De amerikanska katolikerna och presidentvalet

Ett halvår före valen till presidentposten och kongressen i USA den 7 november 2000 är fler katoliker än någon gång förut osäkra om vem de ska rösta på. I primärvalen, primaries, inom partierna, de val där man röstar fram presidentkandidaterna, ledde den nuvarande vicepresidenten Al Gore, en av demokraternas kandidater, med stort försprång uttagningen hos demokraterna ända till i slutet av mars, medan Texasguvernören George W. Bush, som återfinns i det republikanska partiet, hade det svårare att skaka av sig sin medtävlare, krigshjälten från Vietnam och senatorn från Arizona, John McCain. Vem katolikerna bestämmer sig för i november är enligt alla opinionsundersökningar högst osäkert.

De många röstberättigades stora obeslutsamhet, något som inte bara handlar om de katolska väljarna, har flera orsaker. För det första måste man välja en ny president, eftersom Bill Clinton har suttit i två perioder och inte kan kandidera en gång till. För det andra ställs särskilt höga moraliska krav på den nya presidenten efter de talrika skandalerna kring Clinton. För det tredje kan man inte ens efter primärvalen säkert avgöra var Gore och Bush står i frågor som familje- och hälsovård, livets okränkbarhet och utbildning. Men också när det gäller utrikespolitiken eller vilka av kandidaternas åsikter katolikerna kan acceptera eller vilken vikt de lägger vid de ställningstaganden som de inte kan gå med på råder stor osäkerhet.

Katolikerna har en avgörande betydelse för valresultatet genom att de utgör en fjärdedel av alla röstberättigade i dagens USA. Noggranna analyser av valen 1992 och 1996, där Bill Clinton avgick med segern, bekräftar att katolikernas röster har stor betydelse. Redan 1992 lyckades Bill Clinton dra till sig 44 procent av de katolska rösterna och 1996 till och med 53 procent, trots att Clinton inte delar katolikernas ställningstagande i den för dem så viktiga abortfrågan och alltså inte står på Pro Life-sidan (på svenska Ja till livet).

Partitillhörighet bryr sig ingen om, det är bara åsikter som räknas

Fram till mitten av 1900-talet, alltså till slutet på Roosevelt-eran, hörde katolikerna till demokraternas fasta väljarkår. Detta går tillbaka till 1800-talets stora invandringsvågor. Då ansågs det republikanska partiet, idag förkortat till GOP (Grand Old Party), vara förespråkare för det mäktiga kapitalet och för det puritanska-protestantiska etablissemanget, och vara emot allt som ansågs vara antiamerikanskt. Till detta hörde katolikerna, eftersom man beskyllde dem för att lyda påven mer än det amerikanska frihetsidealet. Det demokratiska partiet däremot pläderade inte bara för federala strukturer och rättigheter utan också för de svaga i samhället, de svartas frihet och särskilt de medellösa invandrarnas svåra situation. Till dessa räknades också katolikerna.

Partiväsendet såg från allra första början annorlunda ut än i Europa. Republikaner och demokrater var aldrig politiska föreningar med grundläggande program i världsåskådningsfrågor. De går inte in för att värva medlemmar utan mobiliserar sina anhängare främst inför valperioderna. I grund och botten anses republikanerna vara mer konservativt, delstatligt och imperialistiskt orienterade (i utrikespolitiska frågor till och med isolationistiska), medan demokraterna företräder en liberalare riktning, som tillerkänner den enskilde fler rättigheter och som också har en öppnare hållning utrikespolitiskt. Av tradition fanns majoriteten av republikanernas väljare till övervägande del inom de vita högre samhällsskikten, på mellanvästerns landsbygd och hos protestanterna, medan demokraternas väljare till största delen bestod av medelklassen i östkustens storstäder, av söderns svarta och av katolikerna.

