En kyrka ska se ut som en ”riktig” kyrka!

Under ovanstående fältrop har fienderna till modernismens kyrkobyggnadsideal samlat sig till kamp. I USA rasar striden som bäst med hjälp av konferenser och trycksaker. Själv deltog jag för fyra år sedan i ett revisionistiskt tvådagarssymposium i Mundelein Theological Seminary strax utanför Chicago. Det var en intressant upplevelse på många sätt, inte minst genom att organisatörerna engagerat en arkitektfirma att ta fram ett förslag till ett inspirationsprojekt till en idealkyrka. För mig som svensk var det med förundran jag tog del av deras förslag – en kraftfull nybarock skapelse som genom mina kulturella glasögon mest av allt påminde om lutherska 1600-talsideal. Nicodemus Tessin d.y. hade nickat gillande inför den, eftersom den i mångt och mycket liknande Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm.

Upplevelsen stämde till eftertanke. Även i Sverige finns hos många en nostalgisk längtan till en gången tids arkitektur både i kyrkan och i samhället. Måltavlan för revisionisterna är de församlingscentra som byggts efter Andra Vatikankonciliet och som i USA fått epitetet beige catholicism för sin nedtonade, vardagliga karaktär. För den som tröttnat på anonym lådarkitektur kan det låta lockande att någon äntligen ifrågasätter de normer som präglat 1900-talets enahanda byggande. Men det finns ett grundläggande problem med denna fordran: för vad menas med en ”riktig” kyrka? Fältropet tycks förutsätta att det har funnits en närmast platonsk idealkyrka historiskt sett som övergivits både av arkitekter och kyrkliga uppdragsgivare, men har det verkligen någonsin gjort det?

En hastig titt i arkitekturhistoriska översiktsverk bör ge upphov till tvivel och en lika rask blick ut i världen via internet bekräftar att det finns många olika utseenden på kyrkor än idag. Vårt moderna mångkulturella samhälle torde göra det omöjligt att nå fram till en gemensam modell för 2000-talets kyrka. Önskemålet om en ”riktig” kyrka döljer dessutom ofta ett omedvetet antagande att den ska utgå från västerländska förebilder, gärna från den ”Gamla Världen”, som går att återfinna i ett idealiserat förflutet. Samma tankesätt fanns redan på 1800-talet då nygotiken sågs som den mest lämpade stilen för kyrkobyggande. Den påminde om en tid då kyrkan ännu var enad och behärskade det europeiska samhället. Med facit i hand är det bara att konstatera att om den viktorianska tidens historiserande former inte förmådde stämma sekulariseringens bäck, varför skulle ett återvändande till dem göra det idag?

När jag i oktober förra året undervisade om kyrkoarkitektur på de katolska prästernas studievecka över temat ”Världskyrkan – kyrkan mitt i världen” fick kursdeltagarna i uppgift att skissa sin egen idealkyrka. Sedan fick de presentera sin teckning för varandra och för mig. Det tjugotal män av skilda etniskt och kulturellt ursprung som utförde uppgiften kom fram till lika många lösningar, där somliga byggde på mer traditionella former och somliga tog fasta på de nya rumsbildningar som 1900-talet utvecklat. Lägger vi så till det faktum att det kan finnas så många som 80 olika etniska utgångspunkter bara inom en enda svensk katolsk församling blir problemet med att hitta en historiskt fotad normativ kyrkomodell som passar alla oöverstigligt. I stället behöver vi reflektera mer medvetet över vilka behov som en kyrkobyggnad idag kan behöva fylla för att åstadkomma något som gör oss till freds. För det är inte bara den yttre stildräkten som är avgörande. En byggnad är inte en tavla, utan ett hölje kring en rumssekvens och en plats för aktiviteter.

