I första klass

”Halldór Kiljan Laxness tog på sig att leda sitt folk in i 1900-talet och gick vilse ibland. Men hans bedrift var att skapa personer i sina berättelser som blev symboler för nationen och stod som rösen utmed dess väg.” Så skriver hans landsman Halldór Guðmundsson i slutorden av sin monumentala biografi över den isländske nationalskalden och nobelpristagaren. Guðmundsson har skrivit en bok som till vissa delar måste betraktas som den slutgiltiga biografin. Det är en skildring enligt life and letter-metoden. Breven, dagboks- och anteckningsboksnotiserna och tidningsmaterialet är ymniga och används så intensivt att man understundom får följa Laxness liv dag för dag. De drygt 2 000 fotnoter som åtföljer huvudtexten är inte översatta, men det utmärkta personregistret finns med. Det finns dock inga mer djupgående analyser av Laxness litterära verk. Vad vi däremot får noggrant presenterat är receptionen av den litterära gärningen och de debatter som den gav upphov till, därtill även de olika politiska och kulturella debatter som Laxness deltog i, inte sällan som ini-tiativtagare. Han tycks ha älskat stridens hetta.

Halldór Guðjónsson (1902–1998), som han från början hette, växte upp på gården Laxnes två mil från Reykjavík under enkla men kulturellt rika omständigheter. Bonde- och arbetarhemmet präglades förutom av mycket och strävsamt kroppsarbete också av musikutövning och läsning. Halldórs tidiga bokliga intressen uppmuntrades av föräldrarna. Han får möjlighet till utbildning och kommer i unga år att ge sig ut i världen. Resandet är något som präglar denne på Island så rotade man ända in i ålderdomen. Han är rastlös, reser alltid minst två gånger om året, vår och höst, till Europa för långa vistelser, inte minst för att få ro till att skriva. Vissa tider bor han månadsvis och åratal i Luxemburg, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige, Danmark, Ryssland eller USA. Han längtar hem och han längtar bort.

laxness är intelligensaristokrat. Han har svårt att resa och bo i annat än första klass, även när pengar saknas. Han bekymrar sig alltid om den exklusivaste ekipering. Han menar att intellektuella inte bör kroppsarbeta eller vara beroende av löneinkomst. Idealet är att leva på sin penna och att bli understödd av stipendier från det allmänna eller från välgörare. Och han lyckas med bådadera. I sitt förhållande till kvinnor, hust-rur och barn är han lika sorglös. De finns och gläder honom, men blir inte huvudsaken i hans liv. Han reser bort under långliga tider och lämnar familjen i hustrurnas omvårdnad. Hans fyra barn (med tre mödrar) är så gott som frånvarande i denna bok. Däremot är hans stöttepelare framför alla andra, den andra hustrun Auður, en viktig person också i denna biografi.

På några ställen i sina böcker återkommer Laxness till den ”uppenbarelse” som han hade en påskmorgon i barndomen, en upplevelse som för alltid riktar pojkens blick och tanke mot det som är högre, bortom, utan-för. Denna insikt om livet bär han med sig livsdagen lång och den ger honom uppgiften, ja kallelsen, att leva endast för (skriv)konsten. På höjden av sitt diktarliv, när han mottar det ena stora litterära priset efter det andra, liksom i stunder av motgångar och nöd, återvänder han till och formulerar denna grundupplevelse.

På olika vägar kom Laxness redan i tidiga tjugoårsåldern i kontakt med den katolska kyrkan som också snabbt blev ett fascinerande och heltäckande svar på hans religiösa sökande. Han fann vägen till benediktinerna i Abbaye Saint-Maurice et Saint-Maur i utkanten av den lilla luxemburgska staden Clervaux och där bodde han under en lång tid för studier och skrivande – och konverterade. Han vred och vände på en prästkallelse under flera år, men diktarkallet var det djupaste. Hans biktfar i klostret var den helgonlike pater Beda Hessen (i boken felaktigt kallad von Hessen), som förblev den person som vunnit hans starkaste förtroende och beundran någonsin. I slutet på 1920-talet började Laxness emellertid glida bort från sin katolska praxis och snart även från tron för att i stället engagera sig vänsterpolitiskt.

