”Frimureri på kristen grund” – Några drag i svensk frimurartradition

I den dagsaktuella diskussionen om Frimurarorden brukar det framhållas att det svenska frimureriet är helt annorlunda än det kontinentala eller det brittiska, och att man inte kan mäta det med utländskt material som måttstock. Det gäller också den katolska kyrkans bekanta avståndstagande från allt frimureri.(1) Det heter ofta att det svenska (liksom det övriga nordiska) frimureriet står på kristen grund och därför inte kan jämföras med det agnostiska, antiklerikala och ateistiska frimureriet i andra länder.

Det är riktigt att det svenska frimureriet skiljer sig starkt från andra system. Fastän allt frimureri har en gemensam grund, finns det också många varianter i höggraderna. Det ideologiskt intressanta finner vi i det svenska frimureriets allra högsta grader, och det är dessa som ger det dess särskilda karaktär.

Tvärtom vad många tror är det inte alls omöjligt att få fram uppgifter om frimureriet, inte ens om de högsta graderna. Det finns en oerhört rik litteratur på många språk, ofta skriven av frimurarna själva. Svensk frimurarlitteratur är mera sparsam, men det finns tillräckligt mycket utgivet för att ge den information man behöver. Den hemliga frimurarlitteraturen har jag inte hämtat någonting ur, utan allt jag här skriver kan beläggas i allmänt tillgängliga böcker.

Låt oss först göra en snabb översikt över frimureriets tidiga historia. Enligt allmän uppfattning är det framsprunget ur medeltidens och renässansens byggnadshyttor, ur murarmästarnas hemliga förbund med särskilda tecken och lösenord. Deras speciella symboler och riter attraherade utomstående, så att det bildades frimurarloger, vars medlemmar inte behövde vara verkliga murare. Den första storlogen bildades i London 1717, och det ceremoniella och spekulativa frimureriet spred sig snabbt runt omkring i Europa.

Det tidigaste och egentliga frimureriet är de tre första graderna, som i det svenska systemet kallas Johanneslogen. Om de saknas i ett hemligt sällskap, kan man inte kalla det för frimureri. Ritualet i dessa tre obligatoriska grader kretsar kring byggandet av Salomos tempel och mordet på dess byggmästare Hiram (eller i andra system Hiram Abiff eller Adoniram). Med detta basfrimureri finns inte någon speciell lära förknippad, förutom en allmänt deistisk religionsuppfattning, och därför har frimureriet kunnat fyllas med vitt skilda ideologier.

Just frimureriets slutna karaktär gjorde logerna under 1700-talet till en uppsamlingsplats för allehanda ”förbjuden kunskap”: alkemi, hermetism, kabbala och teosofi. Under 1600-talet hade sådana ting odlats i de nebulösa sammanslutningar som kallade sig rosenkreutzare, och som nu ofta ingick förbund med frimureriet. Det skotska frimureriet kom särskilt att gynna den stuartska saken och ”den yngre pretendentens” anspråk. Det var först omkring franska revolutionens tid som frimurarna blev en samlingspunkt för radikala krafter.(2)

Frimureriets ockulta drag och dess anknytning till det stuartska huset kom att snart dra furstehusen och adeln inom dess sfär. I och med det kom frimureriet också att ändra struktur. De ursprungliga ritualen var framsprungna ut hantverkarnas klass och anpassade efter deras behov. I de högre klasserna fanns det andra ideal. Nu skapades det högre frimureriet med sin rika flora av riddargrader. I stället för murarens förkläde och redskap bar man här riddarens mantel och värja. Detta högre frimureri varierade från land till land, för det fanns inga fasta regler för hur många de högre graderna skulle vara eller hur de skulle vara utformade. Mot det svenska systemets elva grader står det skotska med sina trettiotre. På 1800-talet fanns det system med 90 eller 96 grader, som kunde hålla medlemmarna sysselsatta livet igenom med nya invigningar. Men hela tiden var det de tre första graderna som var den nödvändiga basen.(3)

