Enorma utmaningar – Japan och dess katolska minoritet

Japan är fortfarande efter USA världens näst största ekonomi. Under tidsperioden 1990–2007 låg den ekonomiska tillväxten i den japanska ekonomin på i genomsnitt 2 procent och översteg därmed USA:s tillväxttakt på 1,8 procent och Tysklands på 1,6 procent för samma tidsperiod. I det allmänna medvetandet har Kina, med sin under de senaste åren anmärkningsvärda rasande snabba tillväxttakt, ställt Japan i bakgrunden. Tiderna då man även i Europa vill lära sig den ”japanska modellen” är sedan länge förbi.

Dagens valuta- och näringslivskris har nu också drabbat den japanska ekonomin. I pressen talas om en rekordartad tillbakagång i industriproduktionen, som uppskattas till 9,6 procent. Alla tecken tyder på att Japan kommer att få uppleva en massiv, om inte rent av den största recessionen sedan 1945. Den japanska exporten inom elektro- och bilindustrin har sjunkit drastiskt på grund av lågkonjunkturen i USA, Europa och Kina. Till och med framgångsvana koncerner som Toyota och Sony visar röda siffror och har tvingats införa korttidsveckor och säga upp delar av personalstyrkan. Den negativa ekonomiska utvecklingen börjar också få genomslag på arbetsmarknaden.

De som drabbas är i första hand ungdomar, som efter avslutade skol- och universitetsstudier står utan fast anställning, och som måste hanka sig fram på tillfällighetsjobb. Gruppen av dessa Freeter – ett konstgjort ord sammansatt av det engels-ka ordet free och sista stavelsen i det tyska ordet Arbeiter – utvecklas allt tydligare mot en utslagen och marginaliserad grupp i samhället. Arbetslösheten har stigit till 4,4 procent, den högsta nivån på tre år, men ligger därmed på en relativt modest nivå i jämförelse med andra industrinationer.

Slutet på en ekonomisk tillväxtperiod

Stämningen i det japanska näringslivet är i början av år 2009 mycket tryckt. Samtidigt som vintern under samma tid förde med sig för Japan ovanligt låga temperaturer, kunde man ofta höra talesättet ”Kylan går genom märg och ben”, som då inte enbart syftade på vinterkylans atmosfäriska fenomen utan också på den upptornande finans- och näringslivskrisen. I politiska kretsar och näringslivskretsar liksom hos den vanliga befolkningen härskar samtidigt en obehaglig sinnesstämning av osäkerhet och oro.

Den inhemska handeln rapporterar stora minskningar i omsättningen, då köplusten hos de potentiella kunderna har avtagit kolossalt på grund av den rådande negativa stämningen. 70,5 procent av företagen förväntar sig att den japanska ekonomin under detta år kommer att genomgå en recession, som enligt uppskattningar av näringslivsexperter kan medföra en minskning av bruttonationalprodukten med ända upp till 3,8 procent.

Den inledda recessionen innebär slutet på en sexårig oavbruten ekonomisk tillväxtperiod i den japanska ekonomin. Konjunkturnedgången i den japanska ekonomin började under andra halvan av 2008. När man söker efter orsakerna anger de flesta tillfrågade företagen i första hand den vikande ekonomin i USA och först i andra hand oron och osäkerheten på de internationella finansmarknaderna. Detta visar tydligt det japans-ka näringslivets beroende av sitt främsta exportland, USA. För att möta konjunkturnedgången har vissa delar av näringslivet krävt skattelättnader för producenter och konsumenter. Men som en ännu viktigare förutsättning för en återhämtning av ekonomin anges stabila politiska förhållanden. Näringslivsexperter och utländska bedömare ställer företagsledarna och politikerna i dålig dager. De senare anklagas för att inte ha dragit några lärdomar av 90-talets erfarenheter, det så kallade förlorade decenniet, då den japanska ekonomin upplevde en massiv tillbakagång. Man ska då ha nöjt sig med att avskeda personal men försummat att konsekvent genomföra de nödvändiga strukturrationaliseringarna. Japan kunde då enbart tack vare en obetydligt påverkad export bemästra krisen. Den kris som nu har brutit ut kommer att drabba Japan hårdare, eftersom de för den japanska ekonomin avgörande viktigaste exportmarknaderna i stor utsträckning har fallit ihop.

