Erasmus och Luther – en spänningsfylld relation

Förhållandet mellan Erasmus av Rotterdam (1467–1536) och Martin Luther (1483–1546) spelade en viktig roll under reformationens början. År 2012 gav historikern Heinz Schilling ut en Luther-biografi som är både fascinerande, anspråksfull och inkännande, där Luther och hans samtida framstår som tillhörande en annan värld som ”vi har förlorat”. Men där får denna relation inte det utrymme den förtjänar. Schilling skriver förvisso utförligt om de bägges strid om den ”fria” respektive ”ofria” viljan (1524–1527), vilket ledde till att de bröt kontakten med varandra. Men nyare forskning har visat på ett nära samband mellan reformation, motreformation, kristen humanism och renässans.

Likheter och skillnader i bakgrund

Både Erasmus och Luther formades av två olika typer av ordensliv. Omkring 1488 inträdde Erasmus i augustinmunkarnas kloster i Steyn nära Gouda, vigdes till präst 1492 och blev året därpå anställd som sekreterare hos biskopen i Cambrai. År 1495 påbörjade han teologiska studier i Paris och kom i kontakt med de humanister som var verksamma där. Där sammanställde han ett florilegium av antika citat som han år 1500 publicerade med titeln Adagia.

Under 1499 vistades han ett halvår i England och tillbringade större delen av sin tid i London och Oxford. Där lärde han känna den unge juristen Thomas More, vilket var början på en livslång vänskap. År 1503 gav Erasmus ut sin ”Handbok för en kristen soldat” (Enchiridion militis christiani) i Antwerpen. Långt före Luther försökte Erasmus grundlägga ett nytt sätt att vara kristen. Han vände sig mot den medeltida föreställningen att ordensfolkets andliga levnadssätt skulle vara mer värt än majoriteten av det kristna lekfolkets, att det ”utan munkkåpa inte finns någon kristendom”.

Uppmuntrad och påverkad av de engelska humanisterna började han lära sig grekiska. 1506 fortsatte han sina studier i Italien och blev kvar där under tre år. Han förmådde sedan den berömde venetianske boktryckaren Aldo Manutio att ge ut en ny upplaga av hans Adagia, vilket gjorde honom känd i hela Europa. Men även hans Dårskapens lov (1511), som han tillägnade More, bidrog till hans popularitet. I boken hudflängde han alla delar av det kristna samhället, i synnerhet de lärda och prästerna.

År 1514 lämnade han Nederländerna och begav sig ut på floden Rhen, vilket ledde till att han för första gången kom i kontakt med de tyska städerna. I Strasbourg fick han ett jublande mottagande av stadens råd och dess humanister och hyllades som ”Germaniens prydnad”. I Tyskland drogs han även in i konflikten mellan humanisterna och de skolastiker som hörde till den vidare kretsen av teologerna i Köln. Detta ledde till att Erasmus författade Mörkermänbreven (1515/1517), vilket medförde att en akademisk offentlighet för första gången såg dagens ljus. Erasmus började även sammanställa sin korrespondens i syfte att låta trycka den och göra den tillgänglig för res publica litteraria [den lärda världen]. I Basel fick han en ny förläggare i Johannes Froben och hos honom publicerade Erasmus 1516 sin utgåva av Nya testamentet på grekiska. Till denna utgåva hörde även en ny latinsk översättning och en omfattande kommentar (Annotationes). Därigenom sattes en ny standard för studiet av Bibeln.

Från 1517 till 1521 bodde Erasmus i universitetsstaden Leuven. Han stod i förbindelse med det habsburgsk-burgundiska hovet i Bryssel och skrev en furstespegel som han tillägnade den unge hertigen Karl, som från och med år 1519 bar namnet Karl V. I sin Klagan över freden rådde han Europas kristna furstar att inte ägna sig åt krig, utan i stället verka för fred. Även Thomas Mores Utopia präglas av en liknande samhällskritik, en bok som Erasmus hjälpte till att publicera. Denna rörelse bland Europas kristna humanister har Margaret Mann Philipps kallat för ”Nordens renässans”.1 Men det var den rörelse som tog sin början i Luther som slutligen ersatte den kristna humanismen med den tyska reformationen.

