Varför blandar vi in Gud?

Hur kan du hålla fast vid din kristna tro samtidigt som du egentligen bemödar dig om att ha en ”modern” verklighetsuppfattning? Jag tror att den frågan är den mest påträngande för oss kristna idag, kanske särskilt när man – som i mitt fall – utbildar sig för att bli katolsk präst. Vad har vi att komma med? En upprepning av gamla lärosatser i ett tankesystem som helt går förbi verkligheten och som inte längre har någonting att säga? Den kristna tron ifrågasätts på många olika sätt. Det vanligaste är att den bedöms strida mot en vetenskaplig världsbild och helt sakna samband med ett förnuftigt tänkande. Ännu hårdare träffar oss kanske den uppfattningen som ser tron uteslutande som en produkt av människan själv, som en flykt från att ta sig an problemen för att effektivt kunna handla. Som kristen möts man ständigt av dessa och liknande frågor i mer eller mindre uttalad form. Det kan vara smärtsamt, vi känner oss utelämnade och osäkra inför en sådan massiv kritik, men varför inte istället se kritiken som en tillgång? Även om kritiken ofta missar målet kan den fungera som en spegel för oss själva, som en utmaning som kan sporra till att vi gör klart för oss var vi egentligen står. Min egen önskan är att just kyrkan skall vara kritisk och ta ställning till frågor som är viktiga för oss idag. En av de första frågorna skulle vara: vad vet vi om oss människor, finns det något gemensamt hos oss om man bortser från att vi lever i olika miljöer och har olika levnadsvanor? Som en sorts varudeklaration till den här artikeln skulle jag vilja kalla den ett försök att visa hur man (det vill säga jag själv) kan tänka som kristen, just genom att – som jag hoppas – ta med hela verkligheten. Låt oss börja med begreppet ”tecken”.

Tecknet – en verklighet

Vad menar vi egentligen, när vi talar om ett tecken? Efter en kort eftertanke skulle de flesta säkert instämma i att ett tecken är ett tecken för något annat, för en bakomliggande verklighet.

Om vi utgår från att det finns en verklighet, som vi också kan få kunskap om, i vilket förhållande står då tecknet till denna verklighet? Vad innebär ett tecken för människan? Till att börja med är vi kanske benägna att säga, att ett tecken ändå bara är ett tecken. Viktigare är verkligheten. Det är visserligen sant, men samtidigt kan man ställa frågan, vilken verklighet? För att svara på detta måste man antingen peka på det man menar eller beskriva det med ord. I båda fallen använder man sig av tecken. Utan att behöva dra den slutsatsen, att vår verklighet bara utgörs av tecken – det vill säga att det vi kallar kunskap bara är en slumpartad kombination av ord – kan vi säga, att det för oss människor inte finns någon verklighet utan tecken. Det som framför allt visar på människans särart är hennes språkförmåga, och språket är just ett system av tecken. Man talar knappast om kunskap när man inte kan formulera denna kunskap i ord. Verkligheten blir för oss människor verklig först genom tecken, en konsekvens av att vi är begränsade, om man så vill. Det är den möjlighet vi har att nå verkligheten. Verkligheten förmedlas genom tecken. Först genom tecknet kan vi gripa verkligheten på ett sätt som endast vi människor kan. Vår förmåga att begagna tecken är således en stor chans samtidigt som den naturligtvis är en inskränkning, men vi är gjorda sådana. Tecknet eller språket kan också lura oss, förleda oss: man behöver bara tänka på hur mycket dumheter som sagts under historiens lopp. Den tanken, att tecknet har så stor betydelse, kan förstås med hjälp av argument ur modern analytisk filosofi, men även genom empiriska iakttagelser till exempel inom psykologin. Ändå tror jag att även en ”vanlig människa” kan förstå vad ett tecken betyder, vilken ställning det har hos människan. Man märker hur saker och ting blir lättare att handskas med när man kan uttrycka dem i ord. Man ”får grepp om” situationen.

