Tio år efter massakern på Himmelska fridens torg

Om massakern på Himmelska fridens torg inte har ödelagt den ekonomiska reformens dynamik, så tvingas man å andra sidan konstatera att makten, trots alla propagandamedel, inte har lyckats överbrygga den avgrund som denna händelse öppnade mellan partiet och folket. Det inträffade kan inte längre utplånas ur det kollektiva minnet, så som man många gånger tidigare i folkrepublikens historia har kunnat göra.

I tio år har myndigheterna nu ständigt ansträngt sig att bagatellisera massakerns omfattning och driva igenom den officiella versionen av 1989 års demokratirörelse. En av de teser som makten har använt sig av går ut på att massakern kan försvaras med den ekonomiska tillväxten. Deng Xiaoping drog sig till exempel inte för att säga att man med hjälp av blodsutgjutelsen vann tjugo års samhällsfred. Enligt denna tes är ordning lika med stabilitet, och stabilitet är lika med tillväxt. Tio år efteråt fortsätter den kinesiska ekonomins uppsving. Alltså är det tack vare massakern som Kina fortfarande har tillväxt.

Denna tes kan vara bestickande för ett folk som upplevt tio års nöd och kaos under kulturrevolutionen. Annars är den dock inte särskilt övertygande, och den första som inte låter sig övertygas är makten själv.

Varje år ser regeringen ängsligt fram mot årsdagen av denna händelse. Den lägger ned stor kraft på att förebygga minsta demonstrationsunge. I år har ännu strängare åtgärder vidtagits: Himmelska fridens torg spärras av, alla icke officiella medier förbjuds att verka under juni, dissidenter fängslas, studenter övervakas ständigt och så vidare.

1989: den stora historiska vändpunkten

Kina styrs fortfarande av en kommunistisk regim, som är en av världens mest ”fulländade” och uthålliga. Partiet har fortfarande ett fast grepp om alla delar av propagandamaskineriet. Det kan fortfarande hitta på lögner. Det kan fortfarande maskera och försvara sina brutala åtgärder för att hejda dissidenterna. Det kan fortfarande mörklägga den information som besvärar.

Men dessa metoder är inte längre lika effektiva. De fungerar inte lika bra som tidigare. I folkets ögon sitter myndigheterna inte längre inne med sanningen. Det blodiga krossandet av demokratirörelsen gav nådastöten åt partiets legitimitet. Detta konstaterande bevisar i sig att studenternas demokratirörelse 1989 var en viktig vändpunkt i det reformkommunistiska Kinas historia. Tio år efteråt markerar denna historiska vändpunkt, enligt min uppfattning, slutet på en period och början på en annan. Den första perioden skulle kunna kallas ”rörelsen för ideologins avveckling”, den andra ”rörelsen för politikens avveckling”.

Sedd utifrån idérörelsernas historia är partiets förlust av tilltro och legitimitet en lång ideologisk avvecklingsprocess. Mellan 1978 och 1989 fördes en rad debatter om vissa stora frågor, till exempel ”kriteriet på sanningen”, socialismens natur, marknadsekonomins roll och så vidare. Dessa debatter, under rubriken ”tankens frigörelse”, inleddes av partiets reformister, främst Hu Yaobang, som då var partiets generalsekreterare, och de var avsedda att försvara återkomsten för de ledare som hade dömts under kulturrevolutionen och Deng Xiaopings reformpolitik.

De allt livligare debatterna, där de intellektuella från början deltog mycket aktivt, inleddes utan partiets vetskap, och ibland till och med mot dess vilja, och efter hand förvandlades de till en rörelse för att slita bort den ideologiska bojan och blottlägga den kinesiska kommunistregimens totalitära natur.

Rum för rum, våning för våning, nedmonterade de intellektuella kommunismens filosofiska arkitektur och undergrävde regimens hela ideologiska grund. Denna avvecklingsprocess är på sätt och vis en väldig upplysningsrörelse för att befria samhället från den ideologiska staten. Den tidens studenter blev de första som åtnjöt denna frigörelse, och studentdemonstrationerna 1989 är ingenting annat än resultatet av denna avvecklingsprocess.

