Engelska konversioner

Konversioner i England – tanken går kanske först till John Henry Newman på 1800-talet och Evelyn Waugh på 1900-talet. De har båda med stor litterär talang skildrat sin andliga resa. Men många andra engelsmän har gjort denna – under 1930-talet beräknades antalet konversioner enbart i England vara c:a 30 000 årligen. Långt ifrån alla av dessa har skrivit om sina erfarenheter, men tillräckligt många har gjort det för att det skulle bli en egen genre. Här skall anmälas två nyutkomna böcker kring detta litterära fenomen.

Joseph Pearce är en ung författare i Norfolk som hittills har publicerat biografier över G K Chesterton och J R R Tolkien, dessutom en egen roman. Hans stora monografi Literary converts har undertiteln Spiritual inspiration in an age of unbelief. Det skall med en gång sägas, att den inte enbart handlar om konvertiter. T S Eliot, C S Lewis och Dorothy Sayers spelar en viktig roll i framställningen, och ingen av dem gick över till den katolska kyrkan. Men de blev vid en viss tidpunkt engagerat kristna författare och de hörde alla tre till en riktning inom den anglikanska kyrkan som står nära den katolska. Pearce spekulerar i om de måhända skulle ha tagit steget fullt ut om de fått uppleva Church of England som den nu är. Därom kan vi inget veta; vad vi vet är, att de kände sig som catholics i ordets vida mening.

Pearce spänner över nästan hundra år. Han börjar med Oscar Wilde som i unga år hade haft planer på konversion men avstått med motiveringen att ”katolska kyrkan är till för helgon och stora syndare, för oss vanliga duger den anglikanska kyrkan”, men som på sin dödsbädd i november 1900 upptogs i kyrkans fulla gemenskap av en passionist i Paris. De sista författare som behandlas är ännu levande, däribland R S Thomas i Wales, som – såvitt bekant – alltjämt är anglikan. Detta vida perspektiv gör att boken kan läsas som något av en engelsk litteraturhistoria för 1900-talet. I förbifarten nämnes mer eller mindre utförligt en mängd författare som inte direkt är relaterade till ämnet.

Två gestalter tornar upp sig som centrala: Hilaire Belloc och G K Chesterton. Nästan alla konvertiter i denna bok har påverkats av dessa båda, mest av Chesterton. Dennes bok Orthodoxy (1909) måste ha varit något av en bibel för unga engelsmän och engelskor som känt sig dragna till katolicismen. Hilaire Bellocs plats i boken kan diskuteras: han var född katolik och hade fransk anknytning, men genom sin betydelse för många andra hör han hemma här. Självfallet har Newman spelat en roll för många, men inte så stor som man kunde ha trott. Tiden mellan världskrigen var på många sätt en tid då de politiska frågorna stod i centrum, och där kunde Newman inte ge så mycket vägledning. Hans tid skulle komma med Vaticanum II. Vissa intellektuella katoliker omfattade en sociallära som kallades distributismen, och som kunde uppfattas som en fördelningspolitik i linje med den tidens katolska sociallära. Belloc verkade för distributism under sin karriär som liberal parlamentsledamot och företrädde en allmän radikalism (han motsatte sig bl.a. överhuset). Kärnan i detta tänkande var att den mänskliga värdigheten måste sättas högre än en lössläppt marknadsekonomi, och att den privata äganderätten bör komma så många som möjligt till del.

Pearce skildrar de olika personernas liv inte i form av sammanhållna minibiografier utan utspridda i flera kapitel. Olika personer får så att säga följas åt och ofta blir det de som också hade förbindelser med varandra. Jesuiterna på Farm Street i London måste ha haft bråda dagar: nästan dagligen verkar det ha varit någon som upptogs. Dessa händelser skildrar Pearce med stor inlevelse och citerar flitigt ur memoarer och brev för att ge en bild av hur konvertiten själv upplevde det. Så blir boken en intressant materialsamling till konversionens psykologi.

Flera av de kulturpersonligheter som passerar revy är och har varit skäligen okända i Sverige. Till undantagen hör Evelyn Waugh, Siegfried Sassoon, Graham Greene och Alec Guinness. För den senare spelade huvudrollen i filmerna om Don Camillo en viss roll. Graham Greenes förhållande till kyrkan har diskuterats, men enligt Pearce upphörde han aldrig att se sig själv som katolik även om hans författarskap allt mindre präglades av det. Han tycks regelbundet ha gått i mässan på söndagar.

Till de mer okända författarna hör numera Maurice Baring. Han var på sin tid mycket produktiv och gav ut ett femtiotal böcker, av vilka flera översattes till svenska. Som förmedlare av rysk (Tjechov) och tysk litteratur spelade han en stor roll. Han drabbades av Parkinsons sjukdom och författaren ger en gripande skildring av hans sista år. Han dog samma år som Brideshead revisited kom ut (1945) och i hans romaner finns exempel på samma kombination av katolicism och aristokrati som hos Waugh. Bland de kvinnliga författarna märks Edith Sitwell i Oxford. Hon var känd för en originell och färgstark framtoning, och skildringen av hennes upptagning i kyrkan på Farm Street är en märklig läsning.

