av CHRISTINE ZYKA
Kropp och själ kan bli varandras gravar när livs- eller arbetsvillkor är outhärdliga. Den ena graven heter ångest och leda, den andra kroppslig trötthet och fysiskt förfall. Endast i mötet mellan kropp och själ ljusnar prövningen, tack vare kärleken. Om fabriksarbetarens villkor och prövningar skriver den franske författaren Joseph Ponthus (1978–2021) i Vid bandet. Anteckningar från fabriken.
Orsaken till att filosofen Simone Weil (1909–1943) kliver in på fabriksgolvet 1934 är viljan att få erfara verkligheten, genom kroppsarbete. Weil vill utsätta sig för det omedelbart givna genom att frivilligt lyda kroppens villkor och motstånd. Det är hennes svar på den konkreta filosofi som uppstår i Frankrike på 1930-talet. Men den inre viljestyrda frihet som Weil teoretiskt hade föreställt sig skulle räcka för denna erfarenhet knäcks helt av fabrikens yttre brutala villkor och tvång.
Verkligheten visar sig vara annorlunda. Weil skriver i sina anteckningar från fabriken om en situation där varken självrespekt eller värdighet går att upprätthålla. Samtidigt blir denna oväntade insikt helt avgörande för hennes tänkande. Människans sårbarhet blottar sig först när hon faller offer för förtryck, slaveri eller olycka. Då räcker varken voluntarism eller existentiell frihet. Om människan är olycklig varken vill eller kan hon tillskriva situationen en mening. Vad är frihet då? När allt som kan förbättras har åtgärdats, visar det sig vara samtycke till nödvändigheten med hjälp av själslig näring – skönhet eller poesi. Alla människor längtar efter skönhet, i olika former, menar Weil. Senare fördjupas även hennes egen erfarenhet av det sköna, vilket leder henne vidare till en kristologisk tolkning av verkligheten.
För romanförfattaren Joseph Ponthus handlar det också om att skildra de effekter livets nödvändighet har på kropp och själ. Ponthus fabriksanteckningar ger således – precis som Weils, men utan att nämna dem – ett inifrånperspektiv på mänsklig prövning. I sin självbiografiska poetiska dagbok från 2019, Vid bandet. Anteckningar från fabriken beskriver Ponthus på ett fåordigt men slående sätt människans betydelselöshet i produktionens acceleration.
Ponthus – som gick bort i cancer tidigare i år – har sedan den svenska översättningen av Jenny Högström utkom (2021), uppmärksammats i en rad svenska dagstidningar. Högströms översättning är riktigt lyckad. De ackumulerade ordens meningsbärande följd, det ibland grova språket och något enstaka rim, kommer väl till sin rätt i översättningen. Sista kapitlets återkommande ”Det är” (från franskans Il y a) fångar emellertid, i min mening, inte riktigt den diakrona hoppfullhet som verbet finnas står för, men respekterar förstås Ponthus anaforiska stil. Även från franskt håll är Vid Bandet en kritikerrosad proletärroman, att jämföra med Le Journal d’un manœuvre av Thierry Metz (1956–1997), vars språk Ponthus prisar. Vid bandet har tilldelats flera priser och recenserats i en rad skilda sammanhang. 2019 uppträdde Ponthus i det franska större tv-programmet om litteratur, La Grande Librairie.
Inträdet i fabriken ter sig emellertid inte på samma sätt för Ponthus som för Weil. För Ponthus, som har en litterär bakgrund och tidigare ägnat sig åt socialt ungdomsarbete, är fabriken sista utvägen till försörjning. Det är av kärlek till sin hustru och för penningen som Ponthus söker timanställning i ett bemanningsföretag. Fabrikerna blir därför många, om än alla inom livsmedelsindustrin (fiskindustri och slakteri). Osäkerheten blir ett faktum. Arbetstiden obekväm och oregelbunden. Vid bandet är de monotona uppgifterna så repetitiva.
Vad är skillnaden mellan repetition och en ordningens rytm i livet? Vid en första anblick kanske skillnaden inte verkar vara så stor. Men om rytm innebär variation, överraskning och brott – trots fast ordning – kan repetition liknas vid en obruten, obegränsad mekaniskt klocktickande enformighet. En sund rytm avbryts likt vågorna på havet med vindstilla stunder och sol. Absurd repetition saknar liv och puls. Allt har reducerats till detsamma.
