När kejsar Konstantin bestämde hur en kyrka skall se ut

I år firas 1 700-årsminnet av det så kallade Milanoediktet, med vilket kejsar Konstantin proklamerade en form av religionsfrihet: ”frihet för de kristna och alla andra att följa vilken religion de vill, för att gudomligheten i himlen, vilken den än är, skall ge oss och våra undersåtar fred och välgång”. Utifrån en arkeologisk konferens i Rom diskuterar artikelförfattaren hur forskarnas syn på Konstantin har växlat och hur de kyrkobyggnader som byggdes under hans regering kom att bli förebilden för hur en kyrka ska se ut, i synnerhet byggandet av Lateranbasilikan i Rom. Att detta sker först senare med byggnaderna för dopet, de så kallade baptisterierna, kan avspegla en förändring i Konstantins religionspolitik.
I år firas 1 700-årsminnet av det så kallade Milanoediktet, med vilket kejsar Konstantin proklamerade en form av religionsfrihet: ”frihet för de kristna och alla andra att följa vilken religion de vill, för att gudomligheten i himlen, vilken den än är, skall ge oss och våra undersåtar fred och välgång”. Utifrån en arkeologisk konferens i Rom diskuterar artikelförfattaren hur forskarnas syn på Konstantin har växlat och hur de kyrkobyggnader som byggdes under hans regering kom att bli förebilden för hur en kyrka ska se ut, i synnerhet byggandet av Lateranbasilikan i Rom. Att detta sker först senare med byggnaderna för dopet, de så kallade baptisterierna, kan avspegla en förändring i Konstantins religionspolitik.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I flera länder har konferenser och utställningar uppmärksammat 1 700-årsminnet av det så kallade Milanoediktet från år 313, som ses som ett viktigt steg i den process som gav kristendomen en dominerande roll i den västerländska kulturhistorien. Noggranna forskare påpekar att det inte var något edikt och att det inte utfärdades i Milano, men det är mindre viktigt. Vad som hände år 313 var att den västromerske kejsaren Konstantin och hans östromerske kollega Licinius, som alltid var på resande fot som goda kejsare var på den tiden, garanterade religionsfrihet för kristna och för alla andra efter slutet på de våldsamma förföljelserna mot kristna under de tidigare kejsarna Diocletianus och Galerius. Det så kallade Milanoediktet ledde till att kristendomen fick en särställning i det senromerska samhället och kan därför beskrivas som ett av de historiska ögonblick som för alltid förändrat världshistoriens lopp, oavsett om man menar att detta var bra eller dåligt.

Konstantin blev kejsare 306, ensam kejsare i väst 312 och också i öst 324 till sin död 337. Denna tid är en vändpunkt på många sätt, inte minst när det gäller dokumentationen. Många texter dokumenterar kristendomens historia under de första tre århundradena, men vad gäller fysiska lämningar finns det i stort sett bara kristna gravar bevarade från tiden före Konstantin. Det är från 300-talet som man också finner bevarade kyrkobyggnader med allt vad det betyder för kristen arkitektur och konst. Därför är Konstantin och hans tid ett tacksamt ämne inte bara för historiker utan också för konsthistoriker och arkeologer.

Det fanns alltså gott om spännande föremål att visa på utställningar under jubelåret, som Costantino 313 d.C. på Palazzo Reale i Milano 25 oktober 2012–1 mars 2013 och sedan på Colosseum i Rom 11 april–15 september 2013, samt utställningen Costantino e Teodoro. Aquileia nel IV secolo på Palazzo Meizlik i Aquileia 5 juli–3 november 2013. När det dessutom var dags att organisera en ny internationell kongress i kristen arkeologi i år, föll det sig naturligt att låta den handla om Konstantin och hans tid. Temat blev ”Konstantin och hans söner: den konstantinska förnyelsen, dess rötter och utveckling”. Omkring 350 forskare från 32 länder möttes därför i Rom 22–28 september för att se hur bilden av vad som egentligen hände under Konstantin förändrats av nya arkeologiska upptäckter. Kongressens högtidliga öppnande leddes av bland andra kardinal Zenon Grocholewski, prefekt för Vatikanens kongregation för katolsk utbildning, och ordföranden för kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi. Förre chefen för Vatikanbiblioteket, kardinal Raffaele Farina, som själv är expert på Konstantins levnadstecknare Eusebius, närvarade vid öppnandet och under en stor del av kongressen tillsammans med forskare från Japan och Australien, för att bara nämna några kanske mer överraskande länder.

Det var naturligt att låta en historiker inleda denna arkeologiska kongress med att teckna den historiska bakgrunden. Historikernas bild av vem Konstantin var och vad han egentligen hade för förhållande till kristendomen har skiftat väldigt genom tiderna. Den medeltida bilden av en Konstantin som omvändes till kristendomen år 312 ifrågasattes redan på 1500-talet, då man uppmärksammade att han döptes först på sin dödsbädd, och man började ifrågasätta om han alls kunde betraktas som kristen. Bägge tolkningarna av Konstantin företräddes av olika forskare under de århundraden som följde. Höjdpunkten i den skeptiska traditionen var Jacob Burckhardt, som vid mitten av 1800-talet hävdade att Konstantin bara uppmuntrade kristendomen för att stärka sin egen makt. Denna skeptiska bild av maktmänniskan Konstantin är alltså inget nytt. Den motsades redan under första halvan av 1900-talet av historiker som Norman H. Baynes och Andreas Alföldi, som inte uteslöt att Konstantin kunde ha varit en uppriktigt troende kristen. I vår tid har den provocerande antikhistorikern Paul Veyne rentav liknat Konstantin vid Lenin, som en människa som uppriktigt tror sig bära på uppdraget att inleda ett nytt, förnuftigare tidevarv. I dag är det vanligt att betona att Konstantins religionspolitik och det så kallade Milanoediktet från 313 faktiskt innebar vad man numera kallar religionsfrihet: ”frihet för de kristna och alla andra att följa vilken religion de vill, för att gudomligheten i himlen, vilken den än är, skall ge oss och våra undersåtar fred och välgång”. Konstantin blir då ett positivt exempel på religionsfrihet och tolerans, medan inskränkningarna i religionsfriheten för anhängarna av den traditionella grekisk-romerska religionen anses höra till den senare delen av 300-talet. Det var denna aspekt som påven Franciskus tog upp i ett budskap till kongressen, där han sade att kongressens tema var ”av stor historisk och kulturell betydelse, särskilt för religionsfriheten”. Vatikanens statssekreterare, kardinal Tarcisio Bertone, tog också fasta på ”Konstantins dokument om religionsfriheten” i den mässa som han firade för kongressdeltagarna i Lateranbasilikan, ett av Konstantins byggnadsverk.

