Vad vetenskapen vet och inte

Naturvetenskap bedrivs inte i ett lufttomt rum, kliniskt fritt från värderingar. Ingen kommer till laboratoriet som ideologisk oskuld. Forskare är barn av sin tid. De tolkar forskningens data med hjälp av tankemodeller (och oreflekterade tankevanor) som påverkas av utomvetenskapliga förutsättningar. Det är lätt att bevisa riktigheten i detta påstående. Trofim Lysenko, genetiker och ideolog (död 1976), vann Stalins öra genom att (i strid mot Mendels lagar och Darwins lära) hävda att förvärvade egenskaper kan ärvas. Detta belönades på 1930-talet som progressiv vetenskap. Rasbiologin var under mellankrigstiden rumsren vetenskap. Genetiska hypoteser har använts i kriminalvården. När kvinnorna fick rösträtt tävlade biologerna om att förklara hur skadligt detta var för släktet. Idag vill många på ideologiska och politiska grunder bortförklara eller understryka biologiska könsskillnader. Inom klimatforskningen är det svårt att bedriva forskning utan sidoblickar mot de politiska konsekvenserna av en viss teori.

Mycket illustrativa är teorierna om livets uppkomst. Trots att seriös forskning bedrivits i bortåt tvåhundra år finns det ännu inte någon allmänt accepterad teori om vad liv är och hur och var det uppstått.

Detta faktum har fascinerat Roland Poirier Martinsson, som under de senaste åren framträtt som popularisator och debattör av de filosofiska följdfrågorna till naturvetenskapens resultat. Vanliga människor, till vilken kategori recensenten hör, fängslas av tidningarnas populärvetenskapliga sidor och tv-program av typen ”Vetandets värld”, men i brist på tillräckliga förhandskunskaper känner man sig frustrerande utlämnad åt auktoriteternas påståenden om de filosofiska implikationerna. Menige man är tvungen att tro på auktoriteterna. Vi kan inte ens försöksvis bedöma rimligheten av strängteorin eller olika syn på hur och var DNA uppkom.

På ett medryckande sätt beskriver Poirier Martinsson spekulationens och forskningens vindlande väg till ökad visshet, eller i förekommande fall till ökad ovisshet, alltifrån Platons lära att en demiurg har skapat världen på grundval av oföränderliga idéer och matematiska talförhållanden. I många århundraden trodde man på spontanalstring (generatio aequivoca), att solvärmen framlockar liv ur död materia; så tolkade man förekomsten av larver i förmultnande material. Man tror sig numera veta att livet uppstått på jorden någon gång från planetens tillkomst till för 3 465 miljoner år sedan, men varför och hur, därom råder ingen konsensus. Därmed inte sagt att alla teorier är lika goda. Utvecklingen visar, liksom hittills, vilka hypoteser som håller måttet och vilka som i framtiden kommer att hänvisas till idéhistoriens kuriosakabinett. Då kommer en nu ofödd popularisator att skriva en roande bok om hur man trodde i början av 2000-talet. Om tio, hundra och tusen år kommer mycket att ha omvärderats, under det att annat visar sig hålla.

Poirier Martinsson är egentligen doktor i teoretisk filosofi och själv alltså inte naturvetenskapare. Han har sammanställt och problematiserat en imponerande mängd filosofiska texter, naturvetenskapliga forskningsrapporter och översiktsverk. Han gör det med stor formuleringslusta. Boken är till och med rolig, som när han polemiserar mot tanken att människans andlighet kan lokaliseras till en bestämd gen: bortsett från problemet hur man ska mäta andlighet frågar han om man med genmanipulation kan förvandla promiskuösa präriehundar i riktning mot monogami, sköna hemmakvällar och söndagspromenader i naturen. Han förklarar komplicerade fakta och förlopp på ett enkelt sätt, med anknytning till vardagserfarenheten. Formuleringslusten och ambitionen att roa kan ibland skymma själva saken, de filosofiska frågorna om forskningens beroende av rådande världsbild.

