En teologisk antologi av hög karat

Man kan inte lova att boken blir en bestseller. Men en sak kan man vara säker på: detta urval av texter från kyrkofäderna kommer att få en varaktig betydelse för framtiden. Boken kommer att få en fast plats på våra bibliotek och den kommer att granskas av teologer och intresserade lekmän när mycket av det som för ögonblicket är ”inne” är glömt för länge sedan.

Boken är nämligen på många sätt ett unikum. Helt säkert känner fackteologer och medeltidsforskare till de stora patristiska textutgåvor t.ex. Migne’s Patrologia Latina et Graeca, Corpus Christianorum, Series Latina (Turnhout), Corpus Scriptorum Ecclesiasticorum Latinorum (Wien) och den förträffliga samlingen Sources Chretiennes (Paris), som har den fördelen att den är tvåspråkig. Men vem kan plöja igenom Migne’s 220 band med latinska texter? Det finns i den katolska litteraturen knappast en bok som sammanfattar en rad viktiga texter och erbjuder dem i översättning. Facktelogerna känner till M. J. Rouet de Journel’s Enchiridion Patristicum (22:a uppl., 1962, Herder). Men denna textsamling är inte översatt till något modernt språk och har närmast teologisk karaktär i ordets fackvetenskapliga betydelse då den återger s.k. ”loci theologici” till teologins enskilda traktater.

Boken fyller också ett tomrum i skandinavisk och speciellt svensk litteratur. Förvisso har vi enskilda verk som behandlar patristiken och medeltidens spiritualitet. Men vi saknar ett verk som lyfter fram dessa skatter för en större krets som inte har möjlighet eller förmåga att läsa texterna på originalspråk.

Boken är unik också av ett annat skäl. Den innehåller 50 förhållandevis korta texter som sträcker sig från Irenaeus av Lyon (ca 130 – ca 200) till Gabriel Biel (ca 1420-1495). 1 urvalet förekommer en text av Thomas av Aquino och en annan av Dionysius Carthusianus. Alla andra ligger före den tid som man i allmänhet brukar kalla högmedeltidens skolastik. De allra flesta texter ligger alltså före skolastiken. Kanske kan man gissa sig till att utgivaren Alf Härdelin stått under inflytande av den s.k. ”Lyonteologin” som redan på 50-talet gav röst för den iden att man skulle gå tillbaka till de andliga skatter som fanns fördolda i den s.k. förskolastiken. I de kretsar som gick in för denna tanke (i huvudsak Henri de Lubac, Jean Danielou m.fl.) och som grundade samlingen Sources Chretiennes kändes en viss reservation inför den överbetoning av den skolastiska teologi, som man efter Leo XIII’s Thomasrenässans i alltför hög grad upptogs av. Med all aktning för den skolastiska teologin var man uppmärksam på vissa svaga sidor i dess utformning. Den var för objektiv, vetenskaplig, systematisk och för litet andligt engagerad. Med Bonaventura som enda undantag var den mer ”scientia” (efter Aristoteles förebild) än ”sapientia”. Den tycktes många för kall, för lite ”from”.

Heinrich Roos är jesuit och har varit universitetslektor i medeltidsfilosofi vid Köpenhamns universitet. Tyngdpunkten i hans vetenskapliga produktion ligger i utgivningen av de danska medeltidsfilosofernas skrifter.

Vad som är karaktäristiskt för den förskolastiska teologin d v s den egentliga och den s.k. medeltidspatristiken är två saker: för det första är den ännu inte systematiskt avgränsad i skilda discipliner. De enskilda ämnena med deras särskilda ”objectum formale” var ännu inte bekanta. De teologiska traktater som senare under skolastiken blev exakt utbyggda och omsorgsfullt avgränsade från varandra fanns ännu inte. Utifrån vetenskaplig synpunkt är det kanske en brist, men ur existentiell synpunkt är det en väldig fördel. Alf Härdelin har i sin inledning (s. 15) funnit en träffande formulering, att den förskolastiska teologin var en ”ännu ej disintegrerad teologi.” Det andra som karaktäriserar de texter som Härdelin utgivit är det faktum att de snarare är präglade av sapientia än av scientia. D.v.s. att tonvikten läggs på den andliga visdomen, på fromhetslivet, på spiritualiteten. De är inte objektiva i den betydelsen att de blott förmedlar fakta, de har som syfte en apell, en hänvändelse till läsaren. De är avsedda för lectio divina, för den dagliga läsningen och meditationen för den kristne, som lever i sin tro. Här har Härdelin åter träffande karaktäriserat denna periods texter: det rör sig om en monastisk teologi, som i synnerhet bedrives av munkar, benediktiner och cistercienser. För dem är det inre tillägnandet av Guds uppenbarelse, inlevelsen däri under meditation och kontemplation en väsentlig punkt i det kristna livet. Vad som står i medelpunkten är inte den logiska argumentationen utan det andliga livet. Den helige Andes liv i den döpta själen. Därför är denna periods mest framstående teologiska genre just bibelutläggningar och predikosamlingar.

