Vem är Jesus Kristus för mig?

Jag är utomäktenskapligt barn till en skogsarbeterska. Hela släkten bröder och farbröder arbetar också i skogen. Min styvfar tyckte att jag var begåvad och skickade mig till yrkesskolan. Nu arbetar jag som fräsare vid en järnvägsverkstad. Jag är 22 år. Jag går på en teknisk kvällskurs. Min nittonåriga halvsyster Marie flyttade till mig. Vi hyr ett rum på stan.

Hyresvärden var först emot det för att vi hade olika efternamn och han trodde inte att vi var syskon. Marie arbetar i köket på järnvägsrestaurangen. Hon är en jättebra flicka, arbetsam och religiös. Jag själv slutade gå i kyrkan efter första kommunionen. Ingen hemma gick. Sedan en tid tillbaka går jag igen. Jag läser lite grand om Jesus. Marie köpte en bibel. Hon köper tidningar och ber mycket. Hon är yngre men klokare. Jag fattar inte allt i ”Tygodnik Powszechny”. Tidningen är för klyftig för mig. Men jag försöker ändå att läsa den. Så läste jag om rundfrågan. Vem är Jesus Kristus för mig. Jag vet inte om man kan skriva så här, men jag känner att jag tillhör honom. Han var en enkel snickare utan bildning. Apostlarna, hans kolleger var fiskare, arbetare och kvinnorna omkring honom var enkla – Magdalena, som älskade honom tjänade tidigare pengar som sköka. Han skrev inte en enda bok och idag kan hela världen höra hans lära och så har det varit under så många århundraden. Jag funderar ofta på hur han klarade av detta: Han var ingenting och sedan blev han en så stor människa. Han var Gud. Han kunde inte vara en vanlig människa. Då och då talar vi om hur svårt det känns med arbetet och skolan. Vi skickar hem lite pengar för det finns ännu en liten, fast vi inte fick något med oss hemifrån. Vi vet att andra har det ännu sämre och svårare. Jesus hade det mycket svårt och ändå levde han utan fel och synder. För mig är han en förebild, en förebild i uthållighet, klokhet, mod och många andra dygder. Jag skulle vilja komma allt närmare den förebilden. Ofta går det lite lättare för mig när jag tänker på honom. Jag blir gladare, misströstar inte och vill inte längre ge upp skolan. Nyss gjorde en flicka som jag tycker om slut med mig. Jag var en fattiglapp, sa hon. Det gjorde mig mycket ont, säkert därför att det stämmer och därför att jag längtar efter att inte vara någon fattiglapp. Men Jesus var också en sådan. De spottade honom i ansiktet. De misshandlade honom och sade: ”Från Nasaret kommer inget gott”. Jag har skrivit så mycket om mig och så litet om Jesus. Och i rundfrågan gällde det ju honom. Det är svårt för mig att skriva mer. Jesus gör så att jag en gång kan skriva mer, att jag kan komma närmare Dig och förstå Dig bättre.

