En traditionsförnyande ”Kyrkomoder”.

Den amerikanska kvinnoteologen Rosemary Ruether gästar i år flera skandinaviska universitet. Hon är känd som redaktör för antologierna Religion and Sexism, 1974 och Women of Spirit, 1979. Dessa ger en översikt över mäns kvinnosyn i den judisk-kristna traditionen och visar kvinnors alternativa insats. 1983 utkom Sexism and God-Talk, enligt underrubriken inte någon Summa, utan en ”feminist theology”. Nästa år kommer hennes Womanguides: Texts for Feminist theology.

Ruether är ursprungligen idéhistoriker med en doktorsavhandling i patristik. 1965 – 1975 undervisade hon vid Howard University, Washington DC. Hon var aktiv i medborgarrättsrörelsen och ”black liberation”. Hennes feministteologi har både historisk förankring och aktuell politisk inriktning.

Ruether har en speciell förmåga att ge klara, sammanfattande framställningar, där man sällan kommer på henne med felaktigheter. Hon bygger på grundliga materialstudier. Just därför skulle det vara önskvärt att hon fick tillfälle att publicera mer djuplodande arbeten, som kvinnoteologin i hög grad är i behov av.

Ruether har kallats ”radikal reformist” i och med att hon medvetet står i ett judisk-kristet sammanhang. Sedan 1975 är hon Georgia Harkness-professor i teologi vid Garret Evangelical Theological Seminary i Evanston, 111. Det är betecknande att de flesta amerikanska kvinnoteologer tjänstgör vid protestantiska, interkonfessionella lärosäten, även om många av dem är katoliker. Paradoxalt nog klamrar sig en ”post-Christian” som Mary Daly fast vid sin professur vid jesuiternas Boston College! Därmed får ledande kvinnoteologer som Elisabeth Schüssler Fiorenza och Rosemary Ruether en pionjäruppgift i den egna kyrkan, även om de tills vidare är avskurna från direkta bidrag till katolsk prästutbildning.

Sexism and God-Talk bygger på föreläsningar från 1980 och 1982 och är därför något lösligt komponerad. Huvudämnet är samspelet mellan gudsbegrepp och människosyn. Här påvisar Ruether judisk-kristen androcentrism, där mannen definieras som teomorf mönstermänniska och Gud beskrivs som andromorf. Traditionell teologi är mäns tal om Gud, baserad på mäns erfarenheter, utifrån patriarkalisk samhällskontext. Detta gäller både skrift och tradition, i betydelsen historiskt skiftande skrifttolkning. Androcentrismens sammanbrott i vår kulturkrets medför följaktligen en revolution av gällande symbolik och doktriner för att skapa en ny God-Talk mot bakgrunden av kvinnors och mäns erfarenhet.

Ruethers egen ”feminist theology” tar utgångspunkten i judisk-kristen tradition, men låter sig inte ensidigt begränsas av denna. Hon drar in både för-bibliska och icke-kristna element, liksom hon knyter an till politiskt tänkande från 1600-talet och framåt. Huvudprincipen är dock den hon kallar den profetiska. Här sätter hon in profetismen i det samtida befrielseteologiska perspektivet, som ”God’s defense and vindication of the oppressed”. Ruethers rättesnöre är vad jag kallar sola pars scripturae, icke skriften allena, utan en del av skriften applicerad på en tidsbestämd politisk situation. Detta är förståeligt utifrån hennes amerikanska bakgrund, men jag ser en sådan metod som klart begränsad. Visst kan befrielse Jesus försvara sin plats i teologihistorien på samma sätt som annan inkulturerad kristologi: senantikens världshärskare, medeltidens lidandesgestalt, barockens Jesu hjärta och upplysningens moralist.

