Vad är teologi? – apropå en konferens

Vad är teologi? Den 7–10 januari i år var ett 100-tal nordiska teologer samlade i Göteborg för att diskutera frågan. Här belystes frågor om teologi och vetenskap, teologi och kultur, teologi och praktik, teologi i en postkonfessionell och mångreligiös situation, med mera. Denna vart tredje år återkommande Nordiska systematikerkonferens är en god mätare på var den akademiska teologin i Norden står. Vad som särskilt utmärkte årets konferens var inte oväntat en mångfald i uppfattningar och infallsvinklar under bibehållande av en vänlig och god samtalsatmosfär. Tidigare skarpa motsättningar mellan en kyrkligt orienterad, ”konstruktiv” teologi och en mera deskriptiv teologi, med tydligt avstånd till kyrkorna, lyste med sin frånvaro. Skillnaderna mellan de teologiska universitetsfakulteternas ställning i Norden är också idag av mindre betydelse. I Sverige upplöstes på 1960-talet banden mellan Svenska kyrkan och fakulteterna, sedan de senares existens kraftigt ifrågasatts av Ingemar Hedenius och andra kristendomskritiker. I Danmark har anknytningen till den lutherska folkkyrkan funnits kvar ända in på 2000-talet, och består formellt ännu i Norge. Samtidigt har nu teologiska högskolor med kyrkligt huvudmannaskap fått examensrätt i Sverige, och vändningen från det moderna, objektivistiska vetenskapsidealet till den postmoderna betoningen av kontexten har relativiserat skillnaderna mellan ”konfessionell” och ”icke-konfessionell” teologi. I ett bidrag till konferensen betitlat ”Teologi som vetenskap – vetenskap som teologi” visade den finlandssvenske religionsfilosofen Tage Kurtén med många exempel på vilken mentalitetsförändring som skett i dessa frågor sedan 1970-talet.

i den svenska offentligheten tycks dock på sina håll ett positivistiskt vetenskapsideal åter göra sig gällande. Man betonar att teologi vid universiteten bara kan betyda religionsvetenskap – alltså studium av företeelsen religion – en ståndpunkt som riskerar att osynliggöra förutfattade meningar om just vad religion är. Eftersom tro och religion hör till det mest personliga, existentiella och därmed kontroversiella i människolivet kan det tyckas enklast att avföra den från en offentlig och akademisk diskurs – utom som historisk och aktuell deskription. Det är dock knappast så att historiker och sociologer i sitt sätt att ställa frågor och dra slutsatser är oberoende av värderingar och förutfattade meningar. Vem kan för övrigt påstå att religionskritiken skulle vara oberoende av specifika uppfattningar om vad som till exempel menas med ordet Gud?

Skillnaden mellan religionsvetenskap och teologi – ty en sådan måste finnas – är därför inte så enkel. Om man till exempel skiljer mellan religionsvetenskapen som ett utifrånperspektiv och teologin som ett inifrånperspektiv ger detta inte religionsvetenskapen automatiskt en fördomsfrihetsstämpel. Varje vetenskap måste redogöra för och reflektera över sina utgångspunkter och vara medveten om den så kallade hermeneutiska cirkeln. Vid konferensen lade den svenske teologen Arne Rasmusson av en bredsida mot ”vetenskap som ideologi”. Vetenskapen med stort V är nära förknippad med framstegsmyten, hävdade han. Det finns en ”grundberättelse om vetenskaplighetens frälsande roll” som det moderna högteknologiska samhället bygger på. På grund av en privatiserad religionsförståelse har teologerna tvingats till reträtt och lämnat ett tomrum som fylls av sekulära ideologier, menade Rasmusson. Det är för övrigt inte bara medicin och teknologi som har en allmänt erkänd normativ roll i samhället. Nationalekonomin kan utan vidare ses i detta perspektiv. Det tas för givet att den inte bara handlar om att beskriva och analysera utan också om att föreslå förbättringar och lösningar, vilket också gäller till exempel statsvetenskap, psykologi och pedagogik.