Men att väljarna ändå bestämmer sig på tvärs mot dessa traditionella förhållningssätt och tar stor hänsyn till personen, visade sig när en katolik, demokraten Al Smith, 1928 för första gången gav sig in i kampen om presidentposten. Den vanliga antikatolska inställningen tillsammans med den gamla fördomen om att katolikerna var absolut beroende av Rom ledde till att också majoriteten av de demokratiskt sinnade icke-katolska väljarna valde hans republikanska motkandidat Herbert Hoover till president.

Men inte heller 1952 och 1956 tog katolikerna ställning för demokraternas kandidat Adlai Stevenson. Det berodde inte bara på att han var skild utan också på att hans republikanske motståndare hyllades som krigshjälte över hela nationen. Hans namn var Dwight D. Eisenhower. Men efter honom hade ändå John F. Kennedy nytta av katolikernas demokratiska tradition: 1960 lyckades han samla 75 % av alla katolska röster till sin fördel och valdes som förste katolik till USA:s president. Bill Clinton lyckades visserligen vinna de flesta katolska rösterna på 90-talet, men katolikernas traditionella bindning till demokraterna har försvagats under de sista 20 åren, samtidigt som visar det sig att katolikerna numera har olika partisympatier.

Som orsak till att katolikerna inte längre generellt röstar på demokraterna nämner statsvetaren och opinionsforskaren William B. Prendergast i sin nya bok The Catholic Voter in American politics. The Passing of the Democratic Monolith (Georgetown University Press 1999) först generationsväxlingen. Från och med den tredje invandrargenerationen rättar man sig efter kandidaternas ståndpunkter och inte efter vilket parti de tillhör. För det andra finns det en grundläggande skillnad mellan hur praktiserande och icke-praktiserande katoliker förhåller sig i valen. 1996 understödde de aktiva katolikerna republikanen Bob Dole, medan de som stod långt ifrån kyrkan gav Bill Clinton sina röster.

Detta har i sin tur med de politiska ståndpunkterna att göra. Att den äldre katolska generationen tog så starkt avstånd från demokraterna, berodde på demokraternas starka stöd för kvinnans fria val (free choice) i abortfrågan, och att de dessutom vägrade att ge ekonomiskt stöd åt det privata katolska skolväsendet. Men då tvärtom republikanerna går in för en Pro Life-politik till skydd för det ofödda barnet och också erkänner vilket stort värde den utbildning har som privatskolorna står för, gick de praktiserande katolikerna över till republikanerna i Clintons andra valomgång.

Att Clinton 1996 ändå fick över hälften av de katolska rösterna, berodde på att de yngre generationerna delar demokraternas liberala inställning i abortfrågan, vilket valanalyserna tydligt visar. Dessutom lyckades Clinton vinna många av de spansktalande immigranterna för sig, och eftersom dessa åtminstone till namnet är katoliker utjämnades bortfallet av den fasta väljarkårens röster av deras. Men sammantaget, så lyder Prendergasts slutsats, visar förhållningssättet i valet att ”i framtiden kommer oberoende och obeständighet att härska. Den större och avgörande delen av de katolska väljarna kommer inte längre att binda sig vid något av de båda större partierna, och som det verkar inte heller vid ett tredje, om något sådant nu skulle bildas”. Istället för att ha en historisk bindning till demokraterna måste katolikerna nu räknas till ”vacklarna” (leaners) som ibland ansluter sig till det ena ibland till det andra partiet. ”Katolikerna”, säger Prendergast, ”har utan tvivel blivit den största gruppen bland växelväljarna”. Detta har i sin tur en mycket stor inverkan på valkampanjerna år 2000.

Ja till livet ett huvudkriterium för katolikerna

I USA handlar det inte bara om presidentvalet, som står i centrum för all nyhetsrapportering i Europa, utan samtidigt ska det vara val av ledamöter till representanthuset och senaten. I båda kamrarna har just nu republikanerna majoritet, något som har försvårat regeringsarbetet avsevärt för den demokratiske presidenten Clinton. Representanthusets ledamöter väljs alltid på två år, senatens på sex. För att bevara kontinuiteten är bara en del av mandaten valbara varje gång, i senaten en tredjedel av 100.

