Kraftsamling

Vem känner sig inte ofta distraherad? Informationsöverflöd och andra fenomen i det moderna samhället förstärker koncentrationssvårigheterna. Det här problemet kan illustreras med ett gammalt skämt. Två tankspridda professorer träffas och den ene frågar: – Känner du lektor Ljungberg? Den andre professorn tänker efter en stund och frågar sedan: – Vad hette han, sa du? Varpå den förste genmäler: – Vem då?

Den ungerske jesuitprästen Franz Jalics och hans team ger retreater på kursgården Haus Gries, vackert belägen i en dal i Oberfranken, Tyskland. Här får deltagarna öva sig i inre samling och blir mer medvetna om sin relation till Gud, ett botemedel mot distraktioner således. Efter många år av andlig vägledning sammanställde Jalics de anföranden och den typ av samtal han för under tio dagar långa retreater i boken Kontemplative Exerzitien (1994). Den populära boken som har översatts till flera språk har nu även kommit i svensk språkdräkt tack vare Bengt Almstedt och Ida Dahlgren samt Artos förlag, med titeln De andliga övningarna i kontemplativ form. Retreater av det här slaget ges till exempel på Meditationsgården på Berget i Rättvik och boken kommer till sin rätt först när läsning kompletteras med övning. Den stora andliga rikedom som upplevs i bönen kan bara glimtvis förmedlas i skrift. För den som övar sig är boken dock en hjälp, läsaren kan känna igen sig i de erfarenheter som Jalics samtalspartners gör och lära sig av dem.

Retreaten är upplagd efter tio ämnen, däribland: varseblivning av skapelsen; relationen till Gud och till medmänniskor; skillnaden mellan att vara självupptagen och fokuserad på Gud; tomhet; lidande; förlåtelse; samt Jesu Kristi namn. Metoden kretsar mycket kring att låta Gud verka i människan och att skapa utrymme för honom. Det finns dock åtskilliga hinder på vägen. Jalics hjälper deltagarna att identifiera några av dessa problem. Ett är att vi människor ofta lever i en abstrakt, parallell tillvaro som de kognitiva resurserna konstruerar. Tankarna är som ett slags satelliter och medför att vi liksom befinner oss någon annanstans än här och nu. Ett annat hinder i bönen, och därmed i kontakten med Gud, är viljan att påverka och att kontrollera. Människan vill styra och ställa och har svårt med överlåtelse. Gång på gång återkommer Jalics dessutom till förväntningar och prestationskrav. Prestationskrav kan märkligt nog spela ett spratt och vara hämmande i bönen, trots att bönen just inte tycks vara inriktad på resultat och effektivitet. Till sist kan människors benägenhet att bedöma sig själva, eller vara beroende av andras bedömning, nämnas. Ens eget och andras omdöme blir så viktigt att man glömmer bort att fråga hur Jesus ser på saken.

Jalics presenterar olika sätt att be som undanröjer dessa problem. Fast det är mer än bara teknik. Han talar om en ”kontemplativ livshållning”, vilket innebär att vara helt och oupphörligen inriktad på Gud. Ur det följer goda relationer till medmänniskor och mycket energi. Ett sätt att öva upp den kontemplativa livshållningen är att betrakta uppmärksamt (första dagen av retreaten). ”Den stora omställningen vi ska genomföra i de andliga övningarna är en inre övertygelse att tankarna är oviktiga och ointressanta på vägen mot Gud i jämförelse med varseblivningen. Gå in i dig själv och låt den här växten eller stenen verka på dig. Varsebli det som strömmar emot dig från varje blomma. Det är inte intressant vad du kan klura ut eller hitta på, bara vad du förnimmer och blir varse”, säger Jalics i ett samtal med en av dem som deltar i retreaten. Ett annat sätt är att fokusera kroppen, i synnerhet andningen (andra dagen). Ett tredje är att be med händerna (tredje och fjärde dagen). Detta går ut på att bli uppmärksam på den energiström som kommer från handflatorna, den kraft som samlas i händerna. Ett fjärde är den så kallade Jesusbönen (femte dagen). I Jesusbönen uttrycks namnet Jesus och kombineras, hos Jalics, med koncentration på energin från handflatorna. ”Du behöver ingen bild, inga tankar, inget minne, ingen känsla, inga andra stöd än blotta namnet. Detta är inte den enda vägen, men det är den väg jag visar dig. Hans namn har vi fått från himlen, i honom blir vi helade”, förklarar Jalics.

I det följande ska några frågor som brukar komma upp i dessa sammanhang diskuteras. Det kan uppfattas som hårklyverier och finlir, men spörsmålen dyker understundom upp. En intensiv debatt om Jalics metod fördes i slutet av 90-talet i den tyska tidskriften Geist und Leben. Viss orientering kan därför vara till hjälp.

Är Jalics metod huvudsakligen österländsk, ett slags förklädd zenbuddism? Nej, inte riktigt, även om han tycks ha hämtat inspiration därifrån. Samtidigt, vilket han själv påpekar i bokens inledning, finns det i den kristna traditionen många vägar till kontemplation. Johannes Cassianus är ett sådant exempel: ”Det är omöjligt för oss att undvika den mångfald av tankar som genomkorsar våra huvuden. Däremot kan vi genom egen ansträngning antingen ta emot dem eller förkasta dem. Människan har fått frihet att välja.” (Det rena hjärtat, s. 94). Vidare: ”Man måste vänja sig av med en kringflackande tillvaro så att man steg för steg höjer sig till gudomlig kontemplation, det andliga skådandet.” (Det vidgade hjärtat, s. 45). Evagrios av Pontos gick långt och definierade: ”Bön innebär att avvisa begreppen.” Den tydligaste kristna parallellen till Jalics metod finner vi annars hos den andalusiske franciskanen Francisco de Osuna som, i Tredje andliga ABC-boken från 1527, lärde att inte tänka på någonting alls (no pensar nada) och den inre samlingens bön (recogimiento).