Kravet på demokrati, som framfördes högt och starkt, och studenternas oberoende anda under demonstrationerna är tecken på ett fantastiskt uppvaknande hos en ungdom som ville delta aktivt i reformarbetet och i demokratiseringen av samhället. Men samtidigt visar också vissa studentledares spontanitet, naivitet och till och med radikala attityder vilka illusioner rörelsen gjorde sig om regimen. Den största illusionen byggde på det hopp som väcktes av tio års reformer och tillväxt. Studenterna övertygades då om att regimen kan reformeras.

Rivandet av det totalitära systemet

På nittiotalet utvecklas Kina i samma takt, trots ett något långsammare tempo, och motstår den asiatiska krisen. Rent ekonomiskt sett kan det politiska systemets försvarare låtsas att händelserna 1989 inte har fått några märkbara återverkningar. Men om man också räknar med hela samhällets utveckling så går Kina efter 1989 in i en ny fas: den politiska avvecklingens.

När man krossade studenternas demokratirörelse slutförde man ideologins avveckling och berövade folket alla dess illusioner, vilket öppnade vägen till att riva den kinesiska totalitarismens samhällssystem. De förändringar som sker under denna nya fas är märkbara på samhällets alla områden. Vi granskar dem här från fyra infallsvinklar.

Till en början, efter 1989, är reformen en ekonomisk sådan, nästan ”teknisk”, utan något politiskt projekt. Partiet är medvetet om att det helt har förlorat sin politiska legitimitet, och hädanefter tvingas det därför att satsa helt på det ekonomiska området.

Mellan 1978 och 1989 leddes reformen av en viss vision, som var både politisk och ideologisk. De båda kongresser som Kinas kommunistiska parti höll under denna period, den tolfte 1982 och den trettonde 1987, slog fast reformens politiska inriktning. Rapporten från den första tillkännagav den stora politiska uppgiften: uppbyggandet av en socialism med Kinas färger. Den andra kongressen försvarade reformen enligt den berömda formeln om socialismens inledande stadium som nödvändig för att föra reformen framåt.

Det särskilda med perioden 1986–1989 var de politiska spänningarna i partiets innersta, som dock fanns mot bakgrund av systemets politiska reform. Denna politiska reform inleddes för övrigt med frågan om en skilsmässa mellan partiet och staten, ett krav som drevs av partiets dåvarande generalsekreterare Zhao Ziyang.

Efter ett uppehåll mellan 1989 och 1991 fortsattes reformen åter av Xiaoping, vid tiden för hans berömda resa söderut i början av 1992. Den fjortonde partikongressen i oktober 1992 bekräftade den ekonomiska reformens inriktning, men den nöjde sig med att förkunna upprättandet av den socialistiska marknadsekonomin, och den tog inte upp frågan om den politiska reformen.

I september 1997, efter Deng Xiaopings död, bekräftade den femtonde partikongressen Jiang Zemins inflytande på partiapparaten och fortsätter helt enkelt att följa de linjer som dragits upp av patriarken Deng Xiaoping. Det är inte helt fel att, som vissa amerikaner redan gjort, beteckna hela den kinesiska reformen som en ekonomisk reform utan en politisk reform, men den beteckningen passar ännu bättre in på tiden efter 1989.

När den ekonomiska reformen väl inletts 1992 drev den folket till en vansinnig profitjakt genom kommersiell verksamhet. Den sjunkande moralen, penningväldet och korruptionen som allmänt sattes i system kan tillskrivas osäkerheten i fråga om landets framtid och frånvaron av en politisk plan.

Den andra förändringen under tiden efter massakern på Himmelska fridens torg är uppkomsten av en verklig oppositionsrörelse. Under vintern 1978–1979 bars proteströrelsen kring demokratimuren upp av isolerade dissidenter. Som demokratiska föregångare och marginella pionjärer sådde aktörerna under Pekingvåren 1978–1979 första fröet till en ny tid. 1989 års rörelse vittnade om en landsomfattande brand. Den markerade den kinesiska nationens stora uppvaknande och strävan efter demokrati och frihet efter fyrtio års kommunistiskt styre. Rörelsen, och den demokrativåg som den givit upphov till, är av en omfattning utan tidigare motsvarighet, och den har skakat folkets alla skikt, i synnerhet eliterna, det vill säga de intellektuella.