i sitt inledningsföredrag vid den nämnda konferensen hävdade den norske teologen Jan-Olav Henriksen att teologin har en pragmatisk utgångspunkt. Den har vuxit fram ur och förhåller sig till den religiösa praxis som är kyrkan, och har därför relevans för denna praxis. Men teologin förhåller sig också till andra vetenskaper och till samhället. Dess uppgift är inte konfessionell i snäv mening. Den är analytisk och kritisk, men skall också, enligt Henriksen, vara konstruktiv och normativ. Det normativa består inte i en medveten underordning under en kyrklig utgångspunkt utan tvärtom i att kritiskt pröva religiös praxis och giltigheten i religiösa sanningsanspråk. Detta i akt och mening att komma med konstruktiva förslag till tolkningar/förbättringar. För Henriksen står det klart att teologin behöver religionsvetenskapen, men också att teologin har en särskild uppgift. Utan Gud – theos – finns ingen teologi, hävdar han. Teologi är reflexion över mänskligt tal om Gud. Teologin kan på detta sätt fungera som kyrkans ”samvete”, något som Henriksen utvecklat i sin bok Teologi idag. Samvittighet og selvkritikk (Bergen: Fagbokforlaget 2007).

på likartat sätt beskriver den danske teologen Niels-Henrik Gregersen dogmatiken/den systematiska teologin som ”samtidsteologi”. Den är ”studiet af den nutidige kristendoms store betydningsuniverser (semantikker) med henblikk på at udarbejde en sammenhaengende kristendomstolkning, der på forskellig måde kan gøre kristendommen gaeldende som en mulig livstydning og livsform (pragmatik)” (”Dogmatik som samtidsteologi”, Dansk Teologisk Tidskrift 2008, s. 291–292). För teologins ställning vid universitetet appellerar Gregersen både till kristendomens betydelse för vår kultur och till kyrkans ställning i det danska samhället. Det ligger både i kyrkans och statens intresse att präster utbildas vid akademiska institutioner, förutom att det är lättare att förstå vår kulturs kristna prägel om det akademiska studiet har utbyte med aktuell, levd kristendom. Man kan dock inte göra personlig tro till förutsättning för teologisk forskning, menar Gregersen vidare, medan däremot ett engagemang i själva saken är en naturlig förutsättning för varje forskares arbete. Han betonar också att akademisk teologi i denna mening i princip kan utvidgas till att gälla andra religioner när de uppnått en ”kritisk massa” i samhället som motiverar detta, samt på villkor att de är villiga att underkasta sig en genomgripande historisk och filosofisk kritik.

Teologin, i Gregersens förståelse, innehåller naturligtvis starka inslag av historiskt studium och aktuell deskription. Men den kan inte nöja sig med detta. För kristendomen är de historiska källorna i hög grad något som aktuellt brukas, och det är utifrån detta brukssammanhang teologin får sin specifika uppgift. Samtidsteologin måste å ena sidan framställa och förklara vad kristendom varit och är och å andra sidan utsätta den så beskrivna tron för kritik och reflexion. Teologin är en reflexion av ”andra ordningen”. Den sammanfaller inte med trons sätt att tala, men förhåller sig till det på ett kritiskt-konstruktivt sätt. Tron i sig själv är, enligt Gregersen, ett ”livsexperiment”, medan teologin är ett ”tankeexperiment”. Den frågar till exempel: Om det är sant att Gud är tillvarons skapare och upprätthållare, hur skulle man då kunna tala om detta inom ramen för dagens evolutionära världsbild? Härvid är teologin inte normativ i den meningen att den skulle kunna föreskriva vad kyrkan eller enskilda skall svara på den frågan. Den levda religionen varken står eller faller med teologin. Men teologin är inte heller enbart deskriptiv, eftersom den kommer med genomtänkta förslag utifrån förutsättningen att tron kan vara sann.