Men bilden av den tolerante Konstantin ifrågasattes av historikern Timothy D. Barnes, som fick inleda kongressen i kristen arkeologi i Rom. För över trettio år sedan gav Barnes ut boken Constantine and Eusebius (1981), som kan sägas vara höjdpunkten i den moderna forskningstradition som ser Konstantin som en uppriktigt övertygad kristen. Barnes betonar att allt pekar på att Konstantins religiösa tolerans minskade med tiden. Annars måste man bortförklara vad Eusebius skriver i sin Konstantinbiografi. Eusebius uppger att Konstantin år 324 eller 325 förbjöd de traditionella djuroffren och senare motarbetade den traditionella religionen, särskilt i öst, bland annat genom att konfiskera templens skatter. Barnes finner stöd för tanken att Konstantin mot slutet förde en aggressivt kristendomsvänlig politik också i vissa uppgifter hos den kristendomsfientlige poeten Palladas, som omdaterats av Kevin Wilkinson till Konstantins tid. Palladas skrev i Konstantinopel före Konstantins död, och beklagade sig över att den traditionella religionen var död. Det är för övrigt intressant att Palladas också klagade över att lagen inte tillät honom att skiljas från sin bråkiga fru. År 331 hade nämligen Konstantin för första gången sedan första århundradet skärpt skilsmässolagstiftningen, så nu fick en man bara skilja sig om hustrun begått äktenskapsbrott eller utövat trolldom. Utifrån Barnes åtskillnad mellan Konstantins tidiga och sena politik blev det angeläget att se hur mycket som förändrades i konst, arkitektur och övrig arkeologi under Konstantins långa regeringstid, inte bara vad som skilde hans tid från dess föregångare.

En mer pittoresk detalj i Barnes föreläsning, som man kan berätta inom parentes, är att han också påminde om hur Peter Weiss redan 1993 gått igenom källorna om den berömda episod som förknippades med Konstantins omvändelse. Kejsaren skall ha sett ett kors som Kristus själv förklarade skulle skydda honom mot hans fiender, det som sammanfattas i devisen ”i detta tecken skall du segra”. En hednisk talare nämnde i ett lovtal till Konstantin år 310 en syn, medan den kristne historikern Eusebius talar om en annan syn före segern över rivalen Maxentius år 312. Weiss visade att det måste ha rört sig om en enda syn, som Konstantin såg tillsammans med sina soldater år 310, och som två år senare gavs en kristen tolkning. Weiss föreslog att det kunde ha varit en halo, alltså en ring av ljus kring solen som kan uppstå under vissa meteorologiska förhållanden.

Ur ett arkeologiskt och konsthistoriskt perspektiv ser man att det redan under Konstantins första år inträffade något som fick stor betydelse för kristenhetens och den europeiska kulturhistoriens vidare utveckling. Hur en kyrka skall se ut avgjordes nämligen en gång för alla när Konstantin lät bygga Roms domkyrka, Lateranbasilikan, som byggdes under Konstantins första år som kejsare, någon gång mellan 312 och 324.

Detta var något helt annat än hur kristna gudstjänstlokaler byggts tidigare. Det äldsta bevarade exemplet är den välkända huskyrkan i Dura Europos i dagens Syrien. Ett bostadshus kring en kvadratisk gård byggdes om någon gång på 230-talet till en kristen gudstjänstlokal där en avlång hall kunde användas för eukaristifirandet och en liten rektangulär dopbassäng under en liten baldakin byggdes mot kortväggen i ett annat rum. Inga spår av dekoration har påträffats förutom kristna målningar vid dopbassängen, som identifierar byggnaden som en kristen kyrka. Ändå bevarar byggnaden dragen hos en rätt anspråkslös bostadsarkitektur. Också den nyligen utgrävda byggnaden i Kfar Othnay nära Megiddo i dagens Israel, som utgrävarna menar är en kyrka från 200-talet – dateringen är omstridd – är bara ett rektangulärt rum, även om golvet pryds av mosaiker. Kontrasten mellan dessa enkla rum och 300-talets basilikor är påtaglig. Men den våldsamma förstörelsen av kristna kyrkor under Diocletianus förföljelse i början av 300-talet gör det svårt att följa kyrkobyggnadernas utveckling. Samtida texter visar att något höll på att hända. En monumental arkitektur var på väg. Eusebius berättar att de gamla ”bönehusen” – ett ord som liknar det som användes om synagogor – inte längre räckte till, och att man nu byggde nya, stora kyrkor, ekklesiai. Dessa nya, stora kyrkor beskrivs aldrig i detalj, men det är intressant att samtiden tycktes imponeras av hur höga de var. Lactantius berättar hur Diocletianus år 303 lät bränna ned de kristnas ”höga tempel” i Nikomedia.