Hur viktig just senatens sammansättning är visade sig vid riksrättsåtalet mot Clinton. För katolikerna handlar det framför allt om att få majoritet när man röstar om ”Rätt till liv”. Ett bra exempel är den lag som förbjuder sena aborter. Den har godkänts två gånger med god majoritet i representanthuset och senaten, men presidenten har ändå inlagt sitt veto mot den, när den skulle träda i kraft. Detta veto kan upphävas i senaten med två tredjedels majoritet, men två gånger i rad har det nu fattats bara några enstaka röster från Pro Life-senatorer för att denna majoritet ska vara uppnådd. Den moraliska indignation och de fördömanden från biskoparna som detta ledde till berodde bland annat på att flera katolska senatorer, Edward Kennedy till exempel, uttalade sig för kvinnans rätt till sena aborter (och aborter överhuvudtaget).

Hur avgörande frågan om Ja till livet är för de aktiva katolikerna och kyrkan i den just pågående valkampanjen blev tydligt i slutet av januari år 2000, när Pro Life-anhängare demonstrerade i Washington på årsdagen av rätten till abort för 27 år sedan – liksom varje år sedan dess – med sin March for Life i Washington och krävde lagar som ska skydda det ofödda livet. Vid detta tre dagar långa evenemang stödde åtskilliga kongressledamöter kyrkans krav och uppmanade kongressen att stifta de lagar som krävs till skydd för livet.

”Årets president- och kongressval måste bli en vändpunkt”, sade republikanen Chris Smith, ”det är hög tid att det åter flyttar in en Pro Life-president i Vita Huset.” Hans deputeradekollega Steve Chabot betonade liksom representanten för majoriteten i representanthuset Dick Armey hur viktigt det är, att kongressen för tredje gången godkänner den lag, som förbjuder ”partial-birth abortion” och vidarebefordrar den till presidenten. Stöd fick Pro Life-rörelsen från judiskt håll, när rabbi Yehuda Levin, företrädare för Föreningen för ortodoxa judar i Nordamerika utmanade regeringen med orden: ”Ni måste förbjuda abort.”

Chris Smith slog samtidigt ett slag för den republikanske presidentkandidaten George W. Bush, eftersom denne skulle göra ”allt som stod i hans makt för att få ett slut på det våld som abort faktiskt är”. När Bush under primärvalskampanjen fick konkreta frågor om sin inställning till fem beslut som Clintonregeringen fattat, svarade han genom sitt presskansli att han skulle försöka upphäva alla fem besluten. Det handlade om: 1. att hälsoministeriet tilläts propagera för abortpillret RU 486, 2. stödet till den befolkningspolitik som går ut på att födelsekontroll ska bli obligatorisk i överbefolkade länder, 3. att transplantationer från foster tillåts, 4. att statliga kliniker i fråga som tillhandahåller abortrådgivning får ekonomiskt stöd och 5. att alla militära områden har tillstånd att genomföra aborter.

Men det republikanska partiet tog redan under den senaste valkampanjen inga risker när det handlade om att propagera för lagar som skulle avskaffa de fria aborterna, eftersom detta skulle leda till att många, framför allt kvinnor, avstod från att rösta på republikanerna (något som delvis ledde till Bob Doles nederlag). Också i den pågående valkampanjen är Bush mycket tyst i de här frågorna. När han fick frågan om vilka kriterier han hade för att utse domare till den federala Högsta domstolen, som har ansvaret för ett upphävande av abortlagen, svarade Bush undvikande, att han bara skulle utse konservativa domare som delade hans åsikter.