Går det att förstå en människas kärlek om hon bara går omkring och tänker för sig själv: jag älskar honom/henne? Är det kärlek, om den inte tar sig uttryck i handling? Blir inte kärleken verklig först när den uttrycks genom handling? Men handlingen är inte samma sak som kärleken, den är ett tecken för kärleken. När vi älskar en människa måste vi också visa det genom tecken, genom en kyss eller genom att hjälpa henne när hon är sjuk. Först då blir den en mänsklig kärlek som är verklig. När vi vill göra något gott mot en människa, när vi vill ge henne vår kärlek, ger vi henne ett tecken på vår kärlek.

Jesus som tecken

Vad har Jesus med Gud att göra? Han var en vanlig människa som vi alla andra, grät, var hungrig, blev arg som vi andra – det kan vi läsa om i evangelierna. Samtidigt säger kyrkan att Jesus var sann Gud och sann människa. Hur kan då en människa vara Gud? – särskilt när hon skildras så mänskligt som i bibeln, med vanliga mänskliga reaktioner och vanliga mänskliga problem?

Låt oss utgå från att vi kan nå kunskap. Vår kunskapsförmåga är då en typisk mänsklig kunskapsförmåga som innebär en begränsning på samma gång som den är en tillgång. Vår förmåga att nå och meddela kunskap – eller verklighet – är hänvisad till tecken. Om det nu finns en Gud som vill ”nå” oss, är också han hänvisad till vår mänskliga kunskapsförmåga, därför att vi är som vi är. Jesus var en människa som förstod, hur man som människa skall leva riktigt. Den första och enda riktiga människan, säger kyrkan, därför att han på ett fullkomligt sätt – så bra man kan som människa – förstod vad Gud och människan är och levde därefter. Om Gud vill tala om för oss hur saker och ting förhåller sig och vad som är riktigt, kan han ju inte göra det på något annat sätt än genom en människa som har fattat det hela. Om vi tänker på resonemanget ovan, kan vi säga att Jesus är ett tecken för oss, ett tecken för Guds kärlek. Gud talar till oss genom en människa – endast så kan han bli verklig för oss. Detta är en modell för att förstå inkarnationen. Allt tal om Gud som en hemlighet – ett mysterium – i all ära, men om det verkligen är en inkarnation, måste det väl också innebära att vi med mänskliga medel skall ha möjlighet att lägga en förnuftig grund för vårt val att tro.

Sann vilja?

Nu skulle man kunna invända, att människan gjort sig oberoende av Gud, om ovanstående tankegång är riktig. Det skulle inte finnas någon plats för Guds nåd längre. Men jag tror inte att det stämmer helt, ty bakom det hela ligger ett gudsbegrepp som säger, att Gud är vår skapare, det vill säga han har också skapat vår förmåga att nå kunskap. Han har skapat människan med en längtan efter det som är riktigt, och med förmåga att förstå vad som är riktigt. Att förstå är en kunskapsprocess i frihet till skillnad från det som kallas ”exakt kunskap”. Den egentliga kunskapen är samtidigt ett val: vi måste med vår vilja instämma i att det är rätt, annars är det inte ”vår” kunskap. En objektiv eller exakt kunskap finns inte, eftersom allt som kallas så i grund och botten är hypotetiskt. Och vad har man för nytta av att kunskapen är än så exakt, men inte kan engagera? Det blir inte ”mindre” kunskap, därför att den inte i första hand är objektiv utan något som man förstår genom att jämföra två värden: den egna grundinstinkten och det som kan uppnås genom handlingen själv. Tvärtom, först då kan man helhjärtat bejaka sitt vetande, därför att det motsvarar de önskningar man varken kan eller vill ge avkall på.

Kunskapen är alltså också en viljeakt. Betyder det att all diskussion om vad som är rätt eller fel är överflödig? Jag anser inte det, ty för det första har vi alla – även om våra ”viljor” är skilda – det gemensamt, att vi är människor, det vill säga en möjlighet till jämförelse.