Det äldsta kända exemplet på denna nya, monumentala kyrkoarkitektur är Lateranbasilikan i Rom. 300-talsväggarna är inkapslade i Francesco Borrominis barockskal från 1600-talet, men dess tidigare skepnad är väl känd eftersom Borromini själv lät dokumentera hur den ursprungliga kyrkan såg ut. Här finner man alla de beståndsdelar som blir standard i senantikens kristna kyrkor: en rektangulär hall som delas in av kolonnrader i ett högre mittrum med stora fönster och ett eller flera lägre sidoskepp på sidorna, och med en absid på ena kortsidan och ingången på den andra. Lateranbasilikan byggdes av kejsaren för romarrikets huvudstad och är därför förstås särskilt stor och påkostad, omkring 100 meter lång, 27 meter hög, indelad i fem skepp och med golv och väggar helt klädda i olikfärgade marmorplattor. Men bortsett från storleken och de dyrbara materialen var detta en typ av kyrka som snabbt spreds i hela den romerska Medelhavsvärlden. Byggnadens grunddrag, indelningen i parallella skepp och absiden, upprepades med bara mindre regionala varianter. Anpassning till lokala liturgiska eller sociala traditioner skedde främst i inredningen. Man ser det på hur altaret och korskranken placeras på olika sätt i olika regioner. Men i grund och botten byggdes samma kyrka överallt. Basilikakyrkan hade troligen fått så stor prestige när Konstantin byggde den första i Rom, att det föreföll självklart att alla andra stift också ville ha en sådan kyrka.

Men att den modell som spreds inte var självklar eller nödvändig förstår man när man jämför Lateranbasilikan med den ungefär samtida kyrkan i Aquileia i nordöstra Italien. I slutet av 1800-talet grävde österrikiska arkeologer under och kring den medeltida domkyrkan och fann ett komplex som bestod av två parallella, rektangulära salar som förenades av mindre rum och korridorer. De bägge salarnas golv var täckta av mosaiker, vars motiv visade att det rörde sig om en kristen kyrka från början av 300-talet. Inskrifter i golvmosaikerna sade att kyrkan grundats av den lokale biskopen Theodorus, som troligen ledde den lokala kyrkan från 308 till 319. Komplexet i Aquileia ger därför en högintressant bild av vad som hände under Konstantins första år i den vanliga världen, långt från den centrala kejsarmakten, samtidigt som man byggde Lateranbasilikan i Rom. De bägge hallarna i Aquileia är 37 meter långa, och taket bars upp av två rader av tre pelare, troligen av trä. Hallarna hade ingen absid och troligen inte heller något högre mittparti eller mittskepp. Golvet pryddes av mosaiker och väggarna av målningar som föreställde trädgårdar eller imiterade marmorbeklädnad. Golvmosaiker och väggmålningar pekar på en lägre ekonomisk nivå än Lateranbasilikans mångfärgade marmorplattor på golv och väggar, men det är förstås mest en fråga om hur mycket pengar beställaren hade. Det intressanta är att om man jämför med Lateranen så slås man av att här saknas helt monumentalarkitekturens formspråk. Här finns inga kolonner, kapitäl eller arkitraver. Här finns inget högre mittskepp som anknyter till de traditionella civila basilikorna. Bortsett från den rätt generella dekorationen är hallarna i Aquileia inget annat än stora lagerlokaler eller gymnastiksalar. Byggnaden hade ännu inte påverkats av den kristna standardbasilikan, som höll på att skapas vid samma tid, och som skulle avgöra hur en kyrka skulle se ut för lång tid framöver. Aquileia visar alltså en ögonblicksbild av den kristna världen i början av 300-talet, innan den hunnit präglas av Konstantin. Redan några årtionden senare nåddes också Aquileia av inflytandet från den nya stilen. Vid mitten av 300-talet revs den norra hallen och ersattes av en större byggnad, som nu var strukturerad som en riktig basilika och delades in i tre parallella skepp av två långa kolonnader, även om absiden ännu saknas i vad som förblir ett särdrag för hela den region som var knuten till Aquileia. Det faktum att hallarna i Aquileia är så olika jämfört med den kristna standardbasilikan har lett till spekulationer om att de ursprungligen byggdes för något annat syfte, och det kan inte uteslutas. Men vissa tyska forskares förslag att det skulle vara en del av ett kejserligt palats har avvisats, och är högst otroligt just med tanke på att byggnaden helt saknar den romerska monumentalarkitekturens vokabulär.

Jämförelsen mellan Lateranen och Aquileia visar alltså att det är redan under Konstantins första år som man skapar modellen för hur de byggnader skall se ut där man skall fira eukaristin. Desto intressantare är det att detta sker först senare med byggnaderna för dopet. Man vet väldigt litet om baptisterier från Konstantins tid, och det enda säkert daterade och bevarade är Lateranbaptisteriet i Rom. Det intressanta är att i Lateranen byggdes basilikan under Konstantins första år som kejsare och baptisteriet först efter år 324. I Gravkyrkan i Jerusalem fanns ett baptisterium, men kyrkan byggdes inte förrän efter konciliet i Nicaea 325. I det viktiga kyrkokomplexet i Trier är det första säkra baptisteriet från efter 334. Man kan undra var de kristna döptes under Konstantins första år. Kanske använde man fortfarande badhus och andra strukturer som normalt hade en annan, ickeliturgisk funktion. Utifrån Barnes tankar om Konstantins aggressivt kristna politik efter 324 är det intressant att fundera över om det är först under denna senare fas som man utvecklar en monumental arkitektur också kring dopet, som ett slags segermonument över kristnandet av romarrikets befolkning. Ty när man för första gången möter ett bevarat baptisterium i Lateranbaptisteriet slås man av en påfallande strävan efter monumentalitet, där den avancerade åttkantiga formen anknyter till den allra mest prestigefyllda kejserliga arkitekturen vid samma tid.

