av DAVID DYMÉN
Dödsdömd är en gripande skildring av Asia Bibis historia, faktiska händelser om en pakistansk kristen kvinna, som enbart för att ha druckit vatten i samma kärl som sina muslimska grannkvinnor, blir anklagad för hädelse och döms till döden. Under hotet om avrättning sitter hon nio år i fängelse innan hon blir fri. Boken är skriven tillsammans med Anne-Isabelle Tollet, en fransk journalist som i tidigt skede började engagera sig i Asia Bibis situation, men det är Asia själv som berättar i jag-form. Genremässigt kommer den nära det självbiografiska, men givet det starka bidrag Anne-Isabelle troligen har (Asia Bibi, som själv inte är läs- och skrivkunnig, kallar henne för ”min penna”) är det kanske bäst att betrakta den som en dokumentär. Den svenska versionen är en översättning av det franska originalet, Enfin Libre! (2020).
Historien tar sin början i Asias hemby, Ittan Wali i pakistanska Punjab nära Lahore. Asia är en enkel bondkvinna, hon har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. För att hjälpa sin man, Ashiq, att försörja deras fem barn (två Asias egna, tre från Ashiqs tidigare äktenskap) arbetar hon på fälten med att sköta boskap eller att plocka bär. En oerhört varm sommardag i juni 2009 dricker hon vatten ur byns brunn för att släcka sin törst. Bråk uppstår med några av de muslimska kvinnorna för att hon som kristen druckit i samma kärl som de (problemet är även kopplat till kastsystemet, då dess relationer ofta har överlevt i muslimska samhällen, vilket bland annat innebär beröringstabu). Kvinnorna anklagar senare Asia för att ha hädat mot profeten Muhammed. Anklagelsen är falsk, men i enlighet med den pakistanska hädelselagen döms Asia till döden. Hon får sitta nio år i fängelse innan hon äntligen blir fri.
Boken skildrar på ett gripande sätt Asias tid i fängelset, de svåra förhållandena, kölden, hoten från muslimska medfångar och misshandeln från fångvaktare. Samtidigt skildras hennes kamp och uthållighet. Asia är troende katolik, och invävt i berättelsen finns hennes böner, hennes inre brottningskamp och frågor till Gud om varför hon måste lida. Det finns också ljusglimtar, som när hon till slut får en ny fångvaktare som är kristen och som omsorgsfullt tar hand om henne.
Under tiden pågår även en kamp utanför fängelset för att få Asia fri. I spetsen står den franska journalisten Anne-Isabelle Tollet, som outtröttligt försöker väcka uppmärksamhet för Asias fall i väst, och hon lyckas. Fallet uppmärksammas av presidenter och ministrar, i FN och EU, och till och med av påven, först Benedictus och senare Franciskus, som båda blir personligt engagerade i Asias situation. Efter en lång process omprövas Asias fall av högsta domstolen i Pakistan och hon blir frigiven. Hon måste dock vänta ytterligare i flera månader innan hon och hennes familj kan få åka till Kanada, där de får asyl och nu lever under skyddad identitet och adress.
Boken ger en skrämmande inblick i hur stark islamismen är i Pakistan, inte bara från mullornas och fundamentalisternas håll utan också från vanliga medborgare i landets byar. Den visar hur sårbara kristna och andra minoriteter är i landet. Asia Bibis fall blev en nationell angelägenhet. Radikala muslimska grupper såg det som en attack från väst när påven i november 2010 uttalade sig i frågan. Stora demonstrationer hölls i landets större städer där man krävde att Asia skulle hängas.
Men boken visar också de modiga röster som finns, exempelvis guvernören för delstaten Punjab, Salmaan Taseer, själv muslim, som försvarade Asia offentligt på en presskonferens som han själv organiserade för hennes skull. Eller den kristna minoritetsministern, Shahbaz Bhatti, som ensam vågade ta upp Asias sak i Pakistans regering. Både blev mördade av muslimska extremister, Taseer av sin livvakt (som mer eller mindre upphöjdes till nationalhjälte efter dådet) och Bhatti troligen av pakistanska talibaner. Asia Bibi har blivit en internationell symbol för kampen mot religiös extremism och hennes friande dom kommer bli prejudicerande för framtida fall i Pakistan.
Dödsdömd är en vacker berättelse, om tro och om strimmor av hopp i en situation som verkar näst intill omöjlig. Skildringen är som starkast när den uppehåller sig kring Asias egna kamp, hennes berättelser om vardagen i fängelset och hennes inre resa under allt som sker. Det är fascinerande att få se världen från en enkel bondkvinnas perspektiv, vilket inte är så vanligt då dessa oftast inte får möjlighet att berätta sin historia. Inom henne, som förefaller vara just ”en enkel bondflicka”, finns det en hel värld. Trots att hon inte kan läsa och skriva är hennes beskrivning av världen djupt poetisk. Hennes tro är innerlig och präglad av en djup förtröstan och överlåtelse till Herren. Den uttrycks ofta i boken genom att berättelsen sammanvävs med hennes egna nedtecknade vackra böner, ibland i all enkelhet: ”Herre Jesus, hjälp mig och var mig nära, i dag och alltid.”
Som en slutnotis kan nämnas att Asia gjorde ett kontroversiellt uttalande förra året (augusti 2020) där hon i en intervju tillkännagav att hon inte känns vid boken, att hon inte varit delaktig i dess komposition. Hon försvarar också pakistansk lag, och säger att problemet inte är hädelselagen utan sättet som onda människor använder den. Människorättsorganisationer har reagerat starkt på uttalandet och menar att det hela låter dikterat. En trolig förklaring är att det finns ett avtal mellan Pakistan och Kanada, i vilket ingår att Asia ska vara ett ”stumt vittne”, och att hon därför har känt sig tvungen att respektera detta avtal genom att frånsäga sig sin egen delaktighet i boken.
David Dymén är masterstudent i indologi vid Uppsala universitet och teol. mag. i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 60–62.