Naturvetenskap och religion vid ett vägskäl

Om ni inte har funderat över naturvetenskap och religion under det senaste året så har ni varit ouppmärksamma. Dialogen mellan naturvetenskap och religion, som en gång var en uttorkad flodfåra i det akademiska intellektuella flödet, har nu blivit inne-ämnet för dagen. Dialogen har bevakats i New York Times och Newsweek, diskuterats i TV, och kända naturvetare som Steven Weinberg, Stephen Jay Gould och Richard Dawkins har deltagit i debatten. Naturvetenskap och religion är idag hett nyhetsstoff. Dessutom är flera personer än någonsin tidigare engagerade i dialogen mellan naturvetenskap och religion. Antalet internationella konferenser och symposier ökar stadigt. Utbudet av kurser om naturvetenskap och religion växer och drar till sig hängivna studenter. Ett ökande antal böcker i ämnet publiceras. Hur skall man tolka allt detta?

Det är, efter många års hårt slit, noggrant vetenskapligt arbete och en del slumpartade upptäckter, frestande att tro att dialogen mellan naturvetenskap och religion nu äntligen har blivit myndig. Efter åratal av missuppfattningar och bittra konflikter är det frestande att tro att vi nu bevittnar en mognadsprocess när det gäller offentlighetens syn på förhållandet mellan naturvetenskap och religion, och att vi nått en punkt där naturvetare, teologer och medlemmar i den större mänskliga gemenskapen på ett intelligent sätt kan diskutera vad som förenar och vad som utmanar i denna dialog, när vi går in i 2000-talet. Men är det verkligen så? Det är nog riktigare att säga att dialogen mellan naturvetenskap och religion nu har nått fram till ett viktigt vägskäl. Som jag ser det, pekar inte den senaste tiden ut någon bestämd framtidsväg, utan snarare visar den på möjligheten att ta ut en ny kompassriktning. Men vägskäl är alltid farligt svårtolkade platser. Medan en väg kan leda till framgång, kan en annan leda till förvirring. Utan karta är vägskäl riskfyllda platser. Om detta är riktigt lyder den centrala frågan efter ett år av otroligt stor publicitet kring ämnet inte ”Har vi lyckats?” utan ”Åt vilket håll skall vi nu gå vidare?”

Naturvetenskap och religion i strålkastarljuset

Att vara akademiker eller anse sig vara intresserad av naturvetenskap och religion betydde före 1990 i allmänhet två saker. Å ena sidan kunde det betyda att man var intresserad av konflikten mellan naturvetenskap och religion, antingen av dess historiska utveckling från Galilei till Scopes, eller i dess nuvarande form centrerad kring evolutionsteorin och moderna politiska kampanjer från religiösa konservativa. Å andra sidan kunde det betyda att man tillhörde en relativt liten grupp av forskare som uttryckligen hävdade att naturvetenskap och religion, rätt uppfattade, inte står i motsats till varandra, och att det faktiskt både kan och bör äga rum en viktig och fruktbar dialog dem emellan.

Om man identifierade sig med det senare alternativet är det troligt att man identifierade sig med en tämligen liten utvald grupp av individer. Urvalet berodde i det här fallet inte så mycket på exklusivitet som på egna böjelser. Det var väldigt få naturvetare och väldigt få filosofer och religionsvetare som identifierade sig med denna form av dialog mellan naturvetenskap och religion. Zygon var den enda icke-konfessionella tidskrift som tog upp ämnet, och The Institute for Religion and Science (IRAS) var den enda amerikanska nationella organisation som betraktade det som sin huvuduppgift att arbeta med denna fråga. En avdelning för religion och naturvetenskap hade just inrättats vid The American Academy of Religion, som är den största nationella föreningen av religionsvetare. Även om viktiga arbeten publicerades är det intressant att se vilka viktiga böcker som ännu inte hade blivit publicerade: Ian Barbours Religion in an Age of Science (1990), Nancey Murphys Theology in the Age of Scientific Reasoning (1990), Philip Hefners The Human Factor (1993), och Arthur Peacockes Theology for a Scientific Age (1993).

De som deltog i denna dialog ansåg att deras arbete hade betydelse för den större akademiska gemenskapen. Denna känsla delades dock inte av alla, vare sig bland akademikerna eller allmänheten. 1980-talets stora händelse inom förhållandet naturvetenskap-religion var kreationisträttegången i Arkansas. Mycket lite av det som förmedlades i massmedierna underblåste bilden av en konflikt mellan naturvetenskap och religion. Det är ingen överdrift att påstå att dialogen mellan naturvetenskap och religion före 1990 var en lärd återvändsgränd med relativt litet akademiskt inflytande och ännu mindre synlighet i det offentliga livet.

