Reformationen är fortfarande aktuell

Sveriges kyrkohistoria, del 3, Reformationen, red. av Åke Andrén. Verbum 2000.
Sveriges kyrkohistoria, del 3, Reformationen, red. av Åke Andrén. Verbum 2000.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Efter drygt fyra hundra åt av samlevnad har svenska staten och lutherdomen gått skilda vägar. En viktig epok i svensk historia är till ända, och ens tankar riktas helt naturligt mot 1500-talet, den tid då alltsammans började. Alldeles lagom till sekelskiftet utkom den första svenska reformationshistorien på nära sjuttio år. Professor Åke Andréns Reformationen (i åttabandsverket Sveriges kyrkohistoria) ger en fyllig och allsidig framställning i ett så långt möjligt objektivt historiskt perspektiv.

Förra gången en sådan reformationshistoria gavs ut var 1933, och den skrevs av lundaprofessorn Hjalmar Holmquist i en stil som i dag måste kallas bombastisk och som efter svensk luthersk tradition tecknade skeendet i svart och vitt. De evangeliska var de goda och framsynta, katolikerna illasinnade bakåtsträvare, av historien dömda att gå under.

Fastän Holmquists historiesyn ganska snart började ifrågasättas, också i hans egna läger, har det under alla dessa år inte funnits någon som har tagit sig samman att skriva en mera aktuell och saklig reformationshistoria. Generationer av teologie studerande har blivit präster i Svenska kyrkan utan att ha haft tillgång till en nutidsframställning av sin egen historia. Till saken hör att också aktuell litteratur om Luther och om reformationen ute i Europa är helt frånvarande i svensk bokutgivning. Som många av Signums läsare vet, har Magnus Nyman skildrat den svenska reformationen ur katolsk synvinkel i sin utmärkta Förlorarnas historia (se Signum 1998:2), men den är i första hand inriktad på reformationens destruktiva effekter.

Åke Andrén ger en framställning av reformationsskedet i hela dess bredd, och nog märks hur mycket forskningen har framskridit sedan Holmquists tid. Borta är den lutherska triumfalismen som har präglat så många svenska skolböcker. Borta är bilden av reformationen som ett oemotståndligt framrullande och naturnödvändigt skeende. I stället står det helt klart att 1500-talets reformation var resultatet av en komplicerad process med många aktörer och stridiga viljor.

Den svenska reformationen var en långsam process, särskilt i jämförelse med den danska, som genomfördes under ett enda år. Dess tvistigheter pågick under större delen av århundradet, och den var inte avslutad förrän 1595. Under större delen av denna tid rådde en stor osäkerhet, och ingen visste hur händelserna skulle utveckla sig. Här blandades företrädare för den gamla katolska tron med bibelhumanister, lutheraner, kalvinister och ”svärmare” i ett ständigt växlande scenario.

Svenska skolböcker har gärna förlagt reformationen till Olavus Petris tid, det vill säga 1520- och 1530-talen, men händelserna under denna tid hör snarare till reformationens förhistoria. Visserligen gav Olavus Petri ut ett antal lutherska skrifter, han predikade i Stockholm och fick det tyska borgerskapets stöd, men det berörde inte Sverige i dess helhet, och den katolska kyrkan fungerade som tidigare fastän i allt svårare relationer till kungen. Den svenska översättningen av Nya testamentet 1526 var inte Olavus Petris verk utan resultatet av samlade insatser från stiften, fastän Olavus Petri gjorde slutredaktionen. Under denna tid hade Gustav Vasa framför allt två intressen beträffande kyrkan: dels att bryta biskoparnas politiska makt, dels att lägga beslag på kyrkans och klostrens egendom för att betala den väldiga skulden till Lübeck. Först efter 1535, då han och Kristian III av Danmark hade besegrat Lübeck, började Gustav Vasa att alltmer ingripa i kyrkans inre förhållanden. Den egentliga reformationen inleddes kring nyåret 1540, då Olavus Petri sköts åt sidan och tysken Georg Norman insattes som superintendent över hela Sverige.

