Små steg mot ett stort mål

Till de bilder som kommer att kvarstå i minnet från Johannes Paulus II:s pontifikat kommer förmodligen att höra den, när påven öppnade den Heliga porten i Paulusbasilikan utanför murarna i Rom, omgiven av George Carey, ärkebiskop av Canterbury och hedersprimas för den anglikanska kyrkogemenskapen och metropoliten Athanasios, företrädare för det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Ceremonin den 18 januari, den första dagen i böneoktaven för kristen enhet, var en viktig symbol för den katolska kyrkans ekumeniska engagemang alltsedan Andra vatikankonciliet.

Vid den ordets gudstjänst som firades tillsammans med påven var de ortodoxa patriarkerna från Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem representerade liksom Rysslands, Serbiens, Rumäniens, Greklands, Polens, Albaniens och Finlands ortodoxa kyrka. Därtill kom gammalorientaler, representanter för kopterna och den syrisk-ortodoxa kyrkan och den armeniska och österns assyriska kyrka. Påvens inbjudan hade också hörsammats av företrädare för Utrechtunionens gammalkatolska kyrka, den anglikanska gemenskapen, Lutherska världsförbundet och Metodisternas världsråd, Kristi lärjungars kyrka, pingstkyrkorna liksom även Kyrkornas världsråd.

Den katolsk-ortodoxa dialogen skall fortsätta

Vid denna gudstjänst kunde man skönja det stora antal kyrkor och kristna gemenskaper som den katolska kyrkan under de senaste 35 åren fört dialog med. Dessa dialoger har lett olika långt och varit av olika tyngd alltifrån försiktiga trevare till samtal som uttryckligen har haft en synlig enhet som mål. Till den världsvida dialogen som Påvliga rådet för kristen enhet har ansvar för kommer många samtalsrundor på nationell nivå.

Under de senaste två åren har den katolsk-lutherska dialogen rönt mest offentlig uppmärksamhet. I och med undertecknadet av en gemensam förklaring om rättfärdiggörelseläran den 31 oktober 1999 uppnåddes en temporär målsättning. Just nu pågår den fjärde fasen i samtalen mellan lutheraner och katoliker på världsnivå. Den Luthersk-katolska enhetskommissionens arbete berör sedan 1995 framför allt kyrkans apostolicitet och eukaristin. Man önskar uppnå en gemensam förklaring om eukaristin liknande den om rättfärdiggörelsen. Ett dokument om nattvarden finns redan i ett andra utkast i den luthersk-katolska dialogen.

Påven avslutade sin predikan vid den ekumeniska högtiden 18 januari med en tillbakablick på sitt besök i Rumänien våren 1999. ”Unitade, unitade”, ropade människorna då vid eukaristifirandet i Bukarest. Utan tvekan var påveresan till Rumänien, där majoriteten är ortodoxa trosbekännare och mötet med den efter kommunismens fall med möda uppbyggda grekisk-katolska kyrkan, ett viktigt steg för att lätta på de sedan år och dagar spända förbindelserna mellan katoliker och ortodoxa.

Ett meningsutbyte mellan påvliga rådet för kristen enhet och den ryska ortodoxa kyrkan kom också till stånd den 22 november 1999 i samband med en brett upplagd konferens om kristendomen på tröskeln till det tredje årtusendet. I ett anförande av Jozef Maj, medarbetare i den östliga sektionen av det påvliga enhetsrådet, hette det vid detta möte att man utbytt erfarenheter om ämnen av ömsesidigt intresse. Det viktigaste som skedde vid de senaste bilaterala förbindelserna mellan Moskvapatriarkatet och den Heliga stolen var att det blev grönt ljus för att tillsätta en kommission med ortodoxa och grekisk-katoliker i Ukraina. En liknande kommission för att reda ut kontroverserna mellan ortodoxa och unierade finns sedan slutet av 1998 i Rumänien.