I sin förträffliga korta och slående inledning påpekar Härdelin denna bibeltolknings principer som på ett visst sätt skiljer sig från den moderna exegetiken. Den förskolastiska teologin har i sin reflexion över texterna skapat en strukturprincip med vars hjälp man kan interpretera många texter som vid första ögonblick tycks svåra. Skriften har nämligen enligt denna uppfattning olika ”betydelsedimensioner” eller”meningar”. Man kan skilja mellan sensus litteralas och historicus och sensus spiritualis. Sensus historicus återger den historiska händelsen som berättas i bibeln; sensus spiritualis förmedlar däremot den andliga meningen som dessa händelser har. Denna senare (sensus spiritualis) kan i sin tur indelas i allegoria, tropologia och anagogia. Allegoria definieras av Härdelin enligt Beda Venerabilis som ”den med hemlighetsfulla ord och ting betecknade Kristusnärvaron i Kyrkan” (s. 18). Denna definition är mycket viktig. Den har idag fallit en smula i glömska. Varken i ”Lexikon fur Theologie und Kirche” (2:a uppl.) eller i ”Herddes Theologisches Taschenlexikon” (1973) behandlas begreppet ”allegoria” i samband med bibeltolkning. Tropologin kallas också den ”moraliska meningen”. Anagogia slutligen tar hänsyn till den ”eskatologiska meningen”. Den fördjupar sig i vårt liv i det slutliga mötet med Gud, ansikte mot ansikte. Det är en stor fördel att utgivaren visat på dessa olika ”tolkningsdimensioner” eller ”meningar”. Med rätta hänvisar han till Henri de Lubac’s verk i fyra band Exdgese Mddievale med underrubriken Les quatres sens de 1’Ecriture (19591964).

De 50 texter som utgivaren framlägger är indelade i sex stora avsnitt med följande underrubriker: Bekännelse och lovsång, Kyrkan i historien, Kristusrepresentationen, Påskens kyrka, Evkaristin: offer och närvaro, Enhetens sakrament. Som man lätt kan se behandlar alla avsnitt kyrkans mysterium under en dubbel aspekt: den enskildes förening med Kristus i nåden och den sakramentala kultiska föreningen med Kristus i sakramenten. Bland texterna finns många som är ganska svårtillgängliga. Man gläder sig över att finna egentliga mystiker som Hildegard av Bingen och Gertrud av Helfta, likaså de många cistercienserna och även syriska och armeniska texter. Översättningen är så vitt recensenten kan bedömma exakt och korrekt. Det bör ha varit ett svårt arbete att transponera dessa texter till ett modernt språk. Men det har lyckats. Jag kan förstå att utgivaren är synnerligen tacksam mot doc. Anders Piltz som har granskat alla översättningar från latin. Det måste ha varit till stor hjälp vid bokens tillkomst.

När man läser listan av citerade teologer gläder man sig över att finna en hel rad eljest föga bekanta namn. Jag nämner Magister Mathias, Aelred av Rievaulx, Jakob av Sarug, Guerricus av Igny, Isaac av Stella, Nikolaus Kabasilas, Hugo av Rouen, Franco av Affligem, Adelmann av Brescia, Baldwin av Canterburry. Anmälaren är särskilt glad för att också den ortodoxa kyrkans teologer har tagits med i synnerhet Nikolaus Kabasilas. Båda texterna av denne betydande lekmannateolog är hämtade från hans Förklaring av den heliga liturgin. Jag skulle ha önskat att man också tagit med några avsnitt från hans underbara verk Om livet i Kristus, som finns i PG. 150, 493–725, översatt till franska av Broussaleux, Amay 1932. Men översättningen är inte alltid pålitlig. Däremot tror jag att utgivaren bör korrigera sin biografiska anmärkning angående Nikolaus Kabasilas biografi. Han var inte ärkebiskop av Tessalonika som länge antagits. Detta misstag beror på en förväxling med Nil Kabasilas (död 1363), som faktiskt var metropolit av Tessalonika (jfr uppslagsverket Catholicisme, II, 339–340).

Självfallet avspeglar ett texturval alltid utgivarens egna preferenser. Anmälaren skulle ha tagit med en del andra texter. Vad beträffar ”Skriftens fyrfaldiga mening” hade Mäster Eckehart kunnat ge några goda exempel. Jag saknar också texter av Hugo av S:t Viktor och i synnerhet Richard av S:t Viktor. Hans verk om Treenigheten innehåller väsentliga bidrag till kärlekens väsen. Vi saknar en översättning av detta verk på ett skandinaviskt språk.

Boken är inte lättläst. Den är närmast en studiebok. Av den engagerade läsaren krävs samling, inlevelse, eftertanke och andlig ansträngning. Man bör läsa dessa texter med en penna i handen. Men de flesta av dem har ett underbart djup, en rikedom som belönar dem som gör sig mödan att studera dem.

Naturligtvis har urvalet skett från en bestämd synvinkel. Texterna är som tidigare anförts en produkt av munkteologin. De andas klostrens stillhet, dess frid och skönhet. De flesta av dem – inte alla – har tillkommit bakom klostermurens klausur. Strax före reformationen och renässansen fick kristendomen andra uppgifter. Det krävdes nu en spiritualitet för lekfolket mitt i denna världen. Denna uppgift har blivit ännu mer brännande efter Andra Vatikankonciliet i synnerhet med dess konstitution om Kyrkan i världen av idag. Vem vill skriva ett liknande verk, som det Härdelin skrivit om ”munkteologin”, om teologin för kristna mitt i denna världen? Även denna uppgift är mycket nödvändig.