Jag ställer mig skeptisk till politiserad feministteologi, därför att jag anser denna angreppsvinkel för ensidig, både i tid och rum. Kvinnoteologi representerar enligt min bedömning en mer grundläggande utmaning i kristendomens historia. Jag saknar därför, hos Ruether kanske mindre än hos andra kvinnoteologer en hermeneutisk diskussion: hur kan vi som kvinnor handskas med den androcentriska konsensus mellan skrift och tradition?

Rosemary Ruether är ”kyrkomoder” i den meningen att hon obesvärat tar sin plats i kyrkofädernas traditionshistoriska sammanhang. Hon delar deras intention att formulera Kristusbudskapet på samtidens språk. Hon har liksom kyrkofäderna en optimistisk teologiskt antropologi, där mänsklighetens historia leds i Guds oikonomia, en dynamisk process från skapelse till återlösning. Ruethers uppenbarelsebegrepp är likaledes patristiskt; i skriften talar Gud på ett för människan fattbart sätt. Eller som det heter i ett rabbinskt talesätt: ” Skriften talar Adams språk”. Traditionen är icke ren vidareförmedling, utan nyskapande skrifttolkning i form av kontinuerlig inkulturation. Den är följaktligen bestämd av olika tiders historiska kontext. I vår situation måste teologin också tala Evas språk.

Mot bakgrund av denna matristiska tanke hos Ruether, skulle det enligt min mening vara väl så fruktbart för henne att formulera ny God-Talk i traditionsdynamiskt perspektiv. Därmed skulle kvinnoteologin finna sin plats i det frälsningshistoriska sammanhanget, som mänskligt tal om Gud, under den Helige Andes ledning. En sådan feministteologi skulle utmana det mansorienterade etablissemanget på ett mera fruktbart sätt.

På ett par viktiga punkter är Ruethers kvinnoteologiska kritik inte klarseende nog. På sid 94 hävdar hon att kristen tradition ”aldrig gick så långt som att helt förneka kvinnornas delaktighet i Guds avbild”. Detta är dessvärre inte riktigt. Har hon glömt Paulus tolkning av Adam som den först skapade i I Kor 11:7? Denna text uppfattades av kyrkofäderna som en uttrycklig negation av kvinnans gudsbildlighet, en tolkning som var normgivande till 400-talet. Via den s.k. Ambrosiaster (slutet av 300-talet), levde mannens exlusiva imago Dei vidare i tidig medeltid och vann genom Gratianus (ca 1146) insteg i kyrkorätten. Här blev läran använd för att motivera kvinnors gudsgivna underordning i kyrka och samhälle. Argumentet försvann först med Codex Iuris Canonici 1917.

När vi idag som en självklarhet tolkar 1 Mos 1:26-27 b som att kvinnor och män är skapade till Guds avbild, bygger vi på traditionen från ett par ”feministiska” kyrkofäder, som bör framhållas i detta sammanhang. Enligt mitt material är Clemens av Alexandria (död före 215) den förste som knyter könsdifferentieringen i 1:27 b till texten om Guds avbild i 1:26-27 a. Denna tolkas eljest i anslutning till Adams skapelse i 1 Mos 2:7 med implicit förutsättning att han är gudslik, Eva inte. Clemens ignorerar 1 Kor 11 och stöder sig på Gal 3:28: ”här är icke man och kvinna” (eg. ”manligt och kvinnligt”). Härmed definierar han den mänskliga gudslikheten som en intellektuell och moralisk kvalitet, knuten till den okroppsliga, asexuella själen. Alltså är också kvinnor teomorfa i och med att kvinnlighet är en rent kroppslig egenskap. Clemens ger alltså inte upp den självklara förutsättningen i judisk-kristen tradition, att gudomlighet och kvinnlighet är inkommensurabla. Ruethers Augustinus-citat på sid 95 måste förstås i detta sammanhang. Med utgångspunkt i Clemens inklusiva tolkning av 1 Mos 1:26-27 b är han den första kyrkofader som direkt tar sig an 1 Kor 11:7, ”En man behöver ju inte ha något på huvudet, eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen”. Augustinus neutraliserar Paulus med hjälp av en allegorisk exeges där den gudslike mannen symboliserar själens högre del, skapad i Guds avbild, medan kvinnan symboliserar själens lägre, icke teomorfa del. Denna lösning innebär att kvinnan som människa har bägge själsdelarna, följaktligen är hon också skapad till Guds avbild, men som underordnad kvinna kan hon inte symbolisera sin egen gudsbildlighet. Detta resonemang har logiskt inte något med Evas roll i syndafallet att göra, vilket Ruether synes mena. Tvärtom bygger Augustinus på den klara förutsättningen i judisk-kristen tradition: patriarkalisk könshierarki är Guds avsedda skapelseordning.