I ljuset av detta är händelserna under 1998–99 synnerligen anmärkningsvärda. De är värda att räknas upp, om så endast för att notera förändringarna inom dialogen som helhet. Betrakta således följande kronologi:

Juni 1998: The Center for Theology and the Natural Sciences (Centret för teologi och naturvetenskap) anordnar en konferens med temat Science and the Spiritual Quest (Naturvetenskapen och det andliga sökandet). Den väl utannonserade konferensen samlar framstående forskare och religiösa tänkare från en rad ämnesdiscipliner och religiösa traditioner. Redan omfattningen av själva konferensen gör den till en milstolpe, men lika betydelsefull är nyhetsrapporteringen kring den. Rapporter om händelsen dyker upp i New York Times (Johnson 1998), Washington Post (Broadway 1998) och Wall Street Journal (Robinson 1998). Dessa följs av en tema-artikel i Newsweek ”Science Finds God” (Begley 1998). Denna, till största delen positiva, artikel beskriver konferensen som ett närmande mellan naturvetenskap och religion efter sekler av konflikt.

September 1998: TV-kanalen PBS sänder en dokumentärfilm under rubriken ”Faith and Reason” (Tro och förnuft). Programmet, som är självständigt producerat, undersöker förhållandet mellan tro och förnuft i allmänhet och naturvetenskap och religion i synnerhet. Framstående anhängare av dialogen, men också några få belackare, blir intervjuade i vad som återigen är en välvillig bild av dialogen.

Mars 1999: Stephen Jay Goulds Rock of Ages når bokhandelsdiskarna. Goulds bok är, vågar jag påstå, mer betydelsefull på grund av vem som skrev den än för vad han skriver. Gould är en populärvetenskaplig författare som har lämnat betydande naturvetenskapliga bidrag av egen kraft, och hans deltagande lyfter automatiskt dialogen mellan naturvetenskap och religion till en ny nivå. Gould är dock egentligen inte för någon dialog överhuvudtaget. Genom att strikt hålla sig till principen om icke-överlappande kompetensområden (Non-Overlapping Magisteria, NOMA) hävdar han att naturvetenskap handlar om fakta och religion om värden, och aldrig mötas de två. I Goulds ögon är de som försöker harmoniera naturvetenskap och religion lika vilseledda som dem som ser en grundläggande konflikt mellan naturvetenskap och religion. Han kritiserar konferensen om naturvetenskapen och det andliga sökandet (Science and the Spiritual Quest) – eller åtminstone de redogörelser för denna som han läser i New York Times. Det är också tydligt att Gould bara gör små ansträngningar att dra in intellektuellt engagerade samtida förespråkare för dialogen i sitt samtal. Med undantag för påven Johannes Paulus II och en del andrahandsinformation, begränsar sig Gould mest till små historiska anekdoter som ofta är underhållande men för det mesta utan intellektuell styrka.

April 1999: Ian Barbour får The Templeton Award for Progress in Religion (Templetonpriset för framsteg inom religion) för sitt grundläggande arbete inom religion och naturvetenskap. Priset på 1 250 000 dollar ger rubriker i flera stora tidningar, och Barbour blir intervjuad i TV och radio. Samma månad möts Steven Weinberg och John Polkinghorn i en debatt anordnad av The American Association for the Advance-ment of Science (Amerikanska vetenskapsfrämjandet). Debatten är be-tydelsefull, inte bara på grund av de två berömda fysikerna själva, utan också för den stora publicitet den får. Debatten publiceras i The Chronicle for Higher Education (Krönikan för högre utbildning) av den 30 april, och uppmärksammas även i flera andra publikationer. Redogörelserna betonar konflikten, men går också djupare in på olika ståndpunkter inom själva dialogen.

Maj 1999: Numret den 21 maj av tidskriften Science publicerar en artikel om Templetonstiftelsen (Holden 1999). Denna välbalanserade redogörelse citerar både förespråkare för och kritiker av stiftelsen och dess strävanden. Men de brev till utgivaren som följer på artikeln är till största delen negativa till både Templetonstiftelsen och till religion i allmänhet.

Juli 1999: Science & Spirit publicerar en intervju med Richard Dawkins som återger sin egen syn på naturvetenskap och religion (Floyd 1999). För dem som är bekanta med Dawkins författarskap innehåller intervjun ganska få överraskningar. Dawkins ser huvudsakligen religion som ett virus som inympas i unga, godtrogna barn. Naturvetare som omfattar religiösa trosuppfattningar förbryllar honom. Samtidigt som han medger en sorts vördnad för tillvarons naturvetenskapliga skönhet är han snabb att tillägga att han inte förespråkar något mysterium (det är istället något som naturvetenskapen försöker bli av med) och att hans vördnad på intet sätt är religiös till sin karaktär.

