av GUNILLA MARIA OLSSON
Omslagsbilden på den här boken är en vacker målning av Rembrandt, en scen från Lukasevangeliet, där Simeon och Hanna får se den nyfödde Jesus i Jerusalems tempel. Och Simeon som är gammal, utbrister att han är redo att dö, när han nu har sett Messias, sin frälsare.
Det här är alltså en bok om ålderdomen och hur den kan bli meningsfull, som en förberedelse inför döden. Till formatet är detta en liten bok, endast drygt 100 sidor, fördelade på nio kapitel och med ett appendix bestående av böner och meditativa texter som anknyter till bokens tema. Ett förord av biskop Anders Arborelius ger en fin inledning och lyfter fram bokens aktualitet i vår tid.
Det är väl rimligt att tänka sig att de flesta läsare av boken är äldre människor, och den är tryckt med glest radavstånd och lite större textstorlek. Således går den fort att läsa och jag beslöt mig för att svepa igenom den i en enda följd. Och denna första genomläsning gav mig en bestående känsla av att boken har ett angeläget budskap.
Precis som biskopen skriver i förordet, så har vi numera en tendens att nedvärdera äldre människor och när han inledningsvis poängterar att ålderdom ”är en nåd”, så tänker jag att detta kräver lite mer underbyggnad för att övertyga mig. En bit in i boken är jag lyckligtvis beredd att instämma och vid närmare eftertanke tycker jag till och med att detta är ett försummat ämne i samtidsdebatten. Att krafterna avtar när man blir äldre är välkänt, liksom att sjukdomar, smärta och sorg är ofrånkomliga inslag för de allra flesta. Men bortsett från detta så är den sista vägsträckan i livet lika naturlig som vilken annan period som helst och förtjänar att uppmärksammas på annat sätt, än enbart som brist och nederlag.
Det var detta som blev uppenbart för mig under läsningen, nämligen att just omställningen från det aktiva livets många krav ger plats för något nytt som också är värdefullt, ja kanske rent av oumbärligt för ett samhälle och en befolkning som premierar det produktiva och effektiva. Tid för eftertanke behövs och möjlighet att få perspektiv på allt som ska göras. Just denna begrundan och förståelse för vad som är viktigt i livet, det är sådant som äldre människor kan förmedla. Biskop Arborelius beskriver hur äldre människor ofta kan ha avgörande betydelse för en ung människa och där är jag fullständigt överens med honom. Jag har starka och tydliga barndomsminnen av en farfar, som trots svår sjukdom kunde förmedla det väsentliga i livet, att verkligen se sina barnbarn och visa dem kärleksfull uppmärksamhet.
Så min egen erfarenhet är att det är viktigt att se äldre människor som något mer än bara hjälpbehövande och krävande samhällsmedborgare. De kan också vara en tillgång på olika sätt, kanske särskilt för de mycket unga, men också för dem som är vilsna i sin livssituation och behöver stöd från någon som har erfarenhet av livets ibland krokiga vägar. Men därtill fordras att vi bottnar i en människosyn som omfattar mer än vad som följer av att vara arbetskraft och delar av produktionsapparaten, så länge vi bara kan. Och det är häri utmaningen består, då det sekulariserade samhället saknar begrepp för det som ligger bortom den materiella framgångssagan, att berika sig och njuta av livet.
Den tanken slår mig under läsningen, att det är svårt att se hur den här djupdimensionen i livet ska kunna utvecklas, om man inte har det kristna språket till hjälp. Författaren, som själv är jesuit, lyfter fram olika exempel på människor som burits av en tro också i mycket krävande situationer. Dag Hammarskjöld är ett exempel, Etty Hillesum ett annat. Men också okända människor, som kunnat skapa en meningsfull vardag trots ålderssvaghet, visar att boken talar till oss alla oberoende av omständigheter. Den behandlar vikten av att på egen hand kunna begrunda sitt liv, inte minst smärtsamma erfarenheter, som kanske kräver att vi både kan ge och ta emot förlåtelse. Betydelsen av bön och gudstjänstliv betonas, rosenkransen rekommenderas varmt. Åldrandet är en övning i att släppa taget och låta överlåtelsen bli konkret och självupplevd.
Självfallet har boken mycket att ge för den som själv befinner sig vid livets slut, men också för anhöriga och yrkesverksamma, som utifrån olika infallsvinklar behöver utveckla en medveten hållning till åldrandet. Författaren lyckas greppa hela detta spektrum av friska och alltjämt aktiva äldre till den andra ytterligheten, som handlar om ett åldrande präglat av demens och stort beroende. För precis så är det, att ålderdomen kan se ut på olika sätt. Trots bokens förhållandevis lilla omfång, så rymmer den mycket och förtjänar att nå en bred läsekrets. Den lämpar sig också för en meditativ form av läsning, där man låter eftertanke kring det egna livet speglas i det lästa. Då varar de drygt hundra sidorna mycket länge och boken kan bli ett sällskap och ett stöd som gör vardagens tankar konstruktiva. Då blir denna slutfas i livet inte enbart ett sorgesamt avsked utan också en utveckling, fast kanske snarare mot förenkling och vilsamt avklarnande.
Gunilla Maria Olsson är fil. dr i klinisk psykologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 57–59.