Kommissionen för den teologiska dialogen mellan den katolska kyrkan och ortodoxin har inte träffats sedan 1993. Det planerades ett plenarmöte i juni 1999 som uppsköts på grund av Kosovokriget men båda parter är införstådda med att mötas i juli i år. Nu skall katolska och ortodoxa teologer träffas i Baltimore i USA. Man förväntar sig att se resultatet av utvecklingen efter 1993, då det gemensamma dokumentet ”Uniatismen som modell för enheten förr och dagens ansträngningar att uppnå full enhet” undertecknades.

Att förutom företrädare för det ekumeniska patriarkatet också den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury fick öppna den Heliga porten till Paulusbasilikan var ingen tillfällighet. Redan i Andra vatikankonciliets ekumenikdekret framhävs de anglikanska gemenskaperna bland de kyrkor som uppstått ur reformationen: de intar en särskild plats bland andra konfessionella gemenskaper hos vilka den katolska traditionen och strukturen fortfarande delvis är bevarad. Dialogen mellan anglikaner och katoliker syftar uttryckligen till en fullständig gemenskap mellan de båda kyrkorna även om denna trots mer än trettio års officiella samtal och ett flertal konsensus- och konvergensdokument ännu tycks vara långt borta.

Detta gäller också efter den anglikansk-katolska dialogkommissionens senaste dokument med titeln ”Auktoritetens gåva”. Texten handlar om hur man uppfattar läroämbetet i kyrkan och om hur man resonerar om ett för båda kyrkor acceptabelt förnyat påvligt primat. Vid sitt möte i september 1999 diskuterade Anglican Consultive Council, som representerar alla provinser i den anglikanska kyrkogemenskapen, det nya katolska och anglikanska dokumentet och överlämnade det till medlemskyrkornas prövning. Några för alla anglikanska kyrkor binande beslut kan Anglican Consultive Council inte fatta och samma sak gäller Lambethkonferensen som äger rum vart tionde år där alla anglikanska biskopar möts.

Det reformerade världsförbundet fanns inte representerat tillsammans med påven den 18 januari. Redan i maj 1999 upphörde man att medverka i förberedelserna för den katolska kyrkans heliga år genom att man kallade hem sin delegat. Orsaken härtill var att den Heliga stolen i detta sammanhang bekräftade sitt bruk av avlat. Detta gick inte ihop med den grundläggande reformatoriska uppfattningen om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Motsvarande betänkligheter framfördes också från luthersk sida. Biskop Christian Krause (Braunschweig), sedan 1997 president i Lutherska världsförbundet, accepterade i alla fall inbjudan till Rom med motiveringen att en gudstjänst där man tillsammans ber om enhet främjar gemenskapen i kyrkan. Samtidigt förklarade han: ”Vi lutheraner måste också idag opponera oss mot avlaten i teori och praxis.”

Samtal med reformerta, baptister och mennoniter

Samtalet mellan katoliker och reformerta har under de gångna årtiondena visat sig svårare än det mellan katoliker och lutheraner. Hittills har dialogen pågått i två omgångar dels mellan 1970 och 1977, dels mellan 1984 och 1990. I den första samtalsrundan mellan den katolska kyrkan och det reformerta världsförbundet utarbetades en rapport om Kristi närvaro i kyrkan och i världen; i den andra var temat ”På väg till en gemensam uppfattning om kyrkan”.

Mellan båda dessa dialogfaser har det förekommit längre pauser liksom under den tid som gått sedan 1998 då en tredje fas inleddes. Det första mötet ägde rum i Venedig i maj 1998 under ledning av Milan Opocensky som är generalsekreterare i det reformerta världsförbundet och Anthony Farquar som kommer från det nordirländska biskopsdömet Down och Connor till vilket Belfast hör. Under mellantiden har kommissionen träffats en andra gång i september 1999. Även denna gång stod de ecklesiologiska frågorna främst på dagordningen i förhållande till de samhälleliga och etiska implikationerna av en gemensam tro. Det behövs tålamod på båda sidor för att fortsätta dialogen mellan reformerta och katoliker, sägs det i en rapport från rådets arbete för 1998.

