Hymn till Herrens födelsedag

1 Detta är den månad som rymmer all glädje: frihet för slavar, ära för de fria, bekransande av dörrar,

njutning för kroppen.

I sin kärlek klär den sig i purpur,

som en konung.

R: Lovad vare du, jungfruns vackra barn!

2 Detta är den månad som rymmer all härlig seger: den befriar anden, kuvar kroppen,

ger liv bland de dödliga.

I sin kärlek klär den människorna i gudomlighet.

3 I denna månad låg slavarna på sin bädd,

de fria i sin säng, kungarna på sitt praktläger.

Alltets Herre vilade i sin krubba för allas skull.

4 O Betlehem! Kung David var klädd i fint linne, men Davids Herre och Davids son har dolt sin härlighet i lindor. Hans lindor gav människorna härlighetens klädnad.

5 Denna dag har vår Herre som den ödmjuke bytt ut glansen mot skammen, men Adam som den upproriske bytte ut sanningen mot lögnen.

Den Barmhärtige hade medlidande,

hans rättfärdiga gärningar segrade över de orättfärdiga.

6 Må var och en fördriva sin otålighet,

ty för Guds storhet var det inte överflödigt

att vara nio månader i moderlivet

och trettio år bland de vansinniga i Sodom.

7 När den Gode såg att människosläktet var fattigt och ringa, gjorde han festerna till skattkammare och öppnade dem för de lättjefulla. Festen skulle förmå den late att stå upp och bli rik.

8 Se, den Förstfödde har öppnat sin fest som en skattkammare för oss.

Endast denna dag, årets mest fullkomliga, öppnar skattkammaren.

Kom, låt oss skynda och berika oss av den, innan den stängs.

9 Välsignade är de vakande, ty de har plundrat festen på livets byte.

Det är en stor skam, om någon ser sin nästa bära ut skatter, medan han själv sitter sovande bland dem och kommer ut tomhänt!

10 På denna fest må alla bekransa sitt hjärtas dörr.

Må den heliga Anden längta efter dörren,

gå in genom den, bo där och ge av sin helighet. Ty hon går runt bland alla dörrar för att se var hon kan bo.

11 På denna fest gläder sig dörrarnas förhängen, och altaret gläder sig i det heliga templet.

Barnens röst jublar och Kristus gläder sig som härförare under sin egen fest.

12 På Sonens födelsedag beslöt kungen om en folkräkning för att människorna skulle bli hans gäldenärer.

En kung trädde fram som utplånade vårt skuldebrev och undertecknade ett annat skuldebrev som gjorde honom till vår gäldenär.

13 Solen segrade och tecknade en symbol i de steg där den höjde sig. Tolv dagar är det,

sedan den började stiga och i dag är det den trettonde, en fullkomlig symbol för Sonen och hans tolva!

14 Mose stängde in lammet i nisan, den tionde dagen, en symbol för Sonen, som kom och inneslöt sig själv i moderlivet den tionde nisan. Han gick ut i den månad, då ljuset segrade.

15 Mörkret besegrades för att visa Satans nederlag.

Ljuset vinner för att jublande förkunna

att den Förstfödde vunnit segern.

Mörkret besegrades tillsammans med dunkelheten, vårt ljus segrade med solen.

16 Josef smekte Sonen som ett litet barn,

han tjänade honom som en Gud.

Han gladde sig över honom som över den Gode, han lyssnade till honom som den Rättfärdige. Vilken stor paradox!

17 Vem har givit mig den Högstes Son som min egen son?

Jag var svartsjuk på din mor och ville förskjuta henne.

Jag visste inte att i hennes sköte fanns den stora skatt som plötsligt gjort mitt armod rikt.

18 David, konungen, kom från min släkt

och satte på sig kronan. I stor ringhet har jag sjunkit, i stället för konung har jag blivit snickare.

En krona fick jag där till del, ty i mina armar vilar kronornas herre.

19 Maria tog med iver upp kampen,

hon sjöng en vaggsång:

Vem gjorde så att den ensamma blev havande och födde den Ende, han som också är många, liten och stor, helt och hållet hos mig, men också överallt?

20 Den dag då Gabriel kom till min ringhet,

då blev jag i ett ögonblick fri och tjänarinna.

Tjänarinna är jag till din gudom, men också moder till din mänsklighet, herre och son!