Till skillnad från Erasmus var Luther relativt okänd innan han publicerade sina avlatsteser. År 1505 inträdde han i de reformerade augustineremiternas kloster i Erfurt och vigdes till präst 1507. Ett år efter en resa till Rom 1511 fick han överta en bibelprofessur efter sin lärare Johann von Staupitz vid universitetet i Wittenberg. Han var inte någon ”ensam boklärd munk” utan ”omgiven av vänner och bekanta” och till denna krets hörde många som hade sitt ursprung i det ”uppåtsträvande och vetenskapligt-humanistiskt bildade borgerskapet”. Heinz Schilling understryker att ”reformationen uppstod i universitetsvärlden”.2

När teserna trycktes och översattes till tyska blev munken från Wittenberg ett känt namn. I mars 1518 skickade Erasmus ett exemplar av teserna till More i London. I Heidelberg i april 1518 försvarade Luther sin teologi i en disputation inför sin ordens generalkapitel. Wolfgang Capito, en av Erasmus medarbetare i Basel, hade fått upp ögonen för Luther. Med hans hjälp kom Luthers latinska skrifter ut i en första utgåva hos Froben i oktober 1518. De riktade sig mot påven och innehöll utöver resolutionen rörande de 95 teserna även predikningar om boten och avlaten. Även Erasmus fick ett exemplar skickat till sig. Capito arbetade ihärdigt för att föra de båda närmare varandra.

Boken utkom lagom till höstmässan i Frankfurt och nådde även bokmarknaderna i England, Frankrike, Italien, Spanien och Brabant. Den gjorde Luther till en europeisk författare. Froben skrev till Luther 1519 och meddelande att boken även såldes i Paris och ”till och med lästes och gillades av Sorbonnes teologer”. Detta brev från Basel blev snabbt känt i hela Wittenberg. Luther berättade upprymt för vännen Spalatin att Froben även hade skickat med en bok av ”vår Erasmus” (Erasmus noster).

I oktober 1518 reste den framstående humanisten och Luther-anhängaren Eobanus Hessus till Leuven för att träffa Erasmus. Med sig hade han brev från andra viktiga humanister. Till en av dem, Johann Lang, skrev Erasmus i sitt svar att: ”Jag har fått höra att Eleutherius [Luther] har fått medhåll från alla rättsinniga, men man påstår även att han motsäger sig själv i sina skrifter. Jag tror att alla uppskattade de där teserna, avsnitten om skärselden undantagna.” Men han ställde sig tveksam till om man verkligen borde angripa påvedömet så direkt. Det uppfattade han snarare som furstarnas angelägenhet. Erasmus visste att mycket stod på spel: han förstod att den rörelse som utgick från Wittenberg fortfarande stämde överens med hans egna strävanden att förnya studierna av antiken och ordenslivets former.

Wittenberg och Leuven: Luthers korrespondens med Erasmus 1519

Den 28 mars skrev Luther själv till Erasmus. I sitt brev kallade han sig för en fraterculos in Christo, en liten broder i Kristus, och bad i försiktiga ordalag om Erasmus stöd: ”Jag har redan pratat med dig många gånger och du med mig käre Erasmus, vår prydnad och vårt hopp, och ännu känner vi inte varandra. Ty vem finns vars hjärta inte blir helt intaget av Erasmus, som Erasmus inte upplyser, där Erasmus inte härskar? Men jag talar om dem som älskar vetenskapen på rätt sätt. Ty jag gläder mig över att man bland de många gåvor som du har fått av Kristus även återfinner förmågan att vara misshaglig för många. Detta kännetecken använder jag mig av för att skilja den nådefulla Gudens gåvor från dem som kommer från honom som är full av vrede.”

Den 30 maj besvarade Erasmus brevet: ”Hjärtliga hälsningar i Kristus käre bror. Ditt brev gjorde mig mycket glad, det vittnar om ett skarpt sinne och ett kristligt hjärta.” Han var helt på det klara med angreppen som riktades mot Luther även omfattade honom själv: ”Jag kan inte med ord beskriva vilken storm dina böcker har framkallat här. Men detta helt grundlösa rykte, att dina skrifter skulle ha författats med min hjälp, att jag skulle vara en banerförare för detta parti som man säger – detta rykte har inte låtit sig kväsas.”