För det andra måste vilja och handling rikta sig mot det som är rätt, och egentligen kan vi knappast tvivla på att vi alltid handlar fel eller att vi överhuvud inte förmår skilja mellan rätt och fel. Åtminstone verkar det rätt dumt när man ser på alla ansträngningar, som till exempel görs inom politiken. Konsekvensen vore ju att lägga sig på sofflocket och strunta i allt. Om vi nu tror att vår strävan till rätt handling inte är meningslös, måste vi således ha möjlighet att åtminstone kunna närma oss till att förstå vad som är riktigt. Det måste finnas en tendens hos oss som är grundläggande och som visar på det som är väsentligt för allt riktigt och sant mänskligt handlande. Visserligen kan vi ta ställning för eller emot denna tendens, men vi måste också ha förmågan att förstå när våra handlingar motsvarar denna tendens. Man skulle kunna uttrycka det hela djärvare: när vi följer vår vilja utan själviska baktankar, når vi sanningen, handlar vi rätt. Kärlek är till exempel en grundtendens hos oss samtidigt som det är möjligt för oss att veta när en handling är en kärlekshandling.

Gud i världen

Utifrån kristen ståndpunkt skulle man kunna kalla Gud den som våra grundtendenser härstammar ifrån och som styr dem. Därför tror jag att man skall vara försiktig med att skilja mellan naturlig och övernaturlig kunskap. Istället föredrar jag att säga att Gud har skapat oss så att vi själva inte räcker till för att förklara vår verklighet, men att han därigenom gör det möjligt för oss att få kunskap om honom som slutmålet för vår strävan. Finns det för övrigt någon annan kristlig uppfattning, som kan möta en människa som uppriktigt strävar efter det goda med förnuftiga argument, än den som säger: det sant mänskliga som du strävar efter, kan bara finnas om det som vi kallar Gud också finns, han som möjliggör detta. Också detta är en del av inkarnationen. Guds nåd kommer inte bara ned då och då, utan har funnits med från början och finns med alltid i oss människor så som vi är skapade. I Kristus har Guds vilja med människan nått sin spets.

Sammanfattningsvis: för att Gud skall bli verklig, måste han ingå i historien som ett tecken för oss. Hans önskan för oss människor måste levas av en människa som ett tecken för oss.

Jesus visar oss Gud genom att leva ett radikalt riktigt mänskligt liv, genom att visa att man kan leva riktigt trots att det går så dåligt. Genom att han härdar ut i sin kärlek på korset, blir ett radikalt mänskligt liv för första gången förverkligat. Han ger inte avkall på kärleken, på grundtendensen i sitt liv. Om detta är Guds tanke med oss, så har Gud blivit verklig i historien, det vill säga i världen.

Vid uppståndelsen förstod lärjungarna detta, de gav nämligen inte upp utan fortsatte i samma anda. Denna övertygelse har fortsatt att meddelas i kyrkan. Om man förstår inkarnationen som ovan antytts, att Gud inte plötsligt kommer ned någon enstaka gång då och då ”från ovan”, utan att han ger inspiration på ett sätt som motsvarar mänsklig kunskapsförmåga, möter vi Gud i andra människor och i skriften och i andra tecken – sakramenten. Ingen har någonsin sett Gud, betonar Johannes. Lärjungarna på väg till Emmaus ledsagades av en främling; när de tillsammans sedan bröt brödet, såg de Kristus – i den andra människan. Det var något vanligt, men på samma gång en annan dimension.

På många håll betonas, att människan bestäms av sin omgivning. Hennes sociala karaktär gör henne betingad av hennes historiska situation, skulle filosofen säga. Om Gud har ingått i historien genom en människa, och denna människas lära fortsätts inom en grupp människor, så bestäms människorna av Gud – givetvis i frihet. Gud är genom kyrkan en dimension, en möjlighet, om man tänker på friheten, hos människan. På detta sätt lever Jesus kvar i kyrkan, Jesu mystiska kropp. Detta är ett försök till en ”jordnära” förklaring som skall ge aktualitet och nytt liv åt gamla formler, så att det hela blir mer verkligt. Om man kan leva efter dessa teorier, är Gud inte längre någonstans bortom världen, utan i världen; mindre postulat och formel, mera en dimension i ens eget liv i mötet med kyrkan, med medmänniskorna. Så är Gud med i historien på ett sätt som motsvarar oss som människor. Är det förresten inte här som grundskillnaden mellan katolsk och protestantisk tro ligger?