21 Nu har tjänarinnan blivit konungadotter genom dig, konungason.

Se, den ringa i Davids hus, se, jordens dotter har genom dig, Davids son, nått himmelen genom den himmelske!

22 Vilket under! Framför mig finns ett barn, en åldring!

Hans blick är helt riktad mot himmelen,

dock upphör inte jollret från hans mun.

Det syns mig som om hans tystnad talar med Gud.

23 Vem har sett ett barn, vars blick når överallt?

Han ser som härskaren över allt skapat,

både där uppe och där nere.

Han ser som den som befaller över allt.

24 Hur skall jag öppna mjölkens källa för dig, källa?

Hur skall jag nära dig från ditt bord, du, som när allt?

Hur skall jag närma mig dina lindor,

du, som är höljd i glans?

Översättning: Sten Hidal

Översättarens kommentarer

Efraim Syriern (död 373) kan sägas vara skaparen av den kristna hymndiktningen. En stor del av hans litterära kvarlåtenskap består av hymner, varav några samlingar är direkt relaterade till kyrkoåret. Dit hör samlingen De nativitate (Epiphania), ur vilken den här översatta hymnen är hämtad. Den är där den femte i ordningen och bildar tillsammans med sju andra hymner en kärna som med stor sannolikhet går tillbaka till Efraim. De är avfattade på syriska, ett östarameiskt språk.

Bland hymndiktande efterföljare märks främst Romanos med tillnamnet Meloden, verksam på 500-talet i Konstantinopel men själv syrier från Emesa. Det är lätt att se likheter mellan denna hymn och den av Hjalmar Gullberg från grekiskan översatta julhymnen. Upp till Romanos når väl inte Efraim, och min egen poetiska förmåga är vida underlägsen Gullbergs. Något försök att efterlikna originalets metriska struktur har inte gjorts.

Ett centralt tema i Efraims hymner om Kristi födelse är försvaret av jungfrufödseln och den paradox som ligger i att himlarnas höge härskare lät sig födas som ett litet barn i Betlehem. Jungfrufödelsen är en nödvändig förutsättning för att på djupet kunna utlägga inkarnationen. Det är inte mer än en förutsättning, men väl en nödvändig sådan. Efraim skulle definitivt ha ställt sig undrande inför påståendet att den som vill hävda jungfrufödelsens fysiska faktum därmed ”har missat hela poängen”.

Förutom paradoxen märks flera andra för Efraim typiska drag i hymnen: parallelliseringen mellan händelser i Gamla och Nya testamentet (ofta i antitetisk form), intresset för tideräkning och tillskrivandet av tankar och repliker åt huvudpersoner (här Maria och Josef). Längden är utmärkande för nästan alla hans hymner, vilket också gjorde att de med tiden kom att ersättas av andra och kortare. De sjöngs i liturgin av en kör, och församlingen stämde in i responsoriet.

Översättningen har gjorts från Edmund Becks utgåva i Corpus Scriptorum Christianorum Orientalium, där det även finns en tysk översättning. Denna hymn är också översatt av Kathleen E. McVey i Ephrem Syrian. Hymns (Paulist Press 1999). En utmärkt introduktion till studiet av Efraim finns i Sebastian Brock, Det upplysta ögat. Översättning från engelskan av Daniel Braw, från syriskan av Sten Hidal (Anastasis 2007).

Sten Hidal

Förklarande noter

Melodiangivelsen hänvisar till en annan hymn. Alla melodierna är numera okända. Månaden i vers 1 heter på syriska konun och motsvarar december–januari. Liksom i hela östkyrkan är epifania för Efraim den egentliga juldagen. De vakande i vers 9 är de som börjar fira festen redan i vigilian, vilket alltså är lovvärt. Observera i vers 10 att den heliga Anden omtalas som hon, helt enkelt emedan ordet för ande är femininum på syriska. Efraim gör dock inte mycket av detta. Kungen i vers 12 är Augustus. Den trettonde dagen i vers 13 är epifania, den 6 januari, som infaller tretton dagar efter den 25 december, den segrande solens dag. Ordet ”tolva” är just en substantiverad form av räkneordet och syftar på apostlakollegiet. Månaden nisan i vers 14 är påskmånaden. I vers 17 talar Josef, i vers 19–24 Maria.