Waldek, 22 år, arbetare

Jag bor på ett studenthem. Vi har ett trevligt rum. Över min säng, på en halmmatta hänger en fin färgkopia av madonnan från Czestochowa. Idag är det inte någon särskilt lyckad dag. Jag går och lägger mig. Min kamrat läser ännu. Jag tittar på halmmattan. ”Moder Maria Polens drottning . . . ”Varför börjar jag omedelbart att be denna litania när jag alltid ansett rosenkransen vara en bön för enkla människor? Varför håller jag i alla fall fast vid den? På bordet ligger ”Tygodnik Powszechny”. Kanske skulle jag försöka svara på frågan vem Jesus Kristus, hennes son, är för mig. Låt oss gå några år tillbaka. Jag gick igenom en djup troskris. Jag fascinerades av Sartre och Camus och deras ateism. Jag var själv ateist även om jag regelbundet gick i kyrkan. Allra mest irriterade predikningarna mig. Det som jag hörde tycktes mig meningslöst trots att det skulle vara Guds ord. Varför är Gud kärleken? Jag hade alldeles tillräckligt med bevis att han var hatet. Varför finns det oskyldigt lidande? Varför finns helvetet? Jag kunde inte fatta detta för jag saknade tro. Och just i denna situation mötte jag Kristus. Mauriacs ”Jesu liv”, en bok för halvvuxna, blev för mig ett underbart möte med Kristus. Mitt intresse fastnade för timmermannen från Nasaret. Jag ville veta mer om honom. Kanske existerade han överhuvudtaget inte? Men om han fanns vem var han då? Dessa frågor gjorde mig till sökare. Jag läste mycket. Urvalet var blandat ärke-katolskt och ärke-heretiskt. Tack vare detta fann jag Gud. Ordet ”Sök och ni skall finna”, fick en djup betydelse för mig. I Kristus fann jag Gud. Till att börja med tänkte jag: ”Han finns inte alls”. Till slut kunde jag konstatera att han existerade, att han var en människa, en enkel men samtidigt mycket ovanlig människa, att denna människa var Gud. Vem är Han? Jag tackar Honom för trons nåd. Jag ber till Honom. Med ett barns förtroende läser jag hans evangelium. Han blev en vändpunkt i mitt liv. Genom honom kunde jag förstå mycket. Men ändå blir mitt svar på frågan: ”Han är ett mysterium”.

Tedeusz, 25 år, student vid teknisk högskola

Jag har inte valt honom. Han blev mig given: i bönen sedan barndomen, i trosundervisningen under skoltiden, i kyrkan i ordet och eukaristin. Under många år var det tillräckligt för mig att han helt enkelt var där. Sedan fick jag känslan av att ha kommit nära Gud genom ett allt ivrigare praktiserande (uttrycket för en protest mot min mors inställning). Allt detta var endast ett skal utan kärna, en tom nöt. När jag förlorade en älskad människa och kom i konflikt med familjen och för första gången i mitt liv verkligen led var han inte den som hjälpte mig utan han var den dömande Guden. Jag var mycket nära självmord.

Uppror och förtvivlan gick över. Jag avslutade mina studier. Jag kom med i en bra samtalsgrupp för studenter. Det blev räddningen för mig. Jag -befann mig i en krets av ihärdiga sökare. Jag läste mycket. Vem var Jesus Kristus för mig? Innan jag kunde svara på den frågan kom på nytt dagar, ja, månader av inre slitningar fulla av smärtsamma och förödmjukande svagheter och min konflikt med Gud blev akut. Jag valde den bekvämaste vägen. Jag avlägsnade mig från Gud. Jag vill komma loss från honom. Jag mottog inte längre sakramenten men gick ändå till mässan dels av vana dels för att röja alla frågor ur vägen. Jag teg som muren.

Men dessa år var allt annat än lyckliga. Under ett sken av yttre likgiltighet fanns en ständig oro i samvetet. Sedan bad mig en av mina vänner att gå till bikt. Tveksamt accepterade jag. Jag träffade på en klok präst. Han ställde inga onödiga frågor, gjorde mig inga förebråelser utan fann ord fulla av värme, hjärtlighet och glädje. Och till slut endast: ”Gå och synda icke mer.” Jag sprang nästan hem. Jag sprang faktiskt, beredd att berätta om min stora glädje för alla. Just då begrep jag att Kristus förblivit mig nära och väntat på mig när jag lämnade honom. Detta var mitt första möte med Honom, den förlåtande Jesus.

Fem år har förflutit. Det finns fortfarande svaga ögonblick, av likgiltighet, brist på trohet, tvivel och den molande frågan varför. Hjärtat tycks sällsynt tomt men då tackar jag honom på ett enkelt sätt för att han finns.

Jag kan inte överge honom mer. Han är den som väntar i förlåtelsens sakrament med ett hjärta fullt av kärlek. Kristus är för mig den vän som jag kan tala med om allt: mina glädjeämnen, mina helt vanliga vardagsglädjeämnen t.ex. att jag fick ett brev som jag väntat länge på eller om en lyckad utflykt. Under semestern försöker jag gå till mässan ofta och ta emot kommunionen för att vara tillsammans med Kristus i bergen, på vandringsleden, i skogen. I mitt yrke möter jag många problem som endast kan lösas med hjälp av mitt eget samvete. Bara nåden kan hjälpa mig. Var dag möter jag andras lidande utan att själv vara fri från det egna lilla lidandet.

