Att syna egenintresset i sömmarna

De ekonomiska teorier som Milton Friedman och andra knutna till Chicago-universitetet har utarbetat har format amerikansk politik under 30 år. Deras teorier utgår från en värld av rationella människor som gör optimala val angående konsumtion och sparande. Egenintresset driver människor till att söka maximera sitt välstånd och uppnå andra materiella mål, enligt teorin. Människor bryr sig generellt sett inte om sociala mål när dessa mål kolliderar med deras ekonomiska egenintresse. När ”egenintresset och etiska värden som folk påstår sig värna om står i konflikt med varandra”, säger George Stigler, ekonom vid Chicago-skolan (Chicago School), ”då kommer egenintresset ofta, ja oftast faktiskt, att vinna.”

Egenintresset, säger Chicago-skolan, driver marknaderna mot mer effektiva utfall. Staten behöver inte intervenera i ekonomin, eftersom rationella individer, styrda av egenintresset, i de flesta fall förhindrar att marknaden leder till fel resultat, och att den annars snabbt rättar till felen. Ända fram till den senaste finanskrisen antog man att konkurrens var en process som sattes igång automatiskt och som korrigerade sig själv. Om konkurrensen på det hela taget lämnades ifred skulle resurserna fördelas till dem som satte störst värde på dem. De ekonomiska teorierna, skrev kardinal Joseph Ratzinger i artikeln ”Church and Economy” (Communio, hösten 1986), antar att ”marknadens naturliga lagar är i huvudsak goda … och strävar med nödvändighet mot det goda, oavsett vad som är fallet med individernas moral”.

Dessa teorier från Chicago-skolan angrips nu. ”Chicago-skolans ortodoxa och osminkade ekonomiska teori ligger i respirator, om den inte rentav är död”, kommenterade J. Thomas Rosch, kommissionär för USA:s federala handelskommission (FTC), nyligen. ”I den verkliga världen – i motsats till politikens och den ekonomiska teorins – är marknader inte perfekta … ofullkomliga marknader korrigerar inte alltid sig själva; och … affärsmän beter sig inte alltid rationellt.” Manad av finanskrisen omprövar Obama-administrationen grundläggande spörsmål såsom marknadernas effektivitet och den roll som juridiska, sociala och etiska normer spelar i en marknadsekonomi.

Denna omprövning väcker tre centrala frågeställningar. För det första, beter sig människor verkligen som Chicago-skolans egennyttiga vinstmaximerare? För det andra, om svaret är nej, bör egennyttigt beteende vara den önskvärda normen? För det tredje, vilka risker löper politiken om den främjar egennyttigt beteende som högsta norm?

De som drar upp riktlinjerna för politiken tar sig an dessa tre frågeställningar ur beteende-ekonomisk (behavioral economics) synvinkel. Nobelpristagaren Daniel Kahneman och kognitionsforskaren Amos Tversky banade vägen för beteende-ekonomisk teori. Ett centralt antagande i Chicago-skolans ekonomiska teori är att människor är rationella och egennyttiga och att de har fullständig viljestyrka. Den beteende-ekonomiska teorin, däremot, använder fakta och metoder från andra humanvetenskaper, såsom psykologi, neurovetenskap och sociologi, för att förstå begränsningarna i Chicago-skolans antaganden.

När beteende-ekonomerna testar sina antaganden i experiment finner de att människor, i vissa scenarier, inte beter sig på det sätt som nyklassisk ekonomisk teori förutsäger. Mänskligt beteende är mer nyanserat, mångfaldigt och komplext. Många människor är till exempel inte benägna att först och främst tillvarata sitt egenintresse. De avstår från rikedom för att bekämpa orättvisor. De är angelägna om att behandla andra rättvist och att själva bli rättvist behandlade. Detta ser vi prov på dagligen. Många donerar blod, de tar sig tid att hjälpa främlingar, eller ger dricks åt serveringspersonal på platser som de kanske aldrig kommer att besöka igen.