Två sorters frihet

Låt oss utgå från ett annat begrepp, friheten. Vi är fria, vad betyder det? Till att börja med kan man säga att det innebär att vi bestämmer oss själva, det vill säga vi är inte en del av en orsakskedja. Men nu måste vi först gallra bort en villfarelse, som finns hos de flesta människor, när de talar om frihet. Det stora flertalet skulle säkert mena, att de är fria när de utsätts för så lite tryck från omgivningen som möjligt. Men detta är inte hela friheten. Å ena sidan befinner vi oss i ett kausalt sammanhang: vi bestäms även utifrån. Det faktum att vi har en materiell kropp utgör, om man så vill, en begränsning. Vi kan inte göra vad som helst. Vi kan inte göra allt det vi kan tänka oss. Dessutom är vi också ett led i en psykologisk orsakskedja. Vi ser oss alltså själva bestämda och bundna till ett större sammanhang.

Å andra sidan är det också typiskt för oss människor att vara oberäkneliga. När det förefaller vara självklart att en människa kommer att handla på ett visst sätt på grund av sina inneboende drifter (i vid mening) eller av någon annan orsak, finns det ändå kvar en viss osäkerhet som inte kommer av att vi har en ofullständig teori om hur människan fungerar, utan som uppstår just ur hennes frihet. Självklart bestäms vårt handlande av kroppsliga drifter, av vår uppfostran, av vår psykiska konstitution, det vill säga av en orsaksbunden inriktning mot verkligheten. Men samtidigt har människan åtminstone möjlighet att säga nej till denna redan givna ordning, att själv bestämma värdeskalan. I varje fall kan vi ha en egen åsikt i frågan, och till viss grad kan vi även handla därefter. Vi kan alltså ha ansvar för våra handlingar, och i normala fall har vi det också. Det är således skillnad mellan en frihet som innebär att man kan göra allt vad man vill, och en frihet som bestämmer vilken inställning man vill ha till omgivningen. Det är denna sista frihet som här avses, och den kan inte tas ifrån oss.

Givetvis är inte heller vår inställning till tillvaron helt oberoende av omgivningens inflytande eller av vår konstitution som människor och av vår förhistoria, men de gränser för friheten som uppstår på det viset är inte entydiga, det vill säga de är egentligen inga gränser alls.

Fördömd till frihet

Hur vet man då att denna frihet finns? Ja, i grund och botten finns det inget alternativ till friheten. Hur vi än vänder och vrider på det hela förblir vi fria. ”Människan är fördömd till att vara fri”, har Jean-Paul Sartre sagt. Även om vi skulle vilja vara ofria är detta ställningstagande en handling i frihet. Man kan vilja komma ifrån friheten, kanske därför att det ansvar den medför är betryckande, men till sist kan vi inte undgå att även detta är något vi måste avgöra oss för eller emot. Det betyder att vi, om vi är uppriktiga, vet att vi är fria. Friheten är något som vi i första hand märker empiriskt. När vi ställs inför ansvaret i vårt handlande, erfar vi att vi är fria. Friheten är alltså en grundtendens hos människan, som emellertid kan användas på olika sätt, till vilken man kan ha olika attityder. Lika gärna kan man kalla friheten ett värde som kan bejakas eller förnekas, men också förnekandet skulle innebära att man utnyttjar en sista rest av sin frihet. Jag tror inte att man kan komma mycket längre, när det gäller att ”bevisa” att friheten finns, än att peka på den och vädja till det ansvar som vårt handlande för med sig. Men egentligen kan var och en vägra att inse detta.

Vilken frihet vill vi ha?

Vad skall vi då göra med vår frihet? Som vi sett tidigare finns det en frihet som är en frihet från allt som begränsar, och det finns en sista frihet som innebär en möjlighet att ta ståndpunkt – och den är kanske den viktigaste, eftersom vi inte kan göra allt. Man kan till exempel tycka att omgivningen är betryckande, drömma om att kunna göra allt man vill. Men man kan också inse, att detta hör till den situation man lever i och som man inte kan göra mycket åt. I stället kan man försöka förverkliga friheten inom den ram som konkret erbjuds: en mer verklighetsnära inställning till friheten. Visst kan man anse att man är ofri, därför att man inte kan gå ut genom dörren utan att öppna den, men man är ändå fri att tycka att denna begränsning är fånig.

