En sovjetisk överlevare

Andrej Platonov (1899–1951) tillhör sovjet­epokens främsta prosaister. Det är dock först efter kommunismens fall som han uppmärksammats på allvar i väst – och då desto mer intensivt. På svenska har tre av hans romaner hittills utgivits: Grundgropen (2007), Lyckliga Moskva (2008), och nu senast Dzjan, samtliga på Ersatz förlag.

i likhet med många andra sovjetiska mellankrigsförfattare utsattes Platonov för Stalins förföljelser. Förföljelsen antog dock relativt lindriga proportioner. Platonov var heller inte någon renodlad oppositionell. På många punkter ställde han sig positiv till sovjetregimen, och han var tidvis också övertygad kommunist. Entusiasmen ansågs dock otillräcklig, och författaren stämplades snart som suspekt. Efter Stalins död ”rehabiliterades” Platonov emellertid, och författarskapet kom gradvis att få ett stort erkännande i hemlandet. Dzjan, som skrevs i mitten av 30-talet, utkom dock inte i ocensurerad originalversion förrän 1999.

Liksom Lyckliga Moskva befolkas texten av människor som lever under svåra prövningar. Den folkgrupp som här skildras, dzjan, tillhör en bortglömd spillra av nomadfolket, med sina rötter i Turkmenistan. Gruppen består av utblottade existenser, sjuka och kraftlösa åldringar inte minst, flyktingar och föräldralösa likaså. Somliga är apatiska. Själv har romanens huvudperson Nazar Tjagatajev i unga år fördrivits från deras bygd. Kort efter sin ekonomexamen i Moskva skickas han därför dit för att hjälpa sitt folk till framsteg. Sovjetiseringen av den centralasiatiska öknen har inte förändrat befolkningens villkor.

Återfärden manar fram sorgliga scener ur hans uppväxt. Färden liknar en resa tillbaka i tiden, alltmedan han passerar ett nedsänkt land dit ljuset sällan når och där röken stiger från nomadtält och jordkulor. Samtidigt känns en förändring i luften. Från tågfönstret ser han hur hemgjorda porträtt av Stalin avtecknar sig längs stäppen, och partiet gör sig åter påmint i Tasjkent, där han möter dess centralkommitté. Här informeras han närmare om uppdraget att stödja detta nomadfolk, som så länge lidit nöd och vars namn betyder ”själen” eller ”det kära livet”.

Som ett folkets ombud går Nazar sedan ut på en lång och mödosam vandring. Oväntade möten ligger framför honom. Vid foten av en platå råkar han en gammal man som länge sovit i en jordkoja och livnärt sig på smådjur och rötter. Mannen, Sufian, känner igen Nazar sedan förr, och de båda slår följe. På vägen möter de en blind man som bor i en koja av gräs nära vassen, och därefter råkar Nazar sin gamla mor. Modern för honom till sin hydda, där hon lever som en enstöring, för att sedan följa sonens råd att gå till den blinde. Strax därpå möter Nazar en partifunktionär, för vilken folkgruppen bör lämnas åt sitt öde och helst räknas som ”icke existerande”. Han passerar sedan ruiner och skelett – och ser plötsligt en hjälm som vittnar om Röda arméns tidigare närvaro i strid. Han hör rop från ödemarken, där kringvandrande får söker en herde.

Tids nog samlas spillrorna av folkgruppen. De drar ut på ännu en vandring, ledda av partiets representant, som varje dag tvingas utöka sin lista över döda själar. De slaktar får som driver nära deras väg. Plötsligt förlorar Nazar gruppen ur sikte, kanske därför att han sovit för länge, och medan han ensam drar vidare växer minnen upp inom honom, säkert därför att han nyligen fått veta att hans hustru avlidit. Han anfäktas av syner, drömmar, farhågor, mörka bilder som inte vill ge vika och som hastigt börjar lagras med undermening; ”i hans inre existerade nu allt detta mycket skarpare och ursinnigare – och mycket mer påträngande – än i verkligheten”. Lyckligtvis återfinner han snart sina vänner, som nu upprättat en lägerplats, men gruppen är försvagad utom en tioårig flicka, dottern till den blinde. Nazar måste hota med sin revolver för att hejda partiet från att röva bort flickan till Afghanistan. Hon får stanna kvar i gruppen, och ju svagare åldringarna blir, desto starkare växer hon. Snart ges också hjälp från högre ort, med matförråd främst. När situationen på så vis ljusnat reser huvudpersonen tillbaka till Moskva för att förenas med dottern till sin bortgångna fru.

Ungefär där avklingar denna lika ljusa som sorgsna berättelse, vars stämningar dröjer kvar långt efter läsningen. Vissa frågor väcks till liv. Vilka var Platonovs syften med texten? Var avsikten att foga den till ett inhemskt litterärt projekt? Hur ska man uppfatta den kritik av sovjetiseringen som boken rymmer? I vilken mån beskrivs folkgruppen dzjan som offer? Hur framställs partiets representanter?

Platonov kände väl till befolkningens levnadsvillkor. Han fullbordade romanen efter att själv ha ingått i en författardelegation som reste till Turkmenistan 1934, för övrigt vid den tid då doktrinen om den socialistiska realismen officiellt proklamerades. I detta hårdnande kulturklimat – där avvikelser från partiets normer blev näst intill omöjliga – tvingades Platonov att gå varsamt fram. Han ändrade snart romanens slut för att bättre passa in i rådande litteraturpolicy.