Ultimatum-spelet

Det finns ett enkelt beteende-experiment som kallas ultimatumspelet, i vilket en person får pengar (till exempel 1 000 kronor) på två villkor. För det första måste personen erbjuda en annan person en del av dessa 1 000 kronor. För det andra kan den andra personen antingen tacka ja eller nej till erbjudandet. Om den andra personen tackar ja, behåller bägge parter sin del av de 1 000 kronorna. Om den andra personen tackar nej till det erbjudna beloppet så får ingen av dem behålla några pengar. Frågan är: hur mycket ska man erbjuda?

En ekonom från Chicago-skolan skulle förutsäga att den första personen skulle erbjuda en krona. Om folk styrs av egenintresse så kommer den första personen att själviskt vilja behålla så mycket pengar som möjligt, och den andra personen kommer att inse att en krona är bättre än ingenting. Men experiment genomförda med detta spel i över 20 länder visar att de flesta människor erbjuder betydligt mer än det symboliska beloppet, vanligtvis mellan 40 och 50 procent av det totala beloppet. I regel (omkring hälften av gångerna) avvisar mottagarna det symboliska beloppet, om detta understiger 20 procent av det totala beloppet. Experimenten ger liknande utfall även när deltagarnas identitet inte avslöjas och då spelet inte upprepas.

Att appellera till sociala och etiska normer är ibland mer effektivt än att vädja till egenintresset. Många beteende-experiment visar att ekonomiska belöningar och bestraffningar – när dessa tränger undan sociala eller etiska normer – faktiskt gör människor mindre motiverade. Dan Ariely, professor i beteende-ekonomi vid M.I.T. (Massachusetts Institute of Technology) beskriver i sin bok Predictably Irrational (förutsägbart irrationell) experiment i vilka deltagarna, som delades in i tre grupper, alla utförde samma triviala uppgift. En grupp (den sociala normgruppen) fick ingen kompensation utan ombads att genomföra uppgiften som en tjänst. I det första experimentet utklassade den sociala normgruppen den grupp, vars medlemmar fick 40 kronor var i kompensation för uppgiften. Denna grupp utklassade i sin tur den grupp, vars medlemmar fick fyra kronor var.

I det andra experimentet fick de två grupperna istället för pengar en gåva av motsvarande värde. Fyra-kronorsgruppen fick en Snickers chokladbit och 40-kronors-gruppen fick en ask med Godiva choklad. Dessa båda grupper arbetade lika flitigt som den sociala normgruppen. I det tredje experimentet angav man värdet på chokladen ”en fyra-kronors Snickers chokladbit” eller ”en 40-kronors låda med Godiva choklad”. Dessa grupper lade då ner mindre möda än den sociala normgruppen.

Vissa människor beter sig givetvis själviskt. Utfallet i beteende-experimenten kan alltså bero på andra faktorer: huruvida deltagarna påminns om pengar, till exempel. Nyligen genomförda beteende-experiment visar att även omedvetna påminnelser om pengar kan leda till att vi gör oss mer oberoende i vårt arbete och att vi blir mindre benägna att be andra om hjälp, samt mindre villiga att ägna tid åt att hjälpa andra och mer sparsamma med att donera till ett värdigt ändamål. Många människor styrs alltså inte på ett förutsägbart sätt av sitt egenintresse.

Vilken väg leder till lycka?

Den andra frågan är huruvida egennyttigt beteende bör vara den önskvärda normen, vilket den klassiska ekonomiska teorin lär ut. Frågan är viktig eftersom sociala konventioner och andra faktorer kan influera mänskligt beteende. Är girighet bra? Främjas det allmänna välbefinnandet av ett egennyttigt beteende? Svaret är: inte alltid. En annan gren av den ekonomiska forskningen bekräftar den urgamla lärdomen att när våra basala behov väl är tillfredsställda så är lycka endast i ringa utsträckning förknippad med pengar. I och med att ett lands bruttonationalprodukt per capita har överstigit en måttlig inkomstnivå, blir samhällena inte lyckligare i takt med att de blir rikare.