Personligen föredrar jag den inställning som inte försöker göra det omöjliga, utan som inom våra gränser utnyttjar sin frihet. Man kan ständigt sitta och tycka att allt är dåligt, men det urartar ju till ren passivitet, och passivitet är egentligen inte frihet. Att sitta med armarna i kors och säga att man är fri, utan att vilja använda sin frihet, därför att man ogillar omständigheterna, är en självmotsägelse. Friheten är inte statisk utan dynamisk och måste förvärvas. På så sätt ställs vi inför kravet att vara realistiska i vår frihet, en realism som även innebär att vi skall vara sakliga när det gäller vår frihet, det vill säga, eftersom vi är fria skall vi också ta friheten på allvar. Om vi vill vara uppriktiga, kan vi inte säga nej till friheten som trots allt är det högsta värdet hos oss människor och som gör oss till fullödiga människor, när vi utnyttjar allt den erbjuder. Det leder till att det enda vi kan välja är att ta till vara vårt ansvar och vår frihet, och att just detta är sant mänskligt.

Frihet – en sida hos kärleken

En ytterligare konsekvens av friheten: om friheten fordrar saklighet, det vill säga att vi accepterar vår situation för att inom denna förverkliga friheten, så måste vi också vara sakliga i vårt förhållande till andra människor. Men våra medmänniskor är också fria. Det betyder, att vi inte kan behandla dem på samma sätt som vi behandlar andra ting. De måste behandlas som fria, som människor, ges samma möjlighet som vi själva att förverkliga sin frihet, att vara sig själva. Detta är också ett sätt att uttrycka kärleken. Är inte det viktigaste hos kärleken att bejaka en människa sådan som hon är?

Men kärleken är ändå inte någonting som man kan härleda, inte ens ur ett så stort värde som friheten. Vilket är förhållandet mellan vår frihet och vår kärlek till medmänniskorna? Är det inte så, att vi upptäcker vår frihet just genom kärleken till en annan människa? Öppnar inte kärleken våra ögon för att vi är fria och måste ta ansvar? Friheten kan bara förverkligas i sin fulla grad i kärleken till en annan människa, och friheten kommer till oss genom kärleken. Vi kan nu i stället tala om att kärleken leder människan – i varje fall en god människa – i hennes handlande. Lika gärna som vi talar om friheten, kan vi tala om kärleken som en grundtendens som samtidigt är det högsta värdet. Med framställningen ovan som bakgrund tror jag man kan kalla kärleken en odelat fri handling, där friheten tagit full gestalt. Friheten är en förutsättning för och den viktigaste aspekten hos kärleken.

Finns det någon garanti för kärleken?

Hela resonemanget hittills är ett försök att visa att det finns något hos oss som vi inte kan komma ifrån och som samtidigt är det högsta värde vi kan sträva efter. Det låter mycket bra – kanske – men på samma gång vet vi, att vi är oförmögna att leva efter ett så radikalt program, om vi skall vara ärliga. Vem kan stå ut med att aldrig blunda för sitt ansvar, med att alltid tänka på att uppfylla kärlekens krav? Trots god vilja och goda föresatser misslyckas vi. I en sådan situation kan man vara nära att resignera, om man inte möter en annan människa som vänder sig till en och säger: jag vet att du är dålig, men trots att du inte förtjänar det vill jag acceptera dig. Detta att möta en annan människas kärlek gör det möjligt för oss att fortsätta.

Men inte ens detta räcker. Med sund realism inser vi att denna perfekta kärlek inte finns hos oss. Kanske träffar vi på den någon gång då och då, men för hela livet räcker den inte. Det förefaller, om vi ser på historien, som om kärleken aldrig kommer att förverkligas. Det som gör att vi kristna ändå orkar hålla ångan uppe och inte blundar för realiteten, utan trots allt håller fast vid ett så vidlyftigt program som den kristna tron innebär är hoppet om att det finns något som gör att denna strävan inte är fåfäng, att en sådan kärlek finns, så att vi inte behöver tappa modet, utan i stället kan försöka motsvara den. Ja, vi säger mer: det har en gång lyckats för en människa att leva i frihet och kärlek så radikalt som det är möjligt för oss människor. Endast så kan vi veta att en sådan kärlek finns. Denna människa – Jesus – visade genom sitt liv att han var beredd att acceptera alla människor, även dem som egentligen inte var förtjänta av det. När han hade hängts upp på korset sade han: ”Fader, förlåt dem, de vet icke, vad de gör.” Han var ett tecken för oss att Gud inte lämnar oss i sticket, fastän vi egentligen inte kan efterkomma hans rättmätiga krav på oss.