För Weil handlar fabriken om att erfara och dela ett livsvillkor som hon upphöjer men inte behöver för sin överlevnad. Ett visst mått av dåligt samvete för att tillhöra de priviligierade i samhället spelar säkert också en viss roll. Weil var näppeligen en uppskattad arbetskollega på fabriksgolvet. Ponthus är en skrattande arbetare bland lik och likar. Trots detta förenas Ponthus och Weil i innehavet av ett visst kulturellt kapital. Ponthus är inte bara fabriksarbetare. Kanske illustrerar han rent av den arbetare Weil saknar i fabriksvärlden. Någon som är både kroppsligt arbetande och söker näring i det sköna.
Att litteraturen är en ventil och en källa till återhämtning för Ponthus är det ingen tvekan om. Situationens hårda villkor kontrasteras av en mångfald litterära citat och sångtitlar. ”Om jag hade vetat/Tjugo år tidigare/På den förmodade elitens bänkar/Att far Godot skulle hjälpa mig att skratta åt alltihop” skriver Ponthus. Fabriken kan i mångt och mycket liknas vid Samuel Becketts (1906–1989) absurda teater, men det är inte om fabrikens smuts som han vill orera, ”utan [om] dess paradoxala skönhet”. Ponthus jämför sig med medeltidens katedralstenhuggares slitsamma livsprojekt. Det handlar om att låta sig skulpteras och formas samtidigt som räkor skalas eller slaktkroppar fraktas. Men även skrivandet har ett pris. Det blir ytterligare några timmars sömn mindre. Katedralbygge är också en poetisk aktivitet som växer fram med möda. Sakta sträcker det sig upp mot den blå himlen. Mot det vackra vädret. Mot kärleken.
I Ponthus roman möts fabrikens nattliga mörker, dess vedervärdiga dofter av skaldjur och fisk, kylan, smaken av blod, och dess motsatser: havets ljus, frisörens schampo, vännernas och familjens värme (mammans inte minst) och smakfulla måltider på lediga dagar, i sångens och poesins glädje. Y a d’la joie (Det finns glädje) sjunger Ponthus med den folkkäre Charles Trenet (1913–2001). Med den samtida popsångaren Christophe Maé (född 1975) frågar Ponthus sig var lyckan befinner sig (Il est où le bonheur?). Den som känner till låten vet att lyckan alltid är här och nu, även om det är först i efterhand som man inser det. Att inte hinna sjunga hör till ”de vackraste sannaste och hårdaste saker som någonsin sagts om arbetarnas villkor”.
Endast de citat som Ponthus hämtar från sånger och litteratur är avslutade i den explicita bemärkelsen att det där finns ett skiljetecken – en punkt. I Ponthus egen poesi – likt arbetet på fabriken – finns ännu inget slut. Ingen punkt. Ingen skillnad mellan raderna i samma stycke eller i samma arbetspass vid bandet (à la ligne betyder både vid bandet och slutet av raden på franska). Bara mellanrum och kapitelindelning skapar tomrum och tystnad. Andrum. Som i ett radband följer resten på vartannat; som vid bandets skift, som i radernas skiften. I sammanhanget är det värt att nämna hur den svenska utgåvans omslag förträffligt har lyckats visa, hur bild och ord omsluter varandra i denna rad-band-homografi, likt ett kalligram av Guillaume Apollinaire (1880–1918).
Genom det dagliga knegandet blir Ponthus skrivarglädje och författarvisioner desto mer påtagliga. Genom sitt författarskap blev Weils insikt om arbetarnas andliga särställning i förhållande till verkligheten desto mer framträdande. Deras insikter korsar varandra, precis som deras liv. De möts. Någon annanstans. För den som vill utmana en högtravande episk läsning med en vardaglig hjälteberättelse i fransk kontext – bland såväl slanguttryck som kända och mindre kända litterära citat – är detta ett ypperligt tillfälle.
Christine Zyka är Högskolelektor i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala.
Ur Signum nr 5/2021, s. 66–68.