Personligen känner jag mig ensam. Men jag är inte ensam av eget val. Jag bor tillsammans med familjen men längtar efter ett eget hem, att bli mor. Det upplever jag starkt. Alla problem som ensamheten medför smyger sig in hos mig. Jag vet ännu inte hur jag skall bära detta kors. Men ett vet jag: om jag förtröstar på Kristus skall jag inte vara ensam ens i det största lidande. – Man måste väl kunna vända på den ovan ställda frågan: Vem är jag för Kristus?

Bland millioner har han också utvalt mig, kallat mig vid namn, gett mig nåden att möta honom. Genom förlåtelsens sakrament tvingar han mig att göra det goda. Jag skall vittna för honom hemma, i arbetet, på den överfulla spårvagnen, i snabbköpskön, i hela samhället. Hans ord till alla människor gäller också mig. – Sedan inte så lång tid tillbaka läser jag dagligen ett litet stycke ur evangeliet eller breven. Jag ber att kunna förverkliga kärleksbudet inte bara för att själv bli bevarad. Men min kärlek är så torftig.

Det kom en tid då jag ofta återvände till ögonblicket för mitt förräderi. Ofta kom jag att tänka på Petrus som också hade förnekat sin mästare men som kunde vända sitt misslyckande på ett så övertygande sätt. Och jag? Jag förblev i en sinnesstämning utan mod att korrigera mitt misslyckande. Under dessa fem år förblev jag visserligen praktiserande katolik men jag hade alltid känslan av att något inte var i sin ordning. Det kom en tid av grundlig eftertanke, en tid av trosfördjupning. Men till ett verkligt avgörande kom det inte. Jag saknade ännu förtroende för Kristus.

Det finns mycket som jag inte klarar av. Men det finns också tillfällen då jag hejdar mig inför något ont och ändrar mig då jag kommer ihåg ett ord som jag läst igår eller för en vecka sedan – Jesu ord – ord från en vän som väntar på vår omvändelse – Kristi ord som älskar oss innan vi kom till världen.

E. K., 35 år, läkare, storstad

Vem är Jesus Kristus för mig? Frågan är endast skenbart enkel. Säkert är redaktionen inte intresserad av teoretisk kunskap om Kristi person. Snarare rör det sig väl om hur vi upplever honom i vardagslivet. Självklart berör frågan i första hand de troende. För dem som inte tror är svaret känt. De kan bara förneka honom och i bästa fall erkänna hans historiska existens. För dem är han inte Gud. Men för mig som katolik är Kristus Gud, vår Frälsare, orienteringspunkten som allt mitt handlande måste stå i överensstämmelse med. Jag försöker bekänna mig till honom kompromisslöst. Precis så lyder mitt valspråk nu. Men har det alltid varit så? Hemifrån fick jag en alltigenom fast trosgrund. Mitt föräldrahem är än i dag en hemstad för levande religiositet. För denna trosskatt är jag ytterst tacksam gentemot mina föräldrar. Ingen ansträngning är för svår att bevara den. Må varå att jag under min ungdomstid, när min tro ännu inte mognat och ännu inte varit utsatt för några hotelser inte förstod att uppskatta den ansträngningen. Under senare år kom i vart fall en tid då det skulle visa sig vilket värde föräldrarnas trosundervisning hade. Mina föräldrar lade grunden till en djupare kristuskunskap.

Efter studentexamen flyttade jag hemifrån för att fortsätta min utbildning i en annan stad och i en annan miljö. Ännu idag kommer jag ihåg avskedet från föräldrahemmet och min föresats att även under nya förhållanden vara trogen mot mina föräldrar och naturligtvis mot Kristus.

