En trinitarisk kärlek – adoptionens sakramentalitet

En av Andra Vatikankonciliets radikala insikter är det gifta livets frälsande karaktär. Äktenskapet är inte en underordnad kallelse för dem som inte har tillräcklig styrka att välja celibatet, utan det erbjuder i stället en bild av kärleken som hela kyrkan är kallad att begrunda. Det gifta parets självutgivande, praktiserat i det äktenskapliga samlivet, ger oss en glimt av vad Guds egen kärlek är. Dessutom blir det gifta paret gudomliggjort och upplyft till Guds eget liv när de når fram till att förverkliga samma självutgivande kärlek som Kristus har uppenbarat för kyrkan. Som en av inledningarna till vigselns eukaristiska bön vågar uttrycka det: ”I föreningen av man och hustru ger du ett tecken på Kristi kärleksfulla nådegåva, så att det sakrament som vi firar ska kunna föra oss allt djupare in i din kärleks underbara avsikt.” Äktenskapets kallelse uppmanar hela kyrkan till att delta i den kärlekens logik som blev uppenbarad på korset.

Som sakramentalteolog har jag ofta funderat över hur märkligt det är att något så vardagligt som äktenskapet skulle kunna vara ett tecken på Guds egen kärleksfulla frälsningsplan. Mitt hushållsengagemang att då och då bädda sängen på morgonen, att äta mat med min hustru, att ta långpromenader på sommaren är nödvändigt för att talet om frälsningen ska fortsätta i kyrkan. Jag tänkte på den äktenskapliga kallelsens frälsande natur när min hustru och jag adopterade ett nyfött barn. Om äktenskapet verkligen är sakramentalt, genom att det drar hela mänskligheten till att delta i Kristi självutgivande till kyrkan, då kanske adoptionsprocessen uppenbarar något unikt om det kristna livet som helhet. Adoption är ett sakramentalt tecken som skänker oss unika insikter i de underfulla och kärleksfulla avsikter som Gud hyser för hela mänskligheten.

Adoptionens stigma

Innan man går in på adoptionens sakramentalitet kan man konstatera att det i den nordamerikanska kulturen fortfarande råder ett outforskat, om än minskat, stigma när det gäller adoption. I komediserier fortsätter äldre syskon att pika sina yngre bröder och systrar genom att påstå att de är adopterade. När jag och min hustru bestämde oss för att adoptera, fick vi till vår förvåning från vår socialarbetare höra att många nyförlösta mödrar upphör att överväga möjligheten till adoption, när deras egna föräldrar uttrycker avsky inför tanken att ett annat par skulle uppfostra barnet.

Den katolska kyrkan, som är helt och fullt för livet, har ofta gjort för litet för att motverka detta stigma. Under flera år har jag närvarat vid pro-life-middagar, där talarna har framhållit behovet av bön och politisk aktivism (ofta genom att använda våldsretorik) men förblivit tysta när det gäller att framhålla adoption inom de olika trosgemenskaperna i vårt närområde. Även Katolska kyrkans katekes, som talar så vackert om fortplantning och föräldraskap, behandlar adoption som en sista möjlighet för infertila par att ta hand om övergivna barn. Ett sådant språkbruk antyder att mödrar, som väljer att lämna sina barn till adoption, snarare försummar sitt föräldraskap än vittnar om den speciella självutgivandets logik som är det centrala i kyrkan. Ändå är adoption inte något mellanting av den ideala formen av föräldraskap och barnlöshet.

Det som slutligen fick oss att anlita Lutheran Social Services som vår adoptionsbyrå var deras erkännande av att adoption av ett barn inte är en sista utväg för barnlösa par och inte en oansvarig handling av en nyförlöst mor, som egentligen själv borde uppfostra sitt eget barn. För denna adoptionsbyrå är adoptionsprocessen en handling av mänsklig kärlek, av självutgivande, mellan främlingar som är förenade i mysteriet med den gudomliga kärleken till just detta barn. Och i detta ömsesidiga självutgivande blir barnet inte bara till rent biologiskt, utan det vistas också i en kärleksfamilj som vidgar de biologiska gränserna.

Därför är det viktigt för den kristna reflexionen att den i betraktandet av adoption lägger lika stor vikt vid hur den biologiska modern, det adopterande paret och barnet ger oss en bild av hur mänskligheten dras in det gudomliga livet.

