvens situation när ärkehertigen Franz Ferdinand mördades i Sarajevo. Påven Pius X avled den 20 augusti 1914, och medan Europa mobiliserade sig för krig samlades kardinalerna för att välja en ny påve.

Kriget delade konklaven. Kardinal Felix von Hartmann, som var tysk, hälsade den belgiske kardinalen Désiré Mercier och sade: ”Jag hoppas att vi inte skall tala om krig.” ”Och jag hoppas att vi inte skall tala om fred”, svarade Mercier skarpt. Helt säkert behövdes det en fredsmäklare, och inte bara på den geopolitiska fronten. Kyrkan behövde också helas. Enligt John Pollards biografi över Benedictus XV, The Unknown Pope, var kardinalerna också oroade över det antimodernistiska korstågets smärtsamma följder. Detta påvliga företag syftade till att tona ner upplysningens och franska revolutionens ”överdrifter”. Han skriver att ”förutom en internationell splittring gick det en djup klyfta genom konklaven i modernistfrågan”.

Den 3 september valdes kardinal Giacomo della Chiesa, ärkebiskop av Bologna, som antog namnet Benedictus XV. Han hade förvisso de nödvändiga meriterna. Han hade tjänat som påvlig diplomat från 1882 till 1907 och hade befordrats till understatssekreterare. Han var också känd som motståndare till den pågående häxjakten mot teologer som leddes av de extrema antimodernisterna. Benedictus dröjde inte med att fördöma kriget och utfärdade den apostoliska förmaningen Ubi primum fem dagar efter valet. Fylld av fasa över att se så mycket av Europa ”rött av de kristnas blod” uppmanade han de krigförande att upphöra med vad han ansåg vara det civiliserade Europas självmord.

Neutral närvaro

Ända från början vägrade påven att välja sida. Den 16 oktober 1914 besvarade Benedictus ett brev från kardinal Louis Luçon, ärkebiskop av Reims, och beklagade de skador som dennes katedral hade drabbats av. Benedictus sade att han tog del i det djupa lidande som befolkningen i Reims utsattes för på grund av den tyska ockupationen. Men han lät inte smärtan röra honom till vrede eller få honom att bortse från det högre målet att minska lidandet. Två dagar senare, den 18 oktober, skrev han ett tackbrev till kardinal Felix von Hartmann, ärkebiskop av Köln, för hans ansträngningar att övertala den tyske kejsaren Vilhelm II att erbjuda bättre behandling av de franska präster som var krigsfångar. Han tog också tillfället i akt att driva igenom en bättre behandling ”utan hänsyn till religion eller nationalitet” av alla som hölls fångna i Tyskland, särskilt sjuka och sårade.

När hans första uppmaningar till återhållsamhet förklingade ohörda utfärdade han encyklikan Ad beatissimi apostolorum den 1 november 1914. Han kallade sig själv allas gemensamme fader och fördömde det oerhörda slaktandet: ”De krigförande är de största och rikaste staterna på jorden. Det är inte underligt att de, väl rustade som de är med de mest fruktansvärda vapen som den moderna militärvetenskapen har konstruerat, söker göra slut på varandra med skräckens mest förfinade medel.” Benedictus kom inte med några specifika förslag om fred. I stället framhöll han att det fanns andra medel för nationerna att skaffa sig upprättelse. Man borde söka dem ”ärligt och med god vilja och under tiden låta vapnen ligga”.

Benedictus använde sin första encyklika också för att befordra fred inom kyrkan. Efter att ha bekräftat sin företrädares fördömande av modernismen krävde han ett slut på förföljelsen av intellektuella: ”Det finns rum för olika åsikter. … Låt var och en fritt försvara sin egen åsikt, men låt det ske med tillbörlig måttfullhet.” Ingen borde beskylla sin motståndare för illojalitet. Benedictus ville inte ha en kyrka som var delad i fraktioner och menade att sådant stred mot katolicismens natur. En sådan splittergrupp var Sodalitium Pianum som använde sig av skrupelfria metoder som att läsa privatpost för att avslöja sådana som misstänktes för modernism. Benedictus motsatte sig deras metoder både före och efter det att han blivit påve, och han förbjöd gruppen 1921.

På västfronten skedde ett annat försök att stifta fred den 7 december 1914, när Benedictus manade till ett vapenstillestånd under julen, ”så att kanonerna tystnar, åtminstone på natten då änglarna sjöng”. Återigen vägrade makthavarna vapenvila. Men Benedictus fann besläktade själar i skyttegravarna. Soldater trotsade sina befälhavare och åstadkom lokala vapenstillestånd under julen. Vid fronten satte soldaterna själva upp julprydnader, sjöng julsånger över ingenmansland, lade offren för våldet till vila, utväxlade gåvor och påstås också ha spelat en vänskaplig fotbollsmatch. Tyvärr stoppades sådan icke sanktionerad vänskap och upprepades inte under resten av kriget.

