Ondska, omoral och realpolitik

Katyn är namnet på en plats i nuvarande Vitryssland som väl de allra flesta vuxna personer i Polen förbinder med en polsk katastrof, ett brott mot mer än 25 000 polacker, begånget för 70 år sedan av Stalin och hans sovjetiska handgångna bödlar. Även i väst och i Sverige har man vetat, även om en viss likgiltighet har rått under många år. När Polens president och mer än 90 andra medföljande den 10 april 2010 dog i flygkatastrofen utanför Smolensk i Vitryssland, på väg just till detta Katyn, blev medvetenheten större. Detaljerna kring händelserna, de som har varit kända rätt länge, har återigen lyfts fram och beskrivits. Peter Johnssons bok Stalins mord i Katyn kom ut just samtidigt med flygkatastrofen men har givetvis planerats och skrivits dessförinnan. Det är en välkommen bok, inte minst eftersom den förutom händelseförloppet belyser ett skrämmande politiskt spel före, under och efter morden våren 1940, ett spel där även politiker i väst spelade en obehaglig roll, en roll som pågått ända in i vår tid.

Det är alltså en viktig publikation, åtminstone i Sverige. Synd bara, att den misspryds av lite pinsamma brister: när det gäller de viktiga årtalen 1940–1944 rör författaren till det på några ställen; sidor kommer i fel ordning; stavningsfel av bland annat tyska ord, med mera, har inte åtgärdats. Liksom när det gäller Jonssons förra bok Polen i historien är det delvis förlagets fel som tydligen anser att man kan klara sig utan redaktörsinsatser. Men bortsett från detta trista förhållande är det en lättläst, väl disponerad och informativ bok. Den bygger på delvis tidigare tillgängliga, delvis relativt nyligen frisläppta dokument, och dessa dokument är mer än tillräckliga för att visa både händelseförlopp och efterspel. Och så finns det inget enkelt sätt att skriva om dessa hemska tilldragelser. Författarens kyliga och övervägande distanserade stil är nog den enda möjliga. ”Fakta sparkar” tillräckligt hårt, skulle man kunna citera Gunnar Myrdal.

Själva händelserna i skogarna vid Katyn och i kringliggande fängelser och läger, platser som ligger i nuvarande Vitryssland, Ukraina och Ryssland, är utgångspunkten. Sovjetunionen gick den 17 september 1939 in i Polen och ockuperade den östra delen, enligt det den 23 augusti träffade avtalet med Hitlertyskland som ockuperade Polens väst­ra del. En kvarts miljon polska soldater och officerare föll i Röda arméns händer. En stor del av dessa och därutöver hundratusentals polacker, bosatta i det ockuperade området, deporterades, bland dem för övrigt även den senare generalen och presidenten Jaruzelski och hans föräldrar. Men mer än 25 000 tillfångatagna officerare, underofficerare, tjänstemän och representanter för Polens ’intelligentia’ mördades genom arkebusering eller nackskott och försvann i massgravar. De nu tillgängliga dokumenten visar att det var den högsta sovjetiska ledningen, med Stalin i spetsen, som hade fattat beslut om detta och sett till att allt var välorganiserat in i minsta detalj. Mycket talar för att tyskarna kände till aktionerna. De sökte ju på sin sida att bryta allt fortsatt polskt motstånd och att eliminera den polska eliten.

Men det fanns även polska vittnen, inte direkt till morden men väl till tillfångatagandet och till en del av förberedelserna. Det var enstaka officerare och andra som i sista stund hade undantagits och sedan lyckats lämna Sovjetunionen. Den polska exilregeringen i London hade försökt ta reda på vad som hade hänt de tillfångatagna, men fick bara bristfälliga eller lögnaktiga svar. Men snart visste man mer, senast våren 1943. Och senast då visste även de västallierades ledare, inte minst den brittiske premiärministern Winston Churchill och president Franklin D. Roosevelt i USA. Men de lade locket på: realpolitiken, den gemensamma krigföringen med Sovjetunionen mot Tyskland, skulle inte få störas. Denna realpolitik var viktigare än sanningen, viktigare än moralen.

