av JENNY LINDBERG
Niklas Rådström är poet, författare och dramatiker och har tilldelats ett flertal priser för sitt mångskiftande författarskap. Han är medlem av Samfundet De Nio och professor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Rådström är son till författaren Pär Rådström och teaterchefen Anne Marie Rådström.
I den nyutgivna boken Som har inget redan hänt får vi möta Rådströms konfrontation både med en livshotande sjukdom och med minnet av sin far som dog när Rådström ännu var ung. Fadern hade tidigt lämnat modern för att leva i en annan relation och var till stor del frånvarande i Rådströms liv, något som tycks ha bidragit till den komplexa relationen mellan de två. I kampen mot en leukemi som drabbar Rådström som en blixt från klar himmel förnyas sorgen och saknaden över fadern. En sorg och saknad som förblir svår att hantera just genom att fadern genom sin frånvaro har fått ersättas i minnet av andra fadersfigurer, bland annat från litteraturens och filmens värld.
I boken framställs döden som en ”livsnödvändig kontrast till det levande”. Genom att ha stiftat bekantskap med döden erhåller människan, enligt Rådström, förmågan till en större öppenhet för livet. I likhet med andra patografier beskrivs sjukdomen omväxlande som vistelsen i ett annat land, en annan verklighet och som en strid att vinna. Men Rådström gör även en resa i minnet och i sitt inre som svar på sjukdomen. Genom den har han behövt omvärdera sitt förhållningssätt till kroppen som han upplever sig inte längre ha herravälde över. ”I sjukdomen har kroppen och de vi föreställer oss att vi är kommit till en skiljeväg och där vid vägskälet tvingas vi följa kroppen, hur orimlig och upprörande den utstakade riktningen än tycks vara.” I sjukdomen och under behandlingarna på sjukhuset sker ett tydligt utlämnande av personen under kroppens reaktioner samt under behandlingarnas verkningar och biverkningar. En viss uppgivenhet inställer sig inför det faktum att det inte går att råda över dessa reaktioner. Rådström beskriver det som en märklig upplevelse att vara något slags vittne till hur kroppen bryts ner respektive byggs upp och återvänder till de levande. Kropp och medvetande framställs som två väsensskilda enheter vilka trots allt behöver samexistera. Inför sjukdomen och kroppens öde kan medvetandet förhålla sig på olika sätt. Antingen kan det agera inkännande och dela den sjuka kroppens öde eller falla ner i uppgivenhet och nedstämdhet, när det vägrar att dela ”kroppens medborgarskap bland de sjuka”.
En reaktion som Rådström skildrar och som kan utgöra ett försvar mot sjukdomens nedbrytande kraft är förmågan att se sjukdomen och behandlingarna i ett närmast poetiskt ljus. I gränslandet mellan sömn och vakenhet skildrar han en nattsköterska som mörkrets ängel, som en figur från rockbandet The Cure och drar paralleller till sjukdomens bot. Han beskriver stamcellstransplantationen i ett estetiskt skimmer som ”små skimrande guldkorn som sakta vrider sig i blodets flöde, glimmande kurirbrev från ett liv till ett annat”. Bilder av sjukdomen och tiden på sjukhus blandas dessutom med minnen från barndomen som tycks återuppstå i vakan mellan liv och död, som om livet behöver rekapituleras inför möjligheten att dö.
Det som slår mig när jag läser boken är de tvära kasten, de parallella trådarna och de något splittrade tankegångarna. Det förefaller mig som om författaren har nedtecknat boken utan att sedan på nytt gå igenom och bearbeta texten, som i en dagbok som nedtecknas för det egna minnet. Den består av spridda reflektioner där verkliga upplevelser blandas med drömmar och anekdoter från böcker och filmer vilket ger ett splittrat intryck och där jag som läsare stundtals undrar över författarens syfte med att återge vissa av de händelser eller tankar som skildras. Det kan möjligen vara författarens intention att också ge uttryck åt minnenas och livets splittring.
Men framför allt är det som framträder i boken en djup känsla av sorg över det förlorade, även mitt i glädjen över det levande. En saknad inte bara av fadersgestalten utan av något som försvunnit och som inte kan återfinnas ens som en minnesbild. ”Aldrig kan minnenas kartbild helt föra oss tillbaka till den plats där vi en gång varit.” Saknaden och sorgen beskrivs till stor del som tystnad och tomhet. Rådström har i sorgeprocessen fått ”ge den tomma graven ett innehåll” som inte var givet från början eftersom han saknar en levande bild och upplevelse av fadern. Döden beskrivs som en tystnad som ”de efterlevande har att befinna sig i och finna sig i”. Tystnad, och i viss mån ensamhet. Rådström beskriver hur han i sin barndom lärde sig leva med sin ensamhet, som en undandragenhet mitt i livet. På samma sätt blir tillvaron på sjukhuset som en parallell verklighet, skild från den yttre världen. Döden bryter mot det som vi normalt tar för givet, det vill säga att bo i vår egen kropp och att denna kropp bor i världen.
Vad adderar då Rådströms bok till den växande samlingen patografier som skrivits av olika författare och där de skildrar sina sjukdomsförlopp? Man kan tycka att det finns ett överflöd av denna litteratur i dag. Å andra sidan är varje sjukdomsupplevelse unik och viktig för att förstå människans hantering av sjukdom och död, hennes djupare existentiella tankar. Och på så sätt är varje enskild berättelse värdefull på sitt sätt, som en av flera pusselbitar vilka tillsammans bidrar till djupare insikter om människan.
Jenny Lindberg är överläkare i internmedicin vid Skånes universitetssjukhus och doktorand i medicinsk etik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 64–66.