De allierade krävde att Benedictus skulle fördöma påstådda tyska grymheter i Belgien. De framhöll också erövringen av Louvain och förstöringen av dess universitetsbibliotek som bevis på tyskarnas barbari. Heliga stolens svar på dessa krav var att den också tog emot klander om de allierades beteende, till exempel under den så kallade Baralonghändelsen 1915, då brittiska soldater summariskt avrättade obeväpnade besättningsmän från en sjunkande tysk ubåt. Benedictus avstod från att fördöma, eftersom det kunde användas för att gynna den ena sidan och rättfärdiga att man fortsatte kriget till en total seger över den hatade fienden. Benedictus ville helt enkelt få ett slut på striderna och låta freden själv bli segrare. Sorgligt nog var det främsta beviset för Benedictus genuina neutralitet att han fördömdes av de allierade som ”den tyske påven” och av tyskarna som ”den franske påven”.

Benedictus ville också hålla Italien utanför kriget, men den italienska regeringen förhandlade med de allierade i Londonfördraget och trädde in i kriget 1915. Italien ville ha ett territorium som var bebott av italienare, men som stod under österrikisk kontroll, och likaså de tyska kolonierna i Afrika och Mellanöstern. Benedictus försökte medla mellan Italien och Österrike-Ungern och uppmanade kejsaren Franz Josef att göra territoriella eftergifter. Förhandlingarna fortsatte tills Italien förklarade krig den 23 maj 1915. Till slut fick Italien föga mer än vad Benedictus hade sökt vinna genom förhandlingar, men det kostade Italien 650 000 soldaters liv. Italiens inträde i kriget försvagade Benedictus redan begränsade politiska ställning. De österrikiska och tyska ambassaderna lämnade Rom. Heliga stolens post censurerades liksom L’Osservatore Romano och jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica.

Omsorg om de lidande

Benedictus kunde inte stoppa kriget men arbetade hårt för att begränsa lidandet. Särskilt intresserade han sig för krigsfångarnas andliga väl. Han beordrade biskopar som hade fångläger i sina stift att utse språkkunniga präster till fångarnas själavård och till att hjälpa dem att få kontakt med sina familjer. De olika nuntierna i de krigförande staterna besökte också fångläger och rapporterade om behandlingen av fångarna.

Den 4 januari 1915 uppmanade Benedictus de krigförande staterna att frige internerade civila. Han utsåg kardinal von Hartmann till att förhandla med de tyska myndigheterna om belgiska och franska civila, och snart frigavs mer än 3 000 belgier och 20 000 fransmän. Senare samma år inrättades Opera dei Prigionieri av Heliga stolen för att hjälpa krigsfångar att få kontakt med sina familjer. I slutet av kriget förmedlade de omkring 600 000 försändelser, bland dem brev, förfrågningar om försvunna och uppmaningar att låta sjuka fångar återvända hem.

Benedictus oroade sig mycket för sjuka fångar, till exempel de många som hade drabbats av tuberkulos i fuktiga skyttegravar. Benedictus fordrade ett utbyte av sjuka och sårade fångar eller att de åtminstone överfördes till sundare förhållanden. Eftersom Heliga stolen inte hade någon statlig suveränitet vände den sig till det neutrala Schweiz som partner. Särskilda sändebud skickades för att samordna ansträngningarna. I januari 1917 hade 26 000 krigsfångar och 3 000 civila fångar tagits om hand i Schweiz.

Pengar avsattes för hjälp till civila offer i de ockuperade länderna: Belgien, Frankrike, Luxemburg, Polen, Serbien, Montenegro och Litauen. Benedictus skaffade också fram böcker som en hjälp att återställa Louvains nedbrunna bibliotek. Barnen var också en angelägenhet av största vikt. I oktober 1916 uppmanade Benedictus katoliker i USA att sända livsmedel till Belgiens barn. Förutom sitt eget personliga bidrag om 2 000 dollar ombad han kardinal James Gibbons, ärkebiskop av Baltimore, att vända sig till sina medbiskopar att de skulle uppmana de katolska skolbarnen att skänka en slant till hjälp åt sina bröder och systrar i Belgien.

En möjlig fred

År 1917 visade sig en möjlighet till fred. Matthias Erzberger, en framstående medlem av det tyska katolska Zentrumpartiet, drev tanken på en fredlig lösning, och kanslern Theobald von Bethmann-Hollweg tycktes mottaglig för förslaget. Ett tyskt initiativ var nyckeln. Tyskland hade ockuperat belgiskt och franskt territorium, och utan tyska medgivanden var det inte troligt att de allierade skulle delta i en fredskonferens. Benedictus sände ärkebiskop Eugenio Pacelli, den blivande påven Pius XII, för att undersöka de diplomatiska möjligheterna.

Under juli hade Pacelli flera samtal med kanslern Bethmann-Hollweg och kejsaren och försökte sondera Tysklands villighet vad gällde internationella domstolar, begränsning av vapen, Belgiens oberoende och andra territoriella frågor som exempelvis de motsatta anspråken på Alsace-Lorraine. Erzberger höll ett tal för freden i riksdagen som följdes av en resolution till förmån för en fredsöverenskommelse den 19 juli som antogs med 212 röster mot 126.