Just finalen är av särskild betydelse här. Sovjetförfattarnas uppgift var nu att i positiv anda skildra ett samhälle i utveckling, utan att fästa sig vid omvandlingens negativa effekter. Platonov kan sägas ha valt ett öppet slut, där hjälten med hyggligt samvete återvänder till Moskva för att möta nya arbetsuppgifter – troligen som ekonom eller ingenjör – sedan sovjetmakten givit landsbygden och ökenfolket sitt stöd. Finalen liknar en kompromiss. Den känns ganska idyllisk, en aning påklistrad, och man kan spåra en mer känslosam ton än i författarens övriga verk.

Som helhet speglar skildringen ändå en vilja att betrakta sovjetregimen med egna klara ögon, i ljuset av vad Platonov själv hunnit se. Hjältens uppdragsgivare bedöms ofta utifrån vad de åstadkommer, särskilt vad gäller det materiella stödet till befolkningen. Deras övriga avsikter, goda som onda, lämnas vanligen utanför bilden, även om personteckningen ibland andas en smula ironi. På så vis nedtonas indirekt motsättningarna mellan folket och centralmakten, Centralasien visavi Moskva. Stalinregimen framställs i huvudsak som kompetent och ansvarstagande, om än oförmögen att rå på den själsliga nöden. Samtidigt är romanen mångbottnad. Gränsen mellan realism och satir känns ofta hårfin, ungefär som i de satiriska berättelser som Platonov skrivit, och delar av skeendet avtecknas också i skuggan av legender och gammal kultur, så att texten i dessa avsnitt får en nästan tidlös prägel.

Av större intresse är kanske Platonovs känsla för sitt folk. Hans personporträtt vittnar om deltagande med dem som mitt i sitt armod sträcker sig efter ett nytt hopp. Med säker blick fångas hur folket lärt sig att härda ut och att nyttja vad naturen ger. Kampen mellan människa och natur gör sig påmind, något som går igen på andra håll i författarskapet. Texten fångar hur karaktärerna lever i ögonblicket, utan att visa vrede och utan det vemod och den ängslan som driver många utsatta att berätta sitt livs historia – och utan att folket någonsin splittras av bitter kamp om födan. Allt detta vittnar om att författaren varit på plats. På ett naturligt sätt gestaltas också gruppens tilltro till sovjetmakten, inklusive Stalin, som flertalet dock bara har en vag föreställning om. Att hjältens egen lojalitet kan svikta ligger kanske i sakens natur, åtminstone i svåra stunder: ”Tjagatajev kände till sin sorg och smärta att hans folk inte behövde kommunismen; det enda folket Dzjan nu behövde var fullständig glömska.”

någon renodlad religiös känsla framträder däremot inte i texten, vilket möjligen kan bottna i Platonovs ovilja att stöta sig med censuren. I den meningen förlorar gestaltningen litet av sin trovärdighet. Drag av inställsamhet ligger säkert också bakom bilden av det moderna sovjetsamhället. 30-talets Moskva uppmålas i starka färger, livfullt, hänfört, med poetisk kraft. Budskapet är entydigt: den nya sovjetmänniskan närs av framtidstro och optimism, och pulsen omkring henne, däribland anblicken av en vanlig spårvagn, väcker liv och lust. Framtiden är ljus. Var och en är ivrig att delta i uppbyggnaden av socialismen. Trots sådana övertoner känns författarens entusiasm renare här än i exempelvis Lyckliga Moskva. Samtidigt kan den positiva klangen krocka med den desillusion som trots allt kommer till uttryck i beskrivningen av förhållandet mellan Moskva och periferin. Här leder tanken till den tvångskollektivisering som Sovjetunionen genomdrev på många håll, ett område som Platonov tidigare hade tangerat.

Trots patriotismen – och trots romanens ganska optimistiska slut – föll det ursprungliga projektet i onåd hos landets censorer. Dzjan försågs med talrika ändringar och publicerades först ett kvartssekel senare, efter författarens död. Kanske bedömdes romanen som alltför dyster. Lika mycket oroade säkert personteckningen. Romanens hjälte måste ha väckt frågetecken, speciellt för sin kluvna hållning gentemot kommunismen. Den hållningen speglar nog en avsikt hos författaren. Det tycks som om Platonov velat lyfta fram ett språkrör som svarar mot hans egen skepsis och som vågar väga in nuets risker i samhällsutopin – en röst som vill gardera sig emot bolsjevikernas framtidsmodell. Huvudpersonen uttrycker inte allt vad författaren kan ha velat säga, men han representerar ändå ett tvivel som kunnat så frön till en vidare politisk dialog, utan att den officiella ideologin därför hade behövt överges.

En sådan öppenhet medgavs dock inte förrän efter Stalins död på 50-talet. I rådande 30-talsklimat bemöttes kritiska nyanser alltså med misstänksamhet, och Nazar Tjagatajev kunde knappast framstå som någon renodlad sovjethjälte. Hans vacklan inför uppdraget – liksom skiftningarna i hans porträtt – väckte rimligen misstro hos en vaksam censor. Lika olycklig framstod säkert bilden av det partifolk som sändes till Centralasien. Platonov gestaltar inte dessa uppdragsgivare som självklara räddare i nöden. De utrustas med fel och brister, som alla andra, egennytta inte minst. Här figurerar ju också ett försök till människohandel.

Andrej Platonov verkade alltså i ett kulturklimat där dogmerna skymde verkligheten och där ideologin alltid kunde spöka. Tiden var inte mogen för hans stora verk. Det är just utrymmet för tvivel som gör Dzjan så fängslande.

Gert-Ove fridlund är litteraturkritiker, Örebro.