Givetvis finns ett antal anglikanska präster bland konvertiterna. De båda mest kända var dessutom biskopssöner. Robert Hugh Benson – flitig men numera bortglömd romanförfattare – var son till en ärkebiskop av Canterbury, Ronald Knox – alltjämt ihågkommen deckarförfattare och bibelöversättare – var son till en biskop i Coventry.

Pearce begränsar sig till författare – även Alec Guinness har framträtt som sådan. Det innebär att de flesta politiker faller utanför. Men också bland dem har uppmärksammade konversioner inträffat (en av dem tas upp i nästa bok) och Pearce nämner åtminstone en. Det väckte ett enormt uppseende 1948 när nyhetsredaktören på tidningen Daily Worker och en av landets ledande kommunister, Douglas Hyde, meddelade att han lämnat partiet och blivit katolik.

Literary converts är en mycket innehållsrik bok och det kan inte hjälpas, att det rika stoffet ibland hotar att spränga ramen. Vissa saker är dock inte behandlade. T S Eliots rika produktion kan naturligtvis inte uttömmande genomgås, men nog hade Cocktailpartyt förtjänat att omnämnas som ett av 1900-talets stora kristna dramer. Dramatiken är över huvud inte behandlad av Pearce. Noterna är tyvärr placerade efter varje kapitel. Men som helhet betraktad är boken en guldgruva.

The path to Rome är på många sätt en pendang till Literary converts. De båda böckerna har kommit ut samtidigt och behandlar samma ämne. Men där upphör likheterna. Den av Dwight Longenecker utgivna boken behandlar endast personer som har konverterat till den katolska kyrkan under 1990-talet. De får själva skildra sin väg och utgivaren ger utöver sitt eget bidrag endast en kort inledning.

Men också på andra sätt skiljer sig denna bok från den förra. Hos Pearce är det tydligt att konversionen som regel är identisk med omvändelse till kristen tro. Konvertiten går från otro till tro, och de enda undantagen är ett par anglikanska präster. I den andra boken berättar människor om hur de av olika anledningar blivit besvikna på den kristna kyrka där de en längre eller kortare tid praktiserat sin kristna tro och hur de kommit till insikt om att den katolska kyrkan är deras rätta hem. De går från tro till tro, rättare sagt: de fördjupas i den tro de redan hade. Det är vidare påfallande att endast ett par har kommit från den anglikanska högkyrkligheten, däribland den förre biskopen av London, Leonard Graham, nu präst i ärkestiftet Westminster, och jesuiten Ian Ker, författare till bl.a. en stor biografi över Newman.

De flesta bidragsgivare har tvärtom kommit från den evangelikala delen av engelsk kristenhet. De har börjat tvivla på den egna traditionens förmåga att bevara den kristna identiteten. Här finns också en kvinnlig f.d. frälsningsofficer och en kvinnlig f.d. pastor i den skotska reformerta kyrkan. Nästan alla är nu verksamma i St Barnabas Society, grundat 1896 som The Converts’ Aid Society, ett sällskap med syfte att ge pastoral och materiell hjälp åt konvertiter, vilkas livssituation har förändrats genom det steg de tagit.

Förordet är skrivet av en känd politiker och parlamentsledamot, Ann Widdecombe. Hon var socialförsäkringsminister i Majors regering och lämnade den när lagförslaget om kvinnliga präster i Church of England lades fram 1992. Hon var inte ensam. De närmaste åren lämnades Church of England av en kunglig person, ännu en kabinettsminister, flera parlamentsledamöter, fyra biskopar, flera hundra präster och ett par tusen lekmän. Ann Widdecombe tippas av många bli den nya ledaren för det konservativa partiet.

Varje ton av triumfalism är främmande för dem som medverkar i denna bok. De är fyllda av sorg och oro inför den kyrkans utveckling som de lämnat, de har alla ett ekumeniskt engagemang. Men de är framför allt fyllda av glädje över att ha funnit ett nytt andligt hem. Det är intressant att notera, att nästan alla nämner John Henry Newman som ett föredöme, nästan ingen Chesterton. Den senares verbala fyrverkerier och gnistrande kvickheter upplevs kanske inte så aktuella av den som framför allt söker en kyrka med auktoritet. Där har Newman mer att ge.

Skulle böcker av detta slag kunna ges ut i Sverige? Givetvis, men materialet skulle bli mycket mindre. Kyrkliga nyheter är lika mycket omskrivna i Sverige som i England, men man får intryck av att kunskaperna är större i England och behandlingen mera rättvisande. Skulle en svensk politiker som lämnar Svenska kyrkan på grund av ämbetsfrågan (om än kanske inte enbart på grund av den), få en lika välvillig press som Ann Widdecombe? Det vet vi inte ännu, men i väntan på svaret kan de båda här anmälda böckerna rekommenderas.