Toyota, förebilden bland de stora japans-ka koncernerna, som under 2008 visserligen för första gången lyckades gå om General Motors som världens största bilföretag, tvingades i början av 2009 att för förs-ta gången redovisa ett underskott i sitt bokslut. Hittills har de stora koncernerna, som Toyota och Nissan i bilbranschen, Nikon på kameramarknaden, Shimano som cykeltillverkare och Nintendo inom dataspelsområdet, förskonats från den nu världsomfattande krisen, även om de räknar med avbräck och förluster under 2009.

En rad mindre japanska företag hamnade redan i slutet av 2008 i röda siffror och kämpar för sin existens. Den japanska elektroniska industrin har på ett särskilt sätt drabbats av den nuvarande krisen. En underliggande orsak till detta är att de stora företagen, som Sony, Hitachi, Toshiba och Panasonic, till stor del har samma produktutbud. Således finns det nio företag som producerar mobiltelefoner medan fem andra företag samtidigt mättar marknaden med sina produkter inom hushållselektronikområdet, med allt ifrån dammsugare till riskokare. Positiva signaler kommer däremot från området med företag som utvecklar miljövänliga teknologier, som solteknik, elektriska bilbatterier för tillverkning av bilar med hybriddrift och andra tekniker, ett område där Japan är världsledande. Regeringen är beredd att stödja vidareutvecklingen av miljövänliga teknologier med betydande finansiella medel.

Kommer regeringspartiet att förlora majoriteten?

Samtidigt med den ekonomiska och finansiella krisen håller Japans politiska landskap på att förändras. För första gången på femtio år riskerar det liberaldemokratiska partiet (LDP) att förlora majoriteten, som det med korta avbrott innehaft i årtionden. Sedan den 24 september 2008 är Taro Aso premiärminister. Han kommer från en familj inom storfinansen och är genom sin mor, dottern till premiärminister Shigeru Yoshida (1946–1954), och genom sin fru, dottern till en annan premiärminister, Zenko Suzuki (1980–1982), klart hemmastadd i Japans politiska etablissemang. Då hans syster är gift med prins Tomohito Mikasa, en kusin till kejsar Akihito, står han även kejsarhuset nära. Som katolik hör däremot Taro Aso till den lilla minoriteten av kristna. Men då premiärministern visar föga av sin religionstillhörighet vet de japanska katolikerna inte så noga om de ska vara stolta över Taro Aso som ”en av dem”.

Efter den sedvanliga smekmånaden för en nytillträdd premiärminister har popularitetssiffrorna för Taro Aso på kort tid sjunkit dramatiskt. I en opinionsundersökning i början av februari 2009 fick hans regering positivt omdöme av endast 14 procent av de tillfrågade, ett hittills enastående bottenrekord. Skulden för denna negativa image av premiärministern och regeringspartiet LDP kan dock inte enbart tillskrivas den nuvarande turbulensen i ekonomin och finansvärlden utan bristen på politiska idéer och initiativ.

Japan har upplevt fyra olika premiärministrar under de senaste fyra åren, alla från LDP:s led. De har under sina korta ämbetsperioder varit bleka och har knappast kunnat ge några politiska impulser. Vid parlamentsvalet, som måste hållas senast i september 2009, väntas allmänt det hittillsvarande oppositionspartiet Japans demokratiska parti (DPJ) erövra majoriteten och ta över premiärministerposten. Då oppositionspartierna redan i september 2007 vann valet till överhuset är möjligheterna till en politisk förändring av Japan goda.

Premiärminister Aso sätter sin förhoppning till att regeringens omfattande åtgärder för att stödja näringslivet och en finansiell injektion på 22 miljarder yen till de privata hushållen, ska ha effekt och bättra på regeringens anseende. Hans sista vapen – som dock för varje dag blir allt svagare – är premiärministerns rätt att, inom ramen för den nuvarande tidsfristen, bestämma tidpunkten för valet och på så sätt kunna dra nytta av en eventuell förbättring av den ekonomiska situationen.