Hur detaljerad denna sammanfattning än är har jag trots allt utelämnat flera mindre men likväl anmärkningsvärda saker. Vad som bör noteras är inte endast antalet händelser, utan även antalet händelser jämfört med tidigare år, publiciteten kring dessa händelser och prestigen hos de deltagande forskarna. Redan en enda av dessa händelser hade varit ganska uppseendeväckande under ett tidigare årtionde. Den koncentrerade uppmärksamhet som nu riktas mot dialogen mellan naturvetenskap och religion verkar vid en jämförelse närmast överdriven. Men varför har naturvetenskap och religion, efter så många år, nu hamnat på tidningarnas förstasidor?

Templetonstiftelsen

Många pekar på Templetonstiftelsens verksamhet och generösa ekonomiska stöd. Sanningen att säga är det svårt att överskatta det inflytande som Templetonstiftelsen för närvarande utövar på dialogens karaktär och omfattning. Nästan alla av de ovan beskrivna händelserna var antingen sponsrade av Templetonstiftelsen eller utgör frukter av dessa. Templetonstiftelsens verksamhet har inbegripit utvecklingsbidrag för nya kurser, bidrag till konferenser och föreläsningsserier, forskningsstipendier, och pristävlingar för forskning inom religion och naturvetenskap. Den summa som Templetonstiftelsen hittills har anslagit (40 miljoner dollar under enbart 1998, enligt tidskriften Science) är säkerligen direkt ansvarig för antalet involverade forskare och indirekt ansvarig för det ökande antalet publicerade tidskrifter inom naturvetenskap och religion under de senaste åren.

Samtidigt är det en förenkling att som Gould påstå att Templeton-stiftelsen skapade dialogen mellan naturvetenskap och religion ex nihilo (Gould 1999, 214), eller att Templetonstiftelsen ensam är ansvarig för den nuvarande graden av intresse för dialogen ifråga. Väl att märka är att även om stiftelsen erbjuder bidrag för utvecklandet av kurser inom naturvetenskap och religion så går inte dessa pengar till de ansökningskommittéer som fattar beslut om dessa kurser, inte heller till de studenter som har strömmat till dem. Detta är särskilt viktigt när man betänker att många av kurserna inom naturvetenskap och religion erbjuds av allmänna universitet, vilka ofta har haft ett ambivalent förhållande till det akademiska studiet av naturvetenskap och religion i allmänhet och till teologi i synnerhet. Även om stiftelsen har blivit alltmer effektiv i sin marknadsföring, så är den inte i stånd att besluta om vad som skall bli nyhetsstoff på tidningarnas förstasidor och vad som inte skall bli det.

Dessutom har dialogen mellan naturvetenskap och religion pågått ganska länge. Templetonstiftelsen har konsekvent litat till individer och organisationer som redan har lagt ned avsevärd tankemöda och kunskap på detta område. En del av det som möjliggjort den nuvarande dialogen är över ett decenniums forskning som framgångsrikt ifrågasatt det historiskt riktiga i den allmänt accepterade bilden av förhållandet mellan naturvetenskap och religion som ett krigstillstånd. Även innan Templetonstiftelsen kom med i bilden fanns det tecken på ett växande intresse för dialogen mellan naturvetenskap och religion. Avdelningarna för naturvetenskap och religion vid The American Academy of Religion var ofta fullpackade, och ett ökande antal boktitlar i ämnet nådde redan ut på marknaden. Detta ökande intresse bland religionsvetare, och till någon del även bland naturvetare, har förmodligen flera orsaker, alltifrån uppkomsten av antifoundationalistiska kunskapsteorier till påverkan från nya vetenskaper som kaosteorin och nya naturvetenskapliga upptäckter, t.ex. av planeter utanför vårt solsystem.

