av KARIN WIBORN
John Sjögren, kulturskribent i bland annat Svenska Dagbladet och medarbetare i Signum, avslutar med boken Öppna dig en trilogi. De två tidigare delarna Återställelsens glädje och Efterföljelsens glädje belyser, liksom den här avslutande delen, begreppet glädje. Jag har, än så länge, endast läst Sjögrens avslutande del och har inte upplevt bristen av de andra två under läsningens gång. Däremot har jag efter läsningen av denna tredje och avslutande del ett sug efter att också få bekanta mig med återställelsens och efterföljelsens glädje.
Boken består av sju kapitel och tar sitt avstamp i det arameiska ordet effata i bibelberättelsen om när Jesus botar en döv man med talsvårigheter genom att sticka fingrarna i hans öron, spotta och vidröra hans tunga, andas djupt och uttala det arameiska ordet som betyder Öppna dig! Därmed klargörs bokens ärende. Hur kan människan återgå eller bejaka sitt innersta väsen, att vara det Ja-sägande djuret, som är titeln på det andra kapitlet? Där dras läsaren med i en trinitarisk dans som fångar upp människans ja, Guds ja, Treenighetens mysterium, det ömsesidiga samtycket från skapelsens födelse såväl som det nyfödda barnets intagande av den nya världen. Det är Sjögrens önskan till läsaren att i den fortsatta läsningen behålla ett öppet sinne i utforskandet av begreppet sanning. Till sin hjälp tar Sjögren skönlitteraturen, teologin, musiken och språket i största allmänhet för att belysa människans sökande efter sanning. Bokens mittenkapitel, ”Sanningen är symfonisk”, som också är det längsta, blir läsningens crescendo. Här behandlas en av vår tids problemkomplex; det oförsonade förhållandet mellan enhet och mångfald, människans slitning mellan himmel och jord, formens betydelse och hur musiken är vårt första språk. Därefter bjuds läsaren in i den nödvändiga tystnaden före de två avslutande kapitlen som för oss till extasen och friheten. Sjögren slutar som han börjar, i ett arameiskt uttryck hämtat ur en annan av bibelns berättelser; Talita koum, Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Därmed får läsaren bära med sig en uppmaning till ett sant mänskligt liv i frihet, förankrad i det gudomliga.
Förutom de begrepp (sanning, extas och glädje) som författaren uttryckligen säger sig behandla, återkommer det kroppsliga eller formens betydelse (enhet och mångfald, samhörighet och tillhörighet och meningsfullhet) tydligt eller underförstått.
När läsningen är över drabbas jag av en känsla av förlust och rikedom på samma gång. Är det ett uttryck för livets paradoxer? Under läsningens gång har jag glatts åt hur någon annan, i det här fallet John Sjögren, med respekt och öppenhet har gett form och ord till såväl känslor, insikter och övertygelser som bor i mig. Jag kommer ur läsningen rikare. Samtidigt är det en känsla av förlust när läsningen är över. Jag trivdes i den, kanske som lärjungarna på förklaringsberget; jag hade velat bygga mig en hydda där i boken. En gnutta extatisk glädje kommer över mig vid tanken på att del ett och del två i trilogin återstår för min del. Läsningen har varit som en trinitarisk dans, en fantastisk musikalisk upplevelse eller ett skimrande konstverk, där olika vävtrådar söker sin harmoni och ibland finner den i disharmonin. Läsningen har tagit tid. På samma sätt som jag har haft svårt att ta mig igenom en del stora författare har jag behövt stanna upp och gå in i den nödvändiga tystnaden, för att orden ska inkarneras, flytta in i mig. Jag uppskattar ett sökande i de andliga mysterierna, begreppen och språket som väver ihop med skönlitteratur, kroppslighet, konsten och filosofin. Jag uppskattar även författarens självklara sökande utan att vara vare sig tvärsäker eller alltför sökande. Med fast penna har jag guidats vidare av en för mig okänd vän i livets djupa mysterium i längtan efter ett sant och öppet liv. Det enda jag finner svårt är att hitta ord för att beskriva min läsupplevelse på ett rättvisande sätt. Är jag alltför okritisk? Har jag helt enkelt öppnat mig för mycket? Eller är det kanske det som vi behöver göra aningen mer för att enhet och mångfald ska få bli den sanningens symfoni den kan vara? Ta emot varandras sökande och vittnesbörd i öppenhet för att dela vår glädje i sökandet efter sanning? Min rekommendation till läsning är helt reservationslös. Detta mitt första möte med John Sjögrens penna vill jag inte ska bli det enda.
Karin Wiborn är biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan.
Ur Signum nr 5/2021, s. 54–55.