Redan efter några få veckor förstod jag inte utan en viss förlägenhet att den nya miljön som jag skulle arbeta i några år var fullständigt likgiltig för Kristus, ja, t.o.m. relativt fientlig. Han var inte på modet. Den som bekände sig till honom betraktades som rätt obetydlig. För första gången mötte jag här en ansenlig mängd människor med avvikande livsåskådning. I alla diskussioner var jag mån om att försvara Honom. Jag hade alltid fler argument till hands. Jag fortsatte att praktisera men var på sätt och vis redan konspirativ. Jag ville inte bli sedd i kyrkan. Här visade sig miljöns inflytande, en miljö som jag visserligen inte var överens med men som jag började räkna med och som i allt högre grad utövade sitt inflytande på mig. Det hade gått så långt. Dagen för mitt nederlag kom. Ett ögonblicks brist på koncentration var tillräckligt. Det slog mig att jag inte var accepterad av min omgivning. Det sista beslutet måste jag emellertid själv fatta.

Men genombrottet närmade sig. Min bror blev sjuk. Hans tillstånd var ytterst allvarligt nästan hopplöst. Men jag gav inte upp hoppet liksom inte heller min familj. Jag bad att han åter skulle bli frisk. Jag lovade Gud allt möjligt. Man säger att nöden lär en att be. Det ligger mycket i det.

Min bror dog. Men jag upplevde en återfödelse. Jag hade förrått Kristus men nu ville jag bekänna min tro till honom. Jag upplevde en tid av nåd. Därtill kom ytterligare något: insikten i lidandets mening. Jag vet nu att människan korrigerar sitt liv i lidandets skola och orienterar det på nytt då hon återvänder till Kristus. Jag bekände min tro på Kristus. Min attityd kommenterades på olika sätt men det rörde mig inte längre. Jag hade återfunnit mig själv. Mitt förtroende för honom saknade gränser. När ett år hade gått fick jag t.o.m. den anställning som jag redan tidigare framgångslöst hade sökt. Jag tror fullt och fast att Han förmår allt, att inget sker utan Hans vilja. Han styr allt. Men först och främst måste man stödja allt sitt handlande på Honom. Han är orienteringspunkten för en katolik . . . Först nu känner jag mig verkligen som en fullfärdig katolik.

N.N. Man, ingenjör, småstad

Rundfrågan nådde mig just vid en tidpunkt då jag själv försökte göra klart för mig vad Jesus Kristus betyder för mig. Så det som jag har att skriva är snarare resultatet av tidigare funderingar än ett direkt svar på rundfrågan. Idag tror jag att Jesus Kristus verkligen förändrat mycket i mitt liv, att jag med hans hjälp kunde uppnå det som jag längtat efter under många år.

Sedan några år tillbaka är jag gift. Jag beslöt att gifta mig mot mina anhörigas vilja. Katolskt uppfostrad gifte jag mig med en muhammedan. Ett steg som medförde många problem och en del tvivel. I ett äktenskap skall ju allt förena man och hustru men mellan oss finns mycket som skiljer. Min man är äldre än jag. Han har många förskräckliga erfarenheter som gjort honom misstänksam mot medmänniskorna, ja, och så skiljer oss tron.

Men vi tyckte om varandra och hade beslutat att klara av dessa svårigheter. Min man gick med på kyrklig vigsel. Han visste att det var viktigt för mig. Han visste också att äktenskapet inte bara var ett kontrakt utan ett sakrament som förpliktigar till att hålla ett inför Gud avlagt löfte.

Vi kom överens om att de religiösa frågorna skulle vara tabu och höra till vars och ens privatsfär. Det var klart att jag gick till kyrkan på söndagarna och att vi skulle fira alla festdagar. Såsom enda tecken på att det var ett katolskt hem hängde sedan vårt äktenskaps första dag ett litet träkors över dörren. Det blev från början vittnet för vårt liv, korset från vilket Kristus såg ner på oss och till honom vände jag mig varje morgon och kväll i stilla bön om hjälp och detta inte bara i de små vardagsbekymren utan också för att uppfylla min starka längtan att få visa min man religionens fullhet, dess skönhet och sanning.