Multifunktionellt kyrkobyggande

En bra början kan vara en funktionsanalys och då menar jag inte 1900-talsmodernismens enbart mot vardagliga praktikaliteter riktade förståelse av vad funktion är. Som 1800-talsforskare är det i stället för mig naturligt att utgå från det klassiska ändamålsbegreppet som var mer mångfacetterat, men som glömdes bort när den snävare funktionalistiska definitionen infördes. I stället för att lasta Andra Vatikankonciliet för 1900-talskyrkornas tillkortakommanden, och se lösningen i en formmässig återgång till tiden före, vill jag införa en rikare palett av funktioner som kan användas vid byggnadsanalys i största allmänhet. De befinner sig på en generell nivå och är därför inte knutna till ett bestämt formspråk eller en viss byggnadstyp. Eftersom den här artikeln diskuterar kyrkobyggnader specifikt innebär det att teologi och liturgi kommer till uttryck inom de flesta av följande funktionsområden: praktiska, sociala, kulturella, symboliska, didaktiska och estetiska. Hur de senare viktats gentemot varandra uttrycker vilken kyrkosyn som präglat tillkomsten av byggnaden med dess innehåll.

Med denna checklista som stöd kanske det blir enklare att planera ”riktiga” kyrkor. För det är enligt min mening i funktionerna och inte i historiens former som vi främst bör söka ledning inför uppgiften att med en kyrkobyggnad konkretisera kyrkan som institution, organisation och gemenskap. Som en gång 1800-talsarkitekten Helgo Zettervall, som på sin tid restaurerade åtskilliga av de svenska medeltida domkyrkorna, försvarade sig: ”Det har ju varit för det 19de seklets bildade protestantiska svenskar jag arbetat, icke för en försvunnen tids katolska menniskor.” Redan då fanns insikten om det chimära i att söka återuppväcka svunna tidevarvs byggnadskonst oberoende av kontext. Varje funktion i listan ovan svarar därför i stället direkt mot igenkännbara och etablerade behov på ett komplext vis. Jag ska nedan exemplifiera några av dem och jag inbjuder också läsaren att fylla på själv med aspekter som faller in under de olika rubrikerna.

Vi vill att våra kyrkor är avpassade för de liturgier vi vill fira och de andaktsformer som vi vill ägna oss åt innanför deras väggar. Men vi vill också ha någonstans att hänga våra ytterkläder och låta vårt vatten. Där återfinner vi två sidor av den praktiska aspekten.

Vi vill att kyrkobyggnaden fungerar väl som mötesplats inte bara med det gudomliga utan också med människor emellan av alla slag. Där kommer sociala överväganden in.

Som ett inslag i världen om än inte av den behöver kyrkan fungera i bestämda kulturella kontexter som varierar globalt, regionalt och lokalt. Där spelar genius loci, platsens ande, i alla dess manifestationer en central roll och bör vara avgörande. Samtidigt finns också inomkyrkliga kulturella kontexter som kräver sina hänsynstaganden. Ingen enda formtradition är mot denna bakgrund rätt, utan kyrkans plats i tiden, rummet, geografin och topografin får föreskriva passande gestaltning.

Vidare är det en fördel om utformningen som sådan är så pass distinkt att vi inte blandar ihop kyrkobyggnaden med parkeringshuset eller gallerian bredvid. Arkitektoniska och bildmässiga element kan ge den symboliska sakrala laddning som kyrkan behöver för att den ska kunna urskiljas som något särskilt utan att verka främmande i den miljö den befinner sig. Kyrkan behöver manifestera sin särart och självförståelse motiverad i dess grunduppdrag – att sprida det glada budskapet och ge en bild av kommande härlighet.

Att kyrkan har något att lära ut ger anledning att fundera över hur arkitekturen kan fungera didaktiskt, det vill säga undervisande utifrån den kristna läran, både genom sina egna former och genom de konstarter den kan härbärgera. I gångna tider har denna aspekt inte sällan varit av stor betydelse, även om den idag ofta försummas.

Slutligen behöver kyrkobyggnaden också ge en föraning om all skönhets grund genom sin estetiska utstrålning. Här finns förstås ett problem. Skönhet som vi uppfattar det i denna världen är underkastad tidslig förändring och därmed olika ideal, det vill säga det vi kallar för smak. Det som var vackert igår är inte nödvändigtvis det vare sig idag eller imorgon. Men en tidlös aspekt av skönhet finns. Den ligger i vad vi kallar kvalitet i material och utförande, dit hantverkskicklighet och god design hör. Endast det bästa är gott nog åt Gud och dessutom är det en investering som håller i det långa loppet. Därför ska även vi rikta in oss på att bygga kyrkor som fortfarande kan uppskattas om 500 år och som materialmässigt håller så länge.