Samtidigt beror förmodligen dialogens nyvunna popularitet delvis också på allmänhetens eget intresse för saken. Det är utgivarna av dagstidningar och veckotidningar som slutligen avgör vad som hamnar på löpsedlarna och vad som trycks. Deras beslut styrs mer av nyhetsvärdet än av inflytandet från offentliga stiftelser och forskningsinsatser. Kort sagt: artiklar om naturvetenskap och religion trycks därför att sådana artiklar säljer. Det finns ett ökande offentligt intresse för dialogen mellan naturvetenskap och religion, ett intresse som antingen inte tidigare fått något utlopp eller som uppkommit först under senare tid. De direkta skälen till detta är förmodligen komplexa, men de kan ha vissa gemensamma nämnare med åsiktsförändringarna inom den akademiska forskningen. Trots lärda förutsägelser om motsatsen, fortsätter den religiösa aktiviteten bland den amerikanska befolkningen att vara stark och möjligen tilltagande. Samtidigt har naturvetenskapens och teknologins betydelse för samhället inte minskat, utan det finns snarare goda skäl att anta att deras inflytande ökar. Om religiösa traditioner skall överleva måste de lära sig att leva med naturvetenskapen. Därför är det anmärkningsvärt att samtidigt som mer uppmärksamhet har riktats mot dialogen, har stridsfrågorna kvarstått och till och med upplevt något av en renässans under 1990-talet, denna gång koncentrerade till angrepp på evolutionsteorin som man anklagat för att vara en naturalistisk filosofi (Johnson 1993) och på tankarna kring en ny vetenskap om universums intelligenta design (Behe 1996).

Den nuvarande uppmärksamheten kring religion och naturvetenskap är ett resultat av en ny samverkan av olika händelser, forskare, allmänheten och massmedierna. Vi rider på en popularitetsvåg, om än en liten sådan. Frågan blir då vad denna popularitet förebådar. Är det naturvetenskapens och religionens dagsländeartade kändisskap? Har vågen redan nått sin topp eller växer den fortfarande? Befinner vi oss mitt uppe i ett paradigmskifte av allmänhetens attityder, eller rör det sig endast om den senaste modeflugan i nyhetsvärlden?

Ingen kristallkula i världen klarar av att ge de rätta perspektiven på dessa trender, men trenderna själva avslöjar mycket. Det mest intressanta med händelser som debatten mellan Polkinghorne och Weinberg och intervjun med Richard Dawkins är inte vad som faktiskt sades utan de antaganden som ligger bakom deras påståenden. Om man tittar noggrant på dessa antaganden börjar ett mönster så småningom att framträda. Det är just dessa mönster som vi måste ägna oss åt för att den allmänna diskussionen skall kunna fortsätta.

Att definiera religion

Intressant nog är ett av huvudproblemen i den nuvarande diskussionen hur man skall definiera religion. För religionsvetare är detta ett bekant problem. I sin omnämnda intervju (och på andra ställen) gör Richard Dawkins helt klart att religion inbegriper tron på en övernaturlig skapare (Floyd 1999). Det är en definition som passar väl in i monoteistisk fromhet oavsett om den är judisk, kristen eller muslimsk. Även om Dawkins definition är litet väl snäv genom att den utesluter en Gud (eller gudar) som inte skapar, så är det en definition som större delen av befolkningen i USA och Europa skulle kunna acceptera. Religion handlar om tro på Gud, eller mer allmänt, om en tro på ett högre väsen. Denna definition skulle dock inte kunna tillämpas lika lätt på andra religiösa traditioner. Hinduism, buddhism, konfucianism och taoism är alla traditioner som säger väldigt litet eller ingenting alls om övernaturliga väsen. Även vissa traditioner inom kristendom, islam och judendom tolkar Gud på ett sådant sätt att definitionen av Gud som ett övernaturligt väsen strängt taget inte kan tillämpas på dem. För många religionsvetare, som t.ex. Wilfred Cantwell Smith (1998), är inte tron det centrala i religionen överhuvudtaget. Fastän icke-specialister som Dawkins har lite tålamod med sådana distinktioner, är det just tålamod som behövs. Att bortse från detta leder till att man misslyckas med att förstå karaktären av och motiven bakom religiösa traditioner och deras utövare.

En mer tillfredsställande men fortfarande problematisk beskrivning av religion ger Gould i sin Rock of Ages (1999). När han argumenterar för sin uppfattning om NOMA, hävdar han att naturvetenskap handlar om fakta och religion om värden. Båda bör åtnjuta lika mycket respekt i vårt samhälle, och båda har sitt eget avgränsade kompetensområde. Om den ena parten ger sig in på den andres område skulle det innebära ett brott mot denna förnuftiga uppdelning. Om naturvetare lägger sig i religiösa frågor har de missuppfattat naturvetenskapens roll. På samma sätt skulle religionen överskrida sina egna gränser och ha missuppfattat sin roll om den skulle försöka inkräkta på naturvetenskapen. Religion sysslar med tidsåldrarnas eviga klippa och naturvetenskapen med klippornas tidsåldrar.