Enhet och mångfald på 1500-talet

Under större delen av 1500-talet fanns inga planer på att skapa ett nytt kyrkosamfund, och själva tanken på att det skulle kunna finnas flera kristna kyrkor var ännu främmande. (Den ortodoxa kyrkan betraktades som schismatisk men inte som en annan kyrka.) Många, både i Sverige och på kontinenten, uppfattade de reformatoriska förändringarna som provisorier i väntan på ett allmänt kyrkomöte som man hoppades skulle skapa en slutlig enighet. Men Tridentinska mötet (1545–63) avvisade helt reformatorernas krav, och den önskade enheten kom aldrig till stånd.

Att reformationstiden i Sverige fick ett så utdraget förlopp berodde inte minst på att Gustav Vasas söner hade helt olika inställning till reformationen: Erik XIV:s rådgivare följde Philipp Melanchthon snarare än Luther och gav mera utrymme åt kalvinisterna, medan Johan III intog en förmedlande ställning mellan reformatorerna och den katolska kyrkan och också förhandlade med den påvlige legaten Antonio Possevino. Sigismund var katolskt uppfostrad och var helt främmande för reformationens idéer. Under Hertig Karl, den senare Karl IX, fick den svenska lutherdomen sin slutliga form. Det svenska prästerskapet stod då under starkt inflytande av professorn David Chytraeus i Rostock, och det var hans teologi som kom att dominera det för reformationen avgörande Uppsala möte 1593. Karls slutgiltiga uppgörelse med Sigismund och adeln, som avslutades med Linköpings blodbad år 1600, skapade förutsättningen för en svensk luthersk enhetskyrka under kungens ledning.

Skåne, Blekinge och Halland

Vad vi inte får glömma är att Skåne, Blekinge och Halland vid den här tiden hörde till Danmark och därför genomgick den danska reformationen, som var mycket olik den svenska. I Malmö inleddes den redan 1528 och genomfördes i sin helhet 1536–37, när Kristian III hade besegrat det katolska Lübeck och nu hade fria händer att stöpa om kyrkan i sitt land. Reformationen fick ett snabbt och delvis brutalt förlopp. Franciskanerna fördrevs från Malmö och andra städer i kränkande former, och större delen av de många kyrkorna revs ner i Lund under ett enda år. Kyrkoordning och gudstjänst förändrades på ett mycket mera radikalt sätt än i Sverige. Den lutherska kyrkan fick Johannes Bugenhagen till arkitekt och förblev en kopia av tysk lutherdom intill 1800-talet, då N. F. S. Grundtvig gav den en nationellt dansk identitet.

Allt detta skildras utförligt i Andréns kyrkohistoria med mängder av detaljer som är obekanta för de flesta i dag och som visar hur komplex situationen var. Detta var en tid av turbulens, med ständigt nya förbund och konflikter mellan de makthavande och lika ständig oklarhet om framtiden. Mycket hängde på vem som för tillfället hade den regerande kungens (eller hertigens) gunst och på så vis hade maktmedlen till sitt förfogande. Det var en ganska råbarkad tid med föga utrymme för andliga finesser.

I denna röra av partier och skilda meningar är det svårt att finna på användbara beteckningar för de olika grupperingarna, och inte heller Andrén har lyckats med detta. Att reformatorernas påvetrogna motståndare (”papisterna”) kallas ”romersk-katolska”, och att den reformatoriska riktningen till och med kan kallas för ”den nya svenska kyrkan” leder tanken alldeles på villospår. Det ger intrycket av att det i Sverige fanns flera kyrkosamfund som kämpade om makten, men i själva verket utspelades allt inom en enda sammanhållen kyrkoorganisation, fastän det inom den fanns vitt skilda meningar om hur dess ordningar och framtid skulle utformas. Att skilja mellan vanliga katoliker och ”reformkatoliker” gör inte det hela klarare. Också bland de påvetrogna katolikerna fanns mycket olika uppfattningar om behovet av reformer.

Fastän perspektivet trots allt är övervägande svensk-lutherskt, får reformationens motståndare och deras strävanden en utförlig behandling. Om dem finner man dock ännu mera i Nymans Förlorarnas historia, som för katolska läsare ger ett nödvändigt komplement. Där berättas också mer om de folkliga reaktionerna. Den nya kyrkohistorien rör sig för det mesta på makthavarnas nivå. Förvisso genomfördes reformationen över huvudet på folket, men samtidigt fanns en folklig fromhet och ett folkligt motstånd, vilket är värt att uppmärksamma.

