Invandrarforskning med förbehåll

Invandrarbarn i Malmö är utan tvekan ett av de hittills mest ambitiösa bidragen till svensk invandrarforskning. Den är utgiven av Delegationen för social forskning, 1984:1, och har ett förord av ett departementsråd i Arbetsmarknadsdepartementet. Författare är prof. Harald Swedner med tre andra sociologer och socialarbetare.

Undersökningen kom att föranledas av den överrepresentation av barn till invandrade föräldrar man kunde iaktta hos de sociala myndigheterna i Malmö, i registrerade fall av ingripanden.

Av inledningen framgår att ett synnerligen omfattande projekteringsarbete har föregått denna studie, med en rad experter från skilda områden involverade.

För sex invandrargrupper har man gjort en genomgång av registerdata och ett betydande antal intervjuer.

Några resultat är måhända överraskande. Det är inte som man möjligen kunde tänka sig att barn till föräldrar tillhörande kulturellt mer främmande grupper visar en högre registreringsfrekvens än barn till nordbor. Tvärtom visade sig barn med minst en dansk eller finsk förälder vara de relativt mest åtgärdade. Grekiska och chilenska barn visade en lägre frekvens än svenska barn. Den polska gruppen hade ett speciellt mönster med sin starka kvinnliga dominans, och den mycket stora skillnaden mellan ingripanden mot barn i familjer med ensamstående mor och med föräldrarna sammanlevande. Bakgrunden är givetvis den relativt stora invandringen av polska kvinnor som gift sig med svenskar som de träffat på arbete eller semester i Polen, och där motiven uppenbarligen i många fall delvis varit att komma bort från Polen. Denna grupp utmärks också av synnerligen hög skilsmässofrekvens.

Viktiga klarlägganden görs också om betydelsen av bostadsområde, utbildningsnivå, socialgruppstillhörighet etc. …

Den som känner liknande undersökningar om migration och social anpassning i internationell litteratur, förväntar sig givetvis också ett avsnitt om religiös tillhörighet och religiös aktivitet som en bakgrundsfaktor. Så icke i Malmö. Trots mycket tal om den ev. betydelsen av kulturella skillnader, både mellan invandrargrupper och mellan föräldrar, finns ingenstans religionen överhuvud berörd. När det gäller den jugoslaviska gruppen har man inte ens vågat sig på en tydlig etnisk bestämning, utan man har nöjt sig med fördelning och kombination av modersmål. Men eftersom serbokroatiska behandlas som ett språk, ger det ingen antydan om fördelningen av kroater och serber, katoliker och ortodoxa.

Det är fullt möjligt att den religiösa faktorn i Malmömaterialet är av ringa vikt. Men vad skall man då säga om det som i undersökningen fått ersätta den religiösa tillhörigheten, medlemskap och aktivitet i invandrarföreningar? Tanken att dessa av svenska myndigheter inspirerade och nästan helt finansierade föreningar skulle vara av vikt för familjens sociala anpassning i det nya landet, är direkt gripande i all sin svenska provinsialism. Givetvis framgår också av undersökningen att något som helst samband mellan föräldrarnas föreningsaktivitet och barnens välförhållande inte existerar.

Här har väl ändå på ett besvärande sätt den politiska ramen fått styra den vetenskapliga frågeställningen. Utelämnandet av religionen och dess ersättande av invandrarföreningar, beror uppenbarligen på att kommunerna i Sverige som bekant inte har ett dugg med religiösa förhållanden att göra, medan däremot de årligen satsar tiotals miljoner på invandrarföreningarna (Signum 1984:6, sid. 137). Men hur skall man kunna förklara för forskare i andra länder att kommunala författningar styr svensk invandrarforskning?

Undersökningen, avslutas av ett tjugotal sidor med rekommendationer till Malmö kommun. I hela detta avsnitt nämns heller inte religion och samfund. Däremot ägnas en stor del av utrymmet om förslag för att förbättra stödet till invandrarorganisationerna. Ingenting har hittills tydligare illustrerat hur de religiösa gemenskaperna totalt negligeras i den allmänna invandrarpolitiken i Sverige. För hundratusentals invandrare i Sverige är givetvis religionen en viktigare identitetsfaktor än språket, men den kan helt förbises i den kanske mest ambitiösa undersökningen hittills om socio-kulturell integration. Om kommunernas lagfästa nonchalans mot religionsgemenskaperna också skall styra forskningen, och sätta gränser för vad som kan undersökas, då är vi verkligen illa ute.