Den officiella dialogen mellan den katolska kyrkan och Metodisternas världsråd har nått fram till en sjunde omgång. Det är grönt ljus för en ny samtalsomgång från den metodistiska världskongressen som ägde rum i Rio de Janeiro 1996. Som resultat av samtalen mellan 1992 och 1996 föreligger ett omfångsrikt dokument om uppenbarelsen och tron med titeln ”Livets ord”.

Rapporten behandlar Guds självmeddelelse i uppenbarelsen, trons olika dimensioner, missionen som kyrkans primära uppgift och sakramenten och kyrkan som samfund. Man skall enligt den avslutande rekommendationen vid nästa tillfälle koncentrera sig på enskilda problem som är kontroversiella mellan katoliker och metodister. Det första mötet i den nya fasen av dialogen ägde rum i november 1997 och resultatet skall föreligga vid metodisternas världskongress 2001. Temat denna gång är kyrkans ansvar för trons sanning. Rapporten från 1996 behandlar kyrkans försäkran om trohet mot evangeliet: gemensamt ansvar för Guds folk, det profetiska vittnesbördets roll, kyrkliga beslutsorgan.

Medan metodistkyrkorna har sina rötter i den anglikanska kyrkan på 1700-talet går baptisternas historia tillbaka till reformationstiden och de lägger stor vikt vid troendedop och en fullständig oavhängighet av staten. Det förekommer regelbundna kontakter mellan den baptistiska världsfederationen och det påvliga rådet för enhet; vid den senaste baptistiska världskongressen som ägde rum i början av detta år i Melbourne i Australien fanns en observatör från enhetsrådet.

Hittills har bara en samtalsrunda förekommit mellan baptisterna och den katolska kyrkan mellan 1984 och 1986 och den rörde missionen. 1990 publicerades slutdokumentet som var ett upprop att vittna om Kristus i världen idag. Enhetsrådet menar att det vore önskvärt att en andra dialogomgång påbörjas snart. Direkta arvtagare till reformationstidens döparrörelse är Mennoniterna, som har sitt namn efter nederländaren Menno Simons (1496–1561). En officiell teologisk dialog mellan katoliker och mennoniter började först för ett och ett halvt år sedan: i Strassburg där den mennonitiska världskonferensen har sitt säte möttes företrädare för mennoniter och katoliker till en konsultation i oktober 1998, som handlade om de båda samfundens profil och relationen mellan döparrörelsen och den katolska kyrkan på 1500-talet. På mötet i oktober 1999 fortsatte den påbörjade dialogen.

På väg mot en gemensam kyrkosyn?

En alldeles speciell karaktär har dialogen mellan den katolska kyrkan och pingströrelsen, en vid det här laget viktig gren av den världsvida kristenheten. Till en avsevärd del är pingstvännerna respektive pingstkyrkorna skeptiska, distanserade eller till och med avvisande gentemot den ekumeniska rörelsen. Framför allt i Latinamerika har pingströrelser på många platser vunnit mark på bekostnad av den katolska kyrkan. Ändå förekommer sedan 1972 en dialog mellan den katolska kyrkan och företrädare för några pingstkyrkor till största delen i USA.

Den fjärde dialogomgången (1990–1997) avslutades med publicerandet av ett dokument med temat ”evangelisation, proselytism och gemensamt vittnesbörd”. Där framgår bland annat att proselytism utan tvekan är ett känsligt ämne mellan katoliker och pingstvänner: ”Men vi hyser den uppfattningen att vi genom en ärlig och uppriktig dialog där vi är lyhörda för den Heliga Ande skall kunna bemästra de svårigheter som vi konfronteras med.” Den femte dialogomgången mellan katoliker och pingstvänner började i juni 1998 i Kanada. Här handlade det om de kristna initiationsriterna framför allt om förhållandet till dopet och Andens mottagande. Dialogens mål är fortsättningsvis att fördjupa den ömsesidiga förståelsen och inte en organisk eller strukturell enhet mellan kyrkorna respektive gemenskaperna.