I ett tal vid Världsekonomiskt forum i Davos i februari 2009 lovade Aso att Japan skulle ställa motsvarande 17 miljarder USD till förfogande för utvecklingshjälp till de fattigaste länderna i Asien. Japan är som näst största ekonomi medvetet om sitt ansvar för världsekonomin och ställer 100 miljarder USD till Internationella valutafondens förfogande. Långt borta kommer sedan den japanska marinen att visa internationellt ansvar genom att delta i kampen mot pirater utanför Somalias kust.

På utrikespolitikens område kan den trängde premiärministern ta poäng, eftersom den nya amerikanska utrikesministern Hillary Clintons första utlandsbesök hade Tokyo som mål. Därmed underströks Japans roll som USA:s viktigaste bundsförvant i regionen, framför Folkrepubliken Kina och Sydkorea. Samtidigt blev det tydligt att Taro Aso i den nya amerikanska administrationens ögon ännu inte är avskriven som Japans ledande politiker. Å andra sidan är den nye amerikanske presidenten Barack Obamas utstrålning mycket stor även i Japan. Inte så få japaner önskar en sådan politisk frisk vind och förändring för sitt eget land. Den nuvarande premiärministern och hans föråldrade parti LDP framstår däremot som gråa och förbrukade.

Den japanska befolkningen är överårig

Även utan de nuvarande problemen i näringslivet gör sig sedan några år tillbaka Japans alltmer överåriga befolkning påmind i negativ bemärkelse. Den japanska befolkningen uppgår för närvarande till 127 miljoner och kommer enligt statistiska prognoser under de närmaste 50 åren att minska med en tredjedel. Folkmängdens tillbakagång märks också alltmer negativt i den inhemska handeln. De stora årskullarna mellan 1947 och 1949, som i stor utsträckning legat bakom Japans ekonomiska tillväxt, har uppnått pensionsåldern.

Japan har visserligen satt in flest industrirobotar i den industriella tillverkningen och uppnått en hög standard. Men flaskhalsarna för arbetskraften har under senare tid endast kunnat utjämnas genom att utländsk arbetskraft släppts in. I dagsläget anges den utländska arbetskraftens antal uppgå till 2,2 miljoner, fortfarande ett mycket lågt antal i jämförelse med europeiska länder. Större delen av denna arbetskraft har endast ett kortfristigt arbetstillstånd, eftersom ett obegränsat uppehållstillstånd beviljas först efter tio år i landet.

Den nödvändiga ökningen av gruppen utländska immigranter för att tillfredsställa arbetskraftsbehovet betraktas av politiker, men även av flertalet japaner, med oro för att landets inre säkerhet därigenom skulle hotas. Redan idag lär andelen utlänningar bland kriminella vara oproportionerligt stor och den förväntas växa ytterligare med ökande invandring.

Fruktan för utländskt inflytande har djupa rötter i Japan. Som örike saknar Japan gränser mot andra länder. Till detta kommer att de 250 åren mellan 1610 och 1854, under vilka Japan i stor utsträckning avskärmade sig från yttervärlden, fram till idag har präglat japanernas mentalitet. Japanerna säger själva att de är präglade av en ”ö-mentalitet” (shimaguni konjo), som gör dem närmast dubbelt misstänksamma mot utländskt inflytande.

Det komplicerade japanska språket, den starkt utpräglade medvetenheten om att äga en speciell kultur och enastående traditioner leder till ett motstånd mot det som uppfattas som allvarligt främmande inflytande. Japaner låter sig svårligen förstås som ”asiater bland asiater”, eftersom de känner sig överlägsna sina grannar, Sydkorea, Indonesien, Filippinerna och även Kina.

Visserligen har denna medvetenhet om det unika i den japanska kulturen under de senaste decennierna underminerats genom övertagandet av många främmande inslag. Nakamura Susumu, litteraturprofessor och kritiker, publicerade 2007 en bok med titeln Nipponjin no wasuremono (Vad japanerna har glömt), i vilken han uppmärksammar flera omfattande förändringar i japanernas livsföring under de senaste årtiondena. I de mellanmänskliga relationerna har många traditionella uppfattningar och regler kraftigt förlorat i betydelse. Även på det religiösa området har japanernas inställning förändrats kraftigt. Riterna och festerna inom de traditionella religionerna shintoism och buddhism har för stora delar av befolkningen snarast en folkloristisk karaktär och endast i begränsad omfattning en religiös betydelse.