Vi hoppas på Gud som en garanti för vår kärlek, inte för att slippa göra något själv, utan för att det vi längtar efter skall vara möjligt.

Kan man ha någon nytta av en kristen tro?

Det här är en kristen teori som började med människan och slutade med Gud – som sig bör. Vad kan då den kristna tron uträtta genom att blanda in Gud i sammanhanget? Det är inte fråga om att bevisa (i matematisk mening) eller att mäta sig fram till Guds existens. Men av den anledningen är den kristna tron inte ”bara subjektiv”. I stället är den en annan form av kunskap. Insikten i Gud grundas på ett motsvarande mänskligt engagemang. Den kristna tron gör anspråk på att kunna ge svar på de mest påträngande frågorna i vårt liv, inte genom bevis eller mätning, utan genom att förmedla en livsattityd som kan ligga i botten för en ärlig mänsklig strävan, och som gör det lättare för oss att leva med problemen, om vi är villiga att ta på oss det ansvar den samtidigt medför. Gud är därigenom inte en självuppfunnen tröst eller nyck från vår sida. Vi kristna får alltid vara försiktiga med att förväxla det vi kallar Gud med egna föreställningar. Oavsett om vi är kristna eller icke-kristna har vi som människor ideal som vi vill förverkliga. Vissa ideal – till exempel jämlikhet – anser vi vara oumbärliga, som vi inte till något pris kan ge avkall på. Men risken finns att två olika ideal kolliderar med varandra och så att säga konkurrerar ut varandra. Om allt berodde på oss själva skulle man antingen tvingas frångå sina ideal därför att man upptäcker att det inte går att helt förverkliga dem, eller vara tvungen att göra allt som står i ens makt för att genomdriva idealen, vilket skulle kunna leda till att man blir omänsklig i sitt handlande och glömmer bort andra viktiga aspekter. För den kristne är Gud varken en ursäkt för att slippa handla eller en billig garanti för att allt han gör är rätt. Gud är visserligen en sorts garanti på så vis att han är den som till slut garanterar att våra ideal uppfylls, men det viktigaste i förhållandet till Gud är att följa hans föredöme samtidigt som man är medveten om att man inte har ensamrätt till Gud och är kritisk till det man tror sig veta om livsviktiga ideal och om Gud. På så sätt är den kristna grundattityden ett brinnande engagemang som på samma gång låter sig korrigeras och relativeras, därför att Gud – det ideal man strävar efter – är större. Genom att vara öppna för mötet med Gud – hur detta än går till – kan Gud bli ett korrelat till oss själva.

Den röda tråden i allt det tidigare är, att den kristne inte bör stänga in sig i en fästning av bara trossatser, utan att han skall gå ut och möta världen, för att förkunna, men inte som ett föreskrivande av regler, utan med kärlek. Förkunnelsen måste vara ett uttryck för kristen kärlek, inte ett försök att bekräfta egna önskemål. Men den kristne skall möta världen, därför att Gud inte är skild från världen. Han kommer istället till oss genom den. På många håll i världen är kyrkan förföljd. Där kan de kristna endast i ringa utsträckning möta världen därför att världen stöter bort dem. De får nöja sig med att vara bekännare i tysthet. Där kyrkan inte är förföljd tror jag att vi har till uppgift att öppna oss, för att man skall förstå att kyrkan inte bara är ett system, en institution – trots att den ibland har uppträtt så i historien. Uppgiften är att förkunna att Gud är mänsklig, för vår skull och för deras skull som vi möter, därför att Gud möter oss i världen genom andra – om man är stark nog för en sådan uppgift.