Den biologiska modern

Även om kändiskulturen har reducerat graviditet till en statussymbol, till ett väntande på the baby bump, så borde graviditeten faktiskt främja en kontemplativ förundran bland kristna. Fundera över hur hela ens kropp blir en källa till liv för ett barn! Illamåendet på morgonen är inte endast en åkomma som ska behandlas utan ett synligt tecken på att modern delar varje aspekt av att vara tillsammans med en annan person. När kroppen förändras, anpassar sig och förbereder sig för ett barn, när modern tittar på tredimensionella ultraljudsbilder, då börjar hon göra sig en föreställning om barnet, som är en så intim del av henne själv. Hur kommer hon att se ut? frågar sig modern. Är de regelbundna rörelserna i livmodern aerobics, ett tecken på ett barn vars aktivitet kommer att vara oupphörlig?

Föreställ er nu att under nio månader leva med dessa frågor, med att överlämna sin kropp åt ett barns växande, för att sedan en eftermiddag bara föda det och sedan lämna detta barn vidare till ett annat par – ett par som kommer att kalla din son eller dotter för sitt. Det som saknas i katolsk reflexion över adoption är en tillräcklig uppmärksamhet på den biologiska moderns dygder. Anledningarna för en biologisk mor att lämna bort sitt barn är oräkneliga: hon kan vara för ung för att uppfostra ett barn, hon kanske inte kan försörja barnet som hon skulle vilja, hon kanske inte är tillräckligt frisk (fysiskt eller psykiskt) för att klara av sin roll som mor. Men det centrala i adoptionen är att den biologiska modern lämnar ifrån sig barnet genom en kärlekshandling. Hon inser något som vissa föräldrar aldrig inser. Föräldraskap handlar inte om föräldern, sättet på vilket ens identitet eller status blir bekräftad. I stället handlar föräldraskap om kärlek, om att bry sig om dem som har de största behoven. Och modern som lämnar sitt barn till adoption blir en bild av det autentiska föräldraskapet. Hon hävdar inte att barnet är hennes eget. Hon kommer kanske aldrig att få höra barnet kalla henne för mamma. Men faderskap och moderskap handlar inte om sådana titlar. De handlar om medlidande, barmhärtighet och ett självutgivande, som en förälder ger ett barn. I den biologiska moderns beslut att lämna sitt barn till adoption visar sig den renaste formen av föräldraskap – ett föräldraskap av fullständig, självutgivande kärlek.

Det adopterande paret

Par som får biologiska barn har ofta i det närmaste nio månader på sig för att förbereda sina hem och sig själva för barnets ankomst. När det gäller ett par som adopterar ett barn kan den tiden vara mindre än tre veckor. Det finns något riskfyllt med att adoptera ett barn, en rädsla för att man genom att älska sin potentiella son eller dotter alltför tidigt bara kommer att bli tvungen att uppleva en besvikelse om adoptionen inte går igenom. Det adopterande paret befinner sig i ett tvivlande tillstånd, i det okända och oklara. Ändå kan adopterande par vittna om att när man håller barnet som ska adopteras i sina armar på sjukhuset, är det enda svar man kan ge: sig själv helt och fullt. Ingen bryr sig längre om möjligheten av ett sårat hjärta, av en kärlek som kommer att vara alltför tillfällig. Adoptionen är en gåva för paret som välkomnar barnet i sitt hem. Där det tidigare inte fanns något barn, inga omedelbara planer för förvandlingen av varenda del av ditt liv, där finns nu din son, din dotter.

Adoptionen klargör något som gäller för varje form av kristet föräldraskap: att få ett barn är alltid att bli delaktig i en gudomlig gåva. Även om barnet kan ha samma genetiska material som du, så är han eller hon aldrig helt och hållet din, aldrig en varelse som du har förtjänat. Den kärlek som du skänker ett barn är alltid riskfylld. En förälder, biologisk eller adopterande, skänker sitt barn kärlek, inte på grund av något löfte om att han eller hon en dag kommer att återgälda en sådan kärlek med samma mått, eller därför att barnet en dag kommer att uppfylla de förhoppningar och drömmar som föräldrarna har. En sådan riskfylld kärlek gör oss mottagliga för det enorma lidande vi kommer att uppleva när vi ser vår son eller dotter upptäcka besvikelsens bitterhet. Föräldraskap uppmuntrar föräldern att älska utan krav, även mitt i en sårande värld, som är rädd för en kärlek som denna.