Eckleffs system

Det svenska frimureriet har från början haft en högreståndskaraktär, som det alltid har behållit. De första frimurarlogerna startades av en greve Wrede-Sparre och en greve Posse, båda i form av enkla tregradssystem. Sin egentliga form fick det svenska systemet genom dåvarande kanslisten vid utrikesexpeditionen Karl Fredrik Eckleff, som hade kommit i förbindelse med ett mera omfattande system utomlands (i Genève, påstod han, men Strasbourg har pekats ut som ursprungsort). Eckleffs system bestod av en skotsk Andreasloge, som skulle följa på de första tre Johannesgraderna, och därtill lade han ett ordenskapitel (”chapitre illumine”). Allt detta skedde under 1750-talet. Eckleff, som bedrev detta helt privat, bar titeln ordensmästare eller Salomos vikarie.(4)

Hos Eckleff dyker en tanke upp, som sedan skulle komma att dominera svenskt frimureri, nämligen att frimurarna är arvtagare till den i början av 1300-talet upplösta Tempelherreorden. Att anknyta till en medeltida riddarorden var en tilltalande tanke. Ramsey, som på 1700-talet organiserade om det skotska frimureriet, sökte anknytning till johanniterorden, men på kontinenten hade den hemlighetsfulla Tempelherreorden större attraktionsförmåga. Som Lessing 1771 sammanfattade frimurarnas målsättning på ett kort och kärnfullt vis: ”Den ene vill göra guld, den andre vill besvärja andar, den tredje vill återupprätta Tempelherreorden.” De båda första motiven var kanske inte främmande för svenska frimurare, men det var det tredje som gav det svenska systemet dess form.(5)

Hos Eckleff finns det en legend, som är känd också från andra håll. När Tempelherreorden krossades av inkvisitionen och stormästaren Jacques de Molay avrättades, gick stormästarens ämbete i hemlighet vidare, först till Beaujeu och sedan till Aumont. Aumont avseglade med några andra bröder till Skottland och landsteg på ön Mull. Här rekonstituerade man orden 1314 men dolde den i form av ett murarförbund. På så sätt blev de skotska frimurarna bärare av Tempelherreordens hemligheter. Någon historisk bakgrund till detta har man aldrig kunna spåra.(6)

Det finns en något senare svensk version av legenden som överlämnades av Chapitre illuminé till den strikta observansen 1777 av en delegation under ledning av greve Oxenstierna och baron Plommenfelt. Här berättas att när tempelherrarna under Beaujeu var på väg med Molays kvarlevor, kom de till Carpentras i Sydfrankrike och stötte där samman med ett annat liktåg, som förde med sig påven Clemens V:s lik. Under natten, när båda kistorna förvarades i kyrkan, bytte riddarna ut liken. Påvens lik brändes, och askan ströddes för alla vindar. Molay blev alltså begravd i påvens ställe, men Beaujeu lyckades ännu en gång komma över liket och begravde det, enligt den påstådda inskriften den 11 mars 1314 (dvs. en månad innan Clemens V avled, den 20 april). Sedan följer den sedvanliga berättelsen om avseglingen till ön Mull.(7)

Snart nog trädde den person in på scenen som skulle ge det svenska systemet dess definitiva form. Hertig Karl av Södermanland, den senare Karl XIII, var livligt intresserad av frimureriet och köpte Eckleffs system för att själv ta hand om ledningen. 1774 avträdde Eckleff som ordensmästare, och hertig Karl tog vid. Nu följde en tid av nybildning och omorganisation, som sträckte sig ett långt stycke in på 1780-talet.

Hertig Karl reviderade också de lägre graderna, men de var dock endast försteg till det väsentliga, nämligen ordenskapitlet med sina riddargrader. Den skotska Andreaslogen och Stuartslogen låg som en buffert mellan Johanneslogen och ordenskapitlet för att dölja det senares existens, men också kapitlet utökades med alltfler grader, så att dessa till slut blev elva. De egentliga hemligheterna förvaltades av frimurarna i de högsta graderna. De många lägre graderna fungerade som skal, som höll den inre kärnan skyddad för insyn.(8)

Hur hertig Karl såg på sin lära och tradition framgår av ett välkänt dokument, det s.k. Molays testamente, som han översände 1783 till hertig Christian Ludwig av Hessen-Darmstadt. Här heter det att frimurarna härrör från tempelherrarna, som i sin tur har fått sin visdom av kanikerna vid Gravkyrkan i Jerusalem. Dessa kaniker var rosenkreutzare, och deras lära härstammade i rakt nedstigande led från esséerna, den judiska munkorden som vi idag brukar identifiera med Dödahavsrullarnas samfund.(9)