En sak för män

Den svenska reformationen var helt och hållet en männens angelägenhet, och alla dess aktörer var män. Nunnorna i Vadstena kloster höll ut till 1595 men befann sig i nästan total isolering. För att en kvinna skulle göra sig gällande i denna tid måste hon åtminstone tillhöra kungahuset, och inte ens detta var nog. Gustav Vasas gemåler och Eriks drottning Katarina Månsdotter höll sig helt i bakgrunden. Johan III:s båda gemåler Katarina Jagiellonica och Gunilla Bielke visade däremot större självständighet och hade ibland ett försonande inflytande på sin hetsige make.

Att lära av historien

Svenska kyrkan genomgår för närvarande sin största omvandling sedan reformationen, och nog märks det i dag att vi lever i en annan tid och en annan kulturmiljö. De frågeställningar som dominerade 1500-talet har ersatts av helt andra. Beträffande rättfärdiggörelseläran, som var en av reformationens huvudpunkter, har man på sistone kommit mycket långt i ekumenisk samsyn, men det har väckt föga intresse i Sverige. Bibelns absoluta auktoritet, som var de evangeliskas andra huvudtanke, är ingenting man driver ens på högsta kyrkliga nivå. Å andra sidan har helt andra debattämnen tillkommit. Många av dagens ständiga kontroverspunkter, till exempel de som gäller kvinnliga präster eller homosexualitet, skulle ha mötts med mycket stor förvåning om de presenterats för 1500-talets kyrkomän. Vid skilsmässan har den lutherska kyrkan blivit något helt annat än vad de ursprungliga initiativtagarna någonsin tänkt sig. Men nu liksom då handlar det om politisk makt och ekonomi lika mycket som om tro, och att fördjupa sig i 1500-talets konflikter kan faktiskt ge perspektiv på dagens situation.

Som tidigare volymer är denna bok mycket vackert illustrerad och har intressanta fördjupningsartiklar av specialister på reformationens delområden.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Sveriges kyrkohistoria, del 3, Reformationen, red. av Åke Andrén. Verbum 2000.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Efter drygt fyra hundra åt av samlevnad har svenska staten och lutherdomen gått skilda vägar. En viktig epok i svensk historia är till ända, och ens tankar riktas helt naturligt mot 1500-talet, den tid då alltsammans började. Alldeles lagom till sekelskiftet utkom den första svenska reformationshistorien på nära sjuttio år. Professor Åke Andréns Reformationen (i åttabandsverket Sveriges kyrkohistoria) ger en fyllig och allsidig framställning i ett så långt möjligt objektivt historiskt perspektiv.

Förra gången en sådan reformationshistoria gavs ut var 1933, och den skrevs av lundaprofessorn Hjalmar Holmquist i en stil som i dag måste kallas bombastisk och som efter svensk luthersk tradition tecknade skeendet i svart och vitt. De evangeliska var de goda och framsynta, katolikerna illasinnade bakåtsträvare, av historien dömda att gå under.

Fastän Holmquists historiesyn ganska snart började ifrågasättas, också i hans egna läger, har det under alla dessa år inte funnits någon som har tagit sig samman att skriva en mera aktuell och saklig reformationshistoria. Generationer av teologie studerande har blivit präster i Svenska kyrkan utan att ha haft tillgång till en nutidsframställning av sin egen historia. Till saken hör att också aktuell litteratur om Luther och om reformationen ute i Europa är helt frånvarande i svensk bokutgivning. Som många av Signums läsare vet, har Magnus Nyman skildrat den svenska reformationen ur katolsk synvinkel i sin utmärkta Förlorarnas historia (se Signum 1998:2), men den är i första hand inriktad på reformationens destruktiva effekter.

Åke Andrén ger en framställning av reformationsskedet i hela dess bredd, och nog märks hur mycket forskningen har framskridit sedan Holmquists tid. Borta är den lutherska triumfalismen som har präglat så många svenska skolböcker. Borta är bilden av reformationen som ett oemotståndligt framrullande och naturnödvändigt skeende. I stället står det helt klart att 1500-talets reformation var resultatet av en komplicerad process med många aktörer och stridiga viljor.