Att Bush i de båda presidentkandidaternas slutkampanj skulle föra fram en katolik som vicepresident verkar högst otroligt. För att vinna röster gjorde republikanerna så 1968, 1972 och 1984, demokraterna 1972 och 1984, varje gång utan framgång. Den här gången verkar en sådan utnämning vara osannolik i båda partierna, eftersom den skulle få de militanta abortförespråkarna att väcka gamla antikatolska fördomar till liv igen i den häftiga strid som handlar om Rätt till livet och rätten till abort. För demokraterna som liksom deras kandidat Al Gore öppet bekänner sig till abortlagarna, skulle ändå bara en katolik som delar demokraternas inställning kunna komma ifråga. Så var det visserligen 1984 när Geraldine Ferraro kandiderade men hon förlorade inte bara genom kyrkans motstånd utan också därför att hon av pressen sades vara en förespråkare för hierarkin.

Man fruktar nu liknande sidoeffekter, eftersom den konservative politikern Pat Buchanan kan ställa upp i presidentkapplöpningen vid sidan av Al Gore och George W. Bush. Buchanan, som är katolik och stark förkämpe för Ja till livet, och som redan två gånger har ställt upp som presidentkandidat för republikanerna och förlorat, bytte helt överraskande sida i slutet av förra året och gick in i oljemogulen från Texas, Ross Perots, reformparti, där också fastighetsmäklaren från New York Donald Trump en kort tid testade vilka möjligheter han hade att bli presidentkandidat.

Buchanan är dock belastad i andra hänseenden. Han har åtskilliga gånger offentligt yttrat sig kritiskt om Israel och den judiska lobbyn i USA och har (sannolikt med orätt) fått rykte om sig att vara antisemit. Detta rykte blev ännu starkare när han i sin nya bok A Republic, No Empire klandrade England och Frankrike för att de genom sin pakt med Polen helt i onödan skulle ha inlåtit sig i ett krig med Hitler. Om katolikerna nu skulle satsa på Buchanan på grund av hans Pro Life-politik, skulle risken bli stor att de drogs in i en antisemitisk malström och faktiskt mer skadade sin sak än gagnade den.

Bekännelser till Gud och till moralen

Kandidaternas bekännelse till Gud och moralen är dock det som står i centrum i den här valkampanjen, mer än frågan om Rätt till liv. Opinionsundersökningar har visat att Clinton-erans skandaler, inte bara hans sexuella felsteg utan också en rad tvivelaktiga ekonomiska affärer, har skadat alla politiker. De har förlorat i anseende och trovärdighet. Även om Amerika mer än de flesta andra länder upplever ett sedernas och värderingarnas förfall på många områden av livet, så kännetecknas majoriteten av folket av en religiös grundkänsla med rötter i tidigare århundradens puritanska-protestantiska arv. Gud är så att säga på allas läppar och det alldeles särskilt i det offentliga livet. Det är genomgående svårt att avgöra om det bara handlar om en läpparnas bekännelse. Clinton har betonat gång på gång offentligt sitt ansvar inför Gud och bekände sina synder inför hela nationen. Kongressens båda kamrar har en egen huskaplan.

Majoriteten av USA:s invånare säger att de tror på Gud, och i en alldeles färsk opinionsundersökning kallar 54 procent sig religiösa, 30 procent andligt inriktade och 58 procent värderar deklarationer om nödvändigheten av moralisk förnyelse högre än sociala förbättringar. Alltså efterfrågas God Talk, uttalanden om Gud i valkampanjerna. Vicepresident Al Gore var den förste som gjorde sig mödan att stiga ut ur den mörka skugga, som fallit på hans president genom dennes moraliska felsteg. Han framträdde inför offentligheten inte bara med ett oklanderligt familjeliv, utan var inför svarta baptister förmäten nog att prisa sig själv som ”ett himmelrikets barn”.

Motkandidaten Bush som på grund av sitt lättfärdiga liv under ungdomen blivit beskylld för att brista i allvar, bekände att han återigen ”anförtrott sitt liv åt Jesus Kristus”. Också de flesta av de andra aspiranterna på presidentkandidatsposten avlade religiösa bekännelser i primärvalen och lovade att ge landet dess höga moral tillbaka. I december väckte det uppseende hos republikanerna när såväl Bush som Gary L. Bauer och Orrin G. Hatch, som båda sedan kastats ut ur striden, kallade Jesus Kristus sitt ”filosofiska föredöme” under en utfrågning av kandidaterna. Krigshjälten McCain, som också sedan förlorat slaget, berättade i reklamsnuttar, att han hade ordnat julgudstjänster i Vietnams fångläger.