Mellan februari och april 1943 började nämligen tyskarna, som troligen redan sommaren 1941 hade fått viss information om massgravarna, efter att nu även ha angripit Sovjetunionen och ha erövrat området, att gräva fram liken. I de dödas fickor fann man brev och dagböcker som visade att offren var helt omedvetna om det väntande ödet. En mycket noggrann dokumentation företogs, med hjälp och under kontroll av internationella experter och polska Röda korset. Givetvis ville tyskarna utnyttja upptäckterna i propagandasyfte, och givetvis lade den sovjetiska ledningen moteld och sökte diskreditera experternas och ditresta journalisters vittnesmål. Bland journalisterna fanns för övrigt även en svensk. Den sovjetiska ledningen lät, när Röda armén senhösten 1943 hade återerövrat området, göra en egen utredning som skulle visa att det var tyskarna som 1941 hade mördat de polska krigsfångarna. Utredningen väckte dock inte någon större tilltro utanför de områden som behärskades av ledarna i Kreml. När Sovjetunionen vid krigsrättegångarna i Nürnberg från hösten 1945 sökte föra upp Katyn på dagordningen, för att låta domstolen lägga skulden på Hitlertyskland, begravdes både dokumentationen och de sovjetiska kraven av de västallierades domare. De insåg det ohållbara i framställningen. Samtidigt hade de västallierade och Sovjetunionen i augusti samma år kommit överens om, att endast brott begångna av Tyskland och dess allierade skulle betraktas som krigsbrott och dras inför domstol. Resultatet blev dock att den sovjetiska versionen vann spridning på många håll, även i Sverige.

Men, inte minst tack vara exilpolackernas ansträngningar, stannade det inte vid detta. De såg redan 1945 och särskilt 1948 till att material publicerades som motsade den sovjetiska versionen. Och 1952 – nu var Kalla kriget ett faktum och de tidigare allierades intressegemenskap sönderbruten – publicerades genom USA-kongressens försorg en utförlig rapport som slog fast hur det verkligen förhöll sig. Ändå fortsatte tystnaden, de överlevande anhöriga kunde inte få besked om sina försvunna kära, och exil­polackernas strävan att få resa minnesmonument över de döda stötte på patrull, till exempel i Stockholm där man på 1970-talet endast fick möjlighet att sätta upp ett monument på en bakgård i Östermalm. ’Realpolitiken’ (i detta fall svensk avspänningspolitik) ansågs åter väga tyngre än moralen. Men sedan 1999 finns monumentet på Johanneskyrkans kyrkogård i centrala Stockholm (kyrkan används av den polska katols­ka menigheten i Stockholm, men är inte ”Katolska kyrkan” som författaren skriver).

Värre var det i öst. Att man i Sovjetunionen inte ville erkänna sanningen, är en sak. Men även i det kommunistiska Polen undertrycktes den, förtegs helt enkelt Katyn, trots att det då och då gjordes försök att få fram information, särskilt efter 1980 och Solidarnosc tillkomst. En viss ändring kom först med Michail Gorbatjov, som dock också bromsade och var lite motsträvig, även om en del av de verkliga omständigheterna fick uppdagas efter det att de polska kraven på sovjetiskt erkännande hade ökat redan före kommunismens sammanbrott. Men när Gorbatjov i december 1991 hade överlämnat de ytterst hemliga dokumenten om morden till sin efterträdare, president Boris Jeltsin, gick det undan. Dokumenten med Stalins bekräftelse av ordern att likvidera fångarna hade sedan 1940 funnits i de högsta sovjetiska ledarnas kassaskåp. I oktober 1992 överlämnades kopior av en del av originaldokumenten till Polens president Lech Walesa. Men någon rättslig undersökning, som Polen krävde, slutfördes inte i Ryssland. Den påbörjades men lades ner 2005, just eftersom brottet inte skulle betraktas som krigsbrott och således skulle vara preskriberat. Därmed rehabiliterades inte heller de avrättade.

År 2009, 70 år efter Tysklands och sedan Sovjetunionens överfall mot Polen, och 2010, 70 år efter morden, har de sovjetiska ledarna i samband med minnesceremonier i tydliga ord erkänt vad som har hänt och även tillåtit att Andrzej Wajdas film om Katyn (2007) fått visas. Men fortfarande saknas listor över en del av namnen. Fortfarande är såret inte helt läkt. Men framför allt: fortfarande inställer sig samma fråga om förhållandet mellan realpolitik och moral, frågan om gemensamma intressen måste stå i vägen för ett fördömande av ondskan. Det är denna boks verkliga värde, att den illustrerar frågan, genom att teckna den svåra vägen till sanningen om Katyn.

Klaus Misgeld är professor; historiker verksam vid Södertörns högskola, tidigare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.