Denna längtan tycktes redan från början helt fåfäng för min man höll sig troget till sin religion. Jag kunde inte ens tala med honom om detta. Hur skulle jag kunna övertyga honom och väcka hans intresse för min tro. Jag bad endast ihärdigt till Kristus och ansträngde mig att vara så som man fordrar inte bara av en hustru utan framför allt av en katolik. Det var inte lätt. Mitt yrke, hushållsarbetet, min man med sitt tämligen svåra temperament, uppbrusande och nervös – hur skall man då vara glad, kunna le, utstråla lugn och vara mild, förstående och ibland förlåtande? Men jag förstod att detta var den enda vägen. Sedan kom vårt barn och med henne följde nya krav, nätter med störd sömn. Alltifrån hennes tidigaste barndom uppfostrade jag henne i katolsk anda och lärde henne grunden för tron på Kristus. Vi två gick i kyrkan. Jag var inte längre ensam men ändå drömde jag och trodde och bad och längtade efter att vi skulle bli tre på söndagarna som gick till Kristus. Min man visade inte det ringaste tecken som kunde tyda på att hans inställning på denna punkt skulle förändra sig. Ja, jag fick intryck av att hans tro betydde allt mer för honom. Under hur många nätter bad jag inte min Kristus på träkorset, under tårar om hjälp, utan framgång som det verkade. Vår lilla dotter växte och började fatta vissa sammanhang, ställde frågor och hade diverse religiösa tvivel. Jag försökte upplysa och förklara så gott jag kunde. Jag märkte att min man ofta lyssnade till våra samtal visserligen utan att blanda sig i dem. Jag talade alltså inte bara till barnet utan i fullt medvetande också för att nå honom och övertyga honom. Men barn är barn. Hon började fråga varför pappa inte gick med oss till kyrkan och varför han inte bad. Det blev allt svårare att säga till henne att han var så upptagen och att han hade jour på sjukhuset på söndagarna. Hon nöjde sig inte heller med förklaringen att hon var för liten för att förstå det. Men sanningen ville jag inte heller säga. Den var väl en smula för komplicerad för ett litet barn och jag hade inte en aning om hur hon skulle ta det och reagera.

Och så kom dagen. Det var söndag. Jag låg sjuk och kunde inte gå till kyrkan. Och sedan plötsligt min mans beslut. Han går med barnet till mässan. Till synes en bagatell som i och för sig inte betyder något. Men för mig betydde det mycket. Jag kände honom och visste genast att det inte bara var en gest av artighet, inte bara en önskan att göra mig en tjänst. Jag kände att det rörde sig om mer, om ett allvarligt beslut.

Trots min sjukdom var detta väl den vackraste dagen i mitt liv. Jag glömmer inte hur jag låg där och enträget bad till den korsfäste Kristus att denna dag skulle bli vändpunkten och att det skulle uppfyllas som jag längtat efter i åratal och som jag kämpat för även utan ord. Och faktiskt: från den dagen började vi tala med varandra. Ett mångårigt tabu blev brutet. Jag fortsatte att vara försiktig och återhållsam. Min man var ännu mycket skeptisk mot det hela. I hans ord hörde jag då och då de många tvivlen men också en växande allvarlig önskan att lära känna Kristi lära. Han ställde mycket preciserade frågor som jag ofta inte kunde svara på. Vi diskuterade och sökte tillsammans sanningen. Jag letade efter litteratur som kunde hjälpa min man. Han var anspråksfull och det var därför inte så lätt att hitta något lämpligt.

Nu går vi alla tre till kyrkan och talar med varandra. Jag är säker på att min man kommer att gå hela den väg som han började på för ett år sedan. Jag skall hjälpa honom allt vad jag kan och Kristus hjälper oss båda. Vem är alltså Kristus för mig? Han är den som är mig nära och trogen. Han är vittnet till min mångåriga längtan och till min stilla kamp och han ledsagade mig i denna kamp. Till honom vänder jag mig både när jag är svag och när jag är lycklig. Slutligen: han är den som alltjämt ser ner på mig från det enkla korset över dörren.

Kinga, 33 år, elektroingenjör