Som nämndes ovan betonar Jan-Olav Henriksen att teologin måste vara theo-logi, dvs. tal om Gud. Niels-Henrik Gregersen tar upp svårigheten att Guds verklighet inte är ett empiriskt tillgängligt faktum (1 Joh 4:12). Frågan är då hur teologin kan vara tal om Gud utan att förlora sin rationalitet. Kristendomen bygger på tanken att Gud uppenbarat sig själv, men teologins faktiska föremål kan bara vara konkreta tydningar av denna Guds självuppenbarelse, menar Gregersen. Teologins föremål är ”den kristna kommunikationen om Gud”, inte Gud själv, skriver han. ”Til gengaeld forpligter talen om Gud. For troens sprog taler om Gud som altings Livgiver, Inspirator og Forsoner, og i ét hermed om tilvaerelsen som skabt, som videreført og befriet af Gud” (s. 305). På grund av detta anspråk kan kristen teologi aldrig nöja sig med att vara en rent ”regional” vetenskap som beskriver samtida kristendom. Liksom filosofin måste den tematisera de universella sammanhangen och frågorna, och står därmed potentiellt i ett kritiskt och konstruktivt utbyte med alla vetenskaper som uttalar sig om verkligheten. Det är uppenbart att Gregersen, som också talade vid den ovannämnda konferensen, tänker sig teologin som nära relaterad både till trons ”semantik” och till alla andra ”semantiker” som har något väsentligt att säga om vår tillvaro. Teologin utforskar därför faktisk kristendom, både historisk och nutida. Den förklarar och systematiserar trons semantik, analyserar den, upptäcker inre sammanhang och motsägelser, jämför med andra verklighetsuppfattningar och vetenskapliga resultat, allt i akt och mening att komma med kritiskt konstruktiva förslag till lösningar och förbättringar.

denna syn på teologin, här exemplifierad genom en norsk och en dansk luthersk teolog, står nära ett katolskt synsätt. Devisen Fides quaerens intellectum – ”Tron söker förståelse/kunskap” är karakteristisk. Med tanke på universitetens framväxt i västerlandet är det inte heller konstigt att katolsk teologi alltid gjort anspråk på att vara en del av det akademiska sammanhanget. Visserligen är det helt rätt när den uppsaliensiska religionsfilosofen Karin Johannesson hävdar att frågan om teologins roll vid akademin ofta får spela för stor roll i diskussionen. Vid Göteborgskonferensen uppmanade hon deltagarna att först reda ut vad teologi är och sedan fråga om den kan spela en roll inom den vetenskapliga sfären. Anspråket på att tala förnuftigt är heller inget som katolsk teologi ger upp om den förvisas från akademin. Men alternativet är falskt. Katolsk teologi gör anspråk på att vara en del av en offentlig diskurs, oavsett hur de institutionella förutsättningarna i ett givet samhälle ser ut. Det är synnerligen välkommet att de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena i Sverige nu är mera pluralistiska än på 1950-talet. ”Förbudet” att ställa vissa frågor och behandla vissa ämnen gäller inte längre. Det finns förutsättningar för att olika sanningsanspråk skall kunna brytas mot varandra utan att tvingas in i en övergripande, allt dominerande, men oftast alltför snävt uppfattad ”vetenskaplighet”.

det finns dock anledning att från ett katolskt perspektiv tillfoga två anmärkningar. Den ena är att pluraliteten i perspektiv och utgångspunkter inte får gå ut över den vetenskapliga akribin och rationaliteten. Vetenskap skiljer sig från annat studium genom sina metoder. Det är till exempel otänkbart att en akademisk teologi skulle studera kristendomens källskrifter annat än historiskt-kritiskt och i medveten reflexion över de egna utgångspunkterna. Insikten att förnuftet, som den postmoderna filosofin med rätta påpekar, är ”historiskt situerat”, det vill säga beroende av kontext och tradition, får inte leda till anti-rationalism. Argument måste vara i någon mening prövbara, inter-subjektivt. Antagandet att det inte finns någon sanning är inte bara oacceptabelt ur katolsk synpunkt. Det är i längden förödande för akademisk verksamhet.