Så skapades alltså en monumental kyrkoarkitektur under kejsar Konstantin. Vad som hände då präglade sedan den kristna traditionen så starkt att de flesta än i dag tycker att en gudstjänstlokal ser mer ut som en ”riktig kyrka” om den har en absid, eller åtminstone avslutas av en smalare del som uppfattas som ett kor. Närhelst resurserna har tillåtit det har kyrkobyggare låtit kyrkobyggnaderna präglas av element som kolonner och kapitäl och indelningen i flera skepp. Men vad hade hänt om historien utvecklats annorlunda? Hur hade de kristnas gudstjänstlokaler sett ut om Maxentius besegrat Konstantin i slaget vid Pons Milvius år 312? De kristna hallarna i Aquileia såg inte ut som det som en modern betraktare uppfattar som en ”riktig kyrka”. Från den utgångspunkten kanske något helt annat skulle ha uppstått. Kanske skulle kristendomen ha fått en helt annan ”stil” i konst och arkitektur.

Under kongressen i Rom presenterades en del arkeologiska nyheter som rörde byggnader som grundats av Konstantin själv. Det gällde inte bara kyrkor. Roms antikvarie Mariarosaria Barbera presenterade ny forskning om det palatskomplex som byggdes där kyrkan Santa Croce in Gerusalemme står i sydöstra Rom i dag, och som brukar förknippas med Konstantins moder Helena. Invid själva kyrkan står än i dag en väldig absid, som hörde till den viktigaste hallen i vad man kan tolka som Konstantins nya palats, som på sätt och vis fick ersätta den traditionella kejsarbostaden på Palatinen. Den praktfulla interiören i palatshallen kan nu rekonstrueras. Andra nyheter gällde förstås kyrkor, som den så kallade födelsekyrkan i Betlehem. Dagens kyrka är från 500-talet och byggdes på resterna av Konstantins kyrka. Den var en stor, femskeppig basilika som troligen slutade i ett slags åttkantig helgedom över den vördade grottan. Den ersattes två århundraden senare av dagens femskeppiga kyrka, som i stället avslutas av tre absider i ett slags treklöver. Det var en öppen fråga om de fem skeppen kanske åtminstone delvis gick tillbaka till Konstantins basilika, men en ny byggnadsarkeologisk undersökning av den stående byggnaden av Giovanna Bianchi, Stefano Campana och Giuseppe Fichera visar nu att ingenting återstår av Konstantins kyrka utöver grundmurarna. Lateranbaptisteriet i Rom har varit föremål för undersökningar i samarbete mellan Vatikanen och svenska Riksantikvarieämbetet, som visar att Konstantins ursprungliga baptisterium utgör ungefär nedre hälften av den stående åttkantiga byggnaden.

Konstantins Peterskyrka i Rom togs inte upp på kongressen men var föremål för en konferens på British School at Rome 2010, vars material nu publicerats. Däremot rapporterades det om Vincenzo Fiocchi Nicolais fortsatta utgrävningar i en av de U-formade begravningsbasilikor som byggdes under Konstantins tid vid de kristna begravningsplatserna utanför Rom. Det är nämligen just under Konstantin som man börjar begrava i kyrkor. Kristna begravningsplatser kunde se ut på många sätt: de underjordiska katakomberna var en praktisk lösning där berggrunden tillät, men det var också vanligt med enkla inhägnader, som omgavs av rikare familjers mausoleer. Dessa U-formade gravkyrkor omgavs också av mausoleer och är ett slags fortsättning av gravinhägnaderna, som helt enkelt täcks över med tak. Både Peterskyrkan och Pauluskyrkan fungerade för övrigt inte bara som martyrhelgedomar utan också som övertäckta begravningsplatser som kunde hysa tusentals gravar. Denna nya sed bidrog till att man stegvis slutade begrava nere i katakomberna. Det viktiga var att ha en sluten begravningsmiljö som tillät ostört firande av kristna gravriter.

Ett grundläggande problem när man vill studera byggnader från Konstantins tid är förstås att det inte alltid är lätt att datera en senantik kyrka, särskilt om den grävts ut innan moderna utgrävningsmetoder utvecklades. Just de sex kända U-formade gravkyrkorna i Roms utkanter är ett utmärkt exempel. De flesta menar att de hör till Konstantins tid, men vissa forskare vill datera några av dem till slutet av 300- eller rentav 400-talet. Själva Peterskyrkan utsattes för några år sedan för ett försök av Glen Bowersock att senaredatera den till Konstantins söner, men de flesta forskare menar att de inskrifter som nämnde Konstantin som grundare talade sanning. Däremot är det helt klart att Peterskyrkan hör till den senare delen av Konstantins regeringstid, efter år 324. Också den berömda Gravkyrkan i Jerusalem hör till detta senare skede eftersom den byggdes efter konciliet i Nicaea 325. Detsamma gäller också för Födelsekyrkan i Betlehem.