Bokens tyngdpunkt finns i slutet, där frågan om Gud tas upp på allvar. En av världens ledande astronomer, Allan Sandage, har sagt att vi ”inte kan förstå universum på ett tydligt sätt utan det övernaturliga”. Den otroliga och i exakt mening osannolika finkalibreringen av universum så att liv kan uppstå och slutligen resultera i människan ger forskarna huvudbry. Fred Heeren har uppställt nio ”onaturliga urval” som enligt hans mening stöder påståendet att universum skapats med en tanke bakom. Den brittiske filosofen Antony Flew, som under ett halvt sekel blivit känd som en av de starkaste förespråkarna för Guds icke-existens har 2004 ändrat sig med hänvisning till vetenskapens senaste rön, dock inte till tron på en personlig Gud, utan till det han med Platons språkbruk kallar demiurg utan allt släktskap med Bibelns huvudperson, som Flew liknar vid en ”kosmisk Saddam Hussein”. Fysikern Stephen Unwin har halvt på skämt halvt på allvar räknat ut att sannolikheten för Guds existens är sextiosju procent, strikt naturvetenskapligt räknat.

Frågan har blivit högaktuell genom den amerikanska debatten mellan kreationister respektive anhängare av intelligent design och neodarwinister. Den konflikten är ett skolexempel på hur svårt det är att hålla sig enbart till fakta, utan ideologiska sidoblickar. Den primitiva motsättningen mellan extremister, mellan sådana som tror att Genesis är en naturvetenskaplig skildring av världens tillkomst och sådana som av ideologiska skäl avvisar tanken på en skapare har blivit politiskt sprängstoff. Det välrenommerade Smithsonian Institute har gjort en dokumentärfilm om intelligent design, en teori vars mest kände företrädare är biokemisten Michael Bere, författare till bästsäljaren Darwins Black Box från 1996. Darwin kan inte förklara hur en cell blir en cell, enligt Bere.

Intressantare än frågan om vem som vinner kampen är frågan vad som är sant. Jag tillåter mig att här för ett ögonblick lämna Poirier Martinssons framställning för att anknyta till en debatt som utbröt efter det att han avslutat sitt manuskript.

Kardinal Christoph Schönborn, ärkebiskop av Wien och huvudredaktör för den katolska kyrkans katekes 1992, medverkade i New York Times med en debattartikel 7 juli 2005 under rubriken ”Finding design in evolution”. Han sade där att kyrkan inte har någon åsikt om detaljerna i livets historia på jorden men att hon i ljuset av det mänskliga förnuftet klart kan utläsa en ändamålsenlighet i naturen, inklusive bland de levande varelserna. Varje system som försöker bortförklara en överväldigande mängd fakta som talar för en design bakom biologin är ideologi, inte naturvetenskap. Det vore, med ord av Johannes Paulus II, att påstå att verkningar kan existera utan orsaker. Det vore detsamma som att abdikera från förnuftet. En icke styrd evolutionär process – utanför ramen för den gudomliga försynen – kan helt enkelt inte finnas, enligt den förre påven.

Kardinalens ord mötte motstånd från kvalificerat håll: George Coyne, jesuit och föreståndare för Vatikanens observatorium. Han förnekar nödvändigheten att Någon leder processen. Det är universums egen fruktbarhet och samspelet mellan slump och nödvändighet som är orsak till att processen har en riktning. Men var kommer då Gud in? Tror man att människans är skapad till Guds avbild, samtidigt som man respekterar den naturvetenskapliga forskningens rön, finns här en möjlighet att fördjupa sin tro på Guds förhållande till sin skapelse, enligt Coyne. Det är svårt att föreställa sig Gud som allvetande och allsmäktig i diktatorisk mening. Tar man vetenskapen på allvar innebär detta inte att man begränsar Guds inflytande, tvärtom: Gud har skapat universum med en dynamik som tar del i Guds kreativitet. Den troende måste idag bestämt ta avstånd från en newtonsk gud som gjort universum som en klocka som därefter tickar på av sig själv. ”Kanske ska Gud ses mer som en förälder eller någon som talar uppmuntrande och tröstande ord. Bibeln är rik på sådana tankegångar. Den framställer helt antropomorft en Gud som blir arg, som uppfostrar, en Gud som ger föda åt universum, som utblottar sig själv i Kristus, det människoblivna Ordet. På det sättet skulle Guds självuppenbarelse i Skriftens bok reflekteras i vår kunskap om universum, så att Skriftens bok och Naturens bok talar om samma Gud, som Galileo tyckte om att uttrycka det.” Vi kan bara äga analog kunskap om Gud. Gud har skapat en värld som på alla plan är fri och som inom ramen för evolutionen utvecklar en allt större komplexitet. Vi överger inte gudstron om vi anammar det bästa av den moderna naturvetenskapen, slutar Coyne.

