Nostra aetate – 40 år

Det är välkänt att kyrkan ända fram till 1960-talet hade en övervägande negativ syn på andra religioner. Vid oundvikliga möten med företrädare för andra religioner var konfrontation ofta det dominerande förhållningssättet. Ordet ”dialog” (colloquium på latin) dök upp i det här sammanhanget först 1964 i Paulus VI:s encyklika Ecclesiam suam. Enskilda gestalter i kyrkohistorien försökte närma sig de andra religionerna mer positivt, men de utgjorde undantag och hade knappast någon framgång. Mot denna bakgrund kom Nostra aetate (fortsättningsvis NA) med ett helt nytt tänkande som inte var särskilt lättsmält. NA blev ett av konciliets mest omdebatterade dokument och det enda som gav upphov till politiska protester. Det tog också fyra år att bli överens om en text på några hundra ord!

Ursprunget – förhållandet till judendomen

Att det överhuvudtaget blev ett dokument om andra religioner hör ihop med att kyrkan av flera skäl behövde reflektera över sitt förhållande till judendomen. ”Åter till källorna” var ett ledord vid konciliet. Kyrkans egna källor finns i den judiska traditionen. Detta var en av anledningarna till att fästa uppmärksamheten vid judendomen. En annan anledning var Förintelsen som inte låg så långt tillbaka i tiden. Efter vad som skett i Tyskland under kriget fanns det anledning för kyrkan att ta avstånd från alla former av antisemitism. Johannes XXIII, som beslöt att sammankalla konciliet 1959 och öppnade det 1962, hade under kriget varit nuntie i Bulgarien och Turkiet. Han hade i den positionen sökt hjälpa judar genom att utfärda visum åt dem. Johannes XXIII hade Förintelsen i färskt minne. När han som påve för första gången tog emot en judisk delegation 1960, presenterade han sig själv med de oförglömliga orden ”Jag är Josef, er bror”. (Se Signum 6/1991.) Han såg även till att beteckningen ”perfidis” (trolösa) försvann ur långfredagens förbön för judarna.

Kort tid efter det att Johannes XXIII blivit vald till påve bad han kardinal Augustin Bea att reflektera över på vilket sätt frågan om judarna kunde behandlas vid konciliet. Kardinal Bea var ordförande för det dåvarande Sekretariatet för kristen enhet (nuvarande Påvliga rådet för främjande av kristen enhet), som påven inrättade 1960. Även fader Johannes Österreicher och kardinal Franz König ingick i den lilla grupp som funderade över saken. Fader Österreicher var en österrikisk präst och konvertit från judendomen. Han hade före andra världskriget flytt från Österrike till USA. Kardinal König, ärkebiskopen i Wien, var pådrivande i konciliets förnyelsearbete. Han utnämndes 1964 av påven till chef för det nyinrättade Sekretariatet för icke kristna. Kardinal Bea fick uppdraget att skriva en text om kyrkans förhållande till judarna. Det första textförslaget ansågs redan från början alltför radikalt och blev aldrig formellt behandlat av konciliet.

Redan vid konciliets öppnande spreds rykten i arabvärlden om att kyrkan planerade att göra en deklaration om förhållandet till judendomen. Saken mötte starkt motstånd från arabiskt håll. Även östkyrkorna reagerade mot att frågan behandlades. En liten men stark konservativ grupp av biskopar kring den franske ärkebiskopen Marcel Lefèbvre motarbetade också saken. (Ärkebiskop Lefèbvre accepterade aldrig det som blev konciliets beslut, utan grundade efter konciliets avslutning ett centrum med eget prästseminarium i Schweiz. År 1988 blev schismen definitiv, då han vigt fyra biskopar utan godkännande från Rom och därmed exkommunicerat sig själv.) Hela konciliet igenom mobiliserade motståndarna till deklarationen massmedierna och försökte på så vis stoppa dokumentet. Också diplomatiska protester kom från arabvärlden. Kardinal König berättade att han mottog säckar av brev där han ombads att söka stoppa deklarationen. Många av dessa protestbrev kom från kristna i Mellanöstern. Bland konciliefäderna cirkulerade diverse protestskrivelser. I en av dem påstods att kardinal Bea var en jude som försökte nästla sig in i Vatikanen! När gruppen av konservativa biskopar förstod att det inte var möjligt att förhindra deklarationen sökte de att sätta käppar i hjulet på andra sätt genom att kritisera textförslagen, så att de måste göras om gång efter gång. Innan deklarationen antogs den 28 oktober 1965 hade tre eller fyra tidigare förslag förkastats.