Det är alltså under denna senare del av Konstantins regering som den kristna arkitekturen utvecklas till att omfatta helgedomar vid martyrernas gravar och på bibliska platser, och till samma sena skede hör också de första kända monumentala baptisterierna. Dessa byggnader förenas av sitt starka ideologiska budskap. De står som segermonument över martyrernas seger och över hedningarnas omvändelse. Här utvecklas också en mycket mer mångfacetterad arkitektur med originella former och planlösningar som skiljer sig markant från den kristna basilikan, såsom den utvecklades för att hysa eukaristifirandet. Lateranbasilikan och dess efterföljare var monumentala byggnader och ofta påkostade, men deras planlösningar var i grund och botten inte särskilt arkitektoniskt avancerade. Under den senare delen av Konstantins regering ser man så hur alltmer avancerade kyrkobyggnader avspeglar och firar att kristendomen var på väg att ta över. Det är tiden kring och efter konciliet i Nicaea, då Konstantin arbetar på religiös och politisk enhet i den romerska världen. Denna senare del av Konstantins regering har inte så mycket med modern religionsfrihet att göra, men väl med nog så intressanta och omvälvande förändringar i hur man såg på världen och tillvaron. Det var en tid då samtiden upplevde att den gamla religionen dog ut och att ett nytt tidevarv av ljus och förnuft började. Den senantike kyrkohistorikern Gelasios av Kyzikos återger ett tal där Konstantin själv sade att ”under alla år och dagar som gått har oräkneliga skaror förslavats, men nu har Gud befriat dem från detta ok genom mig, sin tjänare, och skall leda dem till det eviga ljusets fullhet”. Det är intressant att 1 700 år efteråt försöka förstå vad det var som gjorde att den tidens människor just då upplevde ett så starkt band mellan kristendomen och positiva begrepp som ljus, förnuft och framtid, och hur den kulturella eliten försökte uttrycka dessa känslor i samtidens kultur.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
I år firas 1 700-årsminnet av det så kallade Milanoediktet, med vilket kejsar Konstantin proklamerade en form av religionsfrihet: ”frihet för de kristna och alla andra att följa vilken religion de vill, för att gudomligheten i himlen, vilken den än är, skall ge oss och våra undersåtar fred och välgång”. Utifrån en arkeologisk konferens i Rom diskuterar artikelförfattaren hur forskarnas syn på Konstantin har växlat och hur de kyrkobyggnader som byggdes under hans regering kom att bli förebilden för hur en kyrka ska se ut, i synnerhet byggandet av Lateranbasilikan i Rom. Att detta sker först senare med byggnaderna för dopet, de så kallade baptisterierna, kan avspegla en förändring i Konstantins religionspolitik.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I flera länder har konferenser och utställningar uppmärksammat 1 700-årsminnet av det så kallade Milanoediktet från år 313, som ses som ett viktigt steg i den process som gav kristendomen en dominerande roll i den västerländska kulturhistorien. Noggranna forskare påpekar att det inte var något edikt och att det inte utfärdades i Milano, men det är mindre viktigt. Vad som hände år 313 var att den västromerske kejsaren Konstantin och hans östromerske kollega Licinius, som alltid var på resande fot som goda kejsare var på den tiden, garanterade religionsfrihet för kristna och för alla andra efter slutet på de våldsamma förföljelserna mot kristna under de tidigare kejsarna Diocletianus och Galerius. Det så kallade Milanoediktet ledde till att kristendomen fick en särställning i det senromerska samhället och kan därför beskrivas som ett av de historiska ögonblick som för alltid förändrat världshistoriens lopp, oavsett om man menar att detta var bra eller dåligt.

Konstantin blev kejsare 306, ensam kejsare i väst 312 och också i öst 324 till sin död 337. Denna tid är en vändpunkt på många sätt, inte minst när det gäller dokumentationen. Många texter dokumenterar kristendomens historia under de första tre århundradena, men vad gäller fysiska lämningar finns det i stort sett bara kristna gravar bevarade från tiden före Konstantin. Det är från 300-talet som man också finner bevarade kyrkobyggnader med allt vad det betyder för kristen arkitektur och konst. Därför är Konstantin och hans tid ett tacksamt ämne inte bara för historiker utan också för konsthistoriker och arkeologer.

Det fanns alltså gott om spännande föremål att visa på utställningar under jubelåret, som Costantino 313 d.C. på Palazzo Reale i Milano 25 oktober 2012–1 mars 2013 och sedan på Colosseum i Rom 11 april–15 september 2013, samt utställningen Costantino e Teodoro. Aquileia nel IV secolo på Palazzo Meizlik i Aquileia 5 juli–3 november 2013. När det dessutom var dags att organisera en ny internationell kongress i kristen arkeologi i år, föll det sig naturligt att låta den handla om Konstantin och hans tid. Temat blev ”Konstantin och hans söner: den konstantinska förnyelsen, dess rötter och utveckling”. Omkring 350 forskare från 32 länder möttes därför i Rom 22–28 september för att se hur bilden av vad som egentligen hände under Konstantin förändrats av nya arkeologiska upptäckter. Kongressens högtidliga öppnande leddes av bland andra kardinal Zenon Grocholewski, prefekt för Vatikanens kongregation för katolsk utbildning, och ordföranden för kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi. Förre chefen för Vatikanbiblioteket, kardinal Raffaele Farina, som själv är expert på Konstantins levnadstecknare Eusebius, närvarade vid öppnandet och under en stor del av kongressen tillsammans med forskare från Japan och Australien, för att bara nämna några kanske mer överraskande länder.

Det var naturligt att låta en historiker inleda denna arkeologiska kongress med att teckna den historiska bakgrunden. Historikernas bild av vem Konstantin var och vad han egentligen hade för förhållande till kristendomen har skiftat väldigt genom tiderna. Den medeltida bilden av en Konstantin som omvändes till kristendomen år 312 ifrågasattes redan på 1500-talet, då man uppmärksammade att han döptes först på sin dödsbädd, och man började ifrågasätta om han alls kunde betraktas som kristen. Bägge tolkningarna av Konstantin företräddes av olika forskare under de århundraden som följde. Höjdpunkten i den skeptiska traditionen var Jacob Burckhardt, som vid mitten av 1800-talet hävdade att Konstantin bara uppmuntrade kristendomen för att stärka sin egen makt. Denna skeptiska bild av maktmänniskan Konstantin är alltså inget nytt. Den motsades redan under första halvan av 1900-talet av historiker som Norman H. Baynes och Andreas Alföldi, som inte uteslöt att Konstantin kunde ha varit en uppriktigt troende kristen. I vår tid har den provocerande antikhistorikern Paul Veyne rentav liknat Konstantin vid Lenin, som en människa som uppriktigt tror sig bära på uppdraget att inleda ett nytt, förnuftigare tidevarv. I dag är det vanligt att betona att Konstantins religionspolitik och det så kallade Milanoediktet från 313 faktiskt innebar vad man numera kallar religionsfrihet: ”frihet för de kristna och alla andra att följa vilken religion de vill, för att gudomligheten i himlen, vilken den än är, skall ge oss och våra undersåtar fred och välgång”. Konstantin blir då ett positivt exempel på religionsfrihet och tolerans, medan inskränkningarna i religionsfriheten för anhängarna av den traditionella grekisk-romerska religionen anses höra till den senare delen av 300-talet. Det var denna aspekt som påven Franciskus tog upp i ett budskap till kongressen, där han sade att kongressens tema var ”av stor historisk och kulturell betydelse, särskilt för religionsfriheten”. Vatikanens statssekreterare, kardinal Tarcisio Bertone, tog också fasta på ”Konstantins dokument om religionsfriheten” i den mässa som han firade för kongressdeltagarna i Lateranbasilikan, ett av Konstantins byggnadsverk.