När en kyrkobyggnad upplevs som otillfredsställande kan det bero på en obalans mellan och inom de sex grundfunktionerna och mellan dem och de behov vi medvetet eller omedvetet vill ha fyllda. Vi vill gärna att harmoni råder och att så många funktioner som möjligt förverkligats. Att göra rätt avvägning här är som att spela på ett känsligt instrument. Ett alltför hårt anslag på en sträng skapar en dissonans som förstör helheten. När en arkitekt för starkt fokuserat de praktiska och sociala funktionerna blir följden den beiga katolicism som nämndes i början. När en arkitekt för starkt fokuserar symbolik och estetik kan det i stället leda till ett opraktiskt kyrkorum som bara med svårighet förmår fylla sin liturgiska uppgift.

De olika funktionerna ses inte sällan felaktigt som varandras fiender, i stället för som syskon i en stor familj. Det råder ingen motsägelse mellan estetiskt tilltalande och praktiskt användbara byggnader med en igenkännbar symbolidentitet. Ett välfungerande holistiskt byggprogram bör alltså ta hänsyn till samtliga funktioner och inte bara till lokalprogrammets praktiska spörsmål om rumsstorlek och var toaletterna eller tabernaklet ska placeras för att vara nära till hands. Kyrkorummet som sådant bör med omsorg och eftertanke utformas så att hänsyn har tagits till alla tänkbara behov om rummet ska stödja andakten och inte föda irritation. Checklistan över funktioner kan dessutom användas inte bara för byggnaden som sådan utan också för inredningsdetaljer som dopfunt och bänkar.

Om nyttan av historia

Betyder det här att vi kan dumpa historien och bara ägna oss åt samtiden? Nej! Kyrkan har ett förflutet som tillsammans med nuet fortsätter

att forma det vi kallar tradition. De behov som successivt identifierats och utvecklats i dialog med sammanhangen har lett till en utveckling av korresponderande funktioner. Min förteckning ovan har vuxit fram genom historiska analyser. Även om vi inte kan vrida klockan tillbaka och återuppväcka en bortglömd ”sannare” kyrkoarkitektur genom att använda gamla former har vi ändå mycket att lära av historien. Inte minst kan den hjälpa oss att förstå hur kyrkan hanterat de olika behov som funnits i skilda tider och som legat bakom de konkreta utformningar som kyrkobyggnader fått. Åtminstone kan vi det i den mån kyrkan bevarar sitt byggda kulturarv utan alltför stora förändringar vill säga.

Kyrkan har före vår tid alltid löst sina arkitektoniska uppgifter på ett pragmatiskt sätt. Genom att granska vad det är i en viss tid som påverkat kyrkobyggnadernas utformning kan vi kanske bättre urskilja vad vi behöver ta hänsyn till i vår egen och hur vi ska prioritera. Om vi får upp ögonen för flexibiliteten i det förflutna kan det leda till förståelse för ändamålsenlighetens mångfald och en större frimodighet att skapa kyrkobyggnader som är relevanta för vår tid. För någon form av prioritering måste alltid göras och den kan aldrig bygga på nostalgi. De behov som kyrkan har ansett som viktiga har växlat över tid och betoningarna på de skilda funktionerna har skiftat. När de har varit i harmoni med människors föreställningar har kyrkobyggnaden fungerat väl i sitt sammanhang. När disharmoni uppstått har arkitekturen utvecklats för att svara mot de nya kraven. Samtidigt har de äldre byggnaderna funnits kvar som vittnen om en annan eras behov. Genom sin utformning utgör de en passage in i en annan tid och dess sätt att resonera. Där kan vi med alla våra sinnen uppleva det som den tidens troende uppskattade och på så vis lägga ännu en dimension till de heligas gemenskap.

Artikelförfattaren är fil.dr i konstvetenskap och verksam vid Lunds universitet.