På grund av de hetsiga diskussionerna kom innehållet i deklarationen att vidgas. Istället för att bara handla om judendomen utökades texten till att omfatta icke kristna religioner överhuvudtaget. Därmed infördes även ett avsnitt om islam och på så vis uppnåddes en balans så att allt inte koncentrerades på judendomen. Detta underlättade relationerna med den muslimska världen. I den slutgiltiga texten behandlas först hinduism och buddhism i två korta avsnitt. Därefter följer ett något längre avsnitt om islam.

Störst utrymme ges åt judendomen, som i NA kommer sist bland religionerna. Man fördömer och beklagar förföljelser och antisemitism. Det sägs även att trots att judiska makthavare yrkade på Kristi död ”kan inte det som fullbordades under hans lidande tillvitas vare sig de dåtida judarna utan åtskillnad eller de nutida judarna”. (Denna mening fick aktuell relevans för något år sedan i samband med reaktionerna på filmen The Passion of the Christ.) Vidare sägs att alla måste sörja för att judarna i kyrkans undervisning inte får framställas som förkastade eller fördömda. I avsnittet betonas kristendomens judiska ursprung, att kyrkan fått uppenbarelsen i Gamla testamentet genom det judiska folket, att Jesus var jude och att kyrkans grundvalar härstammar från detta folk. Eftersom det gemensamma andliga arvet mellan judar och kristna är så stort anbefaller konciliet ömsesidig kännedom och aktning som främst uppnås genom studier och samtal. Det sistnämnda har uppfyllts väl. Kristna och judar har i dialog kommit avsevärt närmare varandra. En mängd judisk-kristna samtal pågår ständigt.

Sekretariatet för icke kristna inrättades av Paulus VI 1964 (efter 1988 benämnt Påvliga rådet för interreligiös dialog, fortsättningsvis PCID). Det blev detta sekretariat som fick till uppgift att handha relationerna med andra religioner, fastän dialogen med judendomen kom att ligga kvar hos Enhetsrådet på grund av den historiska bakgrunden vid konciliets början.

Om man är förtrogen med bakgrundshistorien kan man avläsa åtminstone två olika förväntningar i den slutgiltiga texten. Den ena gäller förhållandet till det judiska folket, som ovan nämnts. En annan förväntan kom från biskoparna i Asien och Afrika. De utgjorde en tredjedel av biskoparna vid konciliet. Ofta kom de från sammanhang där de kristna utgjorde en minoritet. För dem handlade det om att kyrkan måste hitta ett positivt förhållningssätt till de omgivande religionerna i hemmiljön. Även en ny missionsteologi utvecklades, som framgår i missionsdekretet, Ad gentes (AG). Biskoparna från Tredje världen var pådrivande då det gällde att framhålla att man måste ta hänsyn till kulturen och den religiösa miljön, som är olika i varje enskilt fall, då evangeliet predikas och konkret förverkligas (det som senare kom att kallas inkulturation). Det universella perspektiv som finns i NA kom till mycket tack vare dessa biskopar.