Men bilden av den tolerante Konstantin ifrågasattes av historikern Timothy D. Barnes, som fick inleda kongressen i kristen arkeologi i Rom. För över trettio år sedan gav Barnes ut boken Constantine and Eusebius (1981), som kan sägas vara höjdpunkten i den moderna forskningstradition som ser Konstantin som en uppriktigt övertygad kristen. Barnes betonar att allt pekar på att Konstantins religiösa tolerans minskade med tiden. Annars måste man bortförklara vad Eusebius skriver i sin Konstantinbiografi. Eusebius uppger att Konstantin år 324 eller 325 förbjöd de traditionella djuroffren och senare motarbetade den traditionella religionen, särskilt i öst, bland annat genom att konfiskera templens skatter. Barnes finner stöd för tanken att Konstantin mot slutet förde en aggressivt kristendomsvänlig politik också i vissa uppgifter hos den kristendomsfientlige poeten Palladas, som omdaterats av Kevin Wilkinson till Konstantins tid. Palladas skrev i Konstantinopel före Konstantins död, och beklagade sig över att den traditionella religionen var död. Det är för övrigt intressant att Palladas också klagade över att lagen inte tillät honom att skiljas från sin bråkiga fru. År 331 hade nämligen Konstantin för första gången sedan första århundradet skärpt skilsmässolagstiftningen, så nu fick en man bara skilja sig om hustrun begått äktenskapsbrott eller utövat trolldom. Utifrån Barnes åtskillnad mellan Konstantins tidiga och sena politik blev det angeläget att se hur mycket som förändrades i konst, arkitektur och övrig arkeologi under Konstantins långa regeringstid, inte bara vad som skilde hans tid från dess föregångare.

En mer pittoresk detalj i Barnes föreläsning, som man kan berätta inom parentes, är att han också påminde om hur Peter Weiss redan 1993 gått igenom källorna om den berömda episod som förknippades med Konstantins omvändelse. Kejsaren skall ha sett ett kors som Kristus själv förklarade skulle skydda honom mot hans fiender, det som sammanfattas i devisen ”i detta tecken skall du segra”. En hednisk talare nämnde i ett lovtal till Konstantin år 310 en syn, medan den kristne historikern Eusebius talar om en annan syn före segern över rivalen Maxentius år 312. Weiss visade att det måste ha rört sig om en enda syn, som Konstantin såg tillsammans med sina soldater år 310, och som två år senare gavs en kristen tolkning. Weiss föreslog att det kunde ha varit en halo, alltså en ring av ljus kring solen som kan uppstå under vissa meteorologiska förhållanden.

Ur ett arkeologiskt och konsthistoriskt perspektiv ser man att det redan under Konstantins första år inträffade något som fick stor betydelse för kristenhetens och den europeiska kulturhistoriens vidare utveckling. Hur en kyrka skall se ut avgjordes nämligen en gång för alla när Konstantin lät bygga Roms domkyrka, Lateranbasilikan, som byggdes under Konstantins första år som kejsare, någon gång mellan 312 och 324.

Detta var något helt annat än hur kristna gudstjänstlokaler byggts tidigare. Det äldsta bevarade exemplet är den välkända huskyrkan i Dura Europos i dagens Syrien. Ett bostadshus kring en kvadratisk gård byggdes om någon gång på 230-talet till en kristen gudstjänstlokal där en avlång hall kunde användas för eukaristifirandet och en liten rektangulär dopbassäng under en liten baldakin byggdes mot kortväggen i ett annat rum. Inga spår av dekoration har påträffats förutom kristna målningar vid dopbassängen, som identifierar byggnaden som en kristen kyrka. Ändå bevarar byggnaden dragen hos en rätt anspråkslös bostadsarkitektur. Också den nyligen utgrävda byggnaden i Kfar Othnay nära Megiddo i dagens Israel, som utgrävarna menar är en kyrka från 200-talet – dateringen är omstridd – är bara ett rektangulärt rum, även om golvet pryds av mosaiker. Kontrasten mellan dessa enkla rum och 300-talets basilikor är påtaglig. Men den våldsamma förstörelsen av kristna kyrkor under Diocletianus förföljelse i början av 300-talet gör det svårt att följa kyrkobyggnadernas utveckling. Samtida texter visar att något höll på att hända. En monumental arkitektur var på väg. Eusebius berättar att de gamla ”bönehusen” – ett ord som liknar det som användes om synagogor – inte längre räckte till, och att man nu byggde nya, stora kyrkor, ekklesiai. Dessa nya, stora kyrkor beskrivs aldrig i detalj, men det är intressant att samtiden tycktes imponeras av hur höga de var. Lactantius berättar hur Diocletianus år 303 lät bränna ned de kristnas ”höga tempel” i Nikomedia.

Det äldsta kända exemplet på denna nya, monumentala kyrkoarkitektur är Lateranbasilikan i Rom. 300-talsväggarna är inkapslade i Francesco Borrominis barockskal från 1600-talet, men dess tidigare skepnad är väl känd eftersom Borromini själv lät dokumentera hur den ursprungliga kyrkan såg ut. Här finner man alla de beståndsdelar som blir standard i senantikens kristna kyrkor: en rektangulär hall som delas in av kolonnrader i ett högre mittrum med stora fönster och ett eller flera lägre sidoskepp på sidorna, och med en absid på ena kortsidan och ingången på den andra. Lateranbasilikan byggdes av kejsaren för romarrikets huvudstad och är därför förstås särskilt stor och påkostad, omkring 100 meter lång, 27 meter hög, indelad i fem skepp och med golv och väggar helt klädda i olikfärgade marmorplattor. Men bortsett från storleken och de dyrbara materialen var detta en typ av kyrka som snabbt spreds i hela den romerska Medelhavsvärlden. Byggnadens grunddrag, indelningen i parallella skepp och absiden, upprepades med bara mindre regionala varianter. Anpassning till lokala liturgiska eller sociala traditioner skedde främst i inredningen. Man ser det på hur altaret och korskranken placeras på olika sätt i olika regioner. Men i grund och botten byggdes samma kyrka överallt. Basilikakyrkan hade troligen fått så stor prestige när Konstantin byggde den första i Rom, att det föreföll självklart att alla andra stift också ville ha en sådan kyrka.