Bibelcitatet ”det är saligare att giva än att taga” bekräftades på nytt i ett beteende-experiment som publicerades i Science Magazine (21 mars 2008). Forskarna fann att då en större del av ens inkomst spenderades på andra (i form av gåvor till andra och donationer till välgörande ändamål) medförde det större lycka. Det fanns däremot inget samband mellan konsumtion för egen räkning och lycka. Det sätt på vilket människor använder sin bonus (för eget bruk eller på andra) hade större betydelse för deras lycka än själva storleken på bonusen. I ett annat experiment fick deltagarna på morgonen gradera hur pass lyckliga de var. De fick sedan kuvert med pengar och delades in i två grupper. Medlemmarna i den första gruppen uppmanades att använda pengarna i kuvertet för eget bruk före klockan 17. Den andra gruppen uppmanades att ge pengarna till någon annan eller till välgörande ändamål. Efter klockan 17 utfrågades deltagarna angående deras lycka. Även om de belopp deltagarna erhöll (40 eller 150 kronor) inte hade någon större effekt på deras upplevda lycka, uppgav de som gav bort pengar att de var lyckligare än de som använt pengarna för eget bruk.

Forskarna frågade sig varför människor inte spenderar mindre för eget bruk och donerar lite mer, om det nu är så att givandet leder till större lycka. Orsaken är att folk är dåliga på att förutsäga. Forskarna fann att 63 procent av universitetsstudenterna förutsade att personlig konsumtion skulle göra dem lyckligare än en mer altruistisk användning av pengarna, och att 150 kronor skulle göra dem lyckligare än 40 kronor.

Detta förklarar också varför så många av oss, vars basala behov är tillfredsställda, ändå önskar sig mer pengar. Vi befinner oss i ett hedonistiskt ekorrhjul. Vi anpassar oss till vår förbättrade livsstil (som till exempel ett större hus och en andra bil) och vill ha mer. Vi uppfattar absolut rikedom (låt oss säga: att äga sju miljoner kronor) som mindre viktigt än relativ rikedom (hur mycket vi äger i jämförelse med våra jämlikar, grannar, vänner, eller – som H. L. Mencken har iakttagit – vår frus systers man). Den romerska stoikern Seneca belyste detta: ”Hur mycket du än äger, så finns det alltid någon som har mer, och du kommer att tycka att du saknar saker och ting som du behöver i exakt den utsträckning som du ligger efter honom eller henne.” Avundsjukan ser till att det hedonistiska ekorrhjulet fortsätter att snurra. Varje gång som någon annan skaffar sig mer, så har jag mindre. Därför behöver jag skaffa mig mer. Statuskonkurrensen har ingen slutgiltig vinnare och varken någon mållinje eller något tillfredsställande viloläge, förutom döden.

Om nu inte egennyttigt beteende främjar lycka, vad är det i så fall som gör det? Svaren förvånar inte. Richard Layard menar i sin bok Happiness: Lessons From a New Science (Lycka: lärdomar från en ny vetenskap) att på den individuella nivån är de primära källorna till lycka: relationer till anhöriga, sysselsättning, gemenskap och vänner, hälsa, möjlighet att påverka sin situation eller autonomi, personliga etiska och moraliska värden, samt kvaliteten på miljö- och levnadsförhållandena. De människor som inte bara ser till egennyttan och som praktiserar en religion, som tillhör en samhällelig organisation, som ägnar sig åt volontärarbete och har breda sociala kontakter, de är i allmänhet friskare och lyckligare än de som inte gör det. I en nyligen genomförd undersökning sade sig, föga förvånande, präster, fysioterapeuter och brandmän vara mest tillfredsställda med sina arbeten.

Att främja egenintresset

Chicago-skolans antagande om egenintresset beskriver varken hur vi faktiskt agerar eller hur vi borde agera. Detta leder till den tredje och sista frågeställningen: vilka risker för en politik med sig som främjar egennyttigt beteende? En risk är att en etisk attityd till livet som bygger på välgörenhet och samhällsinsatser blir anakronistisk. Det finns få motvikter mot strävan efter egennyttan i våra dagar, men religiösa normer är en sådan motvikt. Ett sköt-dig-själv-samhälle tycker kanske att präster och miljökämpar är excentriska och oförargliga, men samtidigt hårdnar dess attityd till de fattiga. Ett samhälles visdom ligger inte i hur bra det är på att skapa välstånd utan i dess attityd till fattigdom och rikedom, liksom i dess agerande i förhållande till fattigdom och rikedom. Till exempel berättar Thukydides att i Perikles Aten var rikedom ”till för att användas snarare än för att visas upp”, och det antika Aten ansåg att ”fattigdomens egentliga skam inte hade med själva faktumet att göra utan med att avstå från att kämpa mot den”.