Enhet

Ett par år innan kardinal Köning dog år 2004 avslöjade han i en artikelserie om Andra Vatikankonciliet i tidskriften The Tablet hur det gick till när Johannes XXIII fick idén att sammankalla ett koncilium. I en privataudiens kort efter det att påven offentliggjort att han tänkte sammankalla ett koncilium berättade han följande för kardinal König. Det var i böneveckan för kristen enhet i januari 1959 som idén om konciliet plötsligt dök upp. Först trodde påven att det var en frestelse från djävulen, eftersom ett koncilium vid den här tiden verkade alltför övermäktigt och komplicerat. Men tanken återkom under hela böneveckan, alltmer tvingande och klar. Slutligen sa påven till sig själv: ”Detta kan inte vara djävulen, utan det måste vara den helige Ande som inspirerar mig.”1 Att påvens beslut kom till i böneveckan för kristen enhet har sitt intresse, särskilt när det gäller tillkomsten av NA och dess innehåll. I det första textförslaget till ekumenikdekretet, Unitatis redintegratio, ingick ett kapitel om ”katolikers attityd till icke-kristna, särskilt judar” (kap. 4) och ett kapitel om religionsfrihet (kap. 5). Dessa båda kapitel bröts sedan ut ur ekumenikdekretet och blev två självständiga texter: Deklarationen om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna (NA) och Deklarationen om religionsfriheten, Dignitatis humanae (DH). Även om den ursprungliga sammanhållningen mellan de tre delarna försvann, vittnar texthistorien om ett inre samband mellan olika aspekter av enhet: enhet mellan kristna, enhet mellan troende i olika religioner, samt enhet mellan alla människor av god vilja, en global enhet.

De två nya texterna som hade sitt ursprung i ekumenikdekretet kallas ”deklarationer”, vilket innebär att en slutgiltig konklusion inte uppnåddes. Snarare pekar dessa deklarationer mot något nytt, mot nya reflektioner och möjligheter till nytt handlande inför framtiden. NA introducerade en ny attityd till människor från olika religioner, vad som senare kom att kallas ”dialog”. DH uppmanade till frihet som bas för ett rättvist och mänskligt samhälle. Båda attityderna syftar mot fred. I diskussionerna om hur dialogen skulle förverkligas stod det strax klart att sann dialog måste grundas på frihet i olika former, inte minst på religionsfrihet, här förstådd som frihet till religion.

NA är inte ett dogmatiskt dokument utan mera ett pastoralt sådant, som ger riktlinjer och vägledning för mänsklig samlevnad i en mångreligiös och mångkulturell värld. (Sådana ord använde man inte på 1960-talet, men inte desto mindre är det detta som NA handlar om.) Inledningen till NA är profetisk: ”I vår tid då människosläktet alltmer blir en enhet och då förbindelserna mellan de olika folken ökar, överväger kyrkan mera noggrant sitt förhållande till de icke-kristna religionerna.” Man kan fråga sig om man när detta nedskrevs kunde föreställa sig dagens stora utmaning i form av migration och folkomflyttningar i en omfattning som aldrig tidigare inträffat i historien.

Redan i följande mening sägs att kyrkan tar sikte på det som är gemensamt för alla människor och som leder till inbördes samhörighet. Därpå följer ett teologiskt uttalande om Gud som alla människors ursprung och slutmål, samt om religionerna som alla söker svar på likartade existentiella frågor: Vad är människan? Vad är meningen med livet? Vad händer efter döden? I de efterföljande paragraferna (2, 3, 4) nämns något i korthet om fyra världsreligioner, hinduism, buddhism, islam och judendom. Syftet är inte att ge en religionshistorisk, någorlunda objektiv sammanfattning av vad dessa religioner går ut på, utan man vill istället ta fasta på vad i dem som utgör potentialer för enheten, vad man kan bygga vidare på i dialog och samförstånd. Av detta följer att religionerna är välvilligt beskrivna. Deklarationen var inte platsen för kritisk granskning av religionernas mörka sidor historien igenom. Kritik har riktats mot beskrivningarna av de enskilda religionerna. Ett exempel på en sådan kritik är att profeten Muhammed inte nämns i avsnittet om islam. Anledningen är att religionsteologin inte hade framskridit särskilt långt vid början av 1960-talet. Man hade helt enkelt inte kunnat enas om hur man skulle betrakta Muhammed och då föreföll det bäst att inte alls yttra sig om honom.

Deklarationen avslutas med en uppmaning att hålla fred med alla människor. Gud är allas Fader och alla människor är därför bröder och systrar. Varje form av diskriminering eller övergrepp på grund av ras eller färg, klass eller religion förkastas som främmande för Kristi anda.

