av PÄR-YNGVE ANDERSSON
I Lars Anderssons nya roman Nu får vi stifta bekantskap med den drygt 50-årige universitetslektorn i litteraturvetenskap Sten Wadh. Efter ett förhållande som gått i kras har han ensam flyttat till sin avlidne farbrors hus i ett mindre samhälle, långt från sin arbetsplats vid Linnéuniversitetet i Kalmar. När historien börjar är det april 2020 och pandemin har drabbat världen med full kraft. Distansarbete är plötsligt det enda möjliga.
En dag finner han ett mejl från en student som ska skriva uppsats. Avsändaren uppger sig heta Nu Bergdahl och blir en anonym samtalspartner, som tillåter lektorn att försiktigt uttrycka åsikter och fundera över egna utgångspunkter. Någon substantiell romangestalt blir studenten aldrig. De ovanliga namnen stärker intrycket av romanen som en reflektion kring nuet och en fråga om vad som bör göras.
Snart får vi veta att Wadh kommit in i ortens kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna, sedan han själv skrivit sitt namn på en tom valsedel. Än har han inte medverkat på något sammanträde, men han känner viss tillfredsställelse över att ändå finnas med. Han söker tillhörighet. Detta må tyckas något konstruerat men utgör bakgrund till romanen som både en personlig gestaltning av situationer med stark närvarokänsla och en kortfattad, kritisk och ironisk nulägesrapport lite från sidan.
Läsaren kommer Wadh ganska nära. Tidigt ges inblickar i hans forskarliv; tjänsten har ämnesbeteckningen kulturarvsvetenskap med genusinriktning. Ett projekt om tidskriften Napp och Nytt relaterat till fiske som manlig kulturform ska initieras. Han får möjlighet att i minnet återvända till stämningsmättade stunder i barndomen, då tidskriften utgjorde ”en bildvärld av själstillstånd”, men där finns även en lätt ironi över udda ämnesövergripande litteraturstudier.
Vilka är då nutidens karakteristika? Vilka gemensamma livsberättelser finns det att tillgå i en tid då ”de stora berättelserna” av många anses förbrukade eller överflödiga? Wadh vill ”inte ha med nåt nu att göra”, inte som läget är. Det absoluta människovärdet är inte självklart, och transhumanister eller posthumanister ser knappast människans egenart. När det gäller litteraturen har ju sådant som författarintention länge setts med misstänksamhet, och på universiteten tillåts ”varumärkesmånglarna” ta alldeles för stort utrymme.
I den växande globaliseringens dagar, där falska nyliberala profeter vill få oss att tro att livsmeningen består i konsumtion av varor och tjänster, har ett existentiellt vakuum uppstått. Lars Andersson nämner inte detta specifikt, och inte heller den starka ökningen av psykisk ohälsa bland unga, men det är lätt att som läsare få sådana associationer. I en tid som känns märkligt tom, där allt sägs bero på den enskildes förmåga och där förändringstakten är hög, är det lätt att vända blicken bakåt, något Sverigedemokraterna utnyttjar. I partiet finns ett ”skriande intellektuellt underskott”, och den stora skillnaden mellan ledarskiktet, som har en ideologisk agenda med rötter i nödtorftigt dolda rasistiska idéer, och de cirka 20 procent som är beredda att ge det sin röst, betonas tydligt. En femtedel av svenska folket är knappast nazianstrukna rasister, men de saknar något, de känner sig övergivna eller är oroliga inför framtiden. Partiet försöker frammana ”tankespöket” av folkkyrkans gemenskap, läser vi, där människor kunde känna tillhörighet trots skilda åsikter. Författaren försöker genom Wadh uppmärksamma dem som inte kan relatera sina egna liv till någon av dagens mer eller mindre konstlade framgångsberättelser. Han påminner om Harry Martinsons bok Verklighet till döds från 1940. Här finns ingen överblick: ”Bara tidssmärtans, det pågående nuets genomblödda horisonter, som gapande sårkanter, instörtande över allt det han identifierar sig med och ser krossas, förintas.” I stället för världskrig finns det i vårt nu en galopperande teknisk utveckling, som vi inte kan överblicka och ett miljöhot av gigantiska mått, förutom den pandemi som ännu inte nått sitt slut. Då räcker inte drömmar om nya semestermål eller fräcka designmöbler för att hålla oron borta.
Mot romanens slut får Wadh kontakt med den frånskilda grannkvinna som han länge betraktat på avstånd. Han hjälper henne då hon får akuta ryggproblem och blir därigenom också vän med hennes tonårsson Nils. Denne övertalar lektorn att följa med till pappans sommarhus, där de kan låna en båt. Färden till stugan och själva fisket skildras på en prosa med stillhet och lyster. Både gemenskapen mellan de två och naturens rofyllda skönhet bidrar till detta. Det är ett nu där frågorna tillfälligt tystnar, och där mannen nästan kan känna sig förflyttad till barndomen. Denna sköra stämning, som har drag av idyll, brister dock i och med ett olyckstillbud. När faran är över ser de en bil komma uppe vid stugan. Det är pojkens pappa som överraskande dyker upp, och Nils får gråta ut hos honom. Wadh vet däremot inte vad han ska säga och hur han ska förklara vem han är. Slutscenen är viktig och öppen för en mer övergripande tolkning om man så önskar.
Själv associerar jag ibland under läsningen till Lars Gustafssons dikt ”Elegi över förlorade och glömda föremål”, där diktjaget letar i lådor och ibland stöter på ett redskap som får minnesbilderna att framkallas. Dikten slutar med tankar om att ”hela detta letande efter ting/bara var en spegel av din egen heta önskan:/att någon skulle leta efter dig med samma iver.”
Lars Anderssons författarskap tillhör samtidens väsentligaste. Det traditionella gestaltandet av en romanintrig är sällan det primära för honom. I stället har det här flera gånger antytts att essäistiskt präglade partier, där samtidsfrågor kring politik och livsmening aktualiseras, utgör den ena polen, medan den andra är de närmast prosalyriska gestaltningarna där språket djupnar och skimrar. Där finns också reflektioner kring konstens roll i dag. I början av romanen sitter lektorn i sitt bibliotek och är rätt pessimistisk angående litteraturens värde: ”Det är en gravkammare, givetvis. En nekropol. Litteraturens tid är förbi.” Studenten skriver något annat i ett av sina mejl angående böcker de berört: ”Nu har vi redan funnit ett par sektioner där hyllorna talar med varann […] Eller de pratar genom oss, deras buktalardockor? Är det så det är med oss? Om jag så får säga: deras Nu som de talar vidare genom.” I ett mejl verkar också Wadh något mer optimistisk, då han refererar till John Berger som ser att det konstnärliga arbetet med tiden kan ”visa sig ha stor social betydelse”. ”Men ensamheten är en barkbåt man sätter på vattnet utan möjlighet att veta var den kommer att hamna.”
Att skriva är ett ensamt arbete. Varje skrift kan ses som en sådan ensam barkbåt. Min förhoppning är att den här romanen får den uppmärksamhet och de läsare den förtjänar. Den antyder livsfrågornas vidd och komplexitet och inbjuder till fortsatt reflektion, men den visar också det primära behovet av delaktighet och mänsklig gemenskap. På så sätt är den också djupt berörande.
Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 62–64.