den andra synpunkten föranleds direkt av den ovan nämnda konferensen. Teologi i Norden har traditionellt varit lutherskt präglad. Den ökande religiösa pluralismen i våra samhällen håller på att ändra på detta. Men de lutherska teologerna vid nordiska universitet försöker idag också markera en större distans till sin egen tradition. Konferensen gav därför i stor utsträckning intryck av att vara ”post-luthersk”: både distansen till och närvaron av det lutherska var tydlig. Det märkliga är att den postmoderna betoningen av kontexten, beroendet av utgångspunkten kan få denna effekt. Å ena sidan kan man bejaka beroendet av sin utgångspunkt. Å andra sidan blir det viktigt att distansera sig från detta beroende eftersom pluraliteten av kontexter fokuseras. Ingen historiskt given tradition eller kontext kan göra anspråk på att besitta sanningen. Den akademiska verksamheten måste förhålla sig till denna pluralitet utan att favorisera någon. Som resultat kan man här iaktta en klart individualistisk tendens. Teologin skall visserligen vara pragmatisk och normativ, ge förslag till tolkning av kristen tro, men distansen till kyrkan är påfallande. Önskan att frigöra sig från den kyrkliga traditionen och visa sig samhällsrelevant i den nya pluralismen är tydlig.

Att teologin skall vara kritisk är självfallet riktigt. Men frågan är om insikten i all teologis beroende av kontext, historia och språkliga traditioner här fått verka fullt ut. Ur katolsk synpunkt är det i alla händelser svårt att föreställa sig en teologi som inte börjar i ett tydligt bejakande av traditionen, den kontext vi står i. Först denna bejakelse ger, paradoxalt nog, de verkliga möjligheterna till en kritisk utveckling av traditionen. Det är mycket man inte får syn på om man ställer sig utanför. I detta sammanhang florerar många vanföreställningar om vad läroauktoriteten betyder för katolska teologers möjlighet att bedriva kritisk teologi. Och visst finns det ”trospoliser” i många katolska sammanhang. Men friheten att ställa frågor har jag snarare upplevt som större när jag arbetat i katolska sammanhang än under min studietid i Lund på 1970-talet. För katolskt medvetande handlar det inte om auktoritetsfixering utan snarare om en grundläggande lojalitet med kyrkan och traditionen. Lojaliteten förhindrar inte kritiskt tänkande. Men den tvingar en att ställa frågor som kanske annars inte skulle bli ställda, särskilt som de kan strida mot gängse akademisk korrekthet. Lojaliteten framkallar kreativitet i tolkningsprocessen och tvingar en att se sammanhang man inte tidigare blivit varse. Lojalitet mot traditionen, snarare än formell auktoritet, är därför vad jag förstår som grundläggande i ett katolskt sätt att bedriva teologi. Detta är ingalunda oförenligt med den målsättning för den akademiska teologin som de ovan refererade teologerna förespråkar, och framför allt inte med vetenskaplig akribi och en rationell diskurs.

För att göra detta ännu tydligare bör understrykas att kyrkan enligt katolsk tro inte är ett tillägg till den övriga tron. Den är snarare utgångspunkten. Kyrkan är i katolsk teologi ett fundamentalteologiskt tema, tillsammans med frågorna om religion, förnuft och uppenbarelse. Kyrkan är en epistemologisk utgångspunkt för teologin. Därmed har katolsk teologi en utgångspunkt som står nära kunskapssociologin, den hermeneutiska filosofin och många inslag i postmoderniteten.

I alla händelser är det glädjande att det, som konferensen visade, går att föra en öppen och saklig diskussion inom akademin med dessa utgångspunkter. Vad akademisk teologi är kan inte definieras a priori. Det visar sig i praktiken när olika utgångspunkter, traditioner och sanningsanspråk fritt får brytas mot varandra.

Artikelförfattaren är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.