Teologi

Historien igenom har kyrkan varit upptagen med frågan om huruvida människor som inte är kristna kan bli frälsta. Den missförstådda formuleringen från kyrkofadern Cyprianus ”utanför kyrkan ingen frälsning” (orden var inte riktade till människor inom andra religioner, utan till heretiker, de som frivilligt valde att vara utanför kyrkan) var länge vad som gällde, inte bara bland katoliker utan även i andra kyrkor. Man hade kanske kunnat förvänta sig att NA skulle uppehålla sig vid frälsningsfrågan, soteriologin, men så är inte fallet. Det beror delvis på att saken behandlas i Konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium, (LG) paragraf 16. LG offentliggjordes ett år före NA, 1964, och därför behövde man inte upprepa vad som sagts i LG, men man kunde bygga på detta och ange riktlinjer för de praktiska konsekvenserna. Paragraf 16 i LG handlar om kyrkan och de icke kristna. Det heter där att de som inte tagit emot evangeliet ändå är förbundna med Guds folk. I första hand gäller detta förstås det judiska folket, men frälsningsplanen omfattar även muslimerna, som ”bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden … Gud är inte heller långt borta från de andra, som i skuggor och bilder söker den okände Guden … De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst”. Märk väl att det står kan uppnå den eviga räddningen, det vill säga bli frälsta. Detta är inte detsamma som att säga att dessa människor blir frälsta. Endast Gud förfogar över frälsningen, något som ofta glömts bort.

I NA talas inte så mycket om frälsning och när termen salus förekommer är det i förbindelse med kyrkan. Detta har man tolkat så att det i NA finns en förskjutning från soteriologi till ecklesiologi (från läran om frälsningen till läran om kyrkan). I det här fallet handlar det mest om kyrkans förhållande till omvärlden. Redan före konciliet hade kardinal Suenens gjort en distinktion mellan ecclesia ad intra och ecclesia ad extra (kyrkan inåt och kyrkan utåt). Förhållandet mellan de båda perspektiven blev fruktbart för konciliet. Man frågade sig hur kyrkans inre relationer och hennes självförståelse som Guds folk kunde ha inverkan på hennes relationer utåt och hennes mission i världen. Den reflektionen blir tydlig i NA, samt även i AG och Pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes.

Mot slutet av paragraf 2 i NA efter uttalandena om hinduism och buddhism bygger man vidare på det som redan fastställts i LG 16 och gör följande avgörande distinktion: ”Den katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt. Med uppriktig aktning betraktar hon dessa sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som – även om de i mycket avviker från det hon själv fasthåller och framlägger – likväl inte så sällan återger en stråle av den sanning som upplyser alla människor. Kyrkan förkunnar dock och måste oupphörligt förkunna Kristus som är ’vägen, sanningen och livet’ (Joh 14:16) I honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig.”

Även om NA inte innehåller någon utvecklad religionsteologi utgör ovanstående rader ett avstamp för den inklusiva religionsteologi som senare har utvecklats mer. Texten uttrycker respekt och uppskattning för det som är sant och heligt i de andra religionerna. Dessutom sägs det att dessa kan återge strålar av Sanningen, ett starkt teologiskt uttalande i sig. Samtidigt måste kyrkan fortsätta att förkunna Kristus, därför att Guds fullhet endast finns hos honom. Texten rymmer en spänning. Det är också därför som den ibland missuppfattats. Några har bara velat ta till sig den första delen, den positiva skrivningen om religionerna, som övertolkats i riktning mot att alla människor kan bli frälsta oavsett religion, vilket leder till en sorts relativisering av religionerna. Andra har bara koncentrerat sig på den andra delen om Kristus och har helst velat glömma det övriga i NA. Men de båda delarna måste hållas samman, även om det ligger en inbyggd spänning mellan dem. Det är just detta spänningsförhållande som så många teologer, till exempel den nyligen avlidne Jacques Dupuis, kämpat med, hur Kristi roll som unik frälsare kan förenas med Guds vilja att alla människor skall bli frälsta. Försök har även gjorts att uppvärdera religionernas funktion i Guds frälsningsplan.