Erasmus inkluderade en dramatisk skildring av den antilutherska stämningen bland teologerna vid Leuvens universitet. Han berättade att en stor del av dem hade drabbats av denna ”inte ovanliga sjuka”: de hade genast sett en möjlighet att undertrycka de humanistiska studierna, bonae litterae [den goda litteraturen]. De menade att sådana studier var ett hot mot teologin, ”något som dessa människor värderar högre än Kristus själv”, enligt Erasmus.

Men sedan försökte Erasmus med stor försiktighet distansera sig från Luther: ”Jag har hävdat att jag inte vet något om dig, att jag ännu inte har läst dina böcker; därför samtycker jag inte till något och ogillar heller ingenting.” Erasmus hade uppmanat folk ”att inte tala så hätskt inför folket utan att ha läst dina böcker”. Sedan rådde han Luther: ”Så som jag ser saken kommer man längre med ett försiktigt och hövligt sätt, än genom att dundra och storma fram. På det sättet lade Kristus världen under sig. […] Det är dessutom mer passande att gå hårt fram mot dem som missbrukar den påvliga auktoriteten, än mot påvarna själva. […] Vissa människors förgiftade käbbel gör man bäst i att blott förakta snarare än att försöka vederlägga. Man bör alltid akta sig för att tala eller handla på ett förmätet eller partiskt sätt. Det tror jag är Kristi Ande behagligt.”

Från och med 1518 dyker namnet Luther upp allt oftare i humanisternas korrespondens. Sommaren 1519 stod Erasmus anseende på sin höjdpunkt. Inför höstmässan i Frankfurt arbetade han med att publicera en ny större samling av sina brev. Den fick titeln Farrago och utgavs i Basel i oktober 1519 av Froben. Boken innehöll även ett antal brev som Erasmus hade författat strax före sommaren 1519 och skickat till Henrik VIII, kardinal Thomas Wolsey och kardinal Lorenzo Campeggio. Erasmus inkluderade även sin senaste korrespondens med Martin Luther – ett tydligt tecken på vilket värde han satte på den.

Tiden före Worms: konflikten skärps

År 1520 publicerade Luther på tyska sin Till den kristliga adeln av tysk nation. Därpå följde Om kyrkans babyloniska fångenskap på latin och Om en kristen människas frihet på tyska och latin. Han vände sig medvetet till ”sina tyskar” och hans religiösa reformprogram fick därigenom en tydlig nationell prägel. Detta bidrog säkerligen till hans popularitet, framför allt i städerna; Nürnberg var den första bland det tyska rikets riksstäder som anslöt sig till reformationen.

Vid det här laget blev Erasmus tvungen att inse att konflikten kring Luther numera hade blivit till något helt annat än den gamla striden mellan humanister och skolastiker. Hösten 1520 kom Hieronymos Aleander, en av Erasmus vänner från tiden i Italien, som nuntie till Tyskland och Nederländerna för att genomdriva den påvliga bullan Exsurge Domine, där Luther hotades med bannlysning. Det var Aleander som var orsaken till att Luthers böcker brändes offentligt i Leuven och Köln, berättade Erasmus i ett brev till humanisten Justus Jonas i Erfurt.

Erasmus själv trodde att Aleander hyste misstankar om att han sympatiserade med Luther. Nuntien underrättade Rom om att Erasmus ansåg bullan vara en förfalskning och att han själv med hjälp av sina kontakter vid hovet i Bryssel dessutom försökte få Luther förklarad i rikets akt [en form av fredlöshet, övers.anm. ]. Hans detaljerade rapporter till Rom visar tydligt hur konflikten med Luther trängde undan alla andra frågor.