Det förekommer också kontakter mellan den katolska kyrkan och ”World Evangelical Fellowship” en paraplyorganisation för den världsvida evangelikala rörelsen, men det rör sig inte om någon officiell dialog. I oktober 1997 träffades företrädare för den katolska kyrkans enhetsråd och från WEF i Jerusalem för en konsultation som tog upp båda parters syn på kyrkans väsen och uppdrag. Vid slutet av denna konsultation hade man kommit fram till att samtalen skulle föras vidare och koncentreras på kristen enhet och på ett möjligt samarbete på missionens område och förhållandet mellan å ena sidan proselytism och religionsfrihet och kristen enhet å den andra sidan.

Pingstkyrkor och evangelikala tillhör mestadels inte Kyrkornas världsråd. Den katolska kyrkan är inte heller medlem i Kyrkornas världsråd men samarbetar med detta på olika områden särskilt intensivt i den kommission som behandlar tro och kyrkoförfattning där det finns 12 katolska medlemmar. Det finns också en gemensam arbetsgrupp för den katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd sedan 1965 som fått nytt mandat från 1999 till 2005 av sina uppdragsgivare.

Det första plenarmötet för den nya arbetsgruppen skall äga rum i slutet av maj i Beirut. Den gemensamma arbetsgruppens exekutivkommitté har lagt fast de viktigaste temana för kommande år. De är bland annat vilka implikationer som det gemensamma dopet har för kyrkornas liv, de ekumeniska implikationerna för interkonfessionella äktenskap, Kyrkornas världsråds roll i den ekumeniska rörelsen, det framtida samarbetet mellan Kyrkornas världsråd och den katolska kyrkan i sociala frågor. Man fäster speciell uppmärksamhet vid att få till stånd ett forum för de kristna kyrkorna och de ekumeniska organisationerna som också skall omfatta den katolska kyrkan.

Det senaste viktiga resultatet som Kommissionen för tro och kyrkoförfattning åstadkommit är det 1998 publicerade dokumentet ”Kyrkans väsen och mål”, som skall bereda väg för en ekumenisk förståelse av kyrkan. Texten försöker i kapitlen ”Den treenige Gudens kyrka”, ”Kyrkan i historien”, ”Kyrkan som koinonia”, ”Ett liv i gemenskap” och ”Tjänst i och för världen” framställa den enhet som enligt kommissionens uppfattning visat sig under de senaste decennierna i bilaterala och multilaterala samtal; samtidigt vill man också fastslå de punkter där de olika konfessionerna är oense i hur man uppfattar kyrkan. Med hjälp av kyrkornas ställningstaganden skall i slutändan läggas fram en välgrundad konvergensförklaring om temat kyrka.

Inte så enkelt med ny kraft

I sin predikan den 18 januari i Paulusbasilikan utanför murarna framförde Johannes Paulus II ett önskemål ”att nådens år 2000 skulle ge ny kraft åt alla Kristi lärjungar att arbeta för ekumeniken och att uppfatta den som ett krav från det kristna samvetet”. Men just det heliga året visar att det inte förhåller sig så enkelt med en ny kraft: trots den ekumeniska öppenheten i förberedelserna och genomförandet står jubelåret helt i den katolska fromhetens och kyrkouppfattningens tradition, vilket gör att andra kyrkor och konfessioner bara kan delta i begränsad omfattning eller helt avvisa firandet. Materialet för olika dialoger mellan den katolska kyrkan och andra delar av kristenheten kommer inte att tryta heller efter det heliga året.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln är ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 3/2000.