En tro som söker att förstå

I början av 70-talet hade ingen kunnat förutspå den filosofiska teologins återkomst i den akademiska världen och i synnerhet inte inom den analytiska filosofin, den filosofi som varit förhärskande såväl i hela den engelsktalande världen som i Skandinavien sedan tidigt 1900-tal. Ty på samma sätt som det finns en förment politisk korrekthet så finns det också en vetenskaplig sådan, och under stora delar av 1900-talet hade det varit vetenskapligt inkorrekt att ens ta upp frågan om Gud för seriös filosofisk reflektion; frågan betraktades som meningslös och den religiösa tron som ogrundad. Skälen till detta är naturligtvis många. Bertrand Russell, förgrundsgestalt inom den analytiska filosofin och sedermera nobelpristagare i litteratur, argumenterade kraftigt mot kristen tro i sin bok Why I am not a Christian. På frågan om vad han skulle säga om han efter sin död fann sig stå öga mot öga med Gud, svarade han: ”Inte tillräckligt med bevis, Gud. Inte tillräckligt med bevis!” Han gjorde sig därmed till tolk för en uppfattning om religiös tro som går under namnet evidentialism, vars bärande tanke är att Guds existens är en vetenskaplig hypotes på samma sätt som förekomsten av subatomära partiklar och att man därför bara är berättigad att tro på Gud – eller på subatomära partiklar – om man har tillräckligt med bevis. I Sverige förfäktade Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius på 50-talet sin egen analytiska religionskritik efter samma linjer i böckerna Tro och vetande och Att välja livsåskådning. Märkligt nog resonerar den så kallade nya ateismen, med Richard Dawkins i spetsen och med Humanisterna i Sverige, på samma sätt idag. Dawkins talar självsäkert om ”gudshypotesen” som han naturligtvis anser sakna vetenskapligt stöd och som därför måste överges av alla förnuftiga människor. Konsekvensen av denna binära logik blir en synnerligen behändig uppdelning av världen mellan ”vi”, de rationella, och ”de”, fundamentalisterna. Mycket har emellertid utspelats mellan tron och förnuftet sedan 50-talet och dessa nattståndna ansatser måste – åtminstone för den som något litet känner resonemangens historia – uppfattas som quijotiska utfall mot inbillade religiösa väderkvarnar. Men när det väl begav sig, när ”sekulärt” var ett adjektiv som beskrev ett helt samhälle och när vetenskapsmän och tänkare på allvar trodde på en linjär kunskapsutveckling där Gud blivit en överflödig vetenskaplig hypotes, då var det tyst om Gud i de filosofiska föreläsningssalarna i Uppsala och Lund, i Oxford och Cambridge, vid Harvard och Yale. Men detta skulle komma att förändras.

Året var 1978. Några framstående amerikanska filosofer, däribland William Alston, Robert Adams, Alvin Plantinga och Nicholas Wolterstorff, delade tillsammans en kristen tro, men kom nu fram till att tiden var mogen att ta ytterligare ett steg. De bildade Society of Christian Philosophers, en akademisk sammanslutning för kristna filosofer där filosofiska frågor på allvar kunde diskuteras i ljuset av tron och tron i ljuset av filosofin. Man ville återvända till ”en tro som söker att förstå”, för att låna ett uttryck från den medeltida filosofen och teologen Anselm av Canterbury. Man började också publicera en akademisk tidskrift, Faith and Philosophy, som snabbt blev det främsta organet för akademisk religionsfilosofisk debatt. Sällskapet hade från början en utpräglat ekumenisk hållning och ett stort antal professionella filosofer från alla kyrkor och samfund anslöt sig.

en av pionjärerna, den framstående kunskapsteoretikern William Alston, gick nyligen ur tiden, 87 år gammal. När jag nåddes av nyheten gick mina tankar till den sommardag då hans bok Perceiving God, damp ner i brevlådan och jag som filosof i vardande konfronterades med en samtida kunskapsteoretiker som tog religiösa erfarenheter på så stort allvar att han skrivit en hel bok om dem. Boken kom 1991 och har blivit ett råmärke för alla som idag sysslar med fenomenet; den är unik genom att dess författare var både en världsledande kunskapsteoretiker och en känslig uttolkare av mystika erfarenheter. Alstons utgångspunkt var att sätta religiösa erfarenheter – mystika perceptioner, som han kallar dem – jämsides med vanlig sinnesperception och jämförande undersöka deras kunskapsteoretiska villkor. Detta var något radikalt nytt, eftersom forskningen alltid utgått från att religiösa erfarenheter var en helt egen klass som krävde helt andra metoder och som inte på något sätt kunde jämföras med vanlig varseblivning. Alston argumenterade emellertid framgångsrikt för en analogi mellan dessa båda typer av erfarenhet. Trots att det är en tekniskt invecklad och bitvis ganska torr bok slukade jag den på några dagar, och fascinationen slutade med att jag skrev en magisteruppsats om Alstons filosofi och sedan en forskningsansökan vid Lunds universitet. Filosofen själv, då redan en gammal man, var behjälplig och delade generöst med sig av material till en okänd student på andra sidan Atlanten. För mig kom denne stillsamme djuptänkare att betyda oerhört mycket.