Medan lutheranerna i Tyskland alltmer började vända sig till folket med hjälp av pamfletter, gjorde antilutheranerna i Nederländerna samma sak. Förgäves försökte Erasmus hålla tillbaka de populistiska tendenserna på bägge sidor och kämpade för att Luther inte skulle dömas som kättare. Mellan åren 1519 och 1521, fram till riksdagen i Worms, beskyddade han Luther mer än denne var medveten om och mer än många historiker verkar inse. Det visar sig tydligt i de brev som Erasmus skickade till en mängd personer i Europa och som handlade om Luther. I ett brev från den 13 september 1520 som skickades från Leuven vände sig Erasmus till påven Leo X. Han skrev utan omsvep: ”Jag såg att den här saken var sprungen ur ett hat mot språken och de så kallade goda vetenskaperna. Jag såg att man presenterade den för folket med ursinnigt hat och med hetsiga skrik. Därmed uppnådde man intet annat än att Luthers verk blev berömda och massorna lystna på att läsa dem.” Om man önskade ta honom ur människornas hjärtan hade man bort vederlägga honom. Därpå följer en slående mening: Libera ac generosa ingenia doceri gaudent, cogi nolunt (Fria och förnäma andar låter sig gärna undervisas, men de vill inte tvingas).

I november 1520 tillbringade Erasmus tre veckor i Köln, där även Karl V:s hov befann sig med anledning av kröningsfesten i Aachen. Den 5 november råkade Erasmus in i ett samtal med Fredrik den Vise av Sachsen. Kurfursten avkrävde humanisten ett tydligt ställningstagande angående Luther. Enligt Spalatin ska Erasmus då ha förklarat att Luthers misstag bestod i att han hade fattat påven vid kronan och munkarna om buken.

Den 6 december 1520 skrev Erasmus ett långt brev till kardinal Lorenzo Campeggio i Rom. Han framhöll där att han inte var personligt bekant med Luther, men att han inte heller var hans domare, hans åklagare eller hans försvarare. Allt detta bråk kring Luther hade enligt Erasmus bara gjort hans böcker berömda. Det hade varit mer humant att hela Luther, än att utsläcka honom.

Därefter började Erasmus inta en allt större distans till Luther, men försvarade likväl hans ärliga uppsåt och krävde att han skulle få en rättvis behandling. Luthers radikala angrepp mot kyrkans lära om sakramenten och det angrepp mot kyrkans institutioner som detta innebar gjorde att Erasmus efter hand insåg att Luther hade helt andra målsättningar än han själv och att Luthers anhängare var i färd med att bilda ett eget kyrkoparti. I december skrev han: ”Tyskarna driver på den här saken med hjälp av pamfletter och det förvånar mig att ingen kan hitta ett sätt att få stopp på dessa oroligheter. Luther skriver allt bitskare dag för dag och verkar helt uppenbart planera för ett uppror, trots att jag har avrått honom.”

Luthers Om kyrkans babyloniska fångenskap hade fått många att distansera sig från honom, skrev Erasmus i februari 1521 till Nikolaas Everaerts, ordförande i det holländska rådet, och varje dag gav Luther ut något ännu hemskare. Erasmus skrev vidare att han själv inte förstod vad Luthers hade för avsikter.

Erasmus försvarade den kristna gemenskapens enhet och även de europeiska vetenskapernas enhet, två ting som för honom hörde tätt samman. Hans känsliga sinne gjorde att han i ett tidigt skede såg att Europa var på väg att delas. ”Det går inte att föreställa sig”, skrev han i mars 1521 ”vilka djupa rötter Luther har slagit hos många folk, hur hårt han har bitit sig fast med hjälp av sina böcker som finns översatta till alla språk.”

Luthers och Erasmus vidare relationer efter Worms

Under sommaren 1521 drog sig Erasmus undan till det lugna och avsides belägna Anderlecht för att där kunna arbeta ostört. Där tillbringade han sina sista månader i Nederländerna. Den 18 oktober 1521 lämnade han Leuven och slog sig ner i Basel. Han återvände aldrig till sitt hemland. I Basel fick han ett exemplar av Henrik VIII:s skrift Till försvar för de sju sakramenten, vilken var riktad mot Luther. Detta innebar början på konfessionsstriderna, där vänskapen mellan Erasmus och Luther gick under. Bondekrigen, Luthers skrift Mot de rövande och mördande bondehoparna och Thomas Münzers framträdande visade att de första sprickorna hade uppstått i den reformatoriska rörelsen.