Först i den kommande världen realiseras frälsningens likavärde fullt ut. När Clemens och Augustinus asexuella imago Del-definition blir dominerande under högmedeltiden, rubbas därför inte kyrkans institutionella diskriminering av kvinnor av den orsaken.

Ruethers mariologi är likaså något flytande. Det är viktigt att vara klar över att läran om Maria uppkommer i sammanhang med att mannen ensam är gudsbildlig. I typologin är Adam förebilden för den kommande Kristus, medan Maria/kyrkan är den nya Eva. Därmed överförs skapelsegiven könshierarki till frälsningsordningen, där mänsklighetens Gudsavhängighet framställs som kvinnobildlig. Mariagestalten är alltså en patriarkalisk projektion par excellence, symboliken blir meningslös utan androcentrisk förankring.

Jag vill använda tillfället till att varna för ett feministiskt bruk av mariologi som Ruether inte helt genomskådar, jfr hennes bok Mary, the Feminine Face of the Church, 1977. Maria glider gradvis över i den gudomliga sfären, vilken normalteologin just ville avgränsa henne från.

Poängen med Mariadogmerna är att Maria i utgångsläget är underkastad människolivets villkor, som befruktning och död. Därifrån utvecklas läran om gudomligt ingripande, för att hindra arvsyndsöverförande och kroppens förruttnelse. När Ruether på sid 151 säger: ”därav följer att hon inte verkligen kunde ha dött”, så är det felaktigt. Pius XII skall visserligen ha hyst denna uppfattning, men där överskrider han ortodoxins gränser. Assumptiodogmens innehåll är en föregripande, kroppslig uppståndelse, så att Maria strax efter döden kan inta sin himmelska plats.

Rosemary Ruether vill skapa God-Talk utifrån kvinnliga erfarenheter. Först när teologin talar om Gud på kvinnors och mäns språk blir den fullt ut mänsklig. I detta helhetsperspektiv ger hon en adekvat kritik av ”kvinnovriden” feministteologi, som den representeras av Mary Daly. Där är män betraktade som onda i ett slags ny, gnostisk dualism. Man kan dra en parallell till vulgärteologins sammanblandning av androcentrism och misogyni, där kvinnohatet förstärker patriarkaliskt förtryck. Ruether avvisar också gudinnerörelsens kvinnliga Gudssurrogat. Hon visar att man inte kan återuppliva döda modergudinnor, som i den mån de existerat var anpassade till andra kulturer än vår.

Kristendomens teologiska könsroller kan däremot upphävas med att beskriva Gud med kvinnliga och manliga metaforer. I modern teologisk antropologi är Augustinus asexuella feminism avlöst av en imago Dei-definition utifrån en helhetssyn, där kvinnor och män inte längre delas upp mellan Gudsbildlighet och könsdifferentiering. Samspelet mellan Gudsbegrepp och människosyn leder då till att Gud måste framställas både som kvinnobildlig och mansbildlig, och här är det nödvändigt att korrigera patriarkaliska könsmodeller. Det gör Rosemary Ruether i sin God-Talk utan sexism: den är varken mans- eller kvinnovriden.

Läs själv!