Att frimurarna härstammar från tempelherrarna är en tanke som finns redan i det Eckleffska systemet. Men hertig Karl hade också andra källor att ösa ur. Under några år tillhörde han ett tyskt frimurarsystem, den s.k. strikta observansen, organiserad av en baron von Hund. Denna mycket disciplinerade men kortlivade sammanslutning gjorde en oerhörd succé på 1770-talet och hade inte mindre än tolv regerande furstar med i sin ledning. Hertig Karl var först härmästare för den sjunde provinsen, sedan Vicarius Salomonis för den nionde provinsen, som omfattade Sverige. Baron von Hund var lidelsefullt intresserad av Tempelherreorden. Han ansåg att hans frimurarorden var dess direkta arvtagare, och han utformade sina ritual med den som förebild.(10)

Esséerna och klerikatet

Men omnämnandet av esséerna leder oss till ytterligare en källa. Inom den strikta observansens ram fanns det ett s.k. klerikat, en prästerlig sammanslutning, som hade utformats självständigt av hovpredikanten (och, säger man, kryptokatoliken) Johann August Starck. Han engagerade sig i de då populära spekulationerna kring esséerna och härledde resolut sitt eget klerikat från dem. Klerikatet hade funnits som en esoterisk krets inom Tempelherreorden och var i själva verket identisk med esséerna, som hade anslutit sig till tempelherrarna under korstågstiden. Deras visdom bestod i alkemiska och teosofiska läror, som man sysslade med inom klerikatet. Till saken hör att Starck upprättade en loge i Wismar, som på den tiden var svensk besittning. Bland sina närmaste medarbetare hade han en svensk vid namn von Böhnen. Till klerikatet hörde också svensken Plommenfelt, som skulle spela en viktig roll för det svenska systemet.(11)

Efter von Hunds död 1776 gick den strikta observansen andra vägar. Vid ett konvent i Wilhelmsbad 1782 gjorde man rent hus med tempelherretraditionerna och förklarade att det inte fanns något påvisbart samband mellan tempelherrar och frimurare. Men det påverkade inte det svenska frimureriet, för hertig Karl hade redan kastat loss från den strikta observansen och ledde sin frimurarorden efter eget huvud. Det är därför som tempelherreidéerna är så starka inom det svenska frimureriet och det av Sverige beroende frimureriet i de övriga nordiska länderna.(12)

En förmedlare av de Starckska idéerna till hertig Karl var Karl Andreas Plommenfelt, en ung äventyrare som till slut dömdes till döden för högförräderi men lyckades ta sig ut ur Sverige. Medan han ännu var persona grata och kunglig ceremonimästare tillförde han det svenska systemet en hel del nyheter, som han påstod sig ha fått från ett klerikalt kapitel i Florens. Något sådant är nu inte bekant, och det är troligare att det helt enkelt var det Starckska klerikatet som Plommenfelt fått en del informationer från. Han var överhuvudtaget benägen att fabulera, och inga av hans uppgifter är att lita på.

Från Plommenfelt kom troligen den högsta gradens blodblandningsceremoni, som har missuppfattats och väckt så mycken sensationslust. Vid denna initiation stacks recipienten i högra tummen, och några droppar blod fick rinna i en kalk med vin. Ordensmästaren (dvs. hertig Karl) tillförde 9×9 droppar ur en kristallflaska, varefter alla drack av vinet. Till slut hälldes något tillbaka i flaskan, som alltså innehöll vin med föregående recipienters blod. Flaskan (med innehåll) kom enligt uppgift från ”det klerikala kapitel” som sades ha konstituerat det svenska ordenskapitlet.(13)

Den hemliga läran i de högsta graderna är svårare att fixera, men av tonfall och uttryckssätt ser man att den var hämtad från tidens neologiska kristendomstolkning. Jesus uppfattades som en vishetslärare, och man spekulerade vid den tiden mycket kring tanken att han hade uppfostrats av esséerna och fått sin visdom från dem. Som vi kan se i de senare Nettelbladtska akterna menade man inom det svenska systemet att Jesus hade invigt sina närmaste lärjungar i esséernas visdom, och dessa hade sedan levt vidare som ett esoteriskt förbund inom den kristna kyrkan. Under korstågstiden hade tempelherrarna en dag (år 1127) stött på sju syriska kristna i en grotta och tagit dem till sig. De visade sig vara den sista kvarlevan av esséerna och förde nu vishetsläran vidare inom Tempelherreorden. Detta blev i hertig Karls frimureri den innersta och egentliga läran.(14)

De högsta graderna

Självklart har man alltid varit mycket förtegen om detta och inte ens upplyst sina egna om traditionen förrän i de högsta graderna. Vi känner därför traditionen bäst på omvägar, och framför allt genom den tyska stora landslogens förmedling.