Maktens reaktion och blodiga massaker återupprättade visserligen diktaturen, men för den skull har strävandet efter demokrati inte förintats. På nittiotalet lever inte bara dissidentorganisationer kvar i exil, dessutom organiserar sig en politisk oppositionsrörelse inne i Kina. Dissidenternas ”legala” försök att grunda Kinas demokratiska parti 1998, de allt fler breven och petitionerna, skapandet av ett stort antal organisationer för att hålla ett öga på korruptionen, för att försvara de mänskliga rättigheterna, för att skydda miljön och så vidare tyder på att denna oppositionsrörelse har mognat.

Efter massakern är det inte längre regeringen som har moralen på sin sida. Termen gaige, som betyder ”reform”, det vill säga ”förbättring av systemet”, som verkade så djärv och engagerande på åttiotalet, låter i dag som en ortodox och rent av föråldrad kliché. För övrigt talar man i dag halvofficiellt om gaizhi, ”förändring av systemet”!

De intellektuellas enighet

Den tredje förändringen som inträffat efter massakern på Himmelska fridens torg är att de intellektuella blivit självklart eniga om Kinas demokratisering. Att reformen står och stampar på samma plats, att korruptionen blir värre, att arbetslösheten växer, att den politiska auktoriteten försvagas inför de samhällsekonomiska problemen – detta, och mer därtill, har gjort det uppenbart att den pågående reformpolitiken har kommit in i en återvändsgränd.

De intellektuella, och till och med ekonomerna (som ibland har betecknats som mekaniker utan sinne för reformen), har blivit medvetna om att den ekonomiska reformens ”taktiska” och ”tekniska” fas är slut. En politisk reform förefaller nu oundviklig, om man vill fortsätta den ekonomiska reformen. Demokratin, hädanefter kallad ”det konstitutionella politiska systemet”, xianzheng, inklusive de grundläggande friheterna och respekten för de mänskliga rättigheterna, blir det enda acceptabla alternativet för Kinas framtid.

De båda tankeströmningar som framträder mest i de politiska debatterna detta sekelskifte är de som i Kina kommit att kallas ”liberalismen” och ”den nya vänstern”. Med ”liberalism” menar man en politisk liberalism som förespråkar politisk pluralism och en garanti för individens rättigheter.

Även om denna tankeströmning ibland kan tyckas vara på tillbakagång inför samhällslivets hårda realiteter, så håller den ändå på att lägga grunden till ett pluralistiskt samhälle. Vissa intellektuella tvekar inte att säga att det är liberalismen som råder över de intellektuella miljöerna i nittiotalets kinesiska samhälle.

Den andra tankeströmningen, den nya vänstern, har socialdemokratisk tendens och fördömer de katastrofala följderna av en blind ekonomisk reform som inte modereras av en klok politisk reform. Man får inte glömma att trots förtrycket och censuren så har, med hjälp av det ideologiska tomrummet, det intellektuella utrymmet blivit avsevärt större. De politiska och ideologiska kampanjerna, som på Maos tid kvävde all opposition, har inte längre något existensberättigande.

Visserligen har detta utökade utrymme för yttrandefriheten långt ifrån institutionaliserats, ty makten har ännu ett fast grepp om förtryckets verktyg; men då partiet har förlorat sin politiska legitimitet och allt ideologiskt berättigande är det inte i stånd att tysta invändningarna, och det är framför allt tvunget att fortsatt vara på defensiven och att lämna det teoretiska fältet, som tidigare var det ideologiska slagfält som den store ordföranden Mao föredrog.

Oron i det civila samhället

Utmärkande för nittiotalets utveckling är uppkomsten av ett civilt samhälle. Den kinesiska ekonomin sönderfaller i tre delar: den statliga, den kollektiva och den privata. Enligt den officiella statistiken representerar var och en av dessa en tredjedel av nationalprodukten. Somliga påstår att 1998 bara 30 procent av industriproduktionen kom från de statliga företagen och 70 procent från de privata. Dessa siffror visar att man numera har en ekonomisk bas för ett civilt samhälle.

Enligt South China Morning Post i Hongkong 1997 hade det bildats en stor mängd självständiga organisationer: konsumentföreningar, yrkessammanslutningar och handelskammare med mera, som redan räknade några hundra miljoner medlemmar.