Det är inte alldeles lätt att se om de båda debattörerna verkligen är oense. Schönborn, som citerar Johannes Paulus II, menar väl inte att Gud direkt ingriper i allt som sker. Han vore i så fall mera rigid än Thomas av Aquino, när denne säger att den gudomliga försynen inte förhindrar allt ont, inte heller utesluter slumpfaktorer. Det som alltså inte är dikterat av nödvändighet, det uppträder inte alltid på samma sätt, och detta bidrar till skönheten i universums ordning. Om allt skedde av nödvändighet skulle också människans viljefrihet vara en illusion (Summa contra gentiles, III, 70–73).

Det är naturligtvis en oerhörd skillnad mellan ren slump och en skapelse som låter slumpfaktorer samverka i en kreativ utveckling. ”I ett sekulariserat perspektiv existerar mänskligheten inte tack vare en gudomlig plan utan av en biologisk slump. Individens existens är också en slump, en räcka dagar som rinner mot ålderdomens skröplighet och en död som leder ingenvart” (Torsten Pettersson, SvD 26/11 2005).

Det är en olycka att ordet kreationism har ockuperats av dem som tolkar Genesis bokstavligen. Den judisk-kristna tron är kreationistisk i en helt annan mening: allt beror på Gud och är en gåva från Gud. Universum är inte något gudomligt och kan inte existera oavhängigt av Gud. Men det är en miljö för oändligt många möjligheter, även till felsteg, misstag och katastrofer.

Mot en sådan bakgrund får det åttonde kapitlet i Paulus brev till romarna en ny relief. Det tycks som om hela universum deltar i den mänskliga frihetens tragik och återupprättelse. Mycket kan gå fel och gör det. Allt är ändå inneslutet i Guds omsorg, som till slut ska låta allting samverka till det goda.

Inget tyder på att debatten om den så kallade intelligenta designen snart kommer att avklinga. Att avvisa vetenskapens rön vore att synda mot ljuset, ett återfall i obskurantism. Att frukta att vetenskapen kan inkräkta på Guds härlighet i skapelsen är vantro.

En gång trodde alla kristna att jorden var universums medelpunkt och att den omgavs av ett visst antal himlasfärer, på vilka planeterna var fästa, varav sol och måne var två. Med den kopernikanska revolutionen uppenbarades att universum var oändligt mycket större, vilket skakade mångas tro. Darwins bok om arternas uppkomst 1859 innebar en liknande omvälvning. Den katolska kyrkan ser inga problem i evolutionsläran, så länge den inte utesluter möjligheten till att skapelsen är frambringad av Skaparen.

Man kommer att tänka på Jesajas ord om att Guds tankar är lika mycket högre än människans som himlen är högre än jorden. När det stod klart att rymden var ofattbart mycket större än man dittills trott blev också Gud större än man tidigare kunnat drömma om.

Boken Sånt är livet är ingen avslutad avhandling. Den lämnar alla ändar öppna, därför att de är öppna och bör så förbli tills vidare. Den som gör anspråk på allmänbildning bör skaffa sig elementära kunskaper om vad naturvetarna tror sig veta.

Här finns chansen att orientera sig om detta på ett njutbart sätt. Ta den.