På grund av denna utveckling utfärdade Benedictus sitt fredsbudskap den 1 augusti 1917. Han inledde det med att åter redogöra för sin neutralitet och opartiskhet, och han hävdade sin rätt att uppmana till en konferens för att göra slut på kriget och åstadkomma ”en rättvis och varaktig fred”. Benedictus föreslog fem punkter som grund för en diskussion: nedrustning, bindande avgöranden i tvistefrågor, frihet på haven, förhandlingar i territoriella tvister och folkens självbestämmande. I den sista punkten vädjade han särskilt för Armenien och Polen. Benedictus insåg att frågan om territoriella tvister skulle bli en av de svåraste. Men med tanke på alla liv som skulle räddas och de pengar som skulle sparas insåg han att ”det finns grund för hoppet att de oerhörda fördelarna av en varaktig fred med nedrustning skulle få de stridande parterna att betrakta dem med ett försonligt sinnelag”.

De allierade förkastade Benedictus uppmaning till en fredskonferens. Det var en besvikelse men inte lika chockerande som Tysklands vägran. Den tyska fredsrörelsen hade utlöst en våldsam reaktion från den tyska militären som tvingade kanslern Bethmann-Hollweg att avgå. Båda sidorna önskade en total seger, och Benedictus uppmaning till en fred genom förhandlingar blev återigen tillbakavisad. Kriget fortsatte i mer än ett år tills ytterligare hundratusentals hade dött och Tyskland kollapsade. Benedictus hopp om att få delta i fredskonferensen gick om intet på grund av en hemlig klausul i Londonfördraget, som tillät Italien att förbjuda påvens medverkan i kommande avtal.

Versaillesfreden blev det slags bestraffande och den påtvingade fred som Benedictus fruktade. År 1915, när kriget pågått ett år, varnade Benedictus för att en total seger var en illusion. Även om fienden helt slogs ned skulle dess nederlag enbart bli en sådd för ett kommande krig: ”Nationer dör inte. Även om de blir undertryckta och förödmjukade förbittras de under oket som lagts på dem … och övergår från generation till generation som ett sorgligt arv av hat och hämndlystnad.” Orden visade sig profetiska när orättvisorna i Versailles tände det hat som skulle leda till andra världskriget.

Benedictus hade större framgång i att återställa freden på hemmaplan. Kriget hade visat både Heliga stolen och kungadömet Italien att den romerska frågan måste lösas för gott. I sin encyklika Pacem Dei munus pulcherrimum lättade han på det förbud för katolska monarker och statsöverhuvuden att besöka Rom, som hans företrädare hade utfärdat.

Arvet från Benedictus

Benedictus XV avled 1922, 67 år gammal. Fastän hans tid som påve var kort märker man hans inflytande under de båda följande påvarna. Benedictus, som hade gåvan att upptäcka kompetenta ledargestalter, utsåg Achille Ratti, Vatikanbibliotekets prefekt, till den svåra uppgiften som nuntie i det återupprättade Polen. Rattis verksamhet där gav honom den framträdande ställning som ledde till att han valdes till Benedictus efterträdare. Som Pius XI förde han vidare Benedictus ansträngningar att förbättra Heliga stolens relationer med Italien, vilket kulminerade i Lateranfördraget, som 1929 skapade Vatikanstaten och återställde påvedömets suveränitet och oberoende. Benedictus befordrade också Eugenio Pacelli, den blivande påven Pius XII, när han anförtrodde honom den betydande ställningen som nuntie i Bayern och gav honom en nyckelroll i 1917 års försök att samla till en fredskonferens. Pacellis erfarenhet i Tyskland visade honom på de utmaningar som de tyska katolikerna hade att möta och skulle påverka hans handlande under andra världskriget. Under detta följde han Benedictus tidigare exempel att iaktta neutralitet och koncentrera sig på humanitär hjälp.

Efter Versaillesfreden är världen alltjämt i behov av en rättvis och varaktig fred. Första världskrigets orättvisor och hat ledde fram till andra världskriget som i sin tur följdes av det kalla kriget. Konflikten delade världens nationer i västliga och östliga block och bidrog till våldet i Latinamerika, Asien och Afrika. I dag drabbar våldet territorier i vad som en gång var Österrike-Ungern och det osmanska riket. Sarajevo, som upplevde början av första världskriget 1914, sönderslets återigen av etniskt hat i det bosniska kriget på 1990-talet. De många konflikterna i Mellanöstern härrör åtminstone delvis från beslut som fattades av de segrande allierade när det osmanska imperiet styckades.

I den encyklika som utfärdades 1920 efter Versaillesfreden uppmanade Benedictus XV de kristna att avstå från hämnd, ”att överge hatet och förlåta oförrätter”. Etthundra år senare har samma vädjan om fred tagits upp av påven Franciskus som den 1 september 2013 uppmanade till en dag med bön och bot för fred i Mellanöstern och försäkrade: ”Aldrig har bruket av våld fört med sig fred. Krig föder krig, våld föder våld.”

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Americas julinummer 2014.

Dennis Castillo är professor i kyrkohistoria vid Christ the King Seminary, East Aurora, New York.