I de stora städerna, där den övervägande majoriteten av japaner bor, har lägenhetsstilen förändrats i grunden. Den moderna andelslägenheten har knappast längre rum med utlagda tatami, risstråmattor. I de lägenheter som byggts efter västerländska arkitektoniska idéer finns det heller inte längre någon plats för de tidigare gängse shintoistiska, buddhistiska och något mindre talrika kristna husaltarna. Det är därför svårt även för japanerna själva att tydligt bestämma vad som är typiskt japanskt i deras sätt att leva, för att på så sätt kunna hävda det unika och enastående med Japan.

Omisskännliga nationalistiska tendenser

Det dröjde lång tid efter Stillahavskrigets slut innan nationalistiska grupper kunde bildas i Japan. Med Japans tilltagande betydelse som industri- och handelsnation kunde också nationalistiska idéströmningar åter blomma upp. Nederlagets skam och ockupationen av Japan och den ständiga påminnelsen om den japanska militärens grymheter i de angränsande länderna gnager japanernas självkänsla. Japan har visserligen fullgjort förpliktelserna i de internationella avtalen om att betala krigsskadestånd till de drabbade länderna. Men då dessa ofta genomfördes som förtäckta investeringar av japanska storföretag gav de avkastning tillbaka.

I sina försök att acceptera det förflutna har japanerna i omfattande grad försökt minimera eller helt förneka den egna skulden. I skolböckerna framställdes, och framställs, historiska fakta så att det blir mycket litet kvar av någon japansk krigsskuld. Japans-ka politiker har vid utlandsbesök i de länder som drabbades av Stillahavskriget försökt att förminska eller avvisa frågan om en japansk krigsskuld och den därmed förknippade ursäkten till offren, för att det inte ska kunna uppstå några krav på krigsskadestånd.

Till de få överlevande koreanska och filippinska kvinnor som utnyttjades som tvångsprostituerade av de japanska ockupanterna har inget skadestånd utbetalats, eftersom den japanska regeringen vägrar att ta ansvar för förbrytelser som den anser aldrig har ägt rum.

De årliga minneshögtiderna för atombombsoffren i Hiroshima och Nagasaki tjänar förutom som hågkomst av de döda också till att ge Japan en offerroll. När allt kommer omkring är Japan det enda land som blivit mål för ett anfall med atomvapen och kan därför uppfatta sig som offer för amerikanska krigsförbrytelser. Det komplicerade förhållandet till senare japansk historia visar sig i den ständigt återuppblossade diskussionen om det nationella minnesmonumentet över stupade soldater i shintotemplet Yasukuni i Tokyo.

Eftersom det i den därvarande förteckningen över stupade soldater också återfinns namn på generaler och politiker som dömts till döden eller till livstidsstraff för krigsförbrytelser, ses besök i Yasukuni-templet med mycket kritiska ögon av ledande politiker i hemlandet, men än mer i Ko-rea och Kina. Således ledde de årliga besöken av premiärminister Junichiro Koizumi under dennes ämbetstid (2001–2006), vilka han visserligen inte gjorde i egenskap av premiärminister utan som ”privatperson”, ständigt till diplomatisk irritation och protester i Korea och Kina.

Japanska katoliker – en minoritet i sin egen kyrka

I mars 2005 offentliggjorde den japanska bis-kopskonferensens kommission för migration statistiska uppgifter enligt vilka antalet katoliker i Japan för första gången skulle ha överstigit rekordgränsen en miljon. Katolikernas antal anges till 1 015 637, av dessa är 449 926 inhemska japaner och 565 712 utländska katoliker. Medan antalet inhems-ka japanska katoliker under det senaste årtiondet knappt har förändrats har antalet utländska katoliker ständigt ökat, med följden att de utgör majoriteten i den japanska kyrkan.

Medan de inhemska japanska katolikerna registreras i de aktuella församlingsregistren, grundar sig antalet utländska katoliker på data från det japanska Justitiedepartementet över antalet officiellt registrerade utlänningar i Japan, som visserligen innehåller uppgifter om nationalitet men inte om religionstillhörighet. På grund av att det inte finns några tillförlitliga statistiska uppgifter om det stora antalet utlänningar som vistas illegalt i landet kan antalet utländska katoliker snarare vara ännu större.

