av MARIE DEMKER
Att politikens samtal har utvidgats och nu till allt större del sker bortanför de traditionella mediekanalerna, ofta via personliga kanaler på sociala medier, är en utveckling som få förnekar. Men samtidigt finns det hos många experter och bedömare av politik en oväntad oförståelse, för att inte säga ignorans, kring fenomenet. Både erfarna journalister och akademiska kolleger uttrycker ibland starkt tvivel på sociala mediers förmåga att påverka till exempel valutgången. Men det är ju knappast någon seriös bedömare som påstått att en partiledares antal följare på Instagram eller Twitter är ett mått på hur många som kommer att rösta på hens parti. Digitaliseringen påverkar i stället partiernas möjlighet att bestämma dagordningen för vårt pågående samtal om samhälle och politik. Det politiska samtalet antar alltmer en närmast global hybridform där traditionella medier och mer intima sociala medier utvecklar politiska teman, ämnen och historier på ett sätt som vi tidigare inte har erfarenhet av. Men det är denna dagordning som avgör vilka politiska krafter som får framgång och vilka som har det svårare att mobilisera stöd. Den dynamiken är också särskilt påtaglig, eftersom de politiska partierna är på väg att förlora fotfästet bland gräsrötterna. Allt färre medborgare uppfattar det attraktivt att ägna sig åt engagerat medlemsarbete i ett parti, och partierna har också svårt att bestämma sig för vilken roll de egna medlemmarna skall ha i det politiska arbetet.
Därför är det välbehövligt att Linnea Jensdotter i sin avhandling i religionssociologi har valt att fördjupa sig i politiseringen av religion just i diskussioner på sociala medier, närmare bestämt på Facebook. Hennes material är insamlat under två år, mellan två val, och rymmer kommentarsfälten till några utvalda dagstidningsartiklar som behandlar temat religion och politik. Materialet är omfattande och Jensdotter har valt att analysera det på flera olika sätt – dels med automatisk språkanalys, dels med tolkande textanalys. De debatter som Jensdotter har valt att studera är om en troende muslim kan vara politiker i Sverige (fokus Miljöpartiet), Sverigedemokraternas deltagande i kyrkovalet samt vilka åsikter om till exempel abort och hbtqi-frågor som kan uttryckas politiskt (fokus Kristdemokraterna). Grundtanken är att välja frågor som är exempel på den typ av kulturellt värdebaserade frågor som under senare år har fått fäste i svensk politik, ofta benämnda som frågor på GAL–TAN-skalan.
De humanistiska och samhällsorienterade vetenskaperna behöver ta sig an digitaliseringen som en fundamental förändrande kraft på ett seriöst vis. Vi kan inte bara stanna vid enkla beskrivningar som att vi fått nya kanaler, fler kanaler, nya sätt att prata eller att nätverken blir bredare. Påfallande ofta glöms i forskningen bort att Sverige som ett av världens mest individualistiska och digitaliserade länder är lite av en experimentverkstad för digitaliseringens omstöpning av vår medborgerliga gemensamma offentlighet. Jensdotter tar sig an den här problematiken med stor entusiasm och stort allvar. Kanske går dock avhandlingen ibland lite vilse i den stora mängden material och relationen mellan urvalet av material och den verklighet Jensdotter har ambitionen att förstå. De Facebook-kommentarer som undersöks uppvisar dock tydliga medialt drivna sammantvinningar av religion och politik. Religionsfrihet och yttrandefrihet förstås till exempel utifrån samma sekulära utgångspunkter, och islam behandlas dels som en utmanare av kristendom, dels som en utmanare av demokratin. Jensdotter urskiljer bland annat olika samtalsmönster som den anti-muslimska, den sekulära, modernitetens respektive bibelauktoritetens, kristendomen-är-kärlek-diskursen samt religion-som-hot-diskursen. Resultaten visar att det finns en tydlig politisering av religion i de undersökta debatterna i två betydelser: 1. Religion som fenomen blir ett centralt objekt i politiska diskussionen om de kulturellt laddade konfliktfrågor som återfinns inom teman som jämställdhet och integration. 2. Religion blir också ett subjekt i den politiska diskussionen genom att religiösa argument tar plats för att stärka debattörernas trovärdighet eller auktoritet. Studiens starka sidor är att visa hur och på vilket sätt religion – tolkat utifrån debattörernas egen kontext – blir politiserad genom att politiska värden ställs upp mot de uttalat religiösa dito, samt hur argument hämtade från en religiös kunskapsbas och erfarenhet används för att stärka den egna ståndpunkten och övertyga omgivningen om den egna uppfattningens legitimitet. Mängden material får dock som konsekvens att metodfrågor och urvalsfrågor tar stor plats och ibland tenderar att skymma de mönster och samband som är Jensdotters ambition att lyfta fram. Oavsett så har Linnea Jensdotter genomfört vad som får betecknas som en betydelsefull pionjärinsats genom sin omfattande och ambitiösa studie av sociala mediers inflytande på den medborgerliga gemensamma offentligheten. Hennes resultat bör också få fler att ta sig an forskningsfrågor i gränslandet mellan religion och politik då dessa visar sig ha stor betydelse för politisk mobilisering och demokratisk utveckling.
Marie Demker är professor i statsvetenskap och dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 59–60.