Den svenska reformationen var en långsam process, särskilt i jämförelse med den danska, som genomfördes under ett enda år. Dess tvistigheter pågick under större delen av århundradet, och den var inte avslutad förrän 1595. Under större delen av denna tid rådde en stor osäkerhet, och ingen visste hur händelserna skulle utveckla sig. Här blandades företrädare för den gamla katolska tron med bibelhumanister, lutheraner, kalvinister och ”svärmare” i ett ständigt växlande scenario.

Svenska skolböcker har gärna förlagt reformationen till Olavus Petris tid, det vill säga 1520- och 1530-talen, men händelserna under denna tid hör snarare till reformationens förhistoria. Visserligen gav Olavus Petri ut ett antal lutherska skrifter, han predikade i Stockholm och fick det tyska borgerskapets stöd, men det berörde inte Sverige i dess helhet, och den katolska kyrkan fungerade som tidigare fastän i allt svårare relationer till kungen. Den svenska översättningen av Nya testamentet 1526 var inte Olavus Petris verk utan resultatet av samlade insatser från stiften, fastän Olavus Petri gjorde slutredaktionen. Under denna tid hade Gustav Vasa framför allt två intressen beträffande kyrkan: dels att bryta biskoparnas politiska makt, dels att lägga beslag på kyrkans och klostrens egendom för att betala den väldiga skulden till Lübeck. Först efter 1535, då han och Kristian III av Danmark hade besegrat Lübeck, började Gustav Vasa att alltmer ingripa i kyrkans inre förhållanden. Den egentliga reformationen inleddes kring nyåret 1540, då Olavus Petri sköts åt sidan och tysken Georg Norman insattes som superintendent över hela Sverige.

Enhet och mångfald på 1500-talet

Under större delen av 1500-talet fanns inga planer på att skapa ett nytt kyrkosamfund, och själva tanken på att det skulle kunna finnas flera kristna kyrkor var ännu främmande. (Den ortodoxa kyrkan betraktades som schismatisk men inte som en annan kyrka.) Många, både i Sverige och på kontinenten, uppfattade de reformatoriska förändringarna som provisorier i väntan på ett allmänt kyrkomöte som man hoppades skulle skapa en slutlig enighet. Men Tridentinska mötet (1545–63) avvisade helt reformatorernas krav, och den önskade enheten kom aldrig till stånd.

Att reformationstiden i Sverige fick ett så utdraget förlopp berodde inte minst på att Gustav Vasas söner hade helt olika inställning till reformationen: Erik XIV:s rådgivare följde Philipp Melanchthon snarare än Luther och gav mera utrymme åt kalvinisterna, medan Johan III intog en förmedlande ställning mellan reformatorerna och den katolska kyrkan och också förhandlade med den påvlige legaten Antonio Possevino. Sigismund var katolskt uppfostrad och var helt främmande för reformationens idéer. Under Hertig Karl, den senare Karl IX, fick den svenska lutherdomen sin slutliga form. Det svenska prästerskapet stod då under starkt inflytande av professorn David Chytraeus i Rostock, och det var hans teologi som kom att dominera det för reformationen avgörande Uppsala möte 1593. Karls slutgiltiga uppgörelse med Sigismund och adeln, som avslutades med Linköpings blodbad år 1600, skapade förutsättningen för en svensk luthersk enhetskyrka under kungens ledning.

Skåne, Blekinge och Halland

Vad vi inte får glömma är att Skåne, Blekinge och Halland vid den här tiden hörde till Danmark och därför genomgick den danska reformationen, som var mycket olik den svenska. I Malmö inleddes den redan 1528 och genomfördes i sin helhet 1536–37, när Kristian III hade besegrat det katolska Lübeck och nu hade fria händer att stöpa om kyrkan i sitt land. Reformationen fick ett snabbt och delvis brutalt förlopp. Franciskanerna fördrevs från Malmö och andra städer i kränkande former, och större delen av de många kyrkorna revs ner i Lund under ett enda år. Kyrkoordning och gudstjänst förändrades på ett mycket mera radikalt sätt än i Sverige. Den lutherska kyrkan fick Johannes Bugenhagen till arkitekt och förblev en kopia av tysk lutherdom intill 1800-talet, då N. F. S. Grundtvig gav den en nationellt dansk identitet.

Allt detta skildras utförligt i Andréns kyrkohistoria med mängder av detaljer som är obekanta för de flesta i dag och som visar hur komplex situationen var. Detta var en tid av turbulens, med ständigt nya förbund och konflikter mellan de makthavande och lika ständig oklarhet om framtiden. Mycket hängde på vem som för tillfället hade den regerande kungens (eller hertigens) gunst och på så vis hade maktmedlen till sitt förfogande. Det var en ganska råbarkad tid med föga utrymme för andliga finesser.

I denna röra av partier och skilda meningar är det svårt att finna på användbara beteckningar för de olika grupperingarna, och inte heller Andrén har lyckats med detta. Att reformatorernas påvetrogna motståndare (”papisterna”) kallas ”romersk-katolska”, och att den reformatoriska riktningen till och med kan kallas för ”den nya svenska kyrkan” leder tanken alldeles på villospår. Det ger intrycket av att det i Sverige fanns flera kyrkosamfund som kämpade om makten, men i själva verket utspelades allt inom en enda sammanhållen kyrkoorganisation, fastän det inom den fanns vitt skilda meningar om hur dess ordningar och framtid skulle utformas. Att skilja mellan vanliga katoliker och ”reformkatoliker” gör inte det hela klarare. Också bland de påvetrogna katolikerna fanns mycket olika uppfattningar om behovet av reformer.

Fastän perspektivet trots allt är övervägande svensk-lutherskt, får reformationens motståndare och deras strävanden en utförlig behandling. Om dem finner man dock ännu mera i Nymans Förlorarnas historia, som för katolska läsare ger ett nödvändigt komplement. Där berättas också mer om de folkliga reaktionerna. Den nya kyrkohistorien rör sig för det mesta på makthavarnas nivå. Förvisso genomfördes reformationen över huvudet på folket, men samtidigt fanns en folklig fromhet och ett folkligt motstånd, vilket är värt att uppmärksamma.

En sak för män

Den svenska reformationen var helt och hållet en männens angelägenhet, och alla dess aktörer var män. Nunnorna i Vadstena kloster höll ut till 1595 men befann sig i nästan total isolering. För att en kvinna skulle göra sig gällande i denna tid måste hon åtminstone tillhöra kungahuset, och inte ens detta var nog. Gustav Vasas gemåler och Eriks drottning Katarina Månsdotter höll sig helt i bakgrunden. Johan III:s båda gemåler Katarina Jagiellonica och Gunilla Bielke visade däremot större självständighet och hade ibland ett försonande inflytande på sin hetsige make.

Att lära av historien

Svenska kyrkan genomgår för närvarande sin största omvandling sedan reformationen, och nog märks det i dag att vi lever i en annan tid och en annan kulturmiljö. De frågeställningar som dominerade 1500-talet har ersatts av helt andra. Beträffande rättfärdiggörelseläran, som var en av reformationens huvudpunkter, har man på sistone kommit mycket långt i ekumenisk samsyn, men det har väckt föga intresse i Sverige. Bibelns absoluta auktoritet, som var de evangeliskas andra huvudtanke, är ingenting man driver ens på högsta kyrkliga nivå. Å andra sidan har helt andra debattämnen tillkommit. Många av dagens ständiga kontroverspunkter, till exempel de som gäller kvinnliga präster eller homosexualitet, skulle ha mötts med mycket stor förvåning om de presenterats för 1500-talets kyrkomän. Vid skilsmässan har den lutherska kyrkan blivit något helt annat än vad de ursprungliga initiativtagarna någonsin tänkt sig. Men nu liksom då handlar det om politisk makt och ekonomi lika mycket som om tro, och att fördjupa sig i 1500-talets konflikter kan faktiskt ge perspektiv på dagens situation.

Som tidigare volymer är denna bok mycket vackert illustrerad och har intressanta fördjupningsartiklar av specialister på reformationens delområden.