Grosse Landesloge var en tysk frimurarobediens som stod i särskilt förhållande till Sverige, eftersom den följde det Eckleffska systemet. En viss Zinnendorf hade 1766 lyckats få köpa en avskrift av hela systemet, och detta blev nu grunden för tyska landslogens system. På grund av hertig Karls engagemang i den strikta observansen bröts förbindelserna med den tyska landslogen, och under den långa tiden 1777-1819 låg relationerna till Sverige helt nedfrysta. Men då tog man nya kontakter från tysk sida och fann nu att det svenska systemet inte längre såg ut som det hade gjort på Eckleffs tid. Det var alltså hertig Karl, som genom många tillägg och ändringar hade gett det en ny inriktning.

En tysk frimurare vid namn Nettelbladt fick i uppdrag att ta reda på nyheterna i det svenska systemet för tyska landslogens del och var färdig med sitt verk 1832. Hans redogörelse är den utförligaste beskrivningen av den svenska frimurartraditionen med de typiska hänvisningarna till tempelherrar och esséer. Nettelbladt lade till en hel del ur egen fatabur, dvs. ur Venturinis rationalistiska Jesusroman från 1800-1802 och ur en annan besynnerlig bok om den tidiga kristendomen. Men sållar man bort dessa tillägg, finner vi att grunden är det system som måste vara det av hertig Karl reviderade svenska. Omnämnandet av esséerna och deras förhållande till tempelherrarna saknades i det Eckleffska systemet men hade lagts till efter 1777, då kontakterna med tyska landslogen hade brutits.(15)

Sådana är alltså de särdrag, som skiljer det nordiska frimureriet från det övriga i världen. Tempelherreideologin skymtar också i andra system men läggs aldrig till grund så som i det svenska frimureriet. Den hemliga traditionskedjan, som enligt Nettelbladt börjar med Noa, och där Jesus ingår som en i raden av vishetslärare, är också något som torde saknas inom frimureriet i stort.

Noter

1. Troskongregationen har gjort ett bestämt uttalande i denna fråga 1983, där medlemskap i frimureri är ett hinder för tillträde till kommunionen, Acta Apostolicae Sedis 76 (1984), s 300.

2. Av den omfattande litteraturen kring frimureriets historia kan man nämna Karl R H Friek, Die Erleuchteten, Akad. Druck- u. Verlagsanstalt, Graz 1973. Det finns flera utförliga frimurarlexika: Bernard E Jones, Freemason’s Guide and Compendium, Rev. uppl. George G Harrap & Co., London, Toronto, Washington, Sydney 1956; Eugen Lennhoff & Oskar Posner, Internationales Freimaurerlexikon, Amalthea-Verlag, Zürich, Leipzig, Wien 1932 (här förkortat IFL); en liten svensk motsvarighet är Vägledning för frimurare, P E Eklunds förlag, Stockholm 1909. För det tyska frimureriet, som är av stor betydelse för det svenska, se Ferdinand Runkel, Geschichte der Freimaurerei in Deutschland 1-3, Berlin 1931-32.

3. Om de högre graderna finns två äldre utmärkta böcker: Heinrich Lachmann, Geschichte and Gebräuche der maurerischen Hochgrade and Hochgrad-Systeme, Braunschweig 1868, och G A Schiffmann, Die Entstehung der Rittergrade in der Freimaurerei um die mitte des XVIII Jahrhunderts, Leipzig 1882. Båda dessa finns omtryckta i en gemensam volym med titeln Hochgrade der Freimaurerei, Akad. Druck- u. Verlagsanstalt, Graz 1974. En omfattande dokumentation finns också i Rene le Forestier, La Franc-Maçonnerie templière et occultiste aux XVIIIe et XIXe siècles, publ par Antoine Faivre, utg av AubierMontaigne och U Nauwelaerts, Paris och Louvain 1970.

4. Johannes Rudbeck, Karl Fredrik Eckleff, Stockholm 1930. Martin Lamm, Upplysningstidens romantik 2, Stockholm 1920, s 1617. Runkel 2, s 124. Friek, s 286-291. Art Eckleff i IFL.