Senare utveckling

NA uppmanar alltså till samtal och samarbete religionerna emellan till gagn för den mänskliga samlevnaden. Termen ”dialog” finns inte i deklarationen, därför att ordet ännu inte riktigt kommit in i kyrkans vokabulär, men det är ju ändå religionsdialog – möten med människor inom olika religioner som avses. Hur har det gått med den saken? Mycket bra, om man ser till vilka dialoger som har etablerats under de 40 år som gått och fortfarande pågår. Tyvärr rapporteras sällan någonting i medierna om dessa pågående dialoger och de förblir därför okända för flertalet människor. Kyrkan har mer eller mindre etablerade samtal med representanter för alla världsreligioner. Det är inte möjligt att här ge en redogörelse för alla dessa samtal. En översiktlig bild ges i Annie Laurents nyutkomna intervjubok på franska med msgr Michael Fitzgerald, ordförande för PCID. I boken med den signifikativa titeln Dieu rêve d’unité (Gud drömmer om enhet) ges stort utrymme åt islam.2 Muslimerna, som idag utgör nära en femtedel av världsbefolkning, bor i alla delar av världen. Den dialog som pågår mellan Vatikanen och det inflytelserika Al-Azhar-universitetet i Kairo kan nämnas som ett enda exempel bland många viktiga dialoger.

I en rad efterföljande dokument har kyrkan byggt vidare på den grund som lades genom NA och utvecklat reflektionen. Vissa påvliga encyklikor och skrivelser från PCID är av särskild betydelse då det gäller att inskärpa kyrkans huvudlinje i dessa frågor. Dessa dokument, som ger vägledning till hur katoliker kan tänka och handla i mötet med troende från andra religioner, är tyvärr inte alltid kända på gräsrotsnivån, vilket är olyckligt, eftersom det är i människors konkreta, vardagliga möten som vänskap och förtroende kan utvecklas. För att bidra till ökad kännedom om de kyrkliga dokumenten i Sverige utgavs på initiativ av Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift (KID) ett urval av dessa texter i samband med 40-årsjubileet av NA i oktober 2005.3

Påvarna har varit drivande då det gäller att i praktiken omsätta vad konciliet lär om mötet med religionerna. Paulus VI påbörjade detta stora arbete i och med inrättandet av PCID 1964 (som då hade ett annat nämn). Vid sina resor till Jerusalem, Betlehem och Bombay 1964 höll han tal till judar, muslimer och hinduer och introducerade därmed mycket konkret kyrkans nya förhållningssätt. Som redan nämnts införde han dialogbegreppet i den officiella kyrkliga terminologin i sin encyklika Ecclesiam suam och har av den anledningen kommit att kallas ”dialogens påve”. Johannes Paulus II:s prioriteringar var ekumenik och religionsdialog, något som har blivit helt uppenbart i summeringarna av hans långa pontifikat. Hans största bedrift inom det här området var utan tvekan modet att sammankalla Assisi-mötet 1986, där han inbjöd representanter för världsreligionerna till en böndag för fred, en verklig milstolpe i utvecklingen. Påven kallade själv detta möte för en synlig, begriplig undervisning av vad konciliet lär. I samband med Johannes Paulus II:s död såg medierna till att hans många resor och möten med människor i alla delar av världen blev kända för alla och envar. Mer om detta behöver därför inte sägas här. Det ser lovande ut för framtiden att Benedictus XVI redan under sina första dagar som påve valde att följa samma linje som sina företrädare.

Nostra aetate och dagens mångreligiösa samhälle

I samband med 40-årsfirandet av NA har det på olika håll i världen hållits konferenser kring deklarationen och det mångreligiösa samhälle vi lever i idag. I september 2005 ordnade PCID ett kollokvium i Mödling utanför Wien då man reflekterade över den religiösa pluralismen i Europa.4 Här följer mycket kortfattat några axplock av vad som diskuterades där.

Världen ser betydligt annorlunda ut idag än för 40 år sedan. Sekulariseringen, som då bara hade börjat, fortskrider och kan avläsas i ständigt sjunkande siffror över antalet gudstjänstbesök. Mindre än 5 procent av befolkningen i Storbritannien går i kyrkan oftare än en gång om året. Bland katolikerna har siffran för antalet praktiserande sjunkit till 15 procent och i många stift måste församlingar stängas. På många håll i Europa har kyrkan problem med sitt kateketiska uppdrag att förmedla tron till nästa generation.