Finns det andra exempel i kristendomen på bön med hjälp av händerna? Ja, definitivt. I Ökenfädernas tänkespråk berättas det: ”En annan gång när jag kom till hans cell, fann jag att han stod i bön med händerna lyfta mot himlen. I fjorton dagar stod han så.” (Abba Bessarion 4, s. 46). Handpåläggning har för övrigt varit en del av konfirmationens sakrament ända sedan fornkyrkan (jämför Hippolytos, Den apostoliska traditionen, nr 18, s. 51). I Roms katakomber, till exempel Priscillas, finns dessutom muralmålningar från 200-talet med kristna med utsträckta händer, i så kallad orans (bedjande) ställning. Traditionen förekommer också på medeltidens Irland, som man kan se i Book of Kells och i Life of St. Bridget. Ett av Dominikus nio sätt att be med kroppen var att stå: ”helt rak i ryggen framför altaret med händerna upplyfta framför bröstet som en öppen bok.” Och Franciskus av Assisi bad dessutom med händerna utsträckta i formen av ett kors.

Är jalics metod ignatiansk? Det beror på vad man menar med ”ignatiansk”. Idén om så kallad mental (ordlös) bön, att be tyst i sitt inre, förekommer hos Ignatius av Loyola (Andliga övningar, nr 1). Likaså förekommer varseblivning och att be med hjälp av andningen och namn. Under sin vistelse år 1526–27 i universitetsstaden Alcalá de Henares, nära Madrid, vägledde Ignatius en grupp personer. En av dem var Maria de la Flor och bland flera olika böneformer instruerades hon att använda ”de fem sinnena”; här förstått som andlig blick, hörsel, lukt, smak och känsel. Maria de la Flor fick även lära sig att använda andningen i rytmisk bön: ”När hon skulle yttra Ave Maria skulle hon vid varje andetag kontemplera ordet Ave Maria, och sedan full av nåd kontemplera detta.” När boken Andliga övningar trycks drygt 20 år senare har Ignatius utvecklat såväl användandet av sinnena som den rytmiska bönen (jämför Andliga övningar, nr 121–126; 258–260). Ignatius poängterar också, om än mycket kortfattat, att kroppen är en viktig resurs i bönen (jämför Andliga övningar, nr 76).

Hur förhåller sig Jalics ”kontemplativa form” till det som kan kallas Ignatius ”klassiska” andliga övningar, det vill säga 30-dagars-modellen som återges i boken Andliga övningar? Det är inte lätt att svara på. Några likheter nämndes ovan. En väsentlig skillnad är annars att den heliga Skrift inte används i Jalics skola. Jalics syn på känslor (se framför allt s. 195–214) är dessutom förmodligen annorlunda än Ignatius sätt att inordna dem, vilket kan ha sin betydelse för hur andlig urskillning tolkas.

Stämmer det att kontemplativ bön tar vid där boken Andliga övningar slutar, det vill säga efter den fyra veckors period som den är upplagd kring? Nej, det stämmer inte. Ignatius använder uttrycket ”kontemplation” redan i den andra veckan (av fyra). Även om han med den termen inte avser fullständigt ord- och bildlös bön, så reduceras mängden ord och bilder i Ignatius kontemplation.

Grundfrågan är här om den ”kontemplativa formen” anses vara djupare eller på något sätt finare än den ”klassiska”. Generellt sett vill Jalics inte hävda det, men några resonemang och formuleringar går ändå åt det hållet (jämför s. 140–142). Detta ställningstagande kan i så fall ifrågasättas.

En annan fråga som kan ställas till Jalics är hur relationen till den historiske och mänsklige Jesus odlas, om nu evangelierna inte läses i övningarna. Ett svar är nog att relationen till den mänsklige Jesus avspeglas i relationen till medmänniskorna (se s. 55–62). Jalics instämmer därför säkert i kyrkofadern Johannes Chrysostomos ord: ”När du klagar över att ha bett utan att ha fått svar, betänk då hur ofta du hört den fattiges rop utan att ha lyssnat till honom … Det är inte för att ni lyfter era händer i bön som ni blir hörda. Sträck era händer, inte mot himlen, utan mot den fattige.” (Peter Halldorf, 21 Kyrkofäder, s. 214).

Stämmer det att Ignatius var överdrivet rationell och att det kognitiva och diskursiva tar över i Andliga övningar? Nej, det stämmer inte. I sin andliga dagbok skriver han att han grät vid fler än 175 tillfällen. Det svåröversatta spanska ordet sentir (känna, förnimma, varsebli, lägga märke till) förekommer dessutom 108 gånger i Den andliga dagboken, 64 gånger i jesuitordens Konstitutioner, 33 gånger i Andliga övningar, samt nio gånger i Pilgrimens berättelse. Ignatius var också en känslomänniska!

Personligen har jag haft stort utbyte av detta sätt att be och haft privilegiet att vid tre tillfällen genomföra tio-dagars-retreater i Haus Gries. Även om Jalics teoretiska och historiska tolkningsram är bristfällig, så kan metoden rekommenderas. Den ”kontemplativa livshållningen” gör intryck, det är fascinerande att uppleva vad som händer när tankar och bilder lämnas därhän.

Fredrik Heiding är jesuitpater, forskarstuderande vid University of Oxford.