Det ligger mycket i Goulds argument. Många konflikter mellan religion och naturvetenskap har rört frågor om vilka personer (naturvetare eller teologer) och vilka förutsättningar (empiriska data eller särskilda tolkningar av en gudomlig uppenbarelse) som är auktoritativa inom respektive områden. När Gould kritiserar titeln på artikeln i Newsweek ”Science Finds God” (Naturvetenskapen hittar Gud) har han viss rätt i det. Det är helt klart att naturvetenskapen inte alls har hittat Gud. Det finns inga ekvationer med Gud i Big-Bangs skapelseberättelse, och biologiböckerna inkluderar inte någon gudomlig ledning parallellt med det naturliga urvalet. Den överdrivna entusiasmen i sådana påståenden kan i själva verket göra mer skada än nytta, genom att de ger en skev bild av de många teologiska och religiösa perspektiv som hör ihop med dialogen mellan naturvetenskap och religion.

Goulds uppfattning har en fin stamtavla. Från G. E. Moore, via Ludwig Wittgenstein och D. Z. Phillips löper en betydelsefull teologisk och filosofisk ådra som utvecklat en bild av religion som tömd på faktamässigt innehåll och som endast bestående av värdeomdömen. Icke desto mindre är detta en uppfattning som inte är särskilt spridd bland teologer och religionsvetare idag. Fakta får visserligen inte bestämma värden, men påverkar dem likväl. Huruvida det finns människor som är genetiskt programmerade att bli våldsamma eller inte är irrelevant för vårt moraliska omdöme rörande det felaktiga i att bete sig våldsamt. Men sådan kunskap påverkar ändå vissa aspekter av moraliskt handlande och moraliskt omdöme. När det gäller religion innehåller många religiösa trossatser påståenden om hur världen är beskaffad, och därmed underförstått hur vårt moraliska agerande gentemot denna värld bör se ut. Att påstå att Jesus är ”kommen i köttet” eller att Buddha är ett upplyst, allestädes närvarande väsen är påståenden som är förenliga med vissa religiösa traditioner och betraktas av många som någonting annat och mera än blott och bart värdeomdömen. Det är ironiskt att Gould, i samma kapitel där han framhåller påven Johannes Paulus II:s modifierade stöd för evolutionsteorin som ett exempel på NOMA, också påstår att NOMA inte inkluderar någon som helst tanke på gudomliga ingripanden i den historiska processen, ett påstående som påven med all säkerhet inte skulle hålla med om (Gould 1999, s. 75–80).

Om den offentliga diskussionen om naturvetenskap och religion skall kunna föras vidare i en fruktbar riktning behövs en vidare förståelse av religion, både inom och utanför dialogen. Man måste inse att religion inte bara är kristendom – eller bara kristendom, judendom och islam. Religion inkluderar även asiatiska religioner med andra slags traditioner som man i den västerländska kulturen ofta endast har en diffus uppfattning om. Även om de flesta religiösa traditioner inbegriper element som vanligtvis kan betecknas som övernaturliga (en problematisk term som antyder att vi vet vad som räknas som ”naturligt”), så gör inte alla traditioner detta. Naturvetenskap handlar helt klart om fakta och religion om värden, men att påstå att naturvetenskap enbart handlar om fakta och religion enbart om värden är att ge en missvisande bild av dem båda. Religion handlar definitivt om värden, men den inkluderar även något mer. Religionerna förser oss med världsbilder som talar om för oss hur vi handlar. Bilderna kan vara bokstavligt, men också ytterligt symboliskt menade. Dessa bilder uppmuntrar i sin tur vissa etiska och rituella beteenden, samtidigt som de motverkar andra.

Det är i detta sammanhang dessutom värt att påpeka att religioner inte är statiska utan dynamiska, och 1900-talet har fått se sin del av nya religioner. På samma sätt har man i flera sekulära 1900-talsideologier kunnat notera ett antal religionsliknande egenskaper. Trots att Richard Dawkins kan förneka det religiösa inslaget i sin vördnad inför naturvetenskapens värld så ligger det inte så långt ifrån Rudolf Ottos (1923) överväldigande och samtidigt fascinerande mysterium (mysterium tremendum et fascinans), som inte har tagit skada av att ha blivit kallat religiöst till sin karaktär.

