En tretvinnad tråd

Vad gör en ung muslim när skolmaten innehåller griskött? Hur reagerar en katolsk gymnasist när läraren beskriver alla abortmotståndare som fanatiker och fundamentalister? Majoriteten bestämmer och minoriteten måste då finna vägar att bevara sin identitet och ändå inte gå på konfrontationskurs med dem som är ”de normala”.

Trots sekulariseringen och kommersialiseringen i Sverige är julfirandet och hela dess förberedelsetid i många avseende en kristen angelägenhet. Den påverkar alla som bor i vårt samhälle och kan så bli en utmaning för icke-kristna grupper, eller ska man säga: för den icke-kristna majoriteten? ”Decemberdilemmat” kallar överrabbin Morton Narrowe detta problem i sina memoarer. Han beskriver med glimten i ögat hur de judiska barnen, fast de var fler än hälften i hans grundskola i Philadelphia, uppmanades av sina kristna lärare att sjunga julvisor. När de nådde sista raden av ”O kom, alla trogna” och skulle instämma i ”Come, let us adore him, Christ the Lord” hoppade de över ”Christ” och sjöng desto kraftigare ”the Lord”. En stillsam revolt så att säga. Så lärde man sig att anpassa sig och samtidigt förbli den egna övertygelsen trogen.

Med tanken på invandrarna i Sverige är det spännande att läsa om hans judiska föräldrar och den tidigare generationen som i det nya hemlandet gjorde allt för att framhålla sin amerikanska ”äkthet”. Man höll visserligen ihop som kulturell och religiös grupp men samtidigt ansträngde man sig krampaktigt att hänga med i ”The American Way of Life”. För den unge Morton var dock mormors berättelser om de judiska traditionerna i Bessarabien och skolans historieundervisning paralleller. Så formades en till synes okomplicerad dubbel identitet som jude och amerikan.

För en kristen i Sverige kan det vara spännande att lära känna utbildningen av en rabbin i USA. I en underhållande mångfald läser man författarens ungdomsminnen: om tävlingar i basketboll, om sionistiska ungdomsaktiviteter, om konflikter på en ortodox högskola (Yeshiva University i New York), om ledaruppgifter på sommarläger, om studier vid det liberala Jewish Theological Seminary. Judendomen har många sidor! Och det är avväpnande med vilken öppenhet författaren vågar beskriva även sina svagheter och känslor.

Efter pastorala uppgifter i Kalifornien, Japan och Florida hamnar han i livets andra epok: som rabbin i Stockholms judiska församling sedan 1965 (som överrabbin sedan 1975). Jag känner igen mig som invandrare och präst i flera av de roliga eller jobbiga situationer som Morton Narrowe berättar: att brottas med språket, att möta den svenska kulturen, att anpassa sig eller förändra traditioner i församlingen. Ofta läste jag med ett leende eller skrattade högt.

En sak hade jag önskat mig att läsa mera om: nämligen om hans enastående begåvning att bygga broar mellan judendom och kristendom. Redan som student hade han på egen bevåg läst hela Nya testamentet; sedan 1975 hörde han till Bibelkommissionen; 1979 var han med om att bilda Samarbetsrådet för Judar och Kristna – bara för att nämna några aspekter av hans engagemang i dialogen.

Morton Narrowe är otvivelaktig en betydande kulturpersonlighet i sitt nya hemland. Han framträder ofta i svenska massmedier, som värdig representant för judendomens visdom, humor och tolerans. Genom honom har onekligen sympatierna för det judiska folket och den judiska religionen vuxit i Sverige. Med rätta utnämndes han därför 1998 till Kommendör av Nordstjärneorden.

”En tretvinnad tråd brister icke så snart” står det i Predikaren 4:12. Titeln beskriver de tre identiteter som i Morton Narrowe har sammanfogats till en stark enhet: amerikan, jude och svensk. Om man frågar honom vilken som är starkast, då skrattar han bara.