God Talk har fått ett motsägelsefullt mottagande. Medan somliga prisar kandidaternas personliga bekännelser, konstaterar andra, att samma bekännelser kan påverka många amerikaner negativt. Religion, argumenterar man, är en privatsak; inte för inte finns den skarpa skiljelinjen mellan stat och kyrka. Generalsekreteraren för Kyrkornas världsråd, Joan Brown, ser det som en fara om de religiösa bekännelserna får genomslag på politiska beslut.

Ett ännu skarpare avståndstagande står den kända kolumnisten i New York Times, Maureen Dowd för: ”När någon framför något så personligt offentligt för att uppnå en politisk framgång, gör han sig skyldig antingen till cynism eller exhibitionism.” Den som är sant religiös tycker inte att det är nödvändigt att bära Jesus framför sig som ett designerlogotype. Den praktiserande katoliken Dowds krav i sin kommentar i Times på att religion måste vara en privatsak, motsades dock av ledande katoliker: Varje kristen är kallad att på sin plats i världen handla enligt sin tro; just grundarna av den amerikanska författningen åberopade sig åtskilliga gånger på Gud, när de lade fast sina samhällspolitiska mål.

De kristnas plikt att vara med om att forma världen har inspirerat de amerikanska biskoparna till att efter Andra Vatikankonciliet kommentera alla presidentval. Detta sker oftast långt före själva valen så att de inte ska kunna beskyllas för att direkt påverka väljarna. Denna gång offentliggjorde de redan i oktober 1999 ett omfattande principiellt uttalande på temat Faithful Citizenship: Civic Responsibility for a New Millennium. De slår i det fast att Amerika trots levande demokratiska traditioner, en blomstrande ekonomi och hög religiositet ännu har långt kvar till att uppfylla ambitionerna att garantera frihet och rättvisa för alla människor.

Biskoparnas moraliska prioriteringar

Med hänvisning till att 1,4 miljoner ofödda barn aborteras årligen, att en fjärdedel av alla skolbarn räknas till de fattiga, att våldet i skolorna ökar, att hat och intolerans är förhärskande mellan de etniska grupperna, att det saknas hälsovård för familjerna och att skandaler kännetecknar det politiska livet, konstaterar biskoparna: ”Det nya millenniet behöver en ny politik”, en politik som rättar sig efter moraliska principer och inte efter de senaste opinionsundersökningarna, som är mer inriktad på att stödja de fattiga och missgynnade än de rika och mäktiga, som är mer intresserad av det allmänna bästa än av enskilda intressen.

I tidigare uttalanden om den enskildes politiska ansvar för valen gjorde biskoparna en ”katalog” där de samhällsfrågor som var relevanta ur katolskt perspektiv listades i alfabetisk ordning. Den här gången lyfter de fram de fyra områdena Rätt till liv, familjelivet, social rättvisa och global solidaritet, och hävdar att presidentkandidaternas moraliska prioriteringar inom dessa områden bör vara avgörande för vem man bestämmer sig för att rösta på.

När det handlar om partisympatier, säger biskoparna att de inte strävar efter att skapa ett katolskt väljarblock. ”Våra moraliska ramar låter sig inte så enkelt inordnas i kategorierna höger eller vänster, demokrat eller republikan. Vårt ansvar ligger i att bedöma varje parti och varje valdebatt efter hur de politiska programmen ser på människans liv och värde.” Alla medborgare uppmanas att blicka ut över partipolitikens gränser, att kritiskt granska retoriken i valkampanjerna och att välja sina politiska ledare efter deras grundläggande principer, inte efter partitillhörighet eller av egenintresse.