Men att den modell som spreds inte var självklar eller nödvändig förstår man när man jämför Lateranbasilikan med den ungefär samtida kyrkan i Aquileia i nordöstra Italien. I slutet av 1800-talet grävde österrikiska arkeologer under och kring den medeltida domkyrkan och fann ett komplex som bestod av två parallella, rektangulära salar som förenades av mindre rum och korridorer. De bägge salarnas golv var täckta av mosaiker, vars motiv visade att det rörde sig om en kristen kyrka från början av 300-talet. Inskrifter i golvmosaikerna sade att kyrkan grundats av den lokale biskopen Theodorus, som troligen ledde den lokala kyrkan från 308 till 319. Komplexet i Aquileia ger därför en högintressant bild av vad som hände under Konstantins första år i den vanliga världen, långt från den centrala kejsarmakten, samtidigt som man byggde Lateranbasilikan i Rom. De bägge hallarna i Aquileia är 37 meter långa, och taket bars upp av två rader av tre pelare, troligen av trä. Hallarna hade ingen absid och troligen inte heller något högre mittparti eller mittskepp. Golvet pryddes av mosaiker och väggarna av målningar som föreställde trädgårdar eller imiterade marmorbeklädnad. Golvmosaiker och väggmålningar pekar på en lägre ekonomisk nivå än Lateranbasilikans mångfärgade marmorplattor på golv och väggar, men det är förstås mest en fråga om hur mycket pengar beställaren hade. Det intressanta är att om man jämför med Lateranen så slås man av att här saknas helt monumentalarkitekturens formspråk. Här finns inga kolonner, kapitäl eller arkitraver. Här finns inget högre mittskepp som anknyter till de traditionella civila basilikorna. Bortsett från den rätt generella dekorationen är hallarna i Aquileia inget annat än stora lagerlokaler eller gymnastiksalar. Byggnaden hade ännu inte påverkats av den kristna standardbasilikan, som höll på att skapas vid samma tid, och som skulle avgöra hur en kyrka skulle se ut för lång tid framöver. Aquileia visar alltså en ögonblicksbild av den kristna världen i början av 300-talet, innan den hunnit präglas av Konstantin. Redan några årtionden senare nåddes också Aquileia av inflytandet från den nya stilen. Vid mitten av 300-talet revs den norra hallen och ersattes av en större byggnad, som nu var strukturerad som en riktig basilika och delades in i tre parallella skepp av två långa kolonnader, även om absiden ännu saknas i vad som förblir ett särdrag för hela den region som var knuten till Aquileia. Det faktum att hallarna i Aquileia är så olika jämfört med den kristna standardbasilikan har lett till spekulationer om att de ursprungligen byggdes för något annat syfte, och det kan inte uteslutas. Men vissa tyska forskares förslag att det skulle vara en del av ett kejserligt palats har avvisats, och är högst otroligt just med tanke på att byggnaden helt saknar den romerska monumentalarkitekturens vokabulär.

Jämförelsen mellan Lateranen och Aquileia visar alltså att det är redan under Konstantins första år som man skapar modellen för hur de byggnader skall se ut där man skall fira eukaristin. Desto intressantare är det att detta sker först senare med byggnaderna för dopet. Man vet väldigt litet om baptisterier från Konstantins tid, och det enda säkert daterade och bevarade är Lateranbaptisteriet i Rom. Det intressanta är att i Lateranen byggdes basilikan under Konstantins första år som kejsare och baptisteriet först efter år 324. I Gravkyrkan i Jerusalem fanns ett baptisterium, men kyrkan byggdes inte förrän efter konciliet i Nicaea 325. I det viktiga kyrkokomplexet i Trier är det första säkra baptisteriet från efter 334. Man kan undra var de kristna döptes under Konstantins första år. Kanske använde man fortfarande badhus och andra strukturer som normalt hade en annan, ickeliturgisk funktion. Utifrån Barnes tankar om Konstantins aggressivt kristna politik efter 324 är det intressant att fundera över om det är först under denna senare fas som man utvecklar en monumental arkitektur också kring dopet, som ett slags segermonument över kristnandet av romarrikets befolkning. Ty när man för första gången möter ett bevarat baptisterium i Lateranbaptisteriet slås man av en påfallande strävan efter monumentalitet, där den avancerade åttkantiga formen anknyter till den allra mest prestigefyllda kejserliga arkitekturen vid samma tid.

Så skapades alltså en monumental kyrkoarkitektur under kejsar Konstantin. Vad som hände då präglade sedan den kristna traditionen så starkt att de flesta än i dag tycker att en gudstjänstlokal ser mer ut som en ”riktig kyrka” om den har en absid, eller åtminstone avslutas av en smalare del som uppfattas som ett kor. Närhelst resurserna har tillåtit det har kyrkobyggare låtit kyrkobyggnaderna präglas av element som kolonner och kapitäl och indelningen i flera skepp. Men vad hade hänt om historien utvecklats annorlunda? Hur hade de kristnas gudstjänstlokaler sett ut om Maxentius besegrat Konstantin i slaget vid Pons Milvius år 312? De kristna hallarna i Aquileia såg inte ut som det som en modern betraktare uppfattar som en ”riktig kyrka”. Från den utgångspunkten kanske något helt annat skulle ha uppstått. Kanske skulle kristendomen ha fått en helt annan ”stil” i konst och arkitektur.