Skapandet av den intellektuella sammanslutning som heter ”Föreningen för Kinas utveckling” den 5 oktober 1998 kan betraktas som orgelpunkten i denna oro i det civila samhället. I själva verket upplöstes denna förening, som sade sig ha fyratusen anhängare, av regeringen den 26 oktober 1998. Dess ordförande, Peng Ming, greps i januari 1999 och dömdes till tre års omskolning.

Peng Ming hade gjort ett nytt experiment genom att registrera föreningens säte i Hongkong, för att utnyttja principen ”ett land – två system”. Detta knep var ett försök utan tidigare motstycke att ”legalisera” en inofficiell sammanslutning fjärran från partiets kontroll.

När senare, den 26 april, tiotusen medlemmar av den buddhistiskt och taoistiskt inspirerade falung gong-sekten belägrade Zhongnanhai (där Pekings högsta ledare bor) väckte detta hela världens uppmärksamhet. Det inträffade var av stor vikt: det var första gången i folkrepubliken Kinas historia som en opolitisk och organiserad kraft vågat utmana den totalitära regimen. Detta visar att en sammanslutning nu blivit så mäktig att den nästan kan undfly partiets kontroll, även om fenomenet falung gong snarare är exempel på ett traditionellt sätt att uttrycka folkets uppfattning än en politisk lösning för framtiden.

Ställd inför det nya civila samhället och den politiska oppositionen lockas makten mer och mer av en västfientlig nationalism. När kinesiska ambassaden i Belgrad bombades, utlöste detta en västfientlig nationalistisk våg utan tidigare motstycke. Detta måste betraktas som en oroväckande och farlig vändpunkt.

Faktum är att denna framvällande nationalism förklarar någonting som aldrig upphör att förvåna västerländska medier: Hur kan det komma sig att makten i Peking fortfarande kan åstadkomma en sådan mobilisering?

Det är inte regeringen som åstadkommer den mobiliseringen, det är nationalismen. I denna fråga manipulerar regeringen men står samtidigt själv under tvång. Manipulerar gör den därför att den är medveten om att det bara är nationalismen som kan mobilisera folket, och därför att den är beredd att göra vad som helst för att lyckligen komma förbi det så fruktade tioårsminnet av Himmelska fridens torg. Under tvång står den därför att nationalismen egentligen inte löser några problem. En västfientlig nationalism måste med nödvändighet underminera basen för maktens legitimitet, som numera vilar helt på den ekonomiska framgången och öppenheten.

Samtidigt avslöjar denna nationalistiska våg obarmhärtigt det ideologiska tomrummet. Otvivelaktigt kan detta förklaras med regimens censur och förtryck. Folket undanhålls information och ställs inför två alternativ: en döende kommunism och en blind nationalism. De intellektuella är visserligen medvetna om den ultranationalistiska faran, men de censureras av makten och saknar medel att påverka och orientera allmänna opinionen.

Det är dock mycket sannolikt att även om det nationalistiska lägret i Kina är lätt att exploatera, så kommer det inte alltid att stödja den sittande makten. Landets eliter finner sig inte till rätta i en främlingsfientlig nationalism, och denna nationalism stannar på det populistiska stadiet.

På tjugo år har den kinesiska regimen, berövad sin ideologiska bas och sitt ekonomiska monopol, gått från den hårdaste totalitarism till ett posttotalitärt stadium. Den bevarar fortfarande vissa kännetecken på en totalitär regim, samtidigt som den utvecklas mot en vanlig diktatur. Den ser likadan ut som förr, men den har urholkats inifrån. Denna omvandling gör den öppnare för en ytterligare förändring i riktning mot ett pluralistiskt samhälle.

Just nu står Kina förmodligen på tröskeln till något nytt. Den ideologiska avvecklingens tio år (1978–1989) har avskaffat kommunismens legitimitet i Kina. Den politiska avvecklingen som pågått sedan 1989 syftar till att förändra den sittande regimens natur.

Denna politiska avveckling är samtidigt också en uppbyggnadsprocess. En uppbyggnad som på samma gång är politisk och ideologisk, samhällsekonomisk och kulturell. Denna process blir uppenbarligen lång och svår, men den har redan kommit ett gott stycke på väg.

Översättning: Gunnar Gällmo