Religions- och vetenskapshistoria

Ett andra problematiskt område är en riktig förståelse av det historiska förhållandet mellan religion och naturvetenskap, trots åratals forskning som korrigerat många myter och missuppfattningar. Detta syns tydligt i Newsweekartikeln ”Science Finds God” (Begley 1998). Huvuddelen av texten antar att naturvetenskap och religion för evigt legat i strid med varandra. Följaktligen måste en konferens som visar på ett harmoniskt förhållande mellan naturvetenskap och religion vara någonting radikalt och modigt, någonting som inleder en ny tidsålder genom att göra slut på en konflikt som pågått i flera sekler. Men trots att många nya och intressanta saker inträffade vid Berkeleykonferensen så var tanken på att naturvetenskap och religion kan dra jämt och ömsesidigt berika varandra inte en av nyheterna vid konferensen. Som många forskare har visat är bilden av ett krigstillstånd mellan naturvetenskap och religion i många stycken bara en myt som upprätthålls dels av sentida kreationister och dels av vissa militanta ateister. Faktum är också att en senare artikel i Newsweek (Woodward 1998) också erkänner detta. Slutsatsen av en sådan jämförelse tycks bli den att bilden av krigstillstånd är så djupt rotad i amerikansk kultur att den inte viker trots att motbevisen finns mitt framför ögonen på en.

Även bland forskare saknas på sina håll en riktig förståelse av situationen, även bland framstående naturvetare. Trots andra svagheter klargör Goulds Rock of Ages den växelverkan som faktiskt råder mellan naturvetenskap och religion. Goulds bitvis välvilliga behandling av William Jennings Bryan när denne spårar myten om att det var Columbus som bevisade att jorden var rund till de ökända Drapers (1874) och Whites (1896) skrifter, visar på den historiska medvetenhet som krävs för att föra diskussionen vidare. Å andra sidan kan Weinbergs påstående (i Kiernan 1999) att det krävs religion för att få goda människor att göra onda ting, endast göra en betraktare av 1900-talet stum av förvåning. Kommunistiska och fascistiska regimer har orsakat miljontals människors död, inte endast genom krig utan också hos den egna befolkningen. I västliga demokratier har experiment med radioaktiv strålning på interner genomförts i det vetenskapliga framstegets namn, inte religionens. Det är sant att oräkneliga illdåd har begåtts i religionens namn. Sådana problem hemsöker fortfarande många platser i dagens värld. Samtidigt har religiösa traditioner inspirerat mycket av det bästa i den mänskliga historien, från arkitektur till humanitära åtaganden. Vare sig vi gillar det eller ej, är historien alla ideologiers vågskål, religiösa och andra, genom att den ibland tar fram det bästa i en tradition, men ofta utnyttjar dess svaghet, eller helt enkelt dess oförmåga att hantera det värsta i den mänskliga naturen.

Detta kan tyckas vara en grundläggande sanning, men det glöms ofta bort i den allmänna debattens stridsvimmel, en glömska som understöds av dem som tjänar på att dessa myter hålls vid liv. Nyhetsmagasin, och därmed de som köper dem, tenderar att koncentrera sig på konflikter. Harmoni säljer inte lika bra om den inte kan förknippas med adjektivet ny. Dessutom delar intressant nog både kreationister och missionerande ateister bilden av ett pågående krig, låt vara av olika anledningar. Missionerande ateister som Richard Dawkins använder naturvetenskap för att diskreditera kreationistiska påståenden och, påstås det, religion i allmänhet. Vad som behövs är en tredje röst som kan ge en någorlunda korrekt redogörelse av läget. Dialogen mellan naturvetenskap och religion har fyllt denna funktion tidigare och måste fortsätta att göra det för att en mer sansad och fruktbar offentlig diskussion skall kunna utvecklas.

Vem företräder naturvetenskap och religion?

Ett tredje och viktigare problem är frågan om vem som bör representera dialogen mellan religion och naturvetenskap. Det vill säga: vilka är auktoriteterna? Vilka bör allmänheten lita på? Även om somliga ryggar tillbaka inför tanken på att det skulle finnas en offentlig, auktoritativ person, är det icke desto mindre viktigt att erkänna att experter och expertutlåtanden har blivit ett nödvändigt ont i all slags offentlig debatt. Oavsett om ämnet är ekonomisk politik, utlandsfrågor eller växthuseffekten, tvingas vi lita till relevanta expertutlåtanden. Före 1999 hade få personer i USA hört talas om Kosovo, än mindre om dess förhållande till Serbien. Få av oss förstår varför vi skall bry oss om växthuseffekten, och än mindre är vi insatta i den grundläggande klimatologi som väcker sådana farhågor. När experterna är oense blir resultatet förvirring hos allmänheten, ett faktum som stora företag utnyttjar när de anlitar egna expertpaneler och tankesmedjor vars enda syfte är att presentera fakta som är till det egna företagets fördel. Sådant skapar intrycket av att det råder stor oenighet bland forskarna, fastän den i själva verket är ganska liten.

Experternas uppfattningar spelar en liknande roll i allmänhetens förståelse av förhållandet mellan naturvetenskap och religion. Medan den allmänna opinionen kan vara djupt förankrad i vissa religiösa övertygelser och inte så lätt låter sig rubbas av experter, vänder sig nyhetsbyråerna konsekvent till experter när de skall behandla frågor om naturvetenskap och religion. Men vilka skall journalisterna kalla in? Vilka är experterna?