När jag på sjukhuset såg in i min sons ansikte, kunde jag inte undvika att bli överväldigad av tacksamhet – gentemot den biologiska modern, gentemot sjuksköterskorna som så kärleksfullt fick oss att namnge vårt barn, trots att vi var rädda för att fästa oss för mycket innan vi visste att adoptionen skulle gå igenom. Min egen förmåga att känna tacksamhet, min förmåga till självutgivande, växer för varje dag. Jag ser in i min sons alltmer öppnade ögon och påminns åter om vilken fantastisk gåva han är. Adoptionen av en son har lärt mig en tacksamhet som jag inte trodde var möjlig och den har långsamt fått mig att urskilja kallelsen att skänka riskfylld kärlek till alla i mitt liv – min hustru, min mor och far och min bror, mina studenter. Kristen kärlek, fullständig självutgivelse, är alltid riskfylld.

Det adopterade barnet

För mindre än 20 år sedan var det tabu att berätta för ett barn att han eller hon var ”adopterad”. Adopterade barn som får kännedom om sin identitet sent i livet fyller populära filmer och tv-program med sina ofta misslyckade försök att träffa sin biologiske far eller biologiska mor. I dag inte bara uppmuntrar de flesta adoptionsorganisationer till att man tidigt i barnets liv informerar om adoptionen, utan man ber även föräldrarna att överväga en öppen adoption – som på något sätt inkluderar de biologiska föräldrarna i barnets liv. Min hustru och jag planerar att informera vår son så fort som möjligt, och vi är fortfarande öppna för att involvera den biologiska modern, om hon skulle vilja det.

När jag betraktar min son undrar jag ofta hur han kommer att reagera, när han får veta att han är adopterad. Vad för slags relation skulle han kunna ha till sin biologiska mor och till eventuella syskon? Vilka förhoppningar har jag på ett sådant samtal? När jag föreställer mig att jag berättar det för vår son, kan jag inte låta bli att hoppas att han uppfattar att kärlekens gåva har genomsyrat hans existens redan från allra första början. I nutida teologi betraktas ofta fortplantningen som trinitarisk. Faderns och moderns självutgivande, sexuellt uttryckt, resulterar i en gåva i form av ett barn. På samma sätt existerar min son på det sätt han gör just nu på grund av den trinitariska kärlek som präglar hans liv som adopterad: hans biologiska moders självutgivande kärlek, som valde att låta oss uppfostra hennes son, som en yttersta kärlekshandling; vår kärlek till honom, som vi skänker honom riskfyllt, gränslöst och generöst – utan tanke på att vi inte delar något biologiskt material (som om nu detta skulle vara det primära i föräldraskapet). Faktum är att han förmodligen tidigt kommer att lära sig en sanning, en sanning som alla barn ibland behöver upptäcka. Våra föräldrar älskar oss inte därför att de är tvungna till det av biologisk nödvändighet eller därför att lagen säger så. De älskar oss därför att de gläder sig över vår existens, eftersom de varje dag väljer självutgivande framför självförverkligande. Och de är endast en del av en vidare kärleksekologi, som möjliggjorde vår existens från början – en ekologi som inkluderar far- och morföräldrar, sjuksköterskor, kusiner, faddrar, lärare och så vidare.

Varje människa är faktiskt adopterad (eller borde vara det) in i en ekologi av en sådan kärlek. Adoption är ett tecken för alla kristna på att en persons grundläggande identitet är en som har tagit emot kärlek: den kärlek som Gud generöst och riskfyllt låtit strömma över sin skapelse, Guds kärlek manifesterad i Kristus, som uppenbarar för oss att vår mänsklighet skapades för fullkomligt självutgivande. De relationer med lärare, vänner och föräldrar som drar oss in logiken hos en sådan kärlek gör det uppenbart för oss att vi verkligen är älskade.

Ett katolskt sätt att närma sig adoption borde sluta att behandla adoption som en sista utväg för barnlösa par och som ett svek från försumliga mödrar och i stället börja se adoption som en sakramental bild, som manifesterar den överraskande och förvandlande kärlekens gåva för hela världen – en kärlek som inte enbart är kopplad till biologi, till förväntningarnas och rollernas område, utan en kärlek som bryter igenom de begränsningar som vi ställer upp för kärlekens möjligheter. Adoptionen är sakramental i det att den uppenbarar den gudomliga kärlekens möjlighet för världen.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 23 september 2013.
James W. Douglass är författare av boken JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters och har skrivit flera böcker om icke-våld, och är verksam i Birmingham, Alabama, USA.