5. le Forestier, passim. Lessing-citatet från Friek, s 214E

6. le Forestier, s 11517, 16017, 691. Lamm, s 17.

7. Friek, s 300 f.

8. le Forestier, bok 1, kap 8. Friek, s 291-295. Rudbeck, s 104-107. Lamm, s 18. Att revideringen av ritualen sträckte sig in på 1800-talet framgår av C L H Thulstrup, Anteckningar till det svenska frimureriets historia 2, Stockholm 1898, s 128.

9. Den franska originaltexten (med tysk övers) i Schiffmann, s 178191. Tysk övers äv i Friek, s 295-298. Lamm, s 26f.

10. Runkel 1, s 185-196. le Forestier, bok 1, kap 2, 3, 6 och passim. Friek, s 223-234 och passim. Art Hund i IFL.

11. Runkel 1, s 254-350. le Forestier, bok 1, kap 4 och 5. Friek, s 246-251. Art Starck i IFL. Det finns en monografi om Starck, som dock huvudsakligen sysslar med hans påstådda kryptokatolicism, Jean Blum, J-A Starck et la querelle du crypto-catholicisme en Allemagne, Paris 1912.

12. Runkel, l, s 306-408. le Forestier, bok 3, kap 5. Art Konvent von Wilhelmsbad i IFL.

13. Om Plommenfelt utförligt hos Lamm, s 18-24. Blodblandningsriten med tillhörande kommunion finns beskriven hos Lachmann, s 61. Denna har också förbundits med Graallegenden, förmodligen genom Plommenfelt själv. I ett brev av den 3 maj 1825 till Christian av Hessen redogör Nettelbladt (jfr not 14) för nyheterna i det utökade svenska frimureriet: ”Der Br. v. Reuterholm hat recht gesagt. Die Flasche ist zerbrochen and die Flässigkeit verschöttet; so hat der seelige Gener. Bennet es auch meinem Bruder erzählet and seit dieser Zeit ist die geheime Aufnahme im 9. Grade nicht mehr vorgekommen, sondern blos die öffentliche Proclamation … erfolgt. Jeut wird indess von Berlin aus, wo eine solche Flasche and zwar die vormals aus Schweden hingegebene, sorgfältig erhalten ist, der Mangel wohl ersetzt werden – wenn man nach Bennets Tode in Schweden die bisherige Thätigkeit nicht einschlafen lässt. Die Ceremonie bedeutet die innige Vereinigung mit Christus and der ihm gCweihten Bröderschaft mittelst des Genusses seines and der Bruder Blut, denn dies ist der Inhalt der Flasche.” Citerat ur frimurartidskriften Latomia 1873, s 31E. Jfr kyrkoherde Gunnar XIeitons uttalande i Svenska Kyrkans Tidning 23/11 1984, s 18: ”Vi dricker blod, sägs det. Kanske det hände förr. Nu sker det symboliskt. Man vill markera ett brödraskap.”

14. Ungefär så kan man sammanfatta den svenska frimurarordens syn på sin egen tradition, dels ur de Nettelbladtska akterna, dels ur Ahlbergs ”Instruction”. Om båda, se följande not.

15. Om Eckleff och Zinnendorf, se Rudbeck, s 144-153. Stora landslogens öden, se Runkel 2, s 89-141. Vänskapsfördraget med Sverige, se Runkel 3, s 249-260. Om Nettelbladt, se Runkel 3, s 196-247. Art Nettelbladt 2 i IFL. Nettelbladts akter, se Schiffmann, s 83-110. Venturini, se Schiffmann, s 92 f och min Fynd och fusk i bibelns värld, Proprius, Stockholm 1979, s 67, där boken ställs in i sitt idéhistoriska sammanhang. Den andra skriften som Nettelbladt öste ur (utöver de svenska akterna) var Kestner, Agape, 1819, se Schiffmann, s96 ff. Det lönar sig att jämföra de Nettelbladtska akterna med en ”Allmän Instruction för S. Johanneslogerna”, författad av logemästaren L Ahlberg och tillgänglig i form av en handskrift i KB. Den finns utförligt refererad av Lamm, s 24-26. Här finner vi härledningen av frimureriet från esséerna, reduktionen av Jesus till ”Stor Mästare” i orden och traditionsföljden via de sju syriska kristna och tempelherreorden.