Under kongressen i Rom presenterades en del arkeologiska nyheter som rörde byggnader som grundats av Konstantin själv. Det gällde inte bara kyrkor. Roms antikvarie Mariarosaria Barbera presenterade ny forskning om det palatskomplex som byggdes där kyrkan Santa Croce in Gerusalemme står i sydöstra Rom i dag, och som brukar förknippas med Konstantins moder Helena. Invid själva kyrkan står än i dag en väldig absid, som hörde till den viktigaste hallen i vad man kan tolka som Konstantins nya palats, som på sätt och vis fick ersätta den traditionella kejsarbostaden på Palatinen. Den praktfulla interiören i palatshallen kan nu rekonstrueras. Andra nyheter gällde förstås kyrkor, som den så kallade födelsekyrkan i Betlehem. Dagens kyrka är från 500-talet och byggdes på resterna av Konstantins kyrka. Den var en stor, femskeppig basilika som troligen slutade i ett slags åttkantig helgedom över den vördade grottan. Den ersattes två århundraden senare av dagens femskeppiga kyrka, som i stället avslutas av tre absider i ett slags treklöver. Det var en öppen fråga om de fem skeppen kanske åtminstone delvis gick tillbaka till Konstantins basilika, men en ny byggnadsarkeologisk undersökning av den stående byggnaden av Giovanna Bianchi, Stefano Campana och Giuseppe Fichera visar nu att ingenting återstår av Konstantins kyrka utöver grundmurarna. Lateranbaptisteriet i Rom har varit föremål för undersökningar i samarbete mellan Vatikanen och svenska Riksantikvarieämbetet, som visar att Konstantins ursprungliga baptisterium utgör ungefär nedre hälften av den stående åttkantiga byggnaden.

Konstantins Peterskyrka i Rom togs inte upp på kongressen men var föremål för en konferens på British School at Rome 2010, vars material nu publicerats. Däremot rapporterades det om Vincenzo Fiocchi Nicolais fortsatta utgrävningar i en av de U-formade begravningsbasilikor som byggdes under Konstantins tid vid de kristna begravningsplatserna utanför Rom. Det är nämligen just under Konstantin som man börjar begrava i kyrkor. Kristna begravningsplatser kunde se ut på många sätt: de underjordiska katakomberna var en praktisk lösning där berggrunden tillät, men det var också vanligt med enkla inhägnader, som omgavs av rikare familjers mausoleer. Dessa U-formade gravkyrkor omgavs också av mausoleer och är ett slags fortsättning av gravinhägnaderna, som helt enkelt täcks över med tak. Både Peterskyrkan och Pauluskyrkan fungerade för övrigt inte bara som martyrhelgedomar utan också som övertäckta begravningsplatser som kunde hysa tusentals gravar. Denna nya sed bidrog till att man stegvis slutade begrava nere i katakomberna. Det viktiga var att ha en sluten begravningsmiljö som tillät ostört firande av kristna gravriter.

Ett grundläggande problem när man vill studera byggnader från Konstantins tid är förstås att det inte alltid är lätt att datera en senantik kyrka, särskilt om den grävts ut innan moderna utgrävningsmetoder utvecklades. Just de sex kända U-formade gravkyrkorna i Roms utkanter är ett utmärkt exempel. De flesta menar att de hör till Konstantins tid, men vissa forskare vill datera några av dem till slutet av 300- eller rentav 400-talet. Själva Peterskyrkan utsattes för några år sedan för ett försök av Glen Bowersock att senaredatera den till Konstantins söner, men de flesta forskare menar att de inskrifter som nämnde Konstantin som grundare talade sanning. Däremot är det helt klart att Peterskyrkan hör till den senare delen av Konstantins regeringstid, efter år 324. Också den berömda Gravkyrkan i Jerusalem hör till detta senare skede eftersom den byggdes efter konciliet i Nicaea 325. Detsamma gäller också för Födelsekyrkan i Betlehem.

Det är alltså under denna senare del av Konstantins regering som den kristna arkitekturen utvecklas till att omfatta helgedomar vid martyrernas gravar och på bibliska platser, och till samma sena skede hör också de första kända monumentala baptisterierna. Dessa byggnader förenas av sitt starka ideologiska budskap. De står som segermonument över martyrernas seger och över hedningarnas omvändelse. Här utvecklas också en mycket mer mångfacetterad arkitektur med originella former och planlösningar som skiljer sig markant från den kristna basilikan, såsom den utvecklades för att hysa eukaristifirandet. Lateranbasilikan och dess efterföljare var monumentala byggnader och ofta påkostade, men deras planlösningar var i grund och botten inte särskilt arkitektoniskt avancerade. Under den senare delen av Konstantins regering ser man så hur alltmer avancerade kyrkobyggnader avspeglar och firar att kristendomen var på väg att ta över. Det är tiden kring och efter konciliet i Nicaea, då Konstantin arbetar på religiös och politisk enhet i den romerska världen. Denna senare del av Konstantins regering har inte så mycket med modern religionsfrihet att göra, men väl med nog så intressanta och omvälvande förändringar i hur man såg på världen och tillvaron. Det var en tid då samtiden upplevde att den gamla religionen dog ut och att ett nytt tidevarv av ljus och förnuft började. Den senantike kyrkohistorikern Gelasios av Kyzikos återger ett tal där Konstantin själv sade att ”under alla år och dagar som gått har oräkneliga skaror förslavats, men nu har Gud befriat dem från detta ok genom mig, sin tjänare, och skall leda dem till det eviga ljusets fullhet”. Det är intressant att 1 700 år efteråt försöka förstå vad det var som gjorde att den tidens människor just då upplevde ett så starkt band mellan kristendomen och positiva begrepp som ljus, förnuft och framtid, och hur den kulturella eliten försökte uttrycka dessa känslor i samtidens kultur.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.