Halldór Laxness blev kommunist och var övertygad sådan till och med 1960-talet. Lika hängiven som han varit den katolska kyrkan blev han nu hängiven Partiet och Stalin. Flitiga resor till Ryssland befäste honom i övertygelsen om socialismens förträfflighet. 1938 övervarar han Moskvarättegångarna. Han skriver kritiskt om detta på 1970-talet, men i sin samtida korrespondens finns inte skymten av kritik mot det nödvändiga stålbadet, snarare tvärtom. Han står oförtröttligt på Sovjetunionens sida och tycks till och med tro att offren i koncentrationslägret i Auschwitz i första hand dödades för att de var kommunister (!) om än judar. En socialistisk hållning är det som mest karakteriserar hans aktiva tid som författare och samhällsaktivist. Först mot slutet av sitt aktiva liv börjar han med en förtänksam révision de vie, som dock inte resulterar i en större uppgörelse eller omvändelse.

laxness var främst berättare i roman- och novellform. Han smälter samman en isländsk berättartradition med den europeiska realistiska romanen. Han är inte sällan självbiografisk, även om han låter berättelserna utspela sig i historiska miljöer. Han återanvänder händelser och personer ur sin samtid. Romansviter som Salka Valka, Fria män, Världens ljus och Islands klocka är de förnämsta exemplen på hans berättarkonst. År 1955 renderade hans samlade författarskap honom Nobelpriset ”för en målande epik som förnyat den stora isländska berättarkonsten”. Detta pris gav honom på intet sätt skrivkramp. Texter i många genrer fortsatte att flöda ur hans penna.

1968 slutför han sitt sista stora romanbygge, Själavård vid jökeln. Romanen blir ett farväl till berättarkonsten. Ett nytt tvivel gestaltas här: tvivlet på det naturvetenskapliga synsättets allenarådande förklaringskraft och på meningen med att fånga livets gång i berättelser. Laxness framhäver här den ordlösa konstens kraft och återvänder till sin ungdoms kraftkällor i den spanska 1500-talsmystiken. Från 1970-talet börjar han vända blicken bakåt i sitt liv. Han skriver flera långa så kallade minnesberättelser såsom På tunet därhemma, Ung var jag fordom, Greklandsåret. Här gör han återblickar och omvärderingar. Bitvis skrivs historien om, revideras. Den sista bok som han ger ut är en redigerad version av dagboken från tiden i Clervaux, Dagar hos munkar (1987).

Vi har fått en mycket läsvärd biografi över en av Nordens största författare, välskriven och välöversatt. En sak som slår läsaren är de eleganta och träffande rubrikerna: ”Monokeln och korset”, ”Hemma och hemifrån”. Det sista avsnittet rubriceras ”I glömskans solsken”, vilket blir en vemodig beskrivning av Laxness sista decennium i nittioårsåldern som försvårades av en allmän senilitet och en tilltagande afasi. När bokstäver och ord försvann för honom fanns musiken kvar. I en minnesberättelse skriven på 1970-talet svarar han utan att tveka på frågan om vilken bok han skulle ta med sig till en öde ö: Johann Sebastian Bachs Das Wohltemperierte Klavier. Redan som ung hade Laxness på klostervis lärt sig texter utantill. De två viktigaste var Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse och den taoistiska Boken om Vägen. Till dem återvände han ständigt för att idissla.

Under 1980-talet vände Laxness försiktigt tillbaka till katolsk praxis. I en intervju från denna tid säger han på kännspakt manér att den katolska tron förklarats bara av visa män men förståtts endast av enfaldiga.