Ett snabbt svar skulle kunna vara: ”Vi!” – det vill säga de i forskarvärlden som har tagit sig tid att studera både relevanta naturvetenskapliga och religiösa traditioner. Men observera att vi är ganska diffust och att det finns åtminstone två slags relevant expertis på området. Religionshistoriker och religionssociologer och forskare inom jämförande religionsforskning kan ge en deskriptiv redogörelse för förhållandet mellan naturvetenskaperna och vissa religiösa traditioner. De kan visa hur de religiösa traditionerna historiskt har samverkat med naturvetenskaperna, vilka sociala riktningar som har påverkat och fortfarande påverkar synen på naturvetenskap och religion, och hur vissa religiösa gemenskaper bemödat sig om att nytolka sina traditioner i ljuset av naturvetenskaperna. Naturvetarna och vetenskapssamhället å sin sida kan tala om för oss vilka de nuvarande överenskomna paradigmen är inom olika discipliner, liksom vad som är osäkert och vad som bara är ren spekulation. De kan ge oss information om vad som för närvarande accepteras som god naturvetenskap och vad som anses vara dålig naturvetenskap, och vad som inte anses vara naturvetenskap överhuvudtaget.

Det finns emellertid också en annan sorts expertis som företrädesvis finns inom filosofins (särskilt vetenskapsfilosofins) och teologins ämnesområde. Dessa discipliner tillhandahåller normativa redogörelser för hur specifika religiösa traditioner (och kanske religiösa traditioner i allmänhet) bör samverka med naturvetenskaperna. Medan naturvetarna ibland måste fälla avgörande om vad som faller inom naturvetenskapens forskningsområde (kosmologi tillhör fysiken, parapsykologi gör det inte), är det inte upp till naturvetarna att bestämma hur en viss religiös tradition bör tolka, eller omtolka sina trossatser i ljuset av utsagor inom till exempel genetiken. Detta är viktigt att notera. När Gould hävdar att naturvetenskap och religion handlar om icke-överlappande kompetensområden, eller när Dawkins hävdar att naturvetenskapen falsifierar religionen, talar de inte längre som naturvetare utan som filosofer och teologer. De beskriver inte endast hur religiösa traditioner samverkar med naturvetenskapen, utan de föreskriver hur religiösa traditioner bör samverka med naturvetenskaperna, och tar själva på sig uppgiften att uttolka en religiös traditions egna symboler och skrifter.

På samma sätt bör man, när teologer och religionsfilosofer föreskriver hur religionen bör samverka med naturvetenskapen, komma ihåg att de arbetar utifrån specifika religiösa och filosofiska traditioner som bakgrund. Många böcker och seminarier med titeln ”religion och naturvetenskap” är lite vilseledande eftersom betoningen oftast ligger på kristen teologi och naturvetenskap, och väldigt lite (om ens någon) uppmärksamhet riktas mot andra religiösa traditioner. Det behöver naturligtvis inte vara helt fel att göra så, eftersom kristendomen delar många frågeställningar med andra religiösa traditioner och kristendomen är den religiösa tradition som har haft mest samverkan med naturvetenskaperna. Men i takt med att alltfler religiösa traditioner blir alltmer inbegripna i dialogen måste teologer och religionsvetare bli mera medvetna om denna mångfald.

Intressant nog har det mesta av det som fått offentlig uppmärksamhet sysselsatt sig med den normativa frågan om hur naturvetenskap och religion bör samverka. Deskriptiva frågeställningar har oftast främst fått fylla en retorisk funktion för att tillhandahålla stöd för eller invändningar mot vissa normativa anspråk. Detta medför att det inte finns bara en enda grupp av experter utan en mångfald av experter, vilka var och en representerar särskilda naturvetenskapliga discipliner och religiösa traditioner och perspektiv. Dessutom inbegriper denna mångfald inte endast skillnader mellan olika religiösa traditioner, utan även skillnader mellan religiösa traditioner och icke-religioner.

Denna långtgående mångfald är förmodligen den viktigaste utmaningen och möjligheten för den framtida dialogen mellan naturvetenskap och religion. För det är en sak att föra en dialog med likasinnade, en annan att samtala med dem som framför radikalt annorlunda och ibland fientliga ståndpunkter. Ändå är det just detta som dialogen mellan naturvetenskap och religion måste göra om den skall kunna utvidgas och bli fruktbar. En äkta dialog mellan naturvetenskap och religion måste inkludera inte endast biologer, paleontologer och fysiker utan även ateister, muslimer och hinduer. Dessutom måste dialogen utvecklas på ett sätt som respekterar dessa skillnader utan att förneka att det här finns verkliga konflikter och grundläggande oenighet. Om dialogen kan göra detta kommer den att fortsätta att lämna ett viktigt bidrag till det offentliga samtalet.