Att det år 1522 kom till ett slutgiltigt brott mellan Luther och Erasmus berodde framför allt på Luthers oförsonlighet. Melanchthon försökte förhindra brytningen. Det sista hårda angreppet mot Erasmus från Luthers sida finns i ett brev från mars 1534 som skrevs till Nikolaus von Amsdorff: han skriver där att Erasmus härskar med hjälp av ”sina dubbeltydigheters tyranni”. Luther liknar honom vid en ”djävul som blivit kött” (diabolus incarnatus) och som anser alla trosbekännelser vara påhittade berättelser (Hoc est aliud nihil, quam pro fabulis haberi universas religiones). Månaden därpå publicerade Erasmus ett svar som han kallade för Purgatio. Där bemöter Erasmus förvisso Luthers kritik på ett sakligt sätt, men han beklagar sig även över att Luther alltid överöser sina motståndare med förolämpningar, lögner och illvilligt förtal. Ett verkligt samtal kan man enligt Erasmus bara ha med Luther om man håller med honom; och överallt framkallar han den största förvirring: ”Stad står mot stad, folk mot furste och biskop och furstarna vänder sig mot varandra.”

Riksdagen i Augsburg (1530) slutade med att de båda konfessionsgruppernas motsättningar framstod som omöjliga att överbrygga. Erasmus och Luther kunde bara påverka händelserna på avstånd med hjälp av brev. Philip Melanchthon som var protestanternas förhandlingsledare bönföll Erasmus att vända sig till den kejserliga falangen och med sin auktoritet försöka få till stånd ett fredligt slut på förhandlingarna. Den påvlige legaten Campeggio som hade följt Karl V till Augsburg hade bett Erasmus om en redogörelse för läget i Tyskland. Erasmus varnade honom i skarpa ordalag för att försöka lösa konfessionsstriderna med militära medel. I en av sina sista skrifter ägnade han sig åt Kyrkans endräkt (1533). Erasmus dog 1536 och Luther 1546. Luther begravdes i slottskyrkan i Wittenberg och man skulle kunna säga att Melanchthon i sitt latinska minnestal vid Luthers begravning försökte försona dem båda postumt med varandra.

I epilogen till sin Luther-biografi pekar Heinz Schilling på konfessionalismen som reformationens mörka sida. ”Den religiösa renässans som Luther åstadkom hade en mörk baksida i form av ett ovillkorligt krav på dogmatisk renlärighet. Detta blev en riktningsgivande kraft för den framväxande moderniteten, inte bara i kyrkligt utan även och framför allt i samhälleligt och politiskt hänseende.”3

Men med det kommande Lutherjubileet 2017 för ögonen går det inte förbise att Luther i synnerhet under 1800-talet blev en central figur i den tyska nationalhistorien. Till skillnad från Luther har Erasmus aldrig fått någon plats inom det tyska historietänkandet. Med tanke på det stundande jubileet är det passande att vi även drar oss till minnes Erasmus budskap, han som med sådan skärpa vände sig mot konfessionalismen. ”Erasmus misslyckades eftersom han var alltför tidig med sina goda idéer” skriver Léon Halkin, och fortsätter: ”Eftersom han kämpade så passionerat för en taktik som gick ut på att finna lösningar, nådde han inte fram till sina samtida; men han når oss i dag.”4

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 10/2014.

Noter

1Margaret Mann Philipps: Erasmus and the Northern Renaissance. Woodbridge 1981.

2Schilling, Heinz: Rebell in einer Zeit des Umbruchs. München 2013, s. 136, not 2.

3Schilling, s. 628.

4Léon Halkin: Erasmus von Rotterdam. Eine Biographie. Zürich 1989, s. 323, not 1.

Wilhelm Ribhegge är professor emeritus i nyare tidens historia och historiedidaktik vid Westfälische Wilhelms-Universität, Münster.