Eviga frågor i den eviga staden

Under det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 hölls en rad olika möten, seminarier och konferenser i anslutning till de olika departementens intresseområden. Att dessa möten och mötesplatser kommer till stånd är en av flera positiva bieffekter av att vara ordförandeland. Det offentliga Sverige hanterar ofta händelser och företeelser i den religiösa sfären valhänt. Att religion kan utgöra en positiv kraft i kultur och samhälle blir sällan beskrivet och analyserat på fördjupat och nyanserat sätt. Men det finns undantag. Att sådana undantag ofta presteras av Utrikesdepartementet är inte att förvåna. Våra diplomater lever i närkontakt med världar där religionerna spelar en större roll och där dessa – på gott och ont – tas på större allvar.

Ett av dessa undantag är föreliggande bok om Europas andliga rötter med förord av Carl Bildt. Om den eviga frågan om vad som binder samman Europa reflekterade några intellektuella vid ett samtal i den eviga staden förra hösten inför en publik bestående av huvudsakligen diplomater och kulturarbetare. Till detta samtal hade Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, inbjudit och nu föreligger inläggen och det inspelade samtalet i bokform. Vilka är Europas rötter och hur påverkas dagens (post)sekulära och multikulturella Europa av denna sin historia?

det inledande föredraget hölls av ärkebiskop Gianfranco Ravasi, ordförande i Påvliga rådet för kulturfrågor. Rubriken till sitt inlägg hade han tagit från den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe: ”Kristendomen är Europas modersmål”. Kristendomen är den horisont som är oss historiskt given i Europa, oberoende av hur vi ställer oss till den i dag, och den kommer att så vara för oöverskådlig tid. Ravasi pekade på vikten av att både som individ och kollektiv ha kunskap om och vara förankrad i en egen kultur. Han använde sig av den grekisk-judiske filosofen Filon av Alexandria, verksam vid tiden kring Jesu födelse, för att definiera en vis människa. Denna är methórios, det vill säga ”vid gränsen”. Fast rotad står hon i sin egen miljö, men spanar nyfiket in i de andras. Detta är utgångspunkten för att befordra dialog och samförstånd.

i det andra inledande föredraget talade nestorn inom svensk humanistisk forskning, litteraturvetaren Inge Jonsson, elegant om det skrivna ordet som binder oss samman som kultur och som garanterar traditionsförmedlingen.

Därefter följde ett samtal mellan filosofen Jonna Bornemark, biskopen i Svenska kyrkan Antje Jackelén, den katolske teologen Werner Jeanrond och den judiske teologen och rabbinen Daniel Sperber. Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi hade i sista stund fått förhinder, men ett inlägg av hans penna återfinns i boken. Samtalet karakteriserades av stor konsensus. De flesta inläggen följdes av instämmande från den efterföljande samtalspartnern som fyllde i och fortsatte i samma tankespår, även om den unga filosofen Bornemark försökte hitta spänningspunkter.

Om vad var man då eniga? Om att den europeiska identiteten skapats och skapas i interaktion med andra kulturer, om att mötet med de andra är en oundviklig del av vår utveckling, om att formulerandet av gränserna mellan sekulärt och religiöst måste revideras, om att den skarpa polariseringen mellan tro och vetande i europeiskt tänkande måste upphöra. Daniel Sperber refererade till det gemensamma antika och hebreisk-judiska arvets konception av skönhet och konst, etik och moral, caritas och jämlikhet samt den enskilda människans värdighet såsom ett sammanhållande kitt för Europa. Dessa värden och grundvärderingar förvaltas också av andra europeiska traditioner och blir så en gemensam horisont, det gemensamma goda.

För övrigt handlade det återgivna samtalet mer om hur vi skall hantera våra europeiska utgångspunkter än om vilka dessa utgångspunkter egentligen är. Man lämnas med intrycket av att det europeiska förblir så självklart att det inte behöver definieras eller redefinieras. Eller är det möjligen så att de samtalande inte var överens med ärkebiskop Ravasi under hans rubrik, ”Kristendomen är Europas modersmål”, och att detta är ett svårt dilemma? Boken återspeglar ett angeläget och intresseväckande samtal, men som alltid saknar man ljudet av rösterna och anblicken av de samtalande – och förstås möjligheten att begära ordet. Boken är svår att få tag på men kan beställas eller laddas ner på regeringens hemsida, vilket rekommenderas.

Kjell Blückert docent i kyrkovetenskap och verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.