Slutsatser

Offentlig uppmärksamhet är något motsägelsefullt. Å ena sidan visar den ofta upp en förvriden bild av en själv. Uttalanden förvrängs. Saftiga rubriker slår bättre än sakligt innehåll. Konflikter och nyhetsvärde framhävs på bekostnad av det gamla och beprövade. Å andra sidan avslöjar den offentliga uppmärksamheten vad det är som allmänheten finner intressant hos en, vilket ibland kan visa sig vara något helt annat än vad man själv hade föreställt sig. Dialogen mellan naturvetenskap och religion bör ta den senaste tidens offentliga uppmärksamhet på allvar, om inte annat så därför att dialogen mellan naturvetenskap och religion handlar också just om hur allmänheten uppfattar både naturvetenskap och religion. Utifrån det kan man säga att den uppmärksamhet som dialogen mellan religion och naturvetenskap har fått i offentligheten under senare tid är ett mått på dialogens egen framgång. Det gör det också möjligt för dialogen att se sig själv i spegeln, med sina starka och svaga sidor, sina framgångar och misslyckanden. På så sätt är den senaste tidens offentliga uppmärksamhet dubbelt viktig, inte endast som ett mått på temporär framgång, utan även som en värdemätare på själva dialogen. Det är i detta avseende som den offentliga uppmärksamheten utgör ett vägskäl som gör det möjligt för oss att avläsa var vi har befunnit oss och vart vi nu bör gå vidare. Om vi gör en riktig avläsning finns det en verklig chans att offentlighetens uppfattning om religion och naturvetenskap kommer att röra sig i riktning från den ännu dominerande uppfattningen om ett pågående krigstillstånd till en mera mogen förståelse för båda sidors anspråk och kompetensområden. Om vi inte gör en riktig avläsning kommer dialogen återigen att leda oss in i en förvirrad och oklar situation. Det skulle i sanning vara en stor förlust, både för det offentliga samtalet men också för dem som deltar i det professionella samtalet.

översättning: per lindqvist

Litteratur

Barbour, Ian. 1990. Religion in an Age of Science: The Gifford Lectures. Vol I, San Francisco: Harper Collins.

Begley, Sharon. 1998. ”Science Finds God”, Newsweek 20 July: 46–51.

Behe, Michael J. 1996. Darwins Black Box: The Biochemical Challenge to Evolution. New York: Simon and Schuster.

Broadway, Bill. 1998. ”Bridging the Gap”, The Washington Post 13 June, C08.

Draper, John W. 1874. History of the Conflict between Religion and Science. New York: Daniel Appleton.

Floyd, Chris. 1999. ”A Trick of the Light. Richard Dawkins on Science and Religion”, Science & Spirit 10:24–31.

Gould, Stephen Jay. 1999. Rock of Ages: Science and Religion in the Fullness of Life. New York: Random House.

Hefner, Philip. 1993. The Human Factor: Evolution, Culture and Religion. Minneapolis: Fortress.

Holden, Constance. 1999. ”Subjecting Belief to the Scientific Method”, Science 284:1257–59.

Johnson, George. 1998. ”Science and Religion: Bridging the Great Divide”, The New York Times 30 June, F4.

Johnson, Philip E. 1993. Darwin on Trial. 2d ed. Downers Grove, III: Intervarsity Press.

Kiernan, Vincent. 1999. ”Can Science and Theology Find Common Ground?”, Chronicle of Higher Education 30 April: A17.

Murphy, Nancey. 1990. Theology in the Age of Scientific Reasoning, Itacha, N.Y.: Cornell Univ. Press.

Otto, Rudolf. 1923. The Idea of the Holy: An Inquiry into the Non-rational Factor in the Idea of the Divine and Its Relation to the Rational. Trans. John W. Harvey. New York: Oxford Univ. Press.

Peacocke, Arthur. 1993. Theology for a Scientific Age: Being and Becoming – Natural and Divine. Minneapolis: Fortress.

Robinson, Peter. 1998. ”Faith and Reason, Together Again”, Wall Street Journal 12 June, W13.

Smith, Wilfred Cantwell. 1998. Faith and Belief: The Difference between Them, Oxford: Oneworld Press.

White, Andrew D. 1896. A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom, London: Macmillan.

Woodward, Kenneth L. 1998. ”How the Heavens Go”, Newsweek 20 July: 52.