William Alston kom till tro i vuxen ålder då han redan var verksam som filosof, en fascinerande resa som han beskriver i en av de få icke-tekniska texter han skrivit, i God and the Philosophers, en bok som låter olika kristna filosofer berätta om sitt liv och sin tro. Den avgörande vändningen kom när Alston i mitten av 70-talet var verksam i Oxford. Han beskriver hur han under en promenad får klart för sig hur han, inspirerad av freudiansk psykoanalys, låtit en rädsla för att religion blott skulle vara en sorts infantil projektion hindra honom från att följa sin djupaste längtan. ”Jag hade fått mod att se den mänskliga situationen för vad den är, med sitt radikala behov av en relation till alltings källa och ursprung.” Han blir anglikan för att han, som han uttrycker det, alltid tycks välja en resonerad medelväg. Tillbaka i USA något år senare kommer han i kontakt med den karismatiska väckelsen inom den anglikanska kyrkan och ”tar emot tungotalets gåva, och med den en helt ny erfarenhet av Andens närvaro”. Senare glider han ifrån den karismatiska väckelsen – han menar att det kulturella avståndet mellan honom och de flesta karismatiker är för stort. Emellertid säger han sig för alltid stå i tacksamhetsskuld till den karismatiska rörelsen, och erfarenheten av den tiden präglar fortsättningsvis hans spiritualitet.

hur förenar en framstående filosof tron och förnuftet, teologin och filosofin? Här är Alston mycket klar. Filosofin bidrar på många olika sätt till tron: den hjälper en att skärskåda invändningar, den genomlyser trons rationella sida, den analyserar och hjälper den troende till en bättre förståelse av trons innehåll, den utmanar världsbilder. Men, och detta är mycket viktigt, ”filosofins arbetsbeskrivning inkluderar inte att föra oss till tro”. Att hitta en kristen tro, menar han, är en mycket mer intuitiv sak, och det är något som tar form tillsammans med andra människor, i de heligas gemenskap, kyrkan. Filosofin har mycket värdefullt att säga tron, men det kräver att det finns en tro att samtala med.

Som professionell filosof blev Alston mest känd för sitt arbete inom kunskapsteorin, den filosofiska disciplin som analyserar kunskapens natur och struktur, dess uppkomst, dess räckvidd och dess gränser. Han argumenterar för att mänsklig kunskap är sådan att den aldrig fullt ut kan grundas med hundraprocentig säkerhet. Mycket av vår kunskap grundas till exempel på sinnesperception – det vi ser och hör – men det finns inget vattentätt argument som visar att vi kan lita på våra sinnen, att de verkligen ger oss en tillförlitlig bild av verkligheten. För Alston leder detta emellertid inte till skeptisk misströstan utan pekar bara på människans villkor. Utmaningen ligger i att våga ett passionerat sanningssökande mitt i denna osäkra mänskliga situation – grundhållningen präglas inte av misstro utan av förtröstan. Vi kan fortfarande tala om mer eller mindre välgrundade trosuppfattningar, men den kunskapstörstande människan måste – tack och lov – leva med ett visst mått av osäkerhet.

William Alston var aldrig någon systembyggare, han lämnar inte efter sig någon storslagen filosofisk syntes. Istället sökte han sig alltid till välavgränsade filosofiska problem och satte sitt kraftfulla intellekt i arbete med noggrannhet och ödmjukhet. På så vis gestaltar han allt det bästa inom analytisk filosofi, samtidigt som det blir tydligt vad denna typ av filosofi inte kan vara. Den som söker fullständiga filosofiska beskrivningar av den mänskliga erfarenheten eller existentiella djupdykningar i Varats mysterium letar förgäves hos Alston, liksom för övrigt i den analytiska filosofin i allmänhet. Vill man däremot ha välavvägda omdömen om specifika problem, fint dragna distinktioner och förtätade argument, då har man hamnat rätt.

Alston arbetade in i det sista. För bara ett par år sedan kom Beyond Epistemic Justification, ett inspirerat försök att vrida om kursen för hela den samtida kunskapsteorin, som länge varit fixerad vid att hitta just de villkor för rättfärdigande som avgör om en trosföreställning kan kallas kunskap eller inte – kunskapsteorins heliga gral. Alston menade att vi istället måste utgå från att det inte finns ett specifikt sådant villkor, utan snarare en uppsjö kunskapsteoretiska desiderata – önskvärda egenskaper – som alla är värda att tas med i beräkningen när vi analyserar trosföreställningar av olika slag. På detta sätt öppnar han dörren i tidigare ganska trånga filosofiska rum på vid gavel och ger oss en glimt av de storslagna fält som är den mänskliga kunskapen. Det är fascinerande att en man på några och åttio år förmår tänka så nytt att vi som är unga idag måste spänna oss till det yttersta för att hänga med.

William Alston har lämnat de levandes land. I all sin anspråkslöshet var han en pionjär inom den kristna universitetsfilosofin. (Även om, strikt talat, en filosofi lika lite kan vara kristen som en sång, ett konstverk eller ett land; det är människor som är kristna, inte ting.) Tack vare honom och de andra förgrundsgestalterna finns idag en livaktig internationell forskning och akademisk debatt om filosofisk teologi och religionsfilosofi i den analytisk-filosofiska traditionen. Till skillnad från under 50-talet går det idag an att vara intresserad av en specifik teologisk tematik och analysera den med de redskap filosofin bjuder. Bara detta är ett stort steg framåt. I ljuset av samtidens förenklade gränsdragningar och futtiga uppfattning om rationalitet behöver vi återupptäcka den kristna intellektuella traditionen i all dess rika mångfald och vitalitet. Och oavsett om man kallar sig kristen eller inte är det av största värde att återigen kunna diskutera det existentiellt väsentliga. Därför överlämnar vi inte den filosofiska traditionen åt fundamentalisterna – varken de religiösa eller de sekulära. Vi gör anspråk på den på nytt.

Andreas Nordlander är doktorand och lärare i religionsfilosofi vid Lunds universitet.