av HEDVIG LARSSON
Hur kan en bok med ett antal ganska långa essäer och ett ännu större antal porträttbilder med tillhörande vittnesmål skrivna som korta berättelser i form av barndomsminnen tillsammans utgöra en enhet? Faktiskt är det fullt möjligt, och boken Hatet mot judarna är ett exempel på detta. Möjligtvis är det ett av väldigt få exempel som blivit lyckade. I denna bok har Björn Wiman som sedan 2010 är chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter skrivit de fem längre essäerna medan Sanna Sjöswärd, fotograf och författare, står för de 15 porträtten och de vidhängande korta vittnesmålen. Dessa vittnesmål av överlevande från Förintelsen är korta och omfattar inte mer än en sida var, men är mycket kärnfulla och innehållsrika. De olika vittnena introduceras förutom med de mycket konstnärligt vackra porträttbilderna med namn, födelsedatum och födelseort. Vittnena är i dag gamla, men de berättar om vad som hände då de var barn. Ändå – eller kanske just därför – blir de korta berättelserna om händelser från ghetton, transporter, läger eller hemmiljöer så levande och drabbade mig som läsare på ett kraftfullt sätt.
En av dem som avlägger ett vittnesmål i denna bok, Hania Rosenberg, finns också med bland dem som intervjuas i en serie som finns publicerade på UR Play (UR Samtiden Förintelsens överlevande berättar). Där kan man höra och se överlevande från Förintelsen som berättar om sina barndomsminnen från olika länder i Europa, och om hur de överlevt. Dessa intervjuer är betydligt längre än de vittnesmål som publicerats i Hatet mot judarna, från knappt en timme till drygt två och en halv. För den som är intresserad av en fördjupning av de korta vittnesmålen kan jag varmt rekommendera även denna serie av intervjuer (eller de kortare utsnitten av dem som finns publicerade på samma sida) där ytterligare ett antal röster blir hörda. Dessa intervjuer finns tillgängliga fram till 30 juni 2023.
Hania Rosenberg berättar om hur hon som sjuåring blev tillsagd av sin mor att springa sin väg när en vakt såg åt ett annat håll. Hon överlevde genom att vara gömd hos en kristen familj, vars medlemmar räknas bland de rättfärdiga i världen och nu också har en plakett i Yad Vashem i Jerusalem. En annan av dem som vittnar är Elisabeth Masur. Hon firade sin sjuttonde födelsedag och fick som present av sina kamrater i Auschwitz en extra brödbit. Sammanhållningen var god, säger hon, och den hjälpte henne att överleva. Det är korta, men kärnfulla berättelser som inte lämnar läsaren oberörd.
Essäerna, som alltså är fem till antalet, är relativt långa och tar upp olika ämnen. Björn Wiman är en ytterst god skribent och stilist, och därför känns texterna inte alltför tunga att läsa. Tvärtom stämmer de till eftertanke då de tar upp olika aspekter av Förintelsens historia samtidigt som han ger en klarsynt analys av både dem och av dagsaktuella händelser och politiska strömningar. På så sätt bildar hans essäer en intressant bakgrund till de kortare vittnesmålen som kan ses som personliga blixtbelysningar av eller bakgrundsmaterial till det som avhandlas i de längre texterna. Man kan alltså tydligt se att bokens båda textformer kompletterar varandra, vilket väl antagligen också var avsikten med att ge ut en bok av detta slag.
I Björn Wimans essäer kan vi följa med på resor i såväl tid som rum. Vi får följa med till många platser som haft, och fortfarande har, en stor betydelse för antisemitism i Europa. Med ett bildspråk som gör att det nästan känns som att man själv är på plats gör det ibland nästan fysiskt ont att läsa vidare. Hatet mot judarna blir ytterst påtagligt, och det går inte att bortse från att det fortfarande finns kvar i olika former och skepnader. I den sista av de fem essäerna talas det till exempel om vad politiker som Silvio Berlusconi, Vladimir Putin och Donald Trump har gemensamt, nämligen ett förakt för sanningen och en viss politisk polityr. Detta har de in sin tur gemensamt med politiska ledare från tidigare epoker där man också låtit ”en stark ledare skapa ett slags eget poetiskt universum, ett löfte till ’folket’ om en fiktiv drömvärld”.
Wiman är tydlig med att det inte går att dra absoluta jämförelser på så sätt att man kan se likheter mellan vår egen tid och vad som hände på 1930-talet. Även om det finns likheter, så kan de inte avfärdas med att vi i dag inte har gaskamrar och fullbordade folkmord. Hans poäng är att det handlar om processer som leder till normförskjutningar. Det är lögnerna som gör att demokratin destabiliseras, och det är värt att komma ihåg hur sköra våra demokratiska institutioner faktiskt är.
Hatet mot judarna är en bok som är väl värd att läsa och reflektera kring. Den ger en god inblick i såväl enskilda människors tankar och minnen som de större historiska och politiska processerna i går och i dag. Boken belyser och diskuterar det mest förfärliga och hemska människor kan vara med om, och samtidigt får man se människor som faktiskt har överlevt. Jag vill varmt rekommendera den här boken.
Hedvig Larsson är teol. dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lärare vid S:ta Birgittas folkhögskola i Stockholm.
Ur Signum nr 5/2021, s. 56–57.