Samtidigt växer antalet muslimer i Europa genom migration, men också genom äktenskap och hög nativitet. Muslimer kräver rättigheter i Europa som inte alls står i proportion till vad som är tillåtet för kristna i muslimska länder. Sådant upplevs som frustrerande, särskilt bland kristna som flyttat till Europa från dessa länder därför att de diskrimi-nerats på grund av sin tro.

Religionernas potentiella styrka har blivit uppenbar både positivt och negativt. En mängd nya, vitala religiösa rörelser har uppstått både inom och utanför kyrkan. Uppenbarligen finner människor mening och livsinnehåll i och genom dessa nya former av religiös gemenskap. Det anses inte heller längre lika udda och genant att engagera sig i sådana rörelser som det var ”att vara religiös” för några årtionden sedan. ”Töntstämpeln” har försvunnit.

Att religioner kan användas i destruktivt syfte har vi tyvärr sett alltför många exempel på, alltsedan den 11 september 2001 och framåt i form av en rad avskyvärda terrordåd. Det är ingen överdrift att tala om ett globalt våld som kan slå till var som helst och när som helst. Religiös fundamentalism är en av drivkrafterna bakom dessa illdåd. Men den växande fundamentalismen är inte begränsad till islamistiska terrorgrupper, utan den finns inom alla religioner, också i kristna kyrkor.

Globaliseringen medför att alltfler människor rycks upp från den plats där de har sina rötter och sin kulturella, sociala och religiösa identitet. Det är inte självklart att man i en annan del av världen hittar tillbaka till vad som starkt präglade livet i ursprungsmiljön. Upplevelse av främlingskap och rotlöshet är inte ovanligt.

Eftersom vi har de andra religionerna tätt inpå oss idag i våra trappuppgångar och inte bara i avlägsna världsdelar som på 1960-talet, är det på sätt och vis lättare att läsa NA och ta till sig dess budskap idag. Deklarationen handlar inte bara om vackra ideal, utan bakom orden finns livs levande människor nära inpå oss. NA gäller dem och hur vi skall förhålla oss till dem.

I Mödling betonades det att i olika typer av utbildning vid katolska universitet, prästseminarier, ordenshus med mera är det ytterst angeläget att religionsteologi och religionsdialog får ordentligt utrymme i kursplanerna. Nästa generation av präster, diakoner och ordensfolk måste under sin utbildning få redskap att på ett konstruktivt sätt kunna möta kolleger och troende i andra religioner.

Människors ömsesidiga beroende av varandra har ökat genom globaliseringen. Kyrkans svar på detta ömsesidiga beroende är solidaritet, av Johannes Paulus II förstådd som en dygd (jfr Sollicitudo rei socialis § 38). Den första och den sista paragrafen i NA framstår mot den bakgrunden i nytt ljus. Alla människor utgör en enda gemenskap, med samma ursprung och mål. De är bröder och systrar, barn till samme Fader, och måste handla mot varandra därefter.

Även uppmaningen till samtal och samarbete över religionsgränserna som avslutar den andra paragrafen i NA får ytterligare relief mot bakgrund av Johannes Paulus II:s förståelse av solidariteten. Dialogen föder solidaritet och solidariteten bär upp dialogen. Detta har konkret visat sig mitt i de stora tragedierna efter terrordåden, då representanter från olika religioner har sökt upp varandra, uttryckt uppskattning för varandras traditioner, försökt stödja och trösta varandra, samt bett tillsammans till samme Fader.

Enligt LG paragraf 1 är kyrkan i Kristus ett sakrament i världen, ett tecken för föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet. Genom att ta fasta på uppmaningarna i NA kan kyrkan bli vad hon är kallad att vara, ett sakrament för enhet mellan alla folk. – Dieu rêve d’unité.

Noter

1. Franz König, ”It must be the Holy Spirit”, The Tablet 21/28 december 2002, s. 4–6.

2. Msgr Michael Fitzgerald, Dieu rêve d’unité. Quarante ans de dialogue interreligiuex. Entretiens avec Annie Laurent, Bayard, Paris 2005.

3. Kyrkan och religionerna. Katolska grunddokument, Red. Kaj Engelhart, Veritas förlag, Stockholm 2005.

4. Hela materialet från kollokviet i Mödling kommer att publiceras i ett kommande nummer av tidskriften Pro Dialogo.