Påven Johannes XXIII berörde samma ämne år 1961 i encyklikan Mater et magistra: ”Ett folks ekonomiska välstånd ska inte bedömas så mycket efter totalsumman av tillgångar och innehavd rikedom, som efter fördelningen av tillgångarna enligt rättvisekriterier. Då kan alla och envar i samhället utveckla och fullända sig själva. Detta är, när allt kommer omkring, målet mot vilket all ekonomisk verksamhet i ett samhälle inriktas av naturen” (nr 74).

Egennyttigt beteende kan i vissa fall underminera en marknadsekonomi istället för att stödja den. Nobelpristagaren Amartya Sen skrev nyligen att en ekonomi ”behöver andra värderingar och åtaganden såsom ömsesidig tillit och förtroende för att kunna fungera effektivt”. Föreställ dig, till exempel, att en blivande arbetsgivare erbjuder dig ett anställningskontrakt som minutiöst detaljreglerar varje krav på dig och varje påföljd förknippad med alla tänkbara överträdelser eller bristfälliga arbetsinsatser. Skulle du vilja arbeta där? Beteende-experiment visar att när man informerar anställda om sådana påföljder så kan det få motsatt effekt. Påföljderna sänder signaler om misstroende och gör att den anställde blir mindre produktiv.

En politik som underblåser intrycket att det egennyttiga beteendet är allmänt utbrett kan vara självförgörande. Individer är inte själviska till sin natur. Men om vi tror att många andra beter sig själviskt (skattefuskar), då kan vi bli mer benägna att bete oss själviskt vi också. En undersökning vid universitet i USA och Kanada med över 5 000 forskarstuderande både i företagsekonomi och i andra ämnen, visade att forskarstuderande i företagsekonomi fuskar mer än vad deras studiekamrater, som läser andra ämnen än ekonomi, gör. De som genomförde undersökningen upptäckte att det som hade störst inverkan på ekonomistudenternas beteende var studenternas intryck att deras kollegor också fuskade.

Vår överlevnad beror i slutändan på vår förmåga att se till annat än egenintresset. Det har blivit allt viktigare att kunna göra det de senaste 20 åren i och med att de sociala kontakterna har vidgats och medborgarnas ömsesidiga beroende av varandra världen över har ökat genom internet och global handel. För att utvecklas måste ekonomier lita till komplext samarbete i stor skala. Ekonomiska risker begränsar sig inte till särskilda regioner, vilket finanskrisen visar. Krisen har gett nödvändigt incitament för politiker att ompröva många av de antaganden som vår nuvarande ekonomiska politik bygger på. Ekonomen John Maynard Keynes skrev att en sådan omprövning kan göra det möjligt för oss:

”… att återgå till några av religionens och de traditionella dygdernas mest tillförlitliga och säkraste principer: att girighet är en last; att utkrävande av ockerränta är att överträda lagen; att kärlek till pengar är avskyvärd; att de som vandrar mest sannfärdigt på dygdens och den sunda visdomens stigar är de som oroar sig minst för morgondagen. Vi kommer återigen att uppskatta mål framför medel och föredra det goda framför det nyttiga. Vi kommer att hedra dem som kan lära oss hur man fångar timmarna och dagen dygdigt och väl. Dessa förtjusande människor som har förmåga att finna omedelbar glädje i saker och ting, liljorna på ängen som varken arbetar eller spinner.”

Översättning: Fredrik Heiding och Anders Kvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i America, 14 december 2009.

Maurice E. Stucke är bitr. professor vid University of Tennessee College of Law och ledamot i American Antitrust Institute. Han var tidigare åklagare i U.S. Department of Justice in the Antitrust Division. En längre version av denna artikel kommer att publiceras i Santa Clara Law Review, Vol. 50, 2010.