Också frågorna om tro och politik har något med varandra att göra, och om kyrkan och de enskilda katolikerna får blanda sig i det offentliga livet, berörs i biskoparnas uttalande. Katolikerna är kallade att ”vara en samvetets gemenskap i det större samhället och att bedöma det offentliga livet efter den moraliska vishet, som är förankrad i den Heliga Skrift och som överensstämmer med de bästa grundläggande ideal som vårt folk har”. Att kyrkan tar del i det offentliga livet undergräver inte den politiska processen utan berikar den och förstärker den naturliga pluralismen.

Detta kyrkans ansvar vill biskoparna tillgodose så långt det står i deras makt. En förkortad version av den politiska kommentaren i form av en broschyr delas ut i alla församlingar, tillsammans med arbetsmaterial för stiftskonferenser, prästfortbildningar och skolkonferenser. I hur hög utsträckning man verkligen lyckas föra in sakfrågor i valkampanjernas debatter och mobilisera väljarna är det svårt att avläsa redan nu. I varje fall deltog fler katoliker än genomsnittet redan i det senaste valet. (Valdeltagandet i de västliga demokratiernas ursprungsland låg under 50 procent!)

I valkampanjens slutspurt, som börjar i augusti efter det att republikanerna och demokraterna officiellt har nominerat sina kandidater på valkongresserna, kommer det i varje fall inte längre att räcka med religiösa bekännelser. Då måste också brännande frågor tas upp klart och tydligt: vapenlagarna, avskaffandet av dödsstraffet, bättre utbildning och hälsovård framför allt för de fattiga, full sysselsättning och främjande av ekonomin. Men ingen kandidat kommer att övertyga enbart med inrikespolitiska program. Biskoparna har angett några av de utrikespolitiska teman som är aktuella: efterskänkande av skulder, befolkningspolitik i tredje världen, invandringspolitik när det handlar om politiska flyktingar, internationella allianser för krisområden.

Även om det inte längre är så lätt för partierna att beräkna antalet katolska väljare, har de katolska rösterna inte förlorat i betydelse, utan snarare vunnit. William Prendergast påstår i sin studie av katolikernas förändrade väljarbeteende: ”Inget nationellt parti kan strunta i ett så stort antal marginalväljare – var fjärde röst är katolsk.”

Detta fick George W. Bush smärtsamt erfara i sin primärvalskampanj. I kampen om de högerkonservativa republikanernas röster besökte han inte bara deras stora namn, Pat Robertson och Jerry Falwell, utan också det protestantiska Bob Jones-universitetet i sydstaten South Carolina, som är känt för sina antikatolska tendenser. Dess grundare beskyllde offentligt katolska kyrkan för att ha en ”satanisk kult” och dess nuvarande president tolererade påståendet på en av universitetets webbsidor att katolicismen är en religion full av ”falsifikat och villfarelser”. Bushs besök väckte så stor anstöt bland katolikerna att han omgående ursäktade sig i ett brev till ärkebiskopen i New York, kardinal O’Connor, för att han ”inte distanserat sig från universitetets antikatolska och rasistiska fördomar”.

Vid valen i november lär det vara av mindre betydelse för många katoliker om det till slut blir Gore eller Bush som väljs till president, än hur kongressen kommer att vara sammansatt. Ty den avgör enligt författningen vilka lagar som ska stiftas. Eftersom republikanerna för tillfället har majoritet i kongressen, har många av Clintons initiativ fastnat där. I motsats till primärvalen där aspiranterna tävlade om de nödvändiga elektorsrösterna för presidentkandidatsposten, kommer det i november att handla om de lokala ledamöterna i representanthuset och senaten, som måste stå till svars inför sina väljare för de beslut som regeringen fattar. Det är inte någon tillfällighet att många av kandidaterna bemödar sig intensivt om att vinna katolikernas bevågenhet direkt på platsen. Detta tar sig till exempel uttryck i påkostad valpropaganda i den katolska pressen.

översättning: birgitta carlquist