Biskop Tani Daiji av Urawa nämner dock en annan orsak till den bristande noggrannheten i uppgifterna om antalet utländska katoliker. Storleken på den avgift som de enskilda stiften betalar in till den japanska biskopskonferensen baserar sig på antalet registrerade katoliker. En något nonchalant räkning av de utländska katolikerna hjälper därmed till att hålla avgifterna nere.

Den största gruppen utländska katoliker utgör de 250 000 japanskättade brasilianarna i tredje generationen, som har återvänt till sina farföräldrars land och som till sitt yttre ser ”japanska” ut, men som för det mesta är främmande inför sina förfäders kultur och språk. I det japanska samhället har de lågt anseende och tvingas kämpa med imagen att vara misslyckade. Antalet invandrade katoliker från Filippinerna är med 150 000 likaledes mycket stort. Det handlar i första hand om kvinnor som är illegalt verksamma i underhållnings- och sexindustrin, i andra hand om outbildade arbetare som även de oftast vistas illegalt i Japan, eftersom de i avsaknad av kvalifikationer inte kan få något arbetstillstånd från japanska myndigheter. Likaså starkt företrädda är koreaner med 55 000 och peruaner med 47 000 katoliker.

I stiften Urawa och Nagoya uppgår andelen utländska katoliker till 80 procent, följt av Yokohama och Kyoto, som uppvisar en andel på 69 procent utländska katoliker. Det dröjde länge innan de japanska biskoparna och kyrkoherdarna svarade på den utmaning som den stora tillströmningen av utländska katoliker utgjorde. I början nöjde man sig med att ur de utländska missionsordnarnas led välja några präster som kom från samma land som de aktuella gästarbetarna, så att de kunde hålla gudstjänster på sön- och helgdagar på deras språk.

Stiften Urawa och Yokohama, där många brasilianska katoliker lever, har därför börjat skicka några av sina stiftspräster till Brasilien för att lära dem portugisiska, så att de, när de återvänder med sina förvärvade språkkunskaper, på ett effektivare sätt ska kunna sättas in i det pastorala arbetet bland brasilianska katoliker. I stift där antalet utländska katoliker ofta överstiger antalet inhemska har man startat mottagningsplatser, så kallade katolska internationella centrum, som förutom att erbjuda gudstjänster på de olika språken även erbjuder rådgivning och hjälp till invandrare och deras familjer.

Arbetet vid dessa centrum har tagits emot mycket väl av de utländska katolikerna, särskilt i nödsituationer som sjukdom, problem med myndigheter, i samband med brott eller andra mänskligt svåra situationer. Till alla utländska katoliker räcker dock inte antalet centrum till. För att kunna reagera adekvat på de pastorala och mänskliga utmaningarna krävs av de lokala prästerna att de bryr sig om de utländska katolikerna och försöker hitta nya sätt att integrera dem i det lokala församlingsarbetet.

Svårigheter med Neokatekumenatets väg

I många församlingar har det under tiden blivit vanligt att förutom på japanska även regelbundet erbjuda gudstjänster på engelska, spanska och portugisiska. Allt oftare är utländska katoliker medlemmar i kyrko- och församlingsråd. Ofta är de rent av en drivande kraft, medan japanska katoliker snarare är försiktiga med att samarbeta i sådana grupper och kommittéer. I några fall har detta lett till protester från de inhemska katolikerna, som inte längre känner sig riktigt hemma i sin egen kyrka, eftersom det utländska inflytandet har blivit så starkt.

I stiftet Takamatsu, som ligger i norr på ön Shikoku, driver sedan många år Neokatekumenatrörelsen ett internationellt prästseminarium, Redemptoris Mater, där framför allt seminarister som kommer utifrån till Japan utbildas. Uppträdandet hos Neokatekumenatets medlemmar, som visar liten förståelse och respekt för japansk kultur, språk och levnadssätt, ledde till konflikter med den lokala kyrkan. Den ansvarige bis-kopen, Franz-Xaver Osamu Mizobe, har sedan sitt tillträde 2004 flera gånger förgäves försökt få seminariet, som hans företrädare godkände i sitt stift, upplöst. Hans misslyckande kan möjligen hänföras till att kardinal Ivan Dias, prefekten för Missionskongregationen, är välvilligt inställd till Neokatekumenatets väg och har hållit sin skyddande hand över seminariet. Först sedan fem japanska biskopar under ledning av ordföranden för biskopskonferensen i maj 2008 personligen kunnat skildra sina problem med rörelsens seminarium för påven, fick de tillstånd att stänga seminariet. Senare beslutade dock Benedictus XVI, att seminariet skulle omvandlas till ett påvligt seminarium och därmed direkt underställas Heliga stolens jurisdiktion.

Händelsen visar tydligt att betydande skillnader mellan de japanska biskoparna och påven i värderingen av Neokatekumenatrörelsen består även i fortsättningen. Tokyos ärkebiskop, Peter Tako Okada, uttryckte i alla fall sitt ogillande mycket tydligt när han sade: ”I den lilla katolska kyrkan i Japan visar sig den sektliknande verksamheten som bedrivs av medlemmarna i den neokatekumenala rörelsen som splittrande och konfliktskapande. Den leder till splittring och strid i kyrkan.”

Det faktum att antalet inhemska japans-ka kristna stagnerar oroar sedan länge de japanska biskoparna, prästerna och ordensfolket. Vid flera tillfällen har de försökt att hitta nya sätt att evangelisera på. De stora nationella evangelisationskonferenserna, som ägde rum i Kyoto 1987 och i Nagasaki 1995, hade liten eller ingen framgång. Antalet utländska missionärer, som länge översteg antalet inhemska präster, minskar hela tiden, eftersom knappast några utländska missionskrafter längre kommer in i landet. De utländska missionärer som fortfarande finns kvar är mestadels verksamma i det vanliga pastorala arbetet, i skolor och vid universitet och andra kyrkliga inrättningar. Med dessa uppgifter är de flesta av dem så upptagna att det blir litet utrymme kvar för direkt evangelisations- och missionsverksamhet. Det råder en viss rådvillhet om hur den katolska kyrkan ska kunna lyckas med att få större genomslag i det japanska samhället.

En martyrernas kyrka

Den stora händelsen med saligförklaringen av 188 japanska martyrer, den 24 november 2008 på en basebollarena i Nagasaki med 30 000 deltagare, gav å andra sidan den katols-ka kyrkan uppmärksamhet i inhems-ka medier under en kort period. De som saligförklarades var 188 martyrer, flertalet lekmän i åldrarna 1 till 80 år, som tillsammans med präster och ordensfolk avrättades för sin tros skull under förföljelseperioden 1603–1639.

Saligförklaringen utfördes av de japans-ka biskoparna för att med dessa 188 utvalda blodsvittnen som ställföreträdare erinra om de 50 000 män, kvinnor och barn som dödades av japanska myndigheter under den förmodligen grymmaste kristendomsförföljelsen i kyrkans historia. Särskilt framhölls jesuiten Petro Kibe, som den siste som led martyrdöden i Tokyo 1639, och som gav hela gruppen beteckningen ”Petro Kibe och de 187 martyrerna”.

Den högtidliga saligförklaringen hade föregåtts av en tid av inomkyrklig förberedelse under vilken församlingarna med hjälp av studie- och förbönsmaterial hade påmints om de många martyrerna. I detta låg betoningen på att särskilt framställa martyriets betydelse för kristendomen i allmänhet och för den japanska kyrkans spiritualitet i synnerhet. När allt kommer omkring uppfattar sig den japanska kyrkan som en”martyrernas kyrka”, som i erinrandet av sitt arv ser det främsta draget i sin spiritualitet.

Men denna betoning av martyriet levandegör verkligen också att den japanska kyrkan, på grund av sin utländska framtoning och främmande lära, länge har ansetts som en fredlös grupp i det japanska samhället. Trots all vördnad för martyrernas vittnesbörd kan man ändå inte bortse ifrån att vidmakthållandet av minnet av förföljelsen medför att man förblir litet för mycket tillbakablickande. Även om Tertullianus ord om ”